lördag 8 november 2014

Den orange ninjan går i pension






Nyligen tog mangaserien Naruto slut efter att ha pågått i femton långa år. Jag började se på anime-versionen när jag gick i gymnasiet och fastnade för serien eftersom Naruto skilde sig från allt animerat jag sett på dittills i mitt liv. På efterhand har jag kunnat konstatera att Naruto sannerligen inte är unik och att de flesta shonen-serier är nästan identiska till varandra. Men trots att Naruto ingalunda är en originell serie och den är långt från den bästa japanska serie jag sett, måste jag konstatera att jag fortfarande tycker mycket om den. Det var den första japanska animerade serie jag följde regelbundet och det var min inkörsport till japansk animation och berättarkonst. Det samma skulle gälla vilkensomhelst annan serie jag kunde ha sett först, men det råkade sig att jag föll för just Naruto när mina kompisar rekommenderade den. Därför är serien viktig för mig och jag har en smått bitterljuv känsla nu när den är slut.


Det är svårt att i ett nötskal beskriva vad Masashi Kishimotos serie Naruto handlar om, men förenklat kunde serien beskrivas som en japansk version av Harry Potter, fast med ninjor istället för trollkarlar. Precis som Harry Potter är huvudpersonen en föräldralös pojke som lever i en värld där övernaturliga förmågor är vardagliga och under seriens gång träffar han både vänner och rivaler. När han blir alltmer involverad med ninjavärldens avigsidor blir hans öde att rädda hela världen i en allt mer melodramatiskt episk kamp mot gudaktigt kraftiga fiender. Överlag är det en ganska typisk shonen-serie med typiska element för genren, såsom överdrivna kampsporter, utdragna stridsscener och tusentals referenser till japansk folklore. Dessutom utvecklas personerna på samma sätt som i Dragon Ball Z genom att det ofta läggs större fokus på hur deras förmågor utvecklas, jämförbart med hur erfarenhetspoäng funkar i spel. Det är visserligen lättare att visa personlig utveckling genom nya förmågor och tricks om man bara har tillgång till dryga dussin sidor per vecka, men som tur har Naruto aldrig gjort sig lika skyldig till att helt ersätta karaktärsutveckling med sådant. Serien har ett stort persongalleri av intressanta rollfigurer och det är en stor orsak till varför jag fastnade för serien i så många år. Seriens kvalité må ha gått uppåt och neråt flera gånger om, men de flesta rollfigurerna var så sympatiska att jag orkade hänga med dem och ville se dem lyckas.



Som sagt blev jag bekant med Naruto i gymnasieåldern, när anime-versionen var ännu relativt ny. Eftersom TV-serien hade pågått redan i ett drygt år kunde jag stortitta på serien flera avsnitt i gången, vilket var bara bra eftersom japanska serier tenderar gå otroligt långsamt framåt både som manga och i animerad form. Populära mangaserier blir snabbt omgjorda till animerad form utan att vänta på hur det går med serien, vilket leder till att animen är vanligtvis för nära att hinna i kapp med mangan. Därför blir händelserna i animen uttöjda så mycket som möjligt och massor av nytt material introduceras som utfyllnad, för att ge mangan ett försprång. När jag tittade på serien i stora etapper blev jag inte ännu störd på all utfyllnad, men vid det skedet då jag hunnit i kapp seriens senaste avsnitt och hamnade vänta en vecka på ett nytt avsnitt, då kan ni tro att utfyllnaden gick mig på nerverna. Värst var det när handlingen i Naruto hoppade framåt så att rollfigurerna kunde växa upp till tonåringar, för animen stampade på stället i långt över hundra avsnitt med material som hade inget med mangans handling att göra. När animen till sist förflyttade sin handling framåt och började igen följa mangan som fortsättningsserien Naruto: Shippūden dröjde det inte länge förrän den visade sig gå även långsammare framåt på grund av ännu mer utfyllnad. Därför övergav jag anime-versionen och följde enbart mangan därifrån framåt.


Naruto varierade mycket i kvalité och jag var självklart besviken när den var som sämst, men jag var fortfarande intresserad av handlingen och orkade fortsätta framåt tills serien blev bättre igen. En av orsakerna till att jag orkade hänga med Naruto i så många år är att serien aldrig blev lika dålig som vissa andra serier som pågått i flera år. Handlingen kändes hela vägen enhetlig nog att alla etapper kändes som en del av samma långa berättelse, istället för att det skulle ha blivit ytterligare en evighetsserie med nya äventyr som inte har något med de tidigare att göra. Överlag tycker jag att serien lyckades under sina sista år ganska bra binda samman alla lösa trådar och slutet var tillfredställande. Efter 700 kapitel av ninjaäventyr avslutades berättelsen med en avlägsen epilog i bästa ”lyckliga i alla sina dagar”-anda, där man får se vem som gifte sig med vem och hur följande generation tar över efter den gamla. Efter att en serie pågått så länge är det en lättnad om den inte slutar i antiklimax och om den lyckas sluta på ett okej vis, så allting bra med slutet är bonus.



Serien kommer garanterat inte att falla i allas smak, inte ens hos alla japanofiler, men jag rekommenderar att kolla Naruto antingen som manga eller anime. Det finns mycket som kan kritiseras med den här serien och det finns mycket jag kunde rentav klaga om, men i så fall skulle jag göra det med kärlek för trots alla dess brister har Naruto en viktig plats i mitt hjärta. Jag är mycket tacksam för serien som påverkat min smak i anime och som delvis har inspirerat min teckningsstil. Jag är tacksam för de många goda minnen och för hur rolig Naruto varit för mig. Jag önskar lycka till åt Masashi Kishimoto i hans framtida projekt och länkar här en löjlig skämtvideo jag gjorde i somras med en kompis: