2014 i retrospekt

Nyårsafton närmar sig och traditionsenligt bör man reflektera över det gångna årets händelser. För min del har 2014 varit ett händelserikt år, mer på gott än på ont. Eftersom jag haft ett ganska trevligt år kan jag ju skryta lite om hur trevligt det varit, istället för att låta en automatiserad tjänst på social media göra det åt mig. Till att börja med kan jag nämna att jag har fått ett fint papper där det står ”filosofie magister”, vilket är finspråk för ”fängelsestraffet är avtjänat”. Efter sju långa år blev jag på våren färdig med mina studier och kunde se framemot arbetslivets allehanda utmaningar när jag lämnar den akademiska världen.

Den första utmaningen är ju att få jobb, vilket i dagens Finland blivit allt mer problematiskt. Läget för kulturarbetare inom Åboland må vara allt annat än idealt, men som tur är hade jag den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Österbotten. Stundars visade sig vara det bästa jobb jag haft i hela mitt liv, eftersom det var precis vad jag behövde efter att ha suttit stilla i flera månader och nästan enbart hållit på med hjärngymnastik. Därför var det mycket uppfriskande att ha något konkret att jobba med ute i den friska luften, när man låtsas vara en dräng i ett gammaldags bysamhälle. En stor del av tillvaron på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom guiderna tar sig an roller och håller på med gammaldags arbetssysslor då när det inte är en guidning på gång. För mig kunde en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att snickra något smått eller att mocka kopiösa mängder koskit. Det är otroligt hur mycket kossor får ur sig per dag även om de är stora djur. Men det är ändå uppfriskande arbete i kontrast till den akademiska skrivprocessen, för graduskrivandet är tillsynes oändligt medan man alltid kan se hur mycket dynga det finns kvar att mocka. Dessutom är kossorna så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar.

Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst som folk kan tänkas vara intresserade av. Stundars är mycket tilltalande för besökare eftersom tiden står stilla där och man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden, samtidigt som man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Trots det hade jag min kamera nära till hands under hela sommaren och tog ett flertal bilder och filmade även  en kort reklamfilm för Stundars.

På tal om filmer: Under min arbetslöshet efter tiden på Stundars har jag haft betydligt mer fritid än jag skulle föredra att ha, så mycket att jag riskerar smälta fast i min fåtölj. Därför har jag vid sidan om den evigt frustrerande viljekampen med FPA försökt hålla mig upptagen med diverse hobbyprojekt, bland annat videofilmande. Jag och mina kompanjoner i nörderi (bland dem herr Anderssén) har ett stort intresse för litteratur, film och teater från förut och vi råkar dessutom alla vara besatta av en viss kreativitet. Vår filmkarriär började en vacker sommardag när blivande herr Blomqvists svensexa förevigades på digitalfilm  med Indiana Jones som tema, vilket gav oss inspiration till fler filmprojekt på hösten. 

Eftersom vi känner beundran för pionjärer inom gerillafilmande (som likt oss arbetat med nollbudget) tyckte vi att ”Guerilla Pictures” var ett bra namn för vår lilla samling av entusiastiska amatörer. Eftersom vi gillar H.P. Lovecrafts skräckhistorier har vi som ambition att filma de berättelser som vår oexistenta budget och erfarenhet tillåter oss att förverkliga, varpå författarens första novell Dagon blev vårt första officiella filmprojekt. Till vår stolthet lyckades vår Lovecraft-filmatisering över förväntningarna och sedan dess har vi släppt ut några ytterligare kortfilmer, med hopp om fler filmer och sketcher i fortsättningen. Förhoppningsvis kan jag utnyttja dessa projekt som referensmaterial och använda mitt tecknande, fotograferande och videofilmande som en extra inkomstkälla utöver en fritidssyssla.

Även om jag mest skrivit om magistersbetyget, Stundars och kortfilmer i det här inlägget finns det mycket annat att vara tacksam för från det gångna året. Det mest notabla är de vuxenpoäng jag fått genom förlovning till den bästa människa jag haft glädjen att umgås med, vilket kommer att underlätta alla utmaningar som må komma med år 2015. Med allt det i åtanke önskar jag er alla gott nytt år!

Folkloristens julhälsning

Den här artikeln publicerades ursprungligen år 2013 i julnumret för Österbottniska Nationens medlemstidning Blade.

Varje julafton får vi besök av en mycket speciell gäst. Gästen är som vi alla vet en korpulent äldre herreman klädd i rött och utrustad med en säck full av gåvor åt alla snälla små pojkar och flickor. Han är känd under många olika namn på olika håll i världen, men här kring våra breddgrader är han känd som julgubben, eller jultomten i Sverige. Men vem är han egentligen? Enligt vissa är han ett katolskt helgon från 300-talet, enligt andra är han vintern förkroppsligad och för många är han en större modells tomte. Oberoende vad han kallas eller antas vara, är de flesta överens om att julgubben är en rätt trevlig och gladlynt figur som kommer med presenter till alla. Visst?

Men julgubben har inte alltid varit en lika mysig typ, utan rentav en mycket sträng och skräckinjagande surgubbe. Desto längre bakåt i tiden vi går så desto grymmare blir hans straff mot de ungjävlar som varit stygga hela året, men det är inte nödvändigtvis julgubben själv som tar hand om straffandet utan ofta gör någon av hans följeslagare det. I många länder har julgubben ett gäng ruskiga medhjälpare, som finns till för att ta hand om den mindre trevliga delen av att upprätthålla kontraktet om snällhet mellan honom och barnen. Ofta är det frågan om fastkedjade djävlar och andra onda varelser som tvingats till helgonet Sankt Nikolaus tjänst. Mest känd är den monstruösa Krampus, en liderlig bockliknande djävul som släpar stygga barn med sig till sin håla i helvetet. Dessa monster är en påminnelse om hur annorlunda julgubben varit tidigare, för en gång i tiden var han bister nog att ta hand om allt straffande själv.

Julgubben kallades ännu ganska nyligen för julbocken (joulupukki på finska) och på den tiden såg han faktiskt ut som en bock. Julbockens utseende på äldre tider och Sankt Nikolaus följeslagare Krampus är båda tecken på vad för slags väsen julgubben ursprungligen varit. Ni kan också ha lagt märke till alla halmbockar som läggs fram under julen. Allt det här påminner om de bockliknande varelser som dyrkades inom diverse fruktbarhetskulter över hela Europa. Skepnaden av en skäggig åldring härstammar däremot från asaguden Oden, som brukade i smyg vandra bland människor i skepnaden av en skäggig gammal man. På samma sätt som Oden höll ett öga på mänskligheten har också julgubben koll på vad barnen gör under övriga året. Den moderna julgubben är resultatet av hundratals års blandning av traditioner och myter från olika håll i Europa, men även om kristendomen bidragit med mjukare helyllevärderingar finns det fortfarande kvarlevor från tiden då julhelgen var allt annat än barnvänlig. På samma sätt som gamla sagor blir allt grymmare och våldsammare desto längre bakåt i tiden man går, i kontrast till hur mjäkiga de ter sig nuförtiden, har den rödklädda gamla mannen en synnerligen blodig historia bakom sig.

De typiska färgerna som används i juldekorationer (rött, vitt och grönt) är en kvarleva från julens riktigt gamla ursprung. För mycket länge sedan brukade människorna i Europas mörka skogar oroa sig för att solen skulle slockna helt när dagarna blev allt kortare på vintern, att den kalla perioden aldrig skulle ta slut. För att blidka sina bistra, grymma gudar tog de till djur- och människooffer, i hopp om att offergåvan skulle tilltala gudarna tillräckligt för att mörkret skulle avta och våren kunde börja. Den röda färgen på julgubbens kläder kommer inte från Coca Cola, utan från blodet i snön. Det röda blodet i den vita snön garanterar en grön vår. Andra traditioner som vi förknippar med det allra mysigaste i julfirandet är julmiddagen, som härstammar från hur man fastade tills offerritualen var undan och sedan firade man solens återkomst genom att äta en stor festmåltid. Man kan även tänka sig att alla julljusen ska påminna om det saknade solljuset. Helgen har ändrats enormt sedan dess makabra ursprung, med tanke på hur julgubben har blivit allt mindre skrämmande för barnen. Utvecklingen har gått så långt att i moderna tider har julgubben och eventuella medhjälpare blivit så snälla och menlösa att de enbart ger gåvor och godis, oberoende om barnen varit riktigt snälla eller inte.

Om ni tycker att julhelgens äldre ursprung som jag målat upp är för otäckt, så kan ni finna tröst i att vi lever i så trygga tider att midvinterns mörker anses numera vara en mer mysig tid. De blodiga offerritualerna till bistra gudar har bytts ut mot en i stort sett glad och trevlig helg, tackvare lättare levnadsvillkor och de mjukare värderingar vi fått via det. Julen må ha blivit krasst kommersiell på senaste tiderna och vi har mycken onödig stress på grund av det, men trots allt har vi det rätt bra. Eftersom vi har lyxen av en modern och harmlös julhelg, så tycker jag att det ger oss en bra orsak att tillbringa den med våra nära och kära, då vi ger gåvor till varandra och har det mysigt tillsammans. Och föräter oss på enorma mängder god mat.

God jul åt er alla!