Min "filmkarriär"

Under det senaste dryga året har jag och mina kompisar tillsammans gjort olika slags filmprojekt. Hittills har vi gjort mestadels sketcher, men även några seriösa projekt inspirerade av gammaldags skräckfilmer och ett par inspelade filmdiskussioner. Jag och Johan har hittills klarat oss med begränsade metoder och resurser, men vi har ambitioner att pröva på allt större projekt i framtiden. Men tillsvidare fortsätter vår filmverksamhet ännu på hobbynivå.

Jag har alltid tyckt om film och redan i tidig ålder blev jag intresserad av filmteknik, vilket gjort att jag velat testa på att göra något eget. När jag var barn tyckte jag mycket om inhemska dockprogram som Plåstrets pirat-TV, serierna om marionetthästen Histamiini och allt med Ransu Karvakuono från Pikku Kakkonen. Jag ville själv göra något liknande med dockor och mina otroligt snälla föräldrar hjälpte till. Min mamma hjälpte mig att sy ihop några enkla handdockor och min pappa hade en urgammal videokamera som jag fick låna till några tidiga test till att göra ett eget dockprogram. Nå, det blev inget speciellt bra eftersom jag var bara kring åtta-nio år gammal och kameran var ytterst begränsad i sin användning. Men det viktigaste är att jag tog det första steget och mina föräldrar hade så mycket tid för mig och uppmuntrade mig till att vara kreativ som barn. Andra tidiga inspirationskällor var diverse leranimationer som klassikern Wallace and Gromit och monsterdockorna i filmer som Star Wars och Gremlins, vilket gav mig idén att försöka bygga mer avancerade figurer i modellera och även några till dockor.

Sedan dröjde det flera år innan jag seriöst funderade på film, eftersom videokameran vi hade var så begränsad och bra kameror på den tiden skulle ha varit för dyra för vår familj. Men jag hade ett flertal andra kreativa hobbyer som teckning och miniatyrer att hålla skaparlusten igång. När Peter Jackson släppte ut sina förlängda versioner av Sagan om Ringen blev jag hemskt fascinerad av de flera timmar av dokumentärmaterial som följde med varje film. Insikten bakom kulisserna gjorde mig ännu mer intresserad av proceduren med att göra film och därför har jag alltid sett framemot dokumentärer om filmer jag tycker om. Men att skaffa en egen videokamera och testa att göra film kändes inte då heller som ekonomiskt realistiskt, så istället skaffade jag mig en digikamera och lärde mig själv att fotografera.

Min nuvarande filmskaparhobby fick sin början då jag som gulnäbb hösten 2007 blev medlem i Studentteatern i Åbo (STÅ). Jag var mest intresserad av att bygga rekvisita och kulisser, men jag stod på scen i en pjäs (Baren, skriven av Sammy Åbonde). På den tiden hade ytterst få personer tillgång till en kamera som kunde filma lika bra som dagens telefoner och det frustrerade mig att det var så svårt att låna en videokamera för att spela in en föreställning, bara som minne för dem som stått på scen. Min dåvarande fotokamera hade visserligen en videofunktion, men den hade ytterst dålig bildkvalité och all ljudbandning blev förvrängt av ett högt vinande läte. Dessutom hade jag ett så litet minneskort att det gick att filma bara 8 minuter om jag inte tog ett enda foto. Efter att jag hade börjat med amerikansk fotboll var jag en av tränarna för Åbo Akademis damlag IN10s och använde min kamera till att filma på träningarna så att spelarna kunde själva se hur de avancerade. Precis som hos Studentteatern var det ytterst frustrerande att försöka få tag på en bra kamera att filma matcher med.

Men sommaren 2012 skaffade jag en ny digitalkamera som filmade upp till 720p, vilket var verkligt bra jämfört med det jag haft tidigare. Det enda felet med digikameran är att videofunktionen avbryter sig själv när den filmat 4gb vilket är ungefär 15-20 minuter i taget. När man filmar i etapper är det inget problem, men om jag ska filma något i sträck måste jag komma ihåg att kolla periodvis ifall kameran fortsätter att spela in. Tack vare den kameran hade jag lyxen att kunna själv filma matcher, revyer, teaterpjäser och liknande. Det gav mig även chansen att delta i mitt första filmprojekt hösten 2012.

Jag var bekant med Sammy Åbonde från Studentteatern och han hade introducerat mig till bordrollspel. Han är en mycket kreativ person med flera roliga projekt på nacken och han är dessutom passionerad över spelet World of Warcraft. På dagen när det senaste expansionspaketet ”Mists of Pandaria” skulle komma till butikerna tänkte han vandra genom Åbo klädd som en munk och med ett stort gult utropstecken på huvudet, med tanken att locka fram andra WoW-spelare som skulle fråga honom vad för uppdrag han hade åt dem. Jag följde efter Sammy och filmade hans vandring genom staden och i typisk finländsk still ville ingen nappa på, inte ens när vi gick genom akademikvarteret. De enda som vågade tilltala oss eller ens titta mot vårt håll var barn, invandrare och fyllon, vilket berättar ganska mycket om den finländska vardagen. Men från den kyliga mottagningen kom vi på en ny idé för filmprojektet och vinklade det till något mer tragikomiskt:

Det var ett riktigt roligt projekt och jag skulle gärna ha fortsatt med fler filmprojekt redan då, men jag hade mycket annat på tapeten under de följande par åren, bl.a. en gradu. Jag fortsatte huvudsakligen att filma matcher i amerikansk fotboll och liknande evenemang, men jag blev anställd att filma ett par små reklamprojekt: Den ena var en reklamvideo för ÅAs humanistiska studier med Kaj Kunnas och den andra var för ett matematikprojekt som sponsrats av Åbo stad. När mina studier väl var slut filmade jag dessutom till Stundars en reklamvideo jag postat i ett tidigare inlägg. Eftersom priset på kameror sjunkit samtidigt som bildkvalitén blivit bättre har jag nu både en digikamera som filmar 1080p och en riktigt bra videokamera, som jag fick för struntsummor via åländska nätbutiker. Den sistnämnda kameran användes sommaren 2014 till att spela in min kollega herr Blomqvists svensexa, med Indiana Jones som tema. Vi gjorde med flit en riktigt dålig parodi på Indiana Jones-filmerna, men vi började fundera på att potentiellt göra en film på allvar i framtiden.

Efter studierna och den första sommaren på Stundars var jag arbetslös en lång tid och höll på att drivas galen av sysslolöshet och frustration. Det var då som filmskapandet faktiskt kom igång och sett i efterhand känns det som ett underverk att jag hade orken att göra så mycket kreativt under den perioden av mitt liv, för det var hemskt många projektidéer som inte blev förverkligade eftersom bristen på rutiner och omväxling gjorde det ansträngande att stiga upp ur sängen vissa dagar. Men på något sätt lyckades jag frammana drivkraften att börja planera med Johan och Toffe en filmversion av skräcknovellen Dagon av H.P. Lovecraft. Jag och Johan är mycket förtjusta i Lovecrafts skräckberättelser och vi valde att filma hans debuthistoria Dagon av praktiska skäl: Ramerättelsen utgörs av att berättaren skriver ner allting, men eftersom det finns en möjlighet att alla händelser var bara berättarens hallucinationer kom vi undan med ett mycket minimalistiskt tillvägagångssätt med halvanimerade dagboksillustrationer. Allting filmades i Studentteaterns dåvarande utrymme mot deras svarta skärmar och all rekvisita var lösryckta föremål vi råkade ha eller hittade på plats.

Otroligt nog lyckades vi riktigt bra med vår första film. Toffe var bra i rollen av en traumatiserad knarkare med abstinensbesvär och Johan gjorde sin bästa imitation på Alan Rickman med berättarrösten, medan jag tog hand om allt tekniskt. För egen del tror jag att det gick så bra med första försöket tack vare övning från förut, när jag filmat samt editerat olika projekt från förut och förstod mig på de program jag hade tillgång till. Jag hade dessutom från förut samlat musik för mina rollspel och samlat ljudeffekter för en av Studentteaterns pjäser, så jag hade ett hum om basprinciperna med ljudmixning. Det skadar inte heller att vi alla tre har sett så mycket filmer under vår kollektiva livstid att vi har fått från andras föredöme en aning om vad som fungerar med det vi kan och de resurser vi har tillgång till. 

Efter Dagon har vi som sagt huvudsakligen gjort sketcher, men vi har gjort en filmversion på Edgar Allan Poes dikt The Raven och nu senast From Beyond av Lovecraft. Vi gör gärna mycket olika filmprojekt på fritiden, så mycket som vi bara hinner och orkar vid sidan om allt annat. Men det förblir tillsvidare något sporadiskt, för filminspelningar är utmanande och det är svårt att ta allas tidtabell i beaktande. Filmeditering kräver dessutom otroligt mycket tid och tålamod, vilket jag märkt redan när jag filmat amerikansk fotboll. Att gå igenom råmaterialet bara en gång tar i medeltal åtminstone dubbelt så länge som är långt, medan att trimma bort allt onödigt från en matchvideo tar nästan dubbelt längre än det. Att klippa något mer komplicerat än så tar självklart mycket längre, i synnerhet om man ska dubba över ljudet och tillägga något slags effekter. Både Dagon och The Raven tog mig ungefär två veckor var att bli färdig med, med pauser medräknat. From Beyond var ett betydligt mer ambitiöst projekt och tog en hel månad på grund av effekterna jag experimenterade med, men ännu mer för att jag numera studerar fulltid igen på ny bransch. 

Hittills har jag varit regissör, kameraman och filmklippare på våra projekt, så det har funkat att jag har haft nästan ensam koll på läget. Men jag skulle ärligt talat gärna ställa mig oftare framför kameran och som tur har jag några bekanta som vid behov kan ta hand om filmandet. För det mesta är det jag och Johan och som är drivande krafterna i filmverksamheten, men vi samarbetar gärna med andra filmentusiaster, som t.ex. gänget från Room 22. Vi kallar vårt löst organiserade filmteam för ”Guerilla Pictures”, vilket jag medger är ett ytterst generiskt namn precis som det uppenbara homonymskämtet att vi har en gorilla till maskot. Men det är ett passande namn med tanke på att vi arbetar utan budget och utan någon som helst filmutbildning. Eftersom vi inte jobbar för någon studio har vi den absoluta friheten att kunna själv välja våra projekt, samtidigt som vi är mycket medvetna om hur begränsat det blir med nollbudget och vi måste därför vara mycket pragmatiska. Men vi tar det som en utmaning att komma på kreativa lösningar till vår pengabrist, exempelvis hur jag byggde korpdockan i The Raven och maskinen i From Beyond.

Vi har ambitioner att göra gradvis större filmer i fortsättningen, men vi har tillräckligt med självbevarelsedrift att inte i nuläge försöka oss på något som är för orealistiskt stort. När vi arbetar med våra egna små projekt drömmer vi om att kunna göra något lika häftigt på låg budget som våra idoler Roger Corman, Troma Entertainment och Astron-6. Vi har också idoler hos diverse filmkritiker och -makare som är aktiva på internet, exempelvis typerna bakom Red Letter Media, Cinemassacre, The Spoony Experiment, The Cinema Snob och AtopThe Fourth Wall. Oberoende hur det går till med våra filmprojekt i fortsättningen är det betydligt lättare nuförtiden att göra en egen film tack vare hur lättillgänglig och billig filmteknik blivit. Min yngsta brorsdotter är sju år och använder en mobiltelefon till att filma sitt eget ”tv-program” om allt måfå som råkar intressera henne, vilket skulle inte ha varit möjligt för vem som helst när jag var i hennes ålder. Tack vare internet har det också blivit lättare för vem som helst att få synbarhet, även om det är som ”Yahtzee”Croshaw uttryckte det ”som att slänga flaskpost i ett hav av flaskpost”. Det är ytterst slumpmässigt hur väl något tas emot och vi är medvetna om att våra intressen inte är riktigt i allas smak, men förhoppningsvis lyckas våra kortfilmer nå dem som tycker att det är underhållande. Det viktigaste är trots allt att vi själva har kul och hittills har det varit riktigt belönande.

10 positiva saker om Star Wars-prequeltrilogin

Alldeles snart har den sjunde Star Wars-filmen The Force Awakens premiär. Hittills har nyheterna kring filmen bemötts med mycket entusiasm, för filmens trailers antyder att filmmakarna har väl lyckats fånga en liknande äventyrsstämning som den ursprungliga trilogin hade. Star Wars-fansen är överlag optimistiska över den nya regissören J.J. Abrams, eftersom hans Star Trek-filmer gav en inblick i hur han möjligtvis skulle regissera en Star Wars-film (även om Trekkies är mycket oense om vad de ska tycka om hans filmer). Dessutom visade filmen Super-8 att Abrams är kapabel att väl imitera en annan regissörs signaturstil, i det fallet Steven Spielberg som ofta samarbetat med George Lucas. Utöver det att Abrams regisseringsstil är i teori perfekt för ett klassiskt rymdäventyr likt Star Wars finns det en annan detalj som gjort fansen mycket optimistiska: Skaparen George Lucas har mycket liten inblandning den här gången.

Åsikten om prequeltrilogin som kom mellan 1999 och 2005 är överlag negativ och den populära attityden bland många är att George Lucas förstörde allas barndom och att filmerna borde klassas som brott mot mänskligheten. Filmkritikern Mike Stoklasa från humorsidan Red Letter Media släppte ut tre otroligt informativa analysvideon på trilogin och förklarade djupgående bristerna hos alla tre filmer i förhållande till ursprungstrilogin. Enligt Stoklasa misslyckades filmerna delvis på grund av slarvigt skrivna manus och att Lucas har mer intresse för att regissera spektakel än skådespelare, vilket syntes i överentusiastisk användning av datoreffekter även i scener där dessa inte skulle ha behövts. Största problemet enligt Stoklasa är att till skillnad från när ursprungstrilogin gjordes hade Lucas ingen att ansvara för utöver sig själv och just ingen vågade ifrågasätta hans beslut, vilket ohjälpligt påverkade hans kreativa process. I kontrast till det hade skapandet av den första filmen utsatts för en lång serie motgångar och studion hade inget förtroende för projektet, vilket gjorde slutresultatet alltmer imponerande. Jag instämmer med mycket av vad Stoklasa säger om filmerna och jag rekommenderar att se hans recensioner, men samtidigt tycker jag att det är synd att hans recensioner används av folk till att tysta ner dem som råkar tycka om prequelfilmerna som om de hade objektivt fel om något som ohjälpligt är en subjektiv åsikt.

Det har nu i ett årtionde klagats med mycket överdrift om att George Lucas skulle ha gjort de sämsta filmerna någonsin och ha förrått Star Wars-fansen, som ett ostridbart faktum. Jag själv föredrar också ursprungstrilogin, men ärligt talat tycker jag att prequelfilmerna inte är riktigt så dåliga som det tycks vara coolt att anse. Det finns en hel del underhållande moment i filmerna och mycket som hjälpte att blåsa in nytt liv i hela franchisen. Därför ska jag nu lista tio positiva saker med de tre filmerna, medan vi väntar på att se om den uppkommande filmen är så bra som många hoppas.

10) Specialeffekterna

Ett vanligt klagomål om filmtrilogin är att det satsades för mycket på effekterna på skådespeleriets bekostnad. Problemet var inte med effekternas kvalité utan med hur väl skådespelarna interagerade med alla datorskapade miljöer och varelser, trots att det fanns inget fysiskt för dem att greppa om. Av den orsaken gav allting tyvärr ett konstgjort intryck, även om effekterna annars var banbrytande.

Största problemet var att teknologin som användes hade aldrig tidigare utnyttjats så ambitiöst och ingen visste då ännu hur man skulle handskas med det. Därför var filmprocessen ett enda stort experiment, men George Lucas hade sin egen filmstudio och så stor personlig egendom att han hade råd till att ta en stor risk som mycket få filmmakare just då skulle ha vågat sig på. Han experimenterade med något obekant och andra filmmakare kunde lära sig av hans misstag och vidareutveckla datoreffekter till att bli ännu mer realistiska.

Som exempel kan nämnas utvecklingen från Jar Jar Binks till Gollum. Även om Jar Jar är bland de mest avskydda elementen i prequelfilmerna måste det påpekas att han är den mest realistiska datorskapelsen av sin tid därför ett enormt framsteg. Eftersom effekterna lyckades så väl med Jar Jar fick regissören Peter Jackson förtroende att experimentera med en primärt datorskapad Gollum för Sagan om Ringen. Under den filminspelningen utvecklades teknologin vidare så att skådespelaren Andy Serkis kunde interagera med de andra skådisarna och sedan målas över med den digitala Gollum, vilket förbättrade de andras rollprestation när de hade någon att fysiskt umgås med. Därifrån togs steget till att utveckla vidare den ännu mer banbrytande tekniken med motion-capture för att Jackson ville göra Gollum ännu mer realistisk.

Någon måste ta det första steget och George Lucas var villig att ta en otroligt stor risk med sina tre filmer. Även om effekterna inte alltid lyckades gav dessa en grund åt andra filmmakare att finslipa på, precis som med de banbrytande effekterna i den första Star Wars från 1977.

Bland de många spektalsekvenserna i alla tre filmer finns det två scener som får var sin plats på listan:

9) Stridsarenan på Geonosis

Mot slutet av den andra filmen befinner sig huvudpersonerna på planeten Geonosis där de tagits till fånga och tvingass slåss mot blodtörstiga vilddjur på en slags utomjordisk Colosseum. Förutom att det är den enda stridsscenen i filmtrilogin med minimal användning av ljussablar är det en mycket underhållande stridssekvens, som är betydligt mer spännande än de flesta överkoreograferade slagsmålen. Det är en av de få stridsscener som inte ser ut som en balett och presenteras som blodigt allvar där huvudpersonerna verkligen riskerar dö.

8) Racerbanan på Tatooine

En av signaturscenerna i den första filmen är racertävlingen som Anakin deltar i. Scenen är fartfylld och påminner om häktiska biljakter i gamla filmer. Vi får se flera av Anakins motståndare i tävlingen dö när deras farkoster kraschar i landskapet, eller så blir de prickade av arga infödingar eller dör på grund av den ledande racerstjärnans fusk. Allt det bidrar till en känsla av fara när den unga pojken åker omkring i sin hemgjorda skrothög och lyckas göra tävlingen till en av höjdpunkterna i första filmen.

7) Hayden Christensen som Anakin Skywalker

Ni läste helt rätt och det här är ett medvetet kontroversiellt inlägg. Av alla skådespelare inblandade i filmtrilogin har troligtvis Christensen fått mest kritik och gjorts till åtlöje, mest på grund av manuset han hade att arbeta med. Till Haydens försvar bör det påpekas att George Lucas alltid har varit ganska dålig på att skriva repliker och det är få skådespelare som lyckas få hans material att låta bra och trovärdigt. Under ursprungstrilogin hjälpte det att det fanns fler folk som vågade ge Lucas kritik och tog chansen att improvisera bättre repliker, med Harrison Ford som ett prima exempel. Även om Ford också var en ung och oerfaren skådis var han till skillnad från Christensen även kompis med Lucas och kunde därför komma undan med kommentarer om hur orealistiska repliker regissören skrev.

Men Hayden Christensen kom inte med på min lista bara för att hans rollprestation påverkades negativt av manusförfattarens ökända tendenser, för då borde jag skriva om största delen av skådespelarna. Han är med för att i den tredje filmen gör han en utomordentlig rollprestation då Anakin går över till mörka sidan. Replikerna är fortfarande kassa för det mesta, men Hayden sätter sitt allt för att visa konflikten inom karaktären: En extremist som delvis inser sig vara förtappad och delvis är naiv nog att tro att han kan rädda hela galaxen. Den bästa sekvensen är när han utan nåd mördar de hjälplösa separatistledarna och vi får efteråt se i hans miner samt gester att han inser sig ha gått för långt, men att det är för sent för honom att vända kurs.  Han är inte längre Anakin Skywalker, utan Darth Vader minus metallproteserna. Jämfört med de klumpiga dialogscenerna som Anakin är hans fysiska rollprestation i de scenerna där han spelar Vader något respektingivande.

6) Ian McDiarmid som Palpatine

Det syns att Ian McDiarmid har enormt roligt i rollen som den blivande galaktiska kejsaren Palpatine, som är underhållande i all sin överdrivet uppenbara ondska. Genom största delen av prequeltrilogin låtsas Palpatine vara en god politiker med galaxens välbefinnande nära sitt hjärta, även om det blir ganska snabbt uppenbart för publiken att han är en oljig manipulator som spelar alla likt spelbrickor. Även om hans plan innehåller fler luckor än en julkalender och är så överkomplicerad att den inte egentligen går att reda ut fullständigt kan man förlåta det för McDiarmid spelar det onda geniet så väl. Han tar emot alla chanser att spela över och i synnerhet i tredje filmen förvränger han ofta sin röst och kacklar som en häxa. Likt många filmskurkar är han på ett konstigt vis mycket charmig i hur självsäker han är över sin kommande vinst och hur mycket han njuter av att vara elak. Saknas bara att han hade en mustasch att snurra.

5) Ewan McGregor som Obi-Wan Kenobi

Obi-Wan Kenobi är bland de mest älskade rollfigurerna i ursprungliga Star Wars-trilogin, mest för att Alec Guinness var en så bra skådespelare att även hans uttråkade slarvprestation blev så lyckad att Kenobi anses tillsammans med trollkarlen Gandalf vara bland de bästa mentorsrollerna i modern fiktion. Ewan McGregor hade således ett mycket krävande arbete framför sig och hans prestation är allmänheten överens om att var bland de bästa sakerna i hela prequeltrilogin.

McGregor porträtterar väl Kenobis karaktärsutveckling genom filmerna från en regelspänd lärling, som själv blir lärare för tidigt innan han blivit mogen för uppdraget. I den andra filmen verkar han villa försöka ge intrycket av att vara mer mogen och vis än han egentligen är, medan i den tredje filmen är han halvvägs till den vise gamle eremiten spelad av Guinness. McGregor imiterar Guinness rollprestation tillräckligt mycket för att verka som en yngre och mindre erfaren version av samma man som i den första filmen. Då Kenobi hade sitt gråtfärdiga sammanbrott efter striden med Anakin kan man föreställa sig att han efteråt hade gott om tid att fundera över sina misstag på den avlägsna ökenplaneten Tatooine innan de möttes igen. När han tjugoplus år senare träffar Luke gör han ett betydligt bättre arbete som mentor än med Anakin, även om han ljög om några ytterst viktiga detaljer. Slutresultatet av hans manipulering är i alla fall att han lyckades styra Luke till en bana att stoppa Imperiet och föra Vader bort från mörka sidan. Jag anser att McGregors rollprestation är tillräckligt bra för att skapa en brygga mellan de gamla och nya filmerna.

4) Universumet känns större och mer varierat

Det hör till att Star Wars-filmer ska vara stora spektakel, men det glöms lätt bort att de tre ursprungliga filmerna mest äger rum på bara en handfull planeter och vi får egentligen aldrig se något större samhällscentrum. Visserligen nämns flera planeter än dem som besöks under filmernas gång och publiken kan dra egna slutsatser av det som visas av rymdimperiets militära styrka. Samtidigt är det uppfriskande att prequelfilmerna kunde visa hur mycket större galaxen ser ut annanstans än på periferiplaneter som Tatooine. Ställen som den planettäckande megametropolen Coruscant bidrar till galaxen som etablerades i ursprungstrilogin och förstärker känslan av ett episkt rymdäventyr. Vi får även se riktigt bisarra naturmiljöer som inte ser ut som någonting från vår värld, även om det tyvärr inte utnyttjas mer än i ett fåtal scener. Dessutom får vi genom prequelfilmerna en större inblick i den galaktiska republikens politik, dess icke-mänskliga kulturer och mycket annat som etablerats vidare utanför filmerna, t.ex. i tecknade serien Clone Wars.

3) Det visuella spektaklet

George Lucas må vara dålig på att skriva repliker, att regissera skådespelare och att ta emot kritik. Men han har en respektingivande ambitiös vision för en visuell berättelse och drivkraften (och resurserna) att förverkliga den. Alla sex Star Wars-filmer är enastående visuella spektakel som berättar en episk historia som påminner om forna tiders myter och hjältesagor. Prequeltrilogins handling och politiska intriger blir tidvis överkomplicerade och råddiga, medan den klumpiga dialogen bidrar till att berättelsen tyvärr försämras. Men egentligen gör det ingenting för i ett nötskal handlar prequeltrilogin om hur galaxen slits sönder inifrån och en gyllene ålder tar slut, jämförbart med myter som inspirerade Tolkien och via honom all fantasylitteratur. Därför anser jag det viktigare att en rymdopera som Star Wars tar väl hand om det visuella berättandet. Jämfört med de gamla filmerna finns det tidvis för mycket saker som virrar runt i en salig röra, i synnerhet i scener som verkar vara riktade till en yngre publik. Men i stort sett lyckas filmerna med att visa tittarna miljöer och händelser som påminner om klassisk scifi-konst från 1930-talet framåt, tack vare att Lucas haft tillgång till utomordentligt begåvade konstnärer som Ralph McQuarrie.

2) Musiken

På samma sätt som Star Wars är ett visuellt spektakel har alla filmerna fantastiskt bra musik skriven av John Williams, som lyckas suveränt komplettera Lucas visuella stil på bästa tänkbara vis. Musiken lyckas framhäva det episkt mytologiska i det klassiska rymdäventyret och väcka hos publiken känsloreaktioner som inte nödvändigtvis kommit fram med en annan kompositör som inte kunnat förstå vad Lucas var ute efter. Jag har länge tänkt att filmserien är nästan som en flera timmar lång musikvideo och som ett experiment skulle jag gärna pröva se filmerna utan dialog eller ljudeffekter för att ta till mig enbart det visuella och musikaliska spektaklet. Det går att se en sådan version av Alien på DVD-utgåvan och det samma kunde väl fungera med George Lucas rymdopera. Det kan hända att vissa av skavankerna i prequeltrilogin kunde ignoreras genom en sådan upplevelse, t.ex. om filmen visades i samband med en symfonikonsert.

1) Mera Star Wars

Den ursprungliga filmtrilogin var en otroligt stor succé och gjorde Star Wars till en enorm franchise inom olika medier: Filmer, spel, serietidningar och en ogudaktig mängd leksaker. Sedan första filmen kom ut har ett par generationer växt upp i en värld där Star Wars inte går att undvika och omringar oss i någon form. Men jag vill påstå att så skulle fallet inte nödvändigtvis vara numera om inte första prequelfilmen kommit med stor fanfar 1999. Istället kunde ursprungstrilogin ha fallit i glömska hos allmänheten och numera varit en nostalgisk kultklassiker med en hänförd men liten publik av medelålders män. Return of the Jedi hade nämligen gått på bio 1983 och under de följande sexton åren hade Star Wars fått minskad synbarhet hos allmänheten och för varje år som gick var de flesta nya produkterna riktade alltmer till den lilla gruppen som fortfarande aktivt nördade runt med sin favorit rymdopera.

Säg vad man vill om special editions som släpptes ut 1997, men de återupplivade allmänhetens intresse i Star Wars till den grad att allt fler människor kunde känna entusiasm för den kommande Phantom Menace. Många har redan glömt det men när filmen kom ut var den inte alls så avskydd som folk numera tror. Tvärtom, den var en stor succé tack vare de banbrytande effekterna som bidrog med ett spektakel biopubliken inte var mentalt förberedd för. Det var först i samband med att den andra filmen kom ut år 2002 som många började kritisera filmerna, dels för att biopubliken börjat vänja sig vid effekterna och väntade sig bättre manus vid sidan om spektaklet. Ändå var Attack of the Clones en till succé och Revenge of the Sith en ännu större succé år 2005.

Oberoende om man ogillade prequeltrilogin och om man melodramatiskt vill jämföra den med våldtäkt eller värre saker är det lönt att ta en titt på helhetsbilden och inte glömma bort det bästa med de tre nyare filmerna: Mer Star Wars att välja mellan. Filmernas succé hos allmänheten bidrog med en till kick av kreativitet till franchisen och tack vare det kom det ut nya spel, serietidningar och leksaker för en ny generation. De tecknade serierna om klonkriget och om rebellalliansens början har huvudsakligen blivit välmottagna för att ha byggt vidare på det som tidvis vagt etablerats i filmserien. I de nya serietidningarna kunde författare spekulera hur galaxen kunde se ut 100 år efter filmernas händelser och på samma sätt har det forskats i galaxens forntid i spel som Knights of the Old Republic (eller KOTOR i folkmun).

Jag tror inte att det skulle ha uppstått så mycket nytt material inom franchisen på 2000-talet om inte prequeltrilogin påmint allmänheten på 1990-talet om att den där grejen de tyckte om som barn existerade och att den skulle komma tillbaka. Många forna lojalistnördar är fortfarande sura över att franchisen inte är exklusivt deras längre och att de måste dela den med små foster, men så är det tyvärr med alla franchises som lever länge nog att de första fansen blir gamla nog att ha egna barn. Jag tror att prequeltrilogin räddade franchisen från att falla i glömska och påminde de gamla fansen vid rätt tidpunkt om att den existerar och ska få fortsättning. Annars skulle vi möjligtvis inte ha så här mycket Star Wars-relaterat att välja och vräka mellan, inklusive lyxen att bekanta oss vid andras visioner för Star Wars än bara den som George Lucas har. Därför anser jag att det är en strålande bra tid att vara ett fan av Star Wars just nu.

Backmans skämtteckningar: Skattebjörnen

Det är igen den tiden på året då alla snälla pojkar och flickor får en trevlig julklapp från statens håll: Skatteåterbäring! De här två gamla teckningarna är från tiden då ÅAS fortfarande publicerade sin veckobulletin "Bullen" och jag brukade rita pärmbilder och andra illustrationer för dem.

Om reflexer och synbarhet

Den här gången tänker jag inte skriva ner några popkulturella funderingar utan istället skriver jag en allmän vädjan som bilist till alla landets fotgängare och cyklister:

Snälla, det skulle vara mycket uppskattat om ni kunde alla bära reflex i dessa mörka tider. Det är nämligen automatiskt mitt fel om jag inte hinner bromsa i tid, för det är ju jag som kör runt i ett tusenkilos metallfordon. Men det är väl inte för mycket begärt att ni hjälper mig på traven genom att synas bättre? Trots mycket vägbelysning syns folk ganska dåligt om de springer snabbt över vägen, i synnerhet om kläderna är mörka och det finns ingen snö på marken som man kunde synas mot. Vägbelysningen hjälper synbarheten egentligen endast om ni har ljusa kläder i granna färger.

I synnerhet i urbana miljöer märker jag att det bärs för lite reflexer eller inga alls. Det är förvånansvärt hur dåligt man syns med bara en ynka liten reflexbricka, så därför ser jag helst mer än bara en reflex och gärna en reflexväst om bara möjligt. Ett blinkljus eller två skadar inte heller. De flesta cyklar har visserligen inbyggda reflexer i hjulen och många cyklister har en lykta, men det samma gäller för dem som för fotgängare. Det låter kanske som en överdrift, men hellre för många reflexer än för få. Det är en livräddare och till större glädje än vetskapen att det är alltid bilistens fel. Det finns så mycket i trafiken som distraherar en bilist och därför räcker det inte med en liten hängande bricka.

Som ett konkret exempel: Om jag kör den korta biten genom studentbyn i Åbo till motorvägen påverkas mitt synfält av ljuset från vägbelysning, trafikljus och andra bilars strålkastare. De flesta övergångsställen på den vägbiten är potentiellt farliga och blir bara farligare om man gör som många gör: Klär sig i mörkt, springer utan att se åt båda hållen och har i bästa fall bara en liten reflexbricka eller -rem. Om det dessutom är fuktigt ute kan det bli svårt att se skillnad mellan en liten reflex och en lösryckt vattendroppe på vindrutan som reflekterar andra ljuskällor. I ställen som studentbyn och akademikvarteret är det förövrigt svårt att se om någon kommer från bakom en parkerad bil, i synnerhet om det syns starka ljus från mötande trafik. Så utöver tillräckliga mängder reflexer och blinklampor rekommenderar jag att pausa innan ni går över vägen, ifall bilisten inte råkar få syn på er förrän på mitten av övergångsstället. Trots exemplen gäller det här i alla urbana och icke-urbana platser.

Allt som jag nämnt är troligtvis självklarheter för många, men efter de två senaste veckornas trafikerfarenhet verkar det inte så självklart som jag trodde. Jag känner ett behov att skriva ner dessa råd eftersom jag på två veckor upplevt mer än ett dussintal farosituationer med myndiga människor som verkar tro att de syns bättre än de gör. Dessutom upplever jag att det finns begränsat med sympati för bilister, som automatiskt ensamma får skulden om något händer. Därför vädjar jag till er: Bär reflexer, mer än en, och spring inte huvudlöst när tusenkilos metallmonster är i farten.

Att lära sig finska

[Den här texten blev ursprungligen publicerad i Österbottniska Nationens medlemstidning Blade 3/15] 

En stor del av de nya studerande som kommer till Åbo härstammar från orter där det funnits lite behov att lära sig landets majoritetsspråk redan som barn. Därför har inte alla riktigt flytande kunskap i finska och för många finns det en hög tröskel att ta det viktiga första steget till att lära sig. Det är begripligt med tanke på hur komplicerad grammatik finskan har, med alla ändelser och uttal som sätter knut på tungan. Men det finns ingen orsak att behöva vara rädd för det finska språket trots att det är en stor utmaning, för man har nytta och glädje av att kunna olika språk.

Jag har själv kunnat finska lika länge som jag kunnat prata och jag har haft bara fördelar av det i hela mitt liv. Faktum är att jag blev bra på att konversera tidigare på finska än på mitt eget modersmål, helt enkelt för att de flesta av mina grannar var finskspråkiga. Eftersom jag haft mycket nytta i vardagen av att kunna finska vill jag gärna dela med mig tips för att göra inlärningen lite trevligare.

Jag föreslår att inte alls ta någon press utan att börja med enkla medel. Bland de enklaste knepen är att se på barnprogram dubbat till finska, men det lönar sig att vara lite selektiv vad man tittar på. Ett problem med det mesta som dubbats under de senaste femton åren är att språkbruket är tidvis mycket slarvigt och det finns mycket rentav obegriplig slang som gör det svårt att hänga med om man inte förstår finska till att börja med. När jag var liten på tidigt 90-tal dubbades mycket färre barnprogram till finska eftersom dubbning var dyrare än textning, vilket innebär att det är lättare att hitta kvalitetsdubbning på gamla serier. Det är oftast frågan om välvårdad och dialektneutral finska som uttalas välartikulerat av erfarna teaterskådisar, vilket borde göra det lättare att förstå sammanhanget och gradvis förstå mer och mer av det som sägs.

Det vanligaste förr var en ensam berättare som dubbade över tecknade serier som om dessa var sagoböcker. Ett bra exempel på den stilens dubbning är den gamla japanskanimerade serien om Nils Holgersson, som hittas på finska under namnet Peukaloisen retket. Bland de bäst dubbade serier jag kan rekommendera är klassikern Mumin, de flera olika Det var en gång-serierna och Alfred J Kwak. Utöver det att dessa serier är riktigt väl dubbade till finska rekommenderar jag dem mycket gärna eftersom jag fick mycket glädje av dem som barn. Alla tre serier har mycket komplexa lärdomar om människonatur samt hur världen fungerar och på olika nivåer som gör upplevelsen tilltalande för både barn och vuxna. 

Följande steg efter att ha sett på bra tecknade serier är att läsa först serietidningar och sedan böcker på finska. Det är bäst att lämna krävande skönlitteratur och tentböcker till senare och börja med serier som Kalle Anka och Tintin på finska. Allt för att inlärningen ska kännas rolig och trygg.

Jag förstår om det kan vara frestande att inte alls försöka stiga över tröskeln, eftersom det är svårt att lära sig finska i vuxenålder. Därför hoppas jag att mina tips kan vara till hjälp att bättre våga anta utmaningen att lära sig språket, men det är bara en början. Det bästa sättet att lära sig finska är samma knep som gäller för alla nya språk: Att prata på och fortsätta oberoende hur svårt det kan kännas. Det går nog bra.

Vad räknas som skräck?

Halloween och allhelgona har varit och farit och vintern är på kommande. Högtiden firades med ruskiga filmer och flera gånger under oktober månad fann jag mig i intressanta debatter gällande ett särskilt tema: Vilka filmer ska räknas till skräckfilmer?

Under vår filmkväll påpekade Johan att han tyckte att Coraline inte är en skräckfilm, trots att den är tidvis riktigt kuslig. Det fick mig att fundera: Hur ruskig måste en film vara för att räknas som en skräckfilm? Jämförbart berättade Kristoffer för mig att många vägrar godkänna hans åsikt om att När lammen tystnar skulle räknas som skräckfilm. Var går då gränsen mellan skräck och thriller? På svenska används ofta begreppet ”rysare”, som verkar vara en rätt bra kompromiss för många thrillers är mer skrämmande än filmer som definieras som skräck och de två genrerna är svåra att skilja åt. Men även om man använder rysare som kompromissterm återstår frågan: Vad räknas till det? Jag instämmer med Johan om att Coraline kan definieras närmare som fantasy, vilket gälle det mesta som Neil Gaiman skrivit, oberoende hur grymt kusligt det kan bli. Men var går gränsen mellan kuslig fantasy och skräck? Är det i mängden ruskiga scener eller i den subjektiva kvalitén av skrämseleffekt? Jag har ärligt talat ingen aning, men det är något som kan funderas över och debatteras i evigheter.

Så mycket är åtminstone klart att en skräckfilm inte nödvändigtvis behöver vara övernaturlig på något sätt, för slashers och andra filmer om seriemördare räknas till skräck. Till slashers kan tekniskt sett även räknas undergenren om djurattacker, för alla hajar och grizzlybjörnar brukar på samma sätt porträtteras som sadistiska jägare som vill mörda kåta tonåringar. Samtidigt finns det skäl att fråga ifall alla slashers kan räknas till skräck, eftersom på tok för många filmer ersätter skräckinjagande atmosfär med litervis fejkblod och istället för spänning är det meningen att man ska vara road av alla fantasifulla sätt man kan döda osympatiska idioter. I värsta fall blir det bara tortyrporr, vilket jag personligen vägrar räkna som skräck. På grund av allt det här är jag lite osäker på vad jag ska tycka om amerikanska slashers och italienska giallos som helhet, men enskilda filmer i vardera räknar jag som skräck eftersom det satsas på en tryckande och kuslig atmosfär.

Atmosfär är i mitt tycke nyckelordet och påverkar min personliga preferens för skräckfilmer och -litteratur. Enskilda skrämselsekvenser behöver inte betyda att en film är skräck om atmosfären annars inte försöker vara skrämmande. Därför skulle jag inte räkna de flesta av Tim Burtons filmer till skräck, eftersom han konsekvent blandar in en komisk karnevalsstämning med alla makabra detaljer. Därför är det tacksamt att det finns en hybridgenre av skräckkomedier där hans filmer hör hemma, tillsammans med Ghostbusters och liknande filmer. Jag föredrar skräck som lyckas med förhållandevis minimala mängder blod och jump-scares hålla en spänd stämning, vilket är en bidragande orsak till att jag gillar gotisk och lovecraftisk skräck. Det samma gäller klassiska filmer som Alfred Hitchcocks utbud, som alla använder blod och våld mycket sparsamt för maximal effekt. En film som i mitt tycke lyckas väldigt väl blanda en tryckande stämning med groteskt råa blodseffekter är The Thing, vilken vi recenserade i vår video. Det är ganska sällsynt att se en film lyckas så väl blanda de två ytterligheterna, för de vidriga monstereffekterna tar inte bort från skräckatmosfären utan hjälper filmen att bli ännu mer ruskig.

En annan sak jag funderat på är ifall en spökfilm kan automatiskt räknas till skräck. Är t.ex. M. Night Shyamalans Sjätte sinnet en skräckfilm även om den är en uppenbar spökhistoria? Den har flera ruggiga scener med spöken, en tidvis mycket kuslig atmosfär och de flesta karaktärerna är ledsna och oroliga. Man kunde argumentera att trots allt det är filmen kanske lite för optimistisk och varmhjärtad för att vara en skräckfilm. Många skräckfilmer har lyckats ha relativt glada slut som inte tar bort från den föregående timmens kusligheter, men i de fallen är karaktärerna oftast fortfarande uppskärrade och höga på endorfin av att ha lyckats överleva en hemsk situation och därför är det fortfarande bitterljuvt. Det Sjätte sinnet handlar mer om att acceptera sin situation och leva vidare, vilket påminner mer om en uppväxthistoria av något slag.

Det samma kan diskuteras gällande de klassiska skräckfilmsmonstren: Dracula, Frankensteins monster, vargmannen, mumien o.s.v. Är de fortfarande skrämmande och kan deras filmer fortfarande kallas skräckfilmer? Redan på 1950-talet hade filmpubliken slutat vara genuint rädd för dessa monster och likt Godzilla efter debutfilmen hade filmerna med dem blivit mysiga spektakel. Barn på 50- och 60-talen tyckte att monsterfilmer var mysruskiga och många föräldrar tyckte att filmerna var harmlös underhållning trots makabra inslag. Därför kom det som en total chock när Night of the Living Dead överraskade med en skrämmande nihilistisk grymhet, vilket fick barnen i publiken att gråta tröstlöst. I tidigare skräckfilmer fanns det en oskriven regel likt sagor att det gärna ska sluta väl för de goda, vilket bidrog till att skräck en kort tid sågs som harmlöst. Det som gör George A. Romeros film så speciell för sin tid är hur orättvis och brutal den känns och det har sedermera påverkat all senare skräck. Bland filmintresserade anses de gamla Universal-filmerna fortfarande vara klassiker och även om de flesta inte har sett ursprungliga 30-talsfilmerna finns dessas versioner av Dracula, Frankenstein och de övriga monstren kvar inom populärkultur.  Även om de har blivit nostalgiskt mysruskiga tycker jag att filmerna fortfarande kan vara underhållande och effektiva bara publiken har rätt inlevelseförmåga för att kunna njuta av gamla filmer.

Tyvärr har jag inga egentliga svar på vad som räknas till skräck, eller var gränsen mellan thriller och skräckfilm går. I den här samlingen av lösryckta funderingar kring diverse filmer har jag velat få fram hur svåra frågor de är och att det finns inga lätta svar. Vad tycker ni andra om saken? Jag läser gärna vilka vidare funderingar kan bidras med för en förhoppningsvis intressant diskussion.

Kort om bakgrunden till Halloween och allhelgona

Halloween är i mitt tycke en riktigt intressant och rolig tradition. Beroende på synvinkeln kan den ses som en rolig högtid då man får klä ut sig i fantasifull prakt, ett perfekt exempel på krass kommersialism eller rentav som hyllande av anarki och dåligt beteende. Halloween har under årens lopp blivit allt mer synbar i Norden, även om det fortfarande inte är en officiell högtid på våra breddgrader. Det finns ett rätt vanligt missförstånd att Halloween och allhelgonadagen skulle vara samma helg med annorlunda tillvägagångssätt, eftersom de sker rätt nära varandra på kalendern. På grund av det har i synnerhet marknadskrafterna anklagats för att tränga in Halloween och ”amerikansk imperialism” på den mycket mer allvarliga helgen, som reserverats till att i tyst vördnad komma ihåg de avlidna med ett ljus på graven. Det behöver man inte alls oroa sig för eftersom Halloween  äger rum på natten intill alla helgons dag, därav det fulla namnet ”All Hallows’ Eve” (eller ”alla helgons afton” på svenska). Jag ska försöka ge lite historisk kontext till Halloween och dess koppling med vårt allhelgonafirande.

För det första är den moderna allhelgonatraditionen i Norden ett resultat av att reformationen försökte förenkla kyrkoåret men gjorde det istället mer komplicerat. Under tiden då Norden var fortfarande katolskt var alla helgons dag (1.11) ett tillfälle då man på kyrkligt håll firade martyrer, helgon och kanoniserade döda. Vanligt folk satsade hellre på att fira alla själars dag (2.11) då alla övriga avlidna blev ihågkomna. I och med reformationen på 1500-talet slopades helgondyrkan officiellt och de flesta medeltida helger togs bort, men trots det sparades alla helgons dag som helg i svenska kalendern förutom att den flyttades från det fastslagna datumet 1.11 till månadens första söndag. Helgen togs officiellt ur bruk från kyrkoböckerna 1772, men den användes fortsättningsvis som en inofficiell märkesdag både på datumet 1.11 och första söndagen i november. Även om allhelgonadagen inte längre var en kyrklig högtid fick dagen hos vanligt folk samma betydelse som alla själars dag haft under den katolska tiden, nämligen att högakta bortgångna familjemedlemmar. Allhelgonadagen blev igen en officiell högtid år 1953, då det ansågs finnas ett behov att på allmän väg fira de avlidna och i samma tider uppstod traditionen med att tända ljus på gravarna. Nuförtiden heter den flyttbara högtiden alla helgons dag och äger rum på den första lördagen i november för att skilja åt den från helgfirandet på söndagar. Samtidigt finns allhelgonadagen kvar och sker alltid på 1.11.

Hänger ni med ännu? För det här var bara den officiellt kyrkliga delen av högtiden. Tidpunkten för allhelgona har varit en högtid i hela Europa troligtvis långt innan kristendomen kom in i bilden, för det är frågan om en brytningsperiod då vintern börjar och skördetiden officiellt tar slut. Vintern är den mörkaste tiden på året och som jag skrivit i ett tidigare inlägg bidrog det till mycket folktro om mörkrets makter och världens potentiella undergång om solen inte fick en kickstart genom blodsoffer. Eftersom solen var så viktig för överlevnad påverkade det årets högtider, men de fyra viktigaste inträffar vid solstånden och dagjämningarna: Jul, påsk, midsommar och allhelgona. Eftersom nätterna blir längre och världen börjar sakta dö under vintern uppstod i folktron att allhelgona och hela senhösten är en mycket ockult aktiv tidsperiod, vilket är en allmäneuropeisk föreställning. De kända traditionerna kring Halloween med maskerad, tiggande och pumplyktor har uppstått som ett sätt att handskas med en annars mycket skrämmande situation. Även i gammal nordisk folktro och -tradition förekommer tanken att hålla mörka väsen borta genom att klä sig i ruskiga kläder, antingen genom att skrämma bort demoner eller att lura dem att tro att demonkollegerna redan tar hand om situationen. På många håll har det uppstått tiggeri vid den här sortens firande när högtiden blivit mindre allvarlig och mer symbolisk, för de utklädda tiggarna symboliserar mörkrets makter som ska mutas innan de lämnar gården ifred. Dessutom brukade den sista skördedagen firas stort för även det troddes kunna skrämma bort monster, men också för att fastan inför midvinter skulle börja efter att festen var slut.

Alla hörnor i Europa har haft sina egna variationer av annars mycket liknande helger och eftersom Nordamerika varit en stor smältdegel i hundratals år har de olika regionernas kyrkliga och sekulära folktraditioner blandats samman där till den moderna versionen av Halloween. Jämförbart med julen går Halloween mer ut på karnevalisk underhållning än på genuin rädsla för mörkrets makter, men den gamla kopplingen är mer uppenbar. Det är en av orsakerna till charmen med moderna Halloween, för det karnevaliska kombinerat med ytliga skräckelement gör det till en mysruskig högtid.

Till Norden har högtiden kommit mest genom importerad amerikansk underhållning och därför är det inte så konstigt att många här blivit förtjusta i den, för det ser ju så roligt ut som jänkarna ordnar firandet i sina filmer. Dessutom har den finländska hösten ont om roliga högtider och karnevaliska traditioner som skulle tillåta folk att släppa loss på ett icke-finskt roligt vis under värsta höstmörkret. Halloween i USA är en väl etablerad högtid för hela familjen, lite som vårt påskfirande på steroider, men här har högtiden mest anammats av unga vuxna. I gott sällskap kan Halloween tillåta oss att uppleva barnaktig glädje i att klä oss i kreativa dräkter, dekorera huset i spindelväv och plastfladdermöss, äta massor av godis eller ha en maraton med underhållande skräckfilmer. 

Jag tycker att Halloween är ett harmlöst tillägg till de nodiska högtiderna. Det gör inget om det säljs en massa skräp och andra onyttigheter, för det gäller egentligen hela resten av året. Det gör heller inget om Halloween kommit hit från Amerika, för högtiden är ett hopkok av mycket sådant som även våra förfäder varit bekanta med. Jag anser inte heller att den trampar någon på tårna när det gäller det mer allvarliga allhelgonafirandet, för Halloween äger rum före allhelgona och alla helgons dag. Dessutom är Halloween trots dess makabra detaljer inget hinder för att på den aktuella dagen tända ljus på de gravar man vill besöka.

Backmans bordrollspel: The Queensmen

Jag har tidigare skrivit om hur jag bär åt mig som spelledare i bordrollsspel och nu ska jag berätta om min första rollspelskampanj som jag började på våren 2009. På efterhand kan jag konstatera att kampanjen var enormt ambitiös med tanke på att det var mitt första försök någonsin till att planera ett eget rollspel. Men just då lade jag mycket få restriktioner åt mig själv och lade allt vad jag ville ha med i spelvärlden. 

Jag älskar genren steampunk, eftersom jag har en stor förkärlek till berättelser förlagda till 1800-talska miljöer och jag tycker mycket om att blanda det viktorianska med anakronistiskt avancerad teknologi. Därför är jag storförtjust i tv-serier som TheAdventures of Brisco County Jr och estetiken i filmer som Wild Wild West och LXG (även om jag har mycket lite positivt att säga om just de två filmerna). Jag tog mycket inspiration från tidig science fiction av författare som Jules Verne och H.G. Wells och likt serietidningen League of Extraordinary Gentlemen fyllde jag spelvärden med rollfigurer ur gammal litteratur. Men jag blandade även fritt element från senare fiktion och försökte anpassa allting att bli mer viktorianskt. Stämningen påverkades dessutom mycket av att jag tycker om gammaldags hårdkokta pulp-äventyr och dessas föregångare i 1800-talsk äventyrslitteratur, vilket innebar mycket stridsscener och explosioner. Resultatet av allt detta blev ”The Queensmen”.

Kampanjen var förlagd till ett alternativt 1899 och handlade om hemliga agenter som anlitats av brittiska säkerhetstjänsten MI-5 för att bekämpa spioner från de övriga kolonimakterna. MI-5 och de övriga europeiska säkerhetstjänsterna hade förutspått att förr eller senare skulle hela kontinenten ryka ihop i ett stort förödande krig och nu tävlade alla i hemlighet om att få ett försprång. Jag tog mycket modell av kalla krigets spionäventyr i de enskilda kapitlen och jag planerade handlingen att gå framåt ett kapitel i taget som en spionserie från 60-70-talen. I början av kampanjen fick spelarna i varje äventyr ett uppdrag från ledaren av MI-5, Mycroft Holmes, som vanligtvis skickade dem ett meddelande i en grammofonskiva som exploderade efter att den lyssnats igenom. Oberoende var äventyren ägde rum brukade spelarna få vidare instruktioner av sin mystiska handledare, en mästare i förklädnad som de kände till enbart som agent MacGuffin (en skämtsam referens till Hitchkocks filmer och rollfigurens funktion). MacGuffins syfte var att vid behov ge spelarna vidare information eller ge dem en puff om de stampade på ställe för länge, vanligtvis genom att hota dem med misslyckandets konsekvenser. MacGuffins sarkastiska och misantropiska uppförande var dessutom ett effektivt sätt att visa att spionspelet inte var alls svartvitt, vilket jag ville också få fram genom tidvis sympatiska motståndare.

Min ursprungliga tanke var att berättelsen kunde fortsätta episodiskt utan att vara helt beroende av alla spelares närvaro, med förklaringen att avlägsna spelares karaktärer var ”på andra uppdrag”. Men i samband med att kampanjen gick framåt började jag bryta mig alltmer loss från det episodiska formatet och planerade riktigt stora händelseförlopp som pågick i bakgrunden. Spelarna märkte snart att det fanns betydligt farligare motståndare än spioner från andra länder och komplotternas skala växte, vilket gjorde det allt viktigare för dem att förhindra första världskriget från att bli mer destruktivt än på riktigt. Bland de farligaste motståndarna var den kinesiska terroristledaren Fu Manchu, som i mina händer växte från att vara en gangster som förkroppsligade gula faran till en mäktig Bond-skurk som hotade hela världen. En annan fiendeorganisation var ”The Guild of Reason”, som bestod av bittra vetenskapsmän (i stil med kapten Nemo, Dr Moreau och Robur) som ville använda sin högt utvecklade teknologi till att tvinga stormakterna till fred. Spelarna mötte även många andra tidsenliga skurkar som piratledaren Ker Karraje, psykopaten Spring-heeled Jack och även kraschlandade marsianer i sina trebenta stridsmaskiner.

Det var kort sagt vacker galenskap att se mina spelare härja på i en så brokig spelvärld. Jag tyckte hemskt mycket om att söka efter historiska händelser och litteratur att referera till, att upptäcka saker som kunde göra våra äventyr så roliga som möjligt. Jag njöt av skapelseprocessen, att planera och forska. Jag såg det som en slags övning till att skriva egna berättelser och jag har funderat länge på möjligheten att skriva om spelargruppens äventyr i novellform. Förhoppningsvis blir det verklighet en vacker dag, men tillsvidare kan ni få en inblick i vad vi höll på med genom att ta en titt på mina illustrationer av diverse rollfigurer och annat som försiggick. 

Bilder från kampanjen "The Queensmen"