Fist of the North Star

Nyligen hade den fjärde Mad Max-filmen Fury Road premiär och jag recenserade den tillsammans med min kollega Johan. Som vi nämner i videon är filmserien bland de mest inflytelserika postapokalyptiska filmerna som gjorts, vilket syns i estetiken hos allt senare postapokalyptiskt. Vanligtvis är postapokalyptisk fiktion som en slags western, med vilda barbarpunkare som kör bisarra custombilar och härjar med alla övriga stackare som försöker överleva i den radioaktiva ödemarken. I synnerhet under 1980-talet publicerades hundratals lågbudgetskopior av den andra filmen (Road Warrior) på löpande band, huvudsakligen från Italien, medan numera är Fallout-spelen ett av de mer nämnvärda exemplen på popkultur som inspirerats av Mad Max. En av mina största favoriter är den japanska manga-klassikern Hokuto no Ken, känd som Fist of the North Star i västvärlden och skapad av tecknaren Tetsuo Hara samt författaren Buronson.

Serien handlar om muskelmannen Kenshiro, som enklast kan beskrivas som en kombination av Mad Max och Bruce Lee. Det tredje världskriget har ägt rum under året 199X och hela världen har blivit en enda stor öken med stadsruiner. Serien handlar genomgående om hur Ken vandrar i ödemarken och bekämpar diverse skurkar eftersom han inte kan tillåta dem gå ostraffade. Dessutom råkar han vara en slagskämpe specialiserad i den bokstavligt explosiva kampsporten ”Hokuto Shin Ken” (ungefär ”den himmelska Karlavagnsknytnäven”). Kampsporten går ut på att Ken slår blixtsnabbt sina motståndares akupunkturpunkter så att de exploderar. Eftersom han är löst baserad på Bruce Lee brukar Kenshiro skrika gällt medan han slåss och enskilda motståndare brukar få höra hans catch-phrase ”Omae wa mo... shindeiru” (=”du är redan död”) innan de sprängs. Om Kenshiros kampstil låter överdriven är det inget jämfört med myriaden av konstiga kampsporter som används av hans fiender: Allt från knivvassa fingerspetsar och bokstavlig eldstrid till färggranna energiattacker. Om man tänker bekanta sig med serien bör man ta allt som händer med en nypa salt och vänja sig vid en avsaknad av all subtilitet, för det är trots allt frågan om något japanskt från 80-talet. 

Handlingen börjar med en ganska standard berättelse där Ken försöker rädda sin kidnappade fästmö från en barndomsvän, som flippat ut efter apokalypsen och blivit en av seriens många skurkar. Den berättelsen varar inte länge och serien fortsätter episodiskt framåt när Kenshiro vandrar från kris till kris och spränger upp allt värre skurkar. Han blir så småningom inblandad i en stor kamp mellan megalomaniska krigsherrar som vill styra den nya världen. Förutom de överdrivna kampsporterna är Fist of the North Star i början en rätt generisk postapokalyptisk Mad Max-klon, men serien lyckas efter en tid hitta sin egen identitet och stiger sakta i kvalité. Jag skulle säga att brytningspunkten sker runt kapitel 26 av mangan (alternativt avsnitt 23 i animeserien) då den första riktigt coola bifiguren – Rei – introduceras och kort efter det kommer handlingen igång på allvar när Kens tre adoptivbröder introduceras. Jagi är familjens svarta får och en feg bandit, den dödssjuke Toki är i princip Jesus som använder sin kampsport till att hela de sjuka, medan det massiva testosteronberget Raoh bestämt sig för att erövra världen och med sin tyranni sätta ett stopp för allt kaos. I den växande konflikten mellan Kenshiros bröder och andra kampsportsskolor representerar alla deltagare någon stjärna ur kinesisk astrologi och spelar sin roll enligt uråldriga profetior, vilka påverkar hela världens framtid.

Mera än så behöver man egentligen inte veta om handlingen för charmen med Fist of the North Star ligger i upplevelsen av en överdrivet melodramatisk och tidvis töntig serie. Det gäller att vara i rätt sinnelag för att kunna uppskatta all galenskap i serien, eftersom det märks att författaren och tecknaren har samlat ihop allt de tyckt om med actionfilmer och övrig popkultur från 1980-talet och sedan gjort en distinkt japansk och sinnessjuk potpurri av det hela. Utöver överdrivna kampsporter handlar det om stora känslor och manligt melodramatisk såpopera till n-te graden. Serien är så överdriven att den borde logiskt sätt vara för löjlig att vara tilltalande, men den går bortom löjligt och rundar kurvan tills den kommer tillbaka till att igen vara genuint häftig och spännande.

Serien var mycket populär när den ursprungligen kom ut på 1980-talet och är ännu också en av de mest inflytelserika shonen-serierna om kampsport. Det kanske mest intressanta med seriens inflytande är att Kenshiro var den första manliga hjälten i anime som grät regelbundet. Trots att han annars är ett buttert stenansikte är Kenshiro och de andra manliga hjältarna i serien mycket känslosamma och gråter ofta när de bevittnar tyranni och andra orättvisor, vilket gjorde det acceptabelt för senare japanska manliga hjältar att gråta när det är dramatiskt passande. Men eftersom serien primärt kretsar kring action brukar det inte dröja länge förrän Kenshiro stålsätter sig för att straffa skurkarna.

Det har sedermera byggts en enorm franchise runt mangan och animen, med flera olika spel, spinoffserier och nya filmversioner till seriens 25-årsjubileum. Min personliga favoritversion av berättelsen är den ursprungliga animeserien från 1984–88, för jag tycker om hur överdrivet pampigt röstskådisarna beter sig för att kompensera för den uppenbart billiga animationen. Dessutom tycker jag mycket om musiken, som tidvis låter mer som 1970-talsk discomusik än något från 80-talet. Men om man inte har tålamod att läsa igenom mangan eller se på alla 152 avsnitt av animeserien kan man se historien i betydligt mer kondenserad form och med bättre animation genom de fem jubileumsfilmerna. Alternativt kan ni göra som jag gjorde i början och enbart titta på lösryckta klipp från Youtube tills ni möjligtvis vill ta en närmare titt.  

Hela franchisen passar in med den kategori av underhållning som min kollega Johan skulle kalla för en ”ölfilm”: Det är ofta töntigt, löjligt och tidvis rentav dåligt, men det är ack så underhållande om man ser på serien med rätt sinnelag. 

Om politik och humor

Politik och humor har alltid haft ett komplicerat förhållande. Vanligtvis sker kombinationen genom samhällskritik och kritik av enskilda partier och politiker, t.ex. genom skämtteckningar och annan satir. Det fungerar inte riktigt lika väl då politiker försöker blanda in humor i sin retorik, i synnerhet som det ofta görs som ett försök att först presentera ytterst ickerumsrena åsikter och sedan försöka dämpa ner kontroversen för ”det var ju bara på skämt”. Konstigt nog är den såkallat uppenbara ”satiren” sällan tillräckligt uppenbar för allmänheten eller ens värst rolig, när det enbart går ut på att förolämpa någon utan minsta försök till att vara snillrik. När kontroversiella påståenden som den ytterst motbjudande ”diskussionsöppnaren” nyligen får kritik från upprörda människor tenderar den anklagade politikerns purkna svar vara att gråtande sparka sand och klaga på överdriven politisk korrekthet, brist på humor samt på överkänslighet. Personligen anser jag det vara en mycket feg ursäkt att påstå att ens förolämpande uttal vore bara satir, för det kräver betydligt mer ryggrad att stå bakom sina ord oberoende hur sårande de må vara för andra av motsatt åsikt. Dessutom ser jag ursäkten som en förolämpning till alla briljanta komiker och skämttecknare vars yrke går ut på att bekämpa rådande maktstrukturer med humor, vilket är en viktig uppgift och visar att ett samhälle kan vara självkritiskt. Det är inget fel med elak humor, men om det är riktat uppifrån mot en redan utsatt minoritetsgrupp är det bara frågan om mobbning.

Jag har själv gjort några skämtteckningar för studentpublikationer och under min värnplikt ritade jag bilder till infobladet i Dragsvik. Jag har som princip att som skämttecknare bör man vara så opartisk som möjligt, vilket gäller i synnerhet om man är inriktad på att kommentera politisk verksamhet. Om en skämttecknare tydligt väljer en viss sida tycker jag att mycket av samhällsanalysen försvinner och teckningarna blir enbart propaganda, eller i värsta fall barnslig mobbning. Därför tycker jag att skämttecknare borde vara politiskt obundna och om möjligt helst publiceras i neutrala tidningar, som saknar uttryckt politisk agenda eller specifik partilojalitet. Bland finländska skämttecknare har jag två idoler som inspirerat mig som tecknare och humorist: Kari Suomalainen (1920–1999) och Leif Sjöström (1958–2012). Båda skämttecknarna är bland de mest kända och inflytelserika politiskt inriktade skämttecknarna i Finland, men de hade mycket olika stilar och utgångspunkt.

Kari Suomalainens bilder publicerades i Helsingin Sanomat tillsammans med ledartexten i 40 års tid och rätt ofta reflekterade teckningarna mer hans åsikter än tidningens officiella linje. Kari kom undan med att rita teckningar som tidvis hade absolut inget att göra med ledartextens innehåll, eftersom bilderna var så populära med läsarkretsen och han hade en fantastisk talang för att få uttryckt i bild det som förargade honom och många andra. Något som var mycket karakteristiskt för Kari var hans bitska humor och hur han fritt kritiserade alla politiska och kulturella riktningar i landet. Han hade mycket starka åsikter om landets politiska läge under kalla kriget och hans bilder var ofta motiverade av stark fosterlandskärlek efter hans erfarenheter under fortsättningskriget. Han var kritisk mot all utländsk påverkan och mest av allt ogillade Kari att Finland gav efter åt Sovjetunionens alla krav. Under det kalla kriget hade finländska tidningar en praxis av inofficiell självcensur för att undvika att förolämpa Sovjet eller deras allierade i kommunistpartiet, men av sina samtida tecknare var Kari en av de få som vågade öppet kritisera förhållandet med Sovjetunionen. Kari ritade medvetet så provocerande bilder han kunde att han faktiskt drog många politikers ilska över sig, bland dem självaste president Kekkonen. 

Utöver Karis kritik av Sovjetunionen var han också mycket skeptiskt inställd till att Finland skulle gå med i det blivande EU. När Sovjetunionens närvaro minskade under 1980-talet visade Kari sin egen växande euroskepticism allt mera. I hans ögon skulle ett möjligt medlemskap i EG vara enbart ett byte från sovjetisk överhöghet till en annan, med Finland som den förlorande sidan oberoende vem vi tillhörde. Med åldern blev Kari uppenbart mera sur och vrång i sin kritik, men det var inget problem så länge han var jämlikt elak mot alla politiska riktningar och samhällsgrupper. Tyvärr efter Sovjetunionens fall blev utlandsfientligheten i Karis teckningar till sist för stark för den dåvarande redaktionens smak efter att han uttryckte sig negativt om somaliska invandrare. Det var den första gången som Helsingin Sanomat vägrat godkänna en av Karis bilder och han valde att avgå i protest.

I mitt tycke är det synd att Kari i sin växande surhet glömde bort det viktigaste i skämttecknarens yrke, nämligen att vara neutral. Även om hans karriär slutade snopet och han blev alltmer xenofobisk finns det mycket värt att uppskatta i hans teckningar. Kari var mycket populär tack vare sin förmåga att kommentera på vardagens angelägenheter genom enkla och karikerade människofigurer, som i olika skepnader stått för politiska partier och regeringselement. Utöver karikatyrer på enskilda politiker hade han ett stort galleri av personligheter, exempelvis en skinntorr skattebetalare iklädd trasiga kläder som konstant plågas av staten, vanligtvis representerad av en finklädd tjock herre med cylinderhatt.

Medan Kari Suomalainens politiska kommentar hade oftast en riksomfattande karaktär, var Leif Sjöström mer fokuserad på lokala angelägenheter och kommenterade finländsk politik från den synvinkeln. Hans serie Folkets dagblad publicerades i en mängd tidningar i Svenskfinland, som Vasabladet och Åbo underrättelser. Förutom vissa undantag visar Sjöström huvudsakligen hur politiska beslut i Finland och EU påverkar österbottniska angelägenheter och lokalbefolkningens levnad. Exempelvis gjorde Sjöström tidvis narr av hur trög och absurd byråkratin inom EU anses vara, med referenser till direktiven om hur böjda gurkor tillåts vara inför försäljning. Men överlag verkar Sjöström aldrig ha varit lika euroskeptisk eller allmänt arg som Kari Suomalainen, även om båda tecknarna berörde samma teman. Sjöström hade en lika fantastisk talang som Kari för snillrik samhällskommentar, men Sjöströms humor är i allmänhet mer lågmäld och snällare. Enligt egna ord ville han inte odla ett politikerförakt utan hoppades genom sin serie att bland sina läsare öka intresset för samhällsskeendet och det politiska livet i allmänhet.

Jag har enorm respekt för Sjöströms talang, eftersom det är mycket svårare för en komiker att vara rolig och snäll samtidigt. Men han lyckades göra sitt jobb på ett slagkraftigt vis och träffa huvudet på spiken, dock genomgående sympatiskt mot politikerna och övriga kändisarna han karikerade. Ett resultat av hans vänliga tillvägagångssätt var att det blev en slags statussymbol att bli avbildad av honom och många politiker såg framemot det. I en intervju beskrev Sjöström sig själv som ”marxist”, eftersom hans största intryck kommit från komedifilmerna av bröderna Marx. Precis som Marxbröderna visade Sjöström att man kunde vara riktigt rolig och finurlig utan att ta den enkla vägen och förolämpa andra.

Både Suomalainen och Sjöström har inspirerat mig i mitt eget skämttecknande. Från dem har jag lärt mig hur man med enkla teckningar och lätt begripliga skämt kan få fram sin poäng och få folk att fundera på sin samtid, ofta betydligt effektivare än genom tusentals ord långa blogginlägg eller skriverier på social media. Skämttecknaren har också ett stort ansvar, för även om det är otroligt lätt att förlöjliga politiker och kändisar bör man vara försiktig med det. Det finns redan för många människor som är totalt desillusionerade med det politiska maskineriet och förväntar sig enbart det värsta av dem som frivilligt beger sig in på en politisk karriär. Därför bör skämttecknaren kunna balansera ut fördömandet med lite snällare material för att väcka genuint intresse i politik, samt förhoppningsvis uppmuntra nuvarande politiker att sköta sitt jobb med entusiasm.

Backmans bordrollspel

Bland de många hobbyer jag hållit på med är bordrollspel en av mina favoritsysslor. I allmänhet kunde rollspel jämföras med ett slags improteater, där det finns en löst planerad handling vars detaljer bestäms av de inblandade som dessutom hittar själv på sina repliker. Utöver spelarna finns en spelledare, som ansvarar för handlingen och planerar på förhand vad som kan hända. Dessutom agerar spelledaren som domare och har sista ordet i alla frågor som gäller regler. Skillnaden mellan bordrollspel och LARP (eller ”lajv”, som det ofta kallas i Svenskfinland) är att handlingen i bordrollspel sker helt i fantasin och dräkter samt övrig rekvisita är valfria. Bordrollspel är en direkt översättning av den engelska benämningen ”tabletop roleplaying”, vilket beror på att en session vanligtvis spelas runt ett bord med tärningar, papper och penna. Bordrollspel har på förhand bestämda regler för hur spelet ska gå till i praktiken och många saker löses vanligtvis med tärningskast för att göra händelserna mer slumpmässiga. Eftersom det räcker med färre deltagare i bordrollspel brukar spelledaren porträttera alla övriga rollfigurer som spelarna umgås med under berättelsens gång, vilket gäller även eventuella fiender.  

Innan jag började studera hade jag aldrig testat rollspel tidigare och hade en rätt snäv uppfattning av hobbyn, vilket berodde på de vanliga stereotypierna kring Dungeons & Dragons som enbart en massa tärningskastande och komplicerade matematiska formler. Under mitt gulnäbbsår var jag aktiv medlem i Studentteatern i Åbo och blev den vägen introducerad till rollspelshobbyn av personer som höll på med det för skådespelandets och berättelsens skull. Jag blev storförtjust i hobbyn på grund av möjligheten att gemensamt berätta nästan vilken slags historia som helst och jag har nu rollspelat i drygt åtta år.

Tack vare rollspelandet fick jag en stark kreativ boost och började rita bilder som inspirerats av händelserna i de rollspel jag varit med i. Dessutom började jag vid ett tidigt skede drömma om att själv leda rollspel, eftersom jag hela mitt liv haft en livlig fantasi och vill gärna berätta egna historier. Det finns mängder av olika spelsystem att välja mellan och i princip kan alla tänkbara berättelsegenrer göras om till ett rollspel. För mig är berättelsen viktigast och jag ser spelsystemet mest som ett nyttigt verktyg att hålla ordning på läget och därför ville jag ha ett enkelt system att arbeta med. Dessutom har jag lite problem med huvudräkning och vill inte bli tvungen att ofta avbryta handlingen på grund av komplicerade tärningsrullningar och att lusläsa i regelboken.

Som tur introducerade en kompis mig till spelet Spirit of the Century, baserad på systemet FATE. Spirit är det bästa tänkbara systemet för mig, eftersom det går snabbt framåt och erbjuder mycket möjligheter till både spelare och spelledare att påverka spelet så att allt går smidigt till. Om ni vill veta mer om Spirit har min kollega Johan skrivit en bra recension av spelet. Spirit of the Century är visserligen ursprungligen menat för spel baserade på gammaldags hårdkokta pulp-äventyr i stil med Indiana Jones, men FATE-systemet är mycket lätt att applicera till andra äventyrsgenrer och därför har jag kunnat använda samma regelsystem till mycket varierande spelkampanjer. Exempelvis har jag lett kampanjer baserade på steampunk (viktoriansk sci-fi), superhjälteserietidningar, sword & sorcery, space opera och western. Jag berättar gärna mer ingående om mina olika rollspelskampanjer i framtida blogginlägg, men tillsvidare berättar jag i allmänhet om hur jag bär åt mig som spelledare.

Jag har länge drömt om att bli författare eller rentav filmmakare och jag ser spelledande som övning inför det. Därför tänker jag på varje rollspelskapitel som ett avsnitt i en TV-serie med mig själv som regissör. Jag brukar planera handlingen i stora drag med en början och ett slut, men jag lämnar tillräckligt med tomrum i mitten för att ge spelarna friheten att hitta sin egen väg. Som spelledare måste jag vara åtminstone ett par steg före spelarna under alla händelseförlopp, för att hålla koll på vad som ska hända till näst. Jag brukar försöka förutspå hur spelarna reagerar i olika situationer, utgående dels från hur väl jag känner dem som individer och enligt hurdana rollfigurer de skapat åt sig. Av erfarenhet har jag märkt att oberoende hur väl man planerar ett rollspelskapitel i förhand blir det sist och slutligen mer improvisation än förväntat och jag tvingas konstant anpassa min berättelse scen för scen enligt spelarnas påhitt. Men det vore trist för mig om allt gick 100 % enligt planerna, för det är sist och slutligen spelarnas rollfigurer som alltid ska vara i huvudrollen.

Som sagt är handlingen det viktigaste för mig i rollspel och därför satsar jag stort på att få stämningen så bra som möjligt. Ett knep jag brukar använda till att skapa rätt atmosfär till mina rollspel är att använda musik i bakgrunden och därför bränner jag en CD med musikstycken som passar med den stämning och den miljö där handlingen utspelar sig. På samma sätt som det är en utmaning att planera handlingen i rollspel är det lika krävande att hitta rätt slags musik, i synnerhet som det ryms knappt 80 minuter på en typisk CD. Visserligen kunde jag spela musiken direkt från datorn och därmed ha en större samling låtar att välja mellan, men jag vill hellre ha en mindre mängd att välja mellan så att jag kan bättre koncentrera mig på spelet. Eftersom jag lett spel i så många olika genrer och förlagda till så vitt varierande miljöer har jag bränt ett par dussin skivor och samlat ett riktigt stort musikarkiv. Det kan påpekas att inte alla spelledare brukar använda musik i rollspel, för vissa anser det vara mer distraherande än nyttigt.

Jag har redan nämnt att spelledaren brukar gestalta diverse rollfigurer som spelarna interagerar med, vilket innebär att en bra spelledare förväntas vara en kompetent skådespelare som kan hjälpa spelarna att leva sig in i handlingen. Jag anser detta för spelledaren som introducerade mig till hobbyn är en mycket begåvad skådespelare, som stått på teaterscen och gjort komediprogram på radio och Internet. Även om en spelledare inte vore bra på att ändra sin röst och spela mycket distinkta rollfigurer, tycker jag att det bör höras skillnad mellan spelledarens egen naturliga stämma och när han spelar en roll. Själv kan jag som tur göra en lagom mängd distinkta röster, men kroppsspråk och ton är minst lika viktigt för att göra en rollfigur trovärdig. Jag gjorde förr mer extrema röster än nuförtiden, eftersom det i längden blir mycket ansträngande för stämbanden att göra flera mycket distinkta röster per kapitel. Jag har som vana att göra mer dramatiska roller närmare min egen naturliga stämma för att orka med dem längre, medan jag sparar de mest extrema rösterna till bifigurer.

Att vara spelledare är en stor utmaning och jag sätter mycket arbete i varje rollspelskapitel och i varje enskild roll för jag vill att alla runt mitt spelbord ska ha kul. Det lyckas inte alltid helt som jag tänkt mig och oftast fungerar improvisationen bättre än det som jag planerat in i minsta detalj. Jag försöker att inte tänka på mig själv som en bra spelledare eller att det skulle vara lätt, för jag inbillar mig att allt misslyckas om jag börjar slarva. Jag är sist och slutligen bara spelledare och spelet är ingenting utan spelarna, för de ger liv åt handlingen och gör spelet roligt för mig och dem.