onsdag 15 juli 2015

Ett insider-reportage från Stundars





Jag har i två somrar haft den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Solf. Museibyn ska föreställa en typisk österbottnisk by för drygt hundra år sedan, med bl.a. en lanthandel, en byskola, en smedja, två väderkvarnar samt flera verkstäder och stugor. Eftersom min mor idkat forskning i allmogekultur under hela min barndom har jag fått ett starkt intresse för det gamla bondesamhället och därför har jag själv hamnat in på museibanan. Jag stortrivs på Stundars och museet är mycket tilltalande för besökare eftersom man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden. Dessutom känns det som om tiden står stilla där och man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Det samma gäller också för sommarpersonalen och vi har riktigt roligt att leva oss in i rollen av en piga eller dräng, när vi dagligen arbetar i en liten by i Korsholm kring sekelskiftet 1900.

En stor del av tillvaron för personalen på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom vi an roller och tar hand om diverse gammaldags arbetssysslor när besökarna ser på. För mig som dräng kan en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att mocka koskit eller att snickra något smått. Pigorna brukar mest byka och baka. Utöver vardagsarbetet brukar personalen turas om sinsemellan vem som tar en av dagens två guidningar eller agerar lärare under en gammaldags skollektion i byskolan. Arbetet på Stundars varierar mycket från dag till dag, vilket bidrar till att det finns betydligt mindre stress i museibyns vardag jämfört med de flesta arbetsplatser.

Under min första sommar gjorde jag en kort reklamfilm för museet.

För mig är drängarbetet perfekt, för min första sommar på Stundars följde efter att jag lämnat in min magisteravhandling och därför var det otroligt uppfriskande att som omväxling få idka kroppsligt arbete med mycket mer konkreta mål en hel sommar. I kontrast till en akademisk skrivprocess går det fysiska arbetet trevligare till för man vet hur mycket man har kvar av en arbetsuppgift. T.ex. när man ser hur mycket gräs som ännu måste slås, hur mycket ved det finns kvar att hugga, eller hur mycket koskit det finns kvar att mocka. Apropå det sistnämnda, kalvar har en tendens att skita ner sin sovplats och har mycket dålig hygien jämfört med sina grannar grisarna. Men kossorna är så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem i längden, trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar. Överlag är djurskötseln bland de bästa sakerna på Stundars, i synnerhet om man inte haft glädjen att umgås med kor, grisar och höns hemifrån. Vid speciella tillfällen som det årliga barnkalaset och hantverkardagar brukar det dessutom finnas får.

En kort reklamfilm för hantverkardagarna som ordnas två gånger varje sommar.

Det finns mycket annat trevligt med att arbeta på Stundars, eftersom personalen blir väl omhändertagen. Stundars har öppet alla veckodagar under sommarsäsongen, men sommarguidernas arbetsdagar roteras runt så att alla borde kunna ha två lediga dagar per vecka. Det går också riktigt väl att förhandla om lediga dagar om man ska på ett bröllop, en släktträff eller någon annan tillställning. Eftersom arbetet är flexibelt och påverkas av mängden besökare per dag får personalen fritt ta gratis kaffe och överlopps bakelser från diverse evenemang, i synnerhet Stundars kända syltgrisar. Dessutom är de gammaldags linnekläderna mycket sköna och bekväma att ha på sig, eftersom dessa är mer anpassningsbara för olika temperaturer än moderna kläder.


Det är visserligen inte enbart en dans på rosor att jobba på ett museum och det ingår mycket frustrerande. Något som förargar mig mycket är varje besökare som inte förstår att man inte får röra museiföremål, oberoende hur många förbudsskyltar det finns eller hur många gånger guiden sagt till om saken. Att barn är klåfingriga i sin nyfikenhet kan jag förstå, men jag tycker att en myndig människa borde förstå att inte ta en tvåhundraårig sälbössa ner från väggen eller flytta på en tavla för att se vad som finns bakom den. Det är ett stort problem i museivärlden och det försämrar läget för alla besökare även om det är frågan om bara en liten minoritet som inte kan bete sig borta hemifrån, för vi blir tvungna att vara alltmer restriktiva för att hålla det gemensamma kulturarvet i liv. Men sist och slutligen är de flesta besökare den sortens folk som gör museiarbetet värt allt besvär och man lyckas behålla sin passion. Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst annat som hör ihop med det förgångna.

Jag kan helt ärligt säga att sommararbetet på Stundars varit bland de bästa arbetsplatserna jag varit på. Därför rekommenderar jag varmt till alla kulturstuderande och allmänt historieintresserade att söka sommararbete från museet bara ni har möjligt. Jag föreslår också att alla ni som befinner er i Österbotten tar chansen att besöka museibyn om ni inte varit till Stundars sedan ni var små (eller gjort det över huvudtaget). Ni kan ta en titt på programet som står på Stundars hemsida och mina fotografier från somrarna 2014 och 2015.