Jag har tidigare skrivit om mina tankar gällande skämtteckningar som en del av det komplexa förhållandet mellan politik och humor. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara tillräckligt opartisk eller produktiv för att regelbundet rita politiska karikatyrer, men jag fick ett smakprov av det under min värnplikt och under min studietid på Åbo Akademi. I militären ritade jag ett flertal bilder till Beväringskommitténs infoblad eftersom det hände hela tiden någonting som inspirerade mig till ett skämt. Mängden bilder som godkändes och publicerades i infobladet var tillräckligt många för att visa en ny bild per vecka i ett helt år. Vad jag hört har bilderna tidvis varit i publikation i några omgångar och fortsättningsvis varit populära, vilket gläder mig mycket. Jag skulle gärna publicera skämtteckningarna i bokform med löpande kommentar om skämten och det militära livet, men det har tyvärr inte blivit aktuellt ännu på grund av diverse hinder.
Riktigt lika produktivt med skämtteckningar blev det tyvärr inte i Akademikvarteret, eftersom det var mycket svårare att hitta på skämt som alla fakulteter och ämnesgrupper kunde känna igen sig i. Studenterna på ÅA är ett så blandat gäng att sprit och festande är bland de få ämnen som exakt alla grupper kan relatera till, men det blir gammalt i längden. Dessutom fanns det i militären en stor fördel i den kollektiva anonymiteten i att alla var klädda i grönt och hade kort hår, oberoende om de var beväringar eller stampersonal. I akademiska kretsar uppstår det lätt ett problem när alla är mer individualistiska, vilket gör skämtens inspirationskällor mer igenkännbara. I Dragsvik kunde jag skämta och driva med vissa personer utan att någon kunde bevisligen pekas ut, men i ÅA skulle alla ha vetat vem som var offret för nidbilden. Det fanns nog mycket att göra narr av och satiriskt peka på dumheter inom både studerandekultur och i byråkratin, men det fanns en helt annan risk för att någon tog illa upp eftersom akademiker är mer känsliga än militärer och skulle uppfatta något som mobbning. Ett annat problem för mig var att många studentföreningars tidningsredaktioner tycker att det är lättare att bara söka efter någon bild på Google, så mina tjänster behövdes sällan.
Men jag fick ändå ett antal chanser att sporadiskt göra skämtteckningar och pärmbilder till olika studentpublikationer, som t.ex. Studentkårens bulletin Bullen så länge den ännu existerade. Mer regelbundet fick jag uppdrag från några studentföreningars tidningar, men det gällde vanligtvis bara så länge jag hade bekanta personer i redaktionen och vid redakrionsbyte tog uppdragen slut. Efter att jag hade studerat i några år fick jag en jackpot då jag anlitades att rita bilder till Österbottniska nationens medlemstidning Blade. Mest nämnvärt har jag ritat alla pärmbilder sedan tidningens 35-årsjubileum år 2012. Det har varit en riktigt trevlig arbetsuppgift och jag fortsätter gärna med det så länge jag bara hinner och vill, åtminstone så länge jag ännu är bosatt i Åbo.
