Nyligen tog mangaserien Naruto
slut efter att ha pågått i femton långa år. Jag började se på anime-versionen
när jag gick i gymnasiet och fastnade för serien eftersom Naruto skilde sig från allt animerat jag sett på dittills i mitt
liv. På efterhand har jag kunnat konstatera att Naruto sannerligen inte är unik och att de flesta shonen-serier är
nästan identiska till varandra. Men trots att Naruto ingalunda är en originell serie och den är långt från den
bästa japanska serie jag sett, måste jag konstatera att jag fortfarande tycker
mycket om den. Det var den första japanska animerade serie jag följde
regelbundet och det var min inkörsport till japansk animation och
berättarkonst. Det samma skulle gälla vilkensomhelst annan serie jag kunde ha
sett först, men det råkade sig att jag föll för just Naruto när mina kompisar rekommenderade den. Därför är serien
viktig för mig och jag har en smått bitterljuv känsla nu när den är slut.
Det är svårt att i ett nötskal beskriva vad Masashi Kishimotos serie Naruto handlar om, men förenklat kunde
serien beskrivas som en japansk version av Harry
Potter, fast med ninjor istället för trollkarlar. Precis som Harry Potter
är huvudpersonen en föräldralös pojke som lever i en värld där övernaturliga
förmågor är vardagliga och under seriens gång träffar han både vänner och
rivaler. När han blir alltmer involverad med ninjavärldens avigsidor blir hans
öde att rädda hela världen i en allt mer melodramatiskt episk kamp mot
gudaktigt kraftiga fiender. Överlag är det en ganska typisk shonen-serie med
typiska element för genren, såsom överdrivna kampsporter, utdragna stridsscener
och tusentals referenser till japansk folklore. Dessutom utvecklas personerna
på samma sätt som i Dragon Ball Z genom att det ofta läggs större fokus
på hur deras förmågor utvecklas, jämförbart med hur erfarenhetspoäng funkar i
spel. Det är visserligen lättare att visa personlig utveckling genom nya
förmågor och tricks om man bara har tillgång till dryga dussin sidor per vecka,
men som tur har Naruto aldrig gjort sig
lika skyldig till att helt ersätta karaktärsutveckling med sådant. Serien har
ett stort persongalleri av intressanta rollfigurer och det är en stor orsak
till varför jag fastnade för serien i så många år. Seriens kvalité må ha gått
uppåt och neråt flera gånger om, men de flesta rollfigurerna var så sympatiska
att jag orkade hänga med dem och ville se dem lyckas.
Som sagt blev jag bekant med Naruto
i gymnasieåldern, när anime-versionen var ännu relativt ny. Eftersom TV-serien
hade pågått redan i ett drygt år kunde jag stortitta på serien flera avsnitt i
gången, vilket var bara bra eftersom japanska serier tenderar gå otroligt
långsamt framåt både som manga och i animerad form. Populära mangaserier blir
snabbt omgjorda till animerad form utan att vänta på hur det går med serien,
vilket leder till att animen är vanligtvis för nära att hinna i kapp med mangan.
Därför blir händelserna i animen uttöjda så mycket som möjligt och massor av
nytt material introduceras som utfyllnad, för att ge mangan ett försprång. När
jag tittade på serien i stora etapper blev jag inte ännu störd på all
utfyllnad, men vid det skedet då jag hunnit i kapp seriens senaste avsnitt och
hamnade vänta en vecka på ett nytt avsnitt, då kan ni tro att utfyllnaden gick
mig på nerverna. Värst var det när handlingen i Naruto hoppade framåt så att rollfigurerna kunde växa upp till
tonåringar, för animen stampade på stället i långt över hundra avsnitt med
material som hade inget med mangans handling att göra. När animen till sist
förflyttade sin handling framåt och började igen följa mangan som
fortsättningsserien Naruto: Shippūden dröjde
det inte länge förrän den visade sig gå även långsammare framåt på grund av
ännu mer utfyllnad. Därför övergav jag anime-versionen och följde enbart mangan
därifrån framåt.
Naruto varierade mycket i kvalité och jag var självklart besviken när den var som sämst, men jag var
fortfarande intresserad av handlingen och orkade fortsätta framåt tills serien
blev bättre igen. En av orsakerna till att jag orkade hänga med Naruto i så många år är att serien
aldrig blev lika dålig som vissa andra serier som pågått i flera år. Handlingen
kändes hela vägen enhetlig nog att alla etapper kändes som en del av samma
långa berättelse, istället för att det skulle ha blivit ytterligare en
evighetsserie med nya äventyr som inte har något med de tidigare att göra. Överlag
tycker jag att serien lyckades under sina sista år ganska bra binda samman alla
lösa trådar och slutet var tillfredställande. Efter 700 kapitel av ninjaäventyr
avslutades berättelsen med en avlägsen epilog i bästa ”lyckliga i alla sina
dagar”-anda, där man får se vem som gifte sig med vem och hur följande
generation tar över efter den gamla. Efter att en serie pågått så länge är det
en lättnad om den inte slutar i antiklimax och om den lyckas sluta på ett okej
vis, så allting bra med slutet är bonus.
Serien kommer garanterat inte att falla i allas smak, inte ens hos alla
japanofiler, men jag rekommenderar att kolla Naruto antingen som manga eller anime. Det finns mycket som kan
kritiseras med den här serien och det finns mycket jag kunde rentav klaga om,
men i så fall skulle jag göra det med kärlek för trots alla dess brister har Naruto en viktig plats i mitt hjärta. Jag
är mycket tacksam för serien som påverkat min smak i anime och som delvis har inspirerat
min teckningsstil. Jag är tacksam för de många goda minnen och för hur rolig Naruto varit för mig. Jag önskar lycka
till åt Masashi Kishimoto i hans framtida projekt och länkar här en löjlig
skämtvideo jag gjorde i somras med en kompis:
