Rekvisita- och replikavapen

Jag tycker mycket om att pyssla och tillverka saker med mina händer, bl.a. miniatyrer och rekvisita för mina diverse filmprojekt. Fördelen med rekvisita som används på film eller på teaterscen är att det måste inte vara äkta eller ens se värst realistisk ut, för i sådana projekt är det viktigt att redskapet uppfyller sin visuella funktion och är trygg. Det samma gäller för rekvisita i cosplay och lajvande, där rekvisitans huvudfunktion är att se fin ut och representera något fantasifullt. Det är ju frågan om scenkonst och därför är det inte bara tillåtet utan rentav uppmuntrat att återskapa något som ser dyrbart ut av billiga material, för att göra hobbyn mer tillgänglig för dem som arbetar med nollbudget. Jag kommer troligtvis att försöka tillverka en hel del krigsutrustning av paff och skumplast bara tid och utrymme tillåter det, för jag har ett flertal idéer för något fantasyprojekt i framtiden.

Men det är lite annorlunda med replikavapen, alltså redskap som är menade att representera och återskapa känslan av riktiga vapen som är eller har varit i bruk förr. Jag skulle nog inte täckas ha ett leksakssvärd av plast på mig om jag var på ett medeltidsevenemang eller en vikingamarknad, oberoende hur väl det skulle vara målat eller annars maskerat för att se äkta ut. Hur historiskt korrekta vapnen är varierar enormt mellan tillverkare och hur hårt det satsas på realism varierar visserligen mellan evenemang, men enligt min erfarenhet finns det en del krav på satsad realism vad gäller forntidsevenemang. Jag tror inte att arrangörerna på varken Saltvikens vikingamarknad eller Visbys medeltidsvecka skulle godkänna att någon av uppträdarna klädde sig i rustningar som ur World of Warcraft, eller något annat uppenbart fantasifullt. Det samma gäller även mer relativt nertonade fantasyrustningar som dem i Skyrim, för det finns i allmänhet en låg tolerans för hornhjälmar och dylikt som inte är verklighetstroget. Jag har tidigare skrivit om den stora utmaningen med historisk korrekthet inom populärkultur och det gäller lika ofta på marknader och dylika evenemang. Utmaningen till trots verkar det finnas en osagd förväntan att det ska synas att man åtminstone försökt satsa lite mer än att köpa en färdig Halloweendräkt från en maskeradbutik.

Sedan jag arbetat på Rosala och Stundars har jag blivit alltmer intresserad av att delta på marknader i tidsenliga kläder, i synnerhet efter att jag fick hänga med marknadsfolket på Rosala vikingadagar sommaren 2017. Jag har fått stor glädje av att arbeta på min vikingamundering och jag har tidigare dokumenterat utvecklingen på dräkten i både blogg och videoformat. Jag vill gärna ha en lagom fin dräkt för att möjligtvis kunna själv uppträda på marknader som ordnas på olika håll i Finland, möjligtvis som sagoberättare för jag kan utantill ett flertal fornnordiska sagor. Stridsuppvisningar har jag inget större intresse att delta i eller att träna för, men jag skulle gärna ha något replikavapen för att komplettera dräkten. Under järnåldern förväntades det att frifödda människor skulle bära sina knivar synbart för att visa sin fria status, eller rentav svärd om de hade råd med det. Ett svärd är tyvärr bortom min budget, för de flesta bra svärden kan kosta hundratals eller ett partusen euro. Det gäller framförallt fint hantverk, fast det finns också fabriksgjort skräp som säljes på överpris. På grund av priset har jag hittills nöjt mig med att ha en kniv jag gjorde i slöjden på högstadiet, men jag har länge drömt om att skaffa något lite stöddigare än så.

Jag köpte mitt första replikavapen i maj, en rekonstruktion av frankiska enhandsyxor från folkvandringstiden. Yxan var bland de billigaste replikavapnen som finns till salu, vilket märktes redan på att stålet svärtats med målfärg. Men det gör inget, för jag har inga planer på att börja med medeltida fäktning eller andra varianter av historiska europeiska kampsporter. Yxan ska huvudsakligen vara ett prydnadsföremål och komplettera min vikingamundering, så det var viktigare att yxan skulle se fin ut. Det första jag gjorde var att slipa bort svärtan och sedan skrev jag in mitt namn som "Martin Jansson" i det äldre runalfabetet, omringad av en stiliserad bild på Fenrisulven. Runorna och vargen märkte jag in i träet med en brännpenna och gjorde ännu tydligare med akrylfärg, efter vilket hela skaftet oljades in i linolja.

Förutom arbetet på yxhuvudet och -skaftet tillverkade jag en liten bälteshållare i läder, med en dekorativ M-runa i vit tråd. Det finns egentligen inga bevis på att det i forna tider skulle ha använts hölster på yxor, men jag tänkte mig att det skulle vara praktiskt av säkerhetsskäl att tillverka ett hölster. Ifall jag skulle använda yxan på vikingacentret eller på en marknad kunde det vara skäligt att minska risken att ett barn eller en turist skulle skada sig på yxan om de tog i den utan lov. Hölstret tillverkades också i läder, med ett enkelt mönster i tråd och med en läderrem för att fästa hölstret på yxan.

Under mitt sista arbetspass på vikingacentret var jag tyvärr dum nog att testa yxan mot yxkastningsmåltavlan på Rosala, för yxan hade marknadsförts som duglig för träningskastning och jag ville se hur det går att slänga en enhandsyxa. Det är betydligt lättare att sikta med de stora tvåhandsyxorna av Gränsfors bruk och skaftet på min nya yxa brast efter en ordentlig snedträff på måltavlans stödpelare. Mest harmar det mig för allt arbete jag lagt på att dekorera skaftet, fast det borde vara lätt att ersätta det gamla skaftet och att dekorera det ännu bättre. Dessutom ser graveringen på det gamla skaftet fortfarande så bra ut att det kan vara ett prydnadsföremål i sig. En ytterligare lärdom av det här är att ifall jag i framtiden bygger en egen ställning yxkastning ska jag inte använda replikavapen, utan ha dessa enbart som prydnadsföremål.

Förutom att jag köpt ett nytt skaft har jag skaffat en billig spjutspets, för vilken jag ska köpa ett kvastskaft. Jag funderar också på att skaffa en till billig yxa för att kunna lägga båda två i kors på väggen. Alla vapnen ska vara enbart dekorativa och därför ska jag göra dem så snygga jag bara kan. För min första yxas nya skaft tänker jag kopiera det tidigare mönstret samt möjligtvis tillägga på andra sidan en bild på vargarna Hati och Sköll, som jagar månen respektive solen. För spjutet är jag dumdristiskt ambitiös att kanske gravera in en orm, som ringlar sig längs hela skaftet. För den andra yxan har jag inte bestämt något färdigt mönster ännu, men jag tror att jag vill göra skaftet mörkare med en rödaktig lasyr.

De här planerade vapenprojekten är möjliga att sluföra som jag bor nu, i en studentbostad utan egentlig verkstad och med en liten budget. Några svärd lönar det sig inte att skaffa så länge som mina inkomster är för låga för att spontant slänga bort pengar som motsvarar en stydenthyra i Åbo eller Vasa. Ett annat projekt som måste vänta tillsvidare är att bygga en egen skjöld, för det kräver en egen verkstad med ordentliga verktyg. Jag har som tur redan färdigt en sköldbuckla i stål, som jag fått i gåva från vikingacentret. Dessutom har jag en idé för hur skölden kunde kanske se ut: En röd bakgrund med stilisterade vargar i svart och guld. Eventuellt kunde skölden se ut som en större variant av den jag tillverkade i miniatyr för en av mina dockor.

Det mesta jag skrivit om den här gången är fortfarande i planeringsstadiet, eftersom jag min vana trogen fortsättningsvis haft fullt med program. Utöver en tung flyttprocess mellan Åbo och Vasa samt en sista slutspurt med studierna så kommer det snart att ske familjetillökning. Allt detta skapar ett uppenbart avbrott i rekvisitaprocessen, men jag hör av mig igen nästa gång då jag har funderingar att skriva om.

Mer om vikingatiden i Finland

Det mesta i den här videon spelades in en regnig kväll i juni, då jag igen arbetade på Rosala vikingacenter. I videon sammanfattar jag i stora drag vad jag vet om vikingatida Finland och hurdana kontakter det verkar ha varit mellan finska och skandinaviska stammar.

Och ifall ni vill veta ännu mer om ämnet, då rekommenderar jag den två-delade dokumentären Östersjöfinnarna som finns att se på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-4368209

Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt

Då jag arbetat som guide på friluftsmuseer som Stundars och Rosala Vikingacenter har besökarna många gånger kommenterat på min breda kunskap, att det märks att jag måste ha studerat kulturämnen för att veta så mycket som jag gör. Det stämmer nog att jag har en magister i nordisk folkloristik och att jag studerat som biämnen nordisk historia, konstvetenskap, svenska och museologi. Jag vill ändå påstå att det mesta jag vet om gammaldags allmogekultur, folktro, fornhistoria och dylikt som berättas om under guidning har jag lärt mig utanför studier. Det mesta jag kan om sagda teman har jag tagit reda på på egen hand, eftersom det intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska använda min fritid till att lära mig mer om exempelvis vikingatiden. Sakkunskap är mycket bra att ha, men det blir mer guldvärt tillsammans med passion.

Magistern till trots har jag varit ointresserad av att fortsätta på en akademisk bana efter min pro gradu, för under mina sju år på Åbo Akademi insåg jag att den akademiska världen inte är något för mig. Främst beror det på att jag upplevde då en onödigt stor fokus på att skriva på vetenskapligt vis för personer som redan är införstådda i ämnet, medan det verkade finnas mycket lite intresse att rikta sig till en icke-akademisk publik. Det besvärade mig att gradun jag höll på att skriva skulle på grund av dess stil vara inte bara svårläst, utan rentav oläslig för mina släktingar som inte fått en akademisk utbildning. För mig kändes det som onödigt arbete att arbeta för något som är mycket svårt att läsas utan specialkunskap, i synnerhet som det dessutom kändes att texten skulle bara läsas av personer som antingen redan läst samma sak dussintals gånger av olika författare, eller som var nya studerande som tvingas att använda den som en källa eller exempel på hur man skriver vetenskapligt. Till min frustration fanns det under mina studier på ÅA en enda kurs i att skriva icke-akademiska essäer för en bred publik, för studierna verkade mest utgå från att alla stannar kvar i akademiska kretsar tills pensionsåldern. Det reflekterar vad jag upplevt som ett större problem, då universitetsutbildningen i många fall helt saknar koppling till verkligheten utanför det akademiska och det finns ett motstånd till att följa yrkeshögskolornas väg till en större koppling till icke-akademiska arbetsmarknaden.

När jag blev färdig från ÅA hade jag studerat så länge att började det verkligen smaka trä med allt som har med studier att göra, så min antipati för vetenskapligt skrivande var vid sin absoluta höjdpunkt. Jag hade länge sedan tappat intresset för studierna och den akademiska bubblan, men jag fortsatte envist vidare med min gradu eftersom jag inte tycker om att ge upp. Men efter gradun upplevde jag en härlig frihetskänsla då jag arbetade på Stundars för första gången och njöt av tillvaron, för jag fick tillbaka av mitt intresse för gammal allmogekultur då jag rörde mig kring de gamla husen och redskapen. Det är svårt att beskriva hur starkt intresset och passionen kom tillbaka efter att jag lämnat det akademiska bakom mig, för studieåren var faktiskt nära på att förstöra mitt intresse till något som länge varit mycket kärt för mig. Jag kunde även börja läsa mer flitigt igen efter att studietiden tillfälligt tagit kål på min läslust, eftersom läsandet blivit ett fulltidsjobb. Jag var visserligen fortfarande lite allergisk för vetenskaplig litteratur och höll mig främst till  populärvetenskaplig litteratur, exempelvis artiklar i tidningar som National Geographic och böcker av författare som Herman Lindqvist och Christer Boucht. Jag uppskattade det ledigare språket inom populärvetenskaplig litteratur och hur texterna funkar som en introduktion till en publik som inte är bekant med ämnen som berörs. När jag med tiden fick större avstånd till mina studier minskade min bitterhet avsevärt och jag lyckades återfå respekt för akademiska forskare, framförallt dem som kunde sammanfatta sin forskning och göra den läslig för vanliga dödliga. Det inspirerade mig själv att börja blogga om historia och folkkultur, vilket med tidens lopp ledde till min växande serie vloggar om ämnet.

Det måste dessutom påpekas hur jag haft stor nytta av att kunna läsa vetenskapliga texter i min senare utbildning till socionom. På ÅA fick jag in vanan att läsa vetenskapligt och insåg på Novia hur jag kan effektivt hitta huvudpoängen i en avhandling genom att läsa bara det mest väsentliga. Det viktigaste kommer fram i några nyckelkapitel, som inledningen, avslutningen och antingen abstraktet eller ett sammanfattningskapitel. Mer än så behövs egentligen inte läsas för att förstå resultatet i en text och att kunna referera till den i en egen uppsats. Men det finns fall då avhandlingens resultat inte är huvudmålet utan det är författarens metod som ska redogöras för, vilket självklart kräver en genomgång av kapitlen om teori och metod. Samtidigt måste jag påpeka att det här kanske inte fungerar för dem som för första gången läser en akademisk text, för erfarna läsare som jag kommer undan med det just eftersom vi har så mycket erfarenhet av den typens texter att vi kan filtrera bort det som verkar oväsentligt. Därför anser jag att jag kommit lättare undan med de dryga tre åren av intensiva yrkeshögskolor jag idkat på Novia, för jag har kunnat anstränga mig mindre än de stackare som kommit dit direkt från gymnasiet och varit oförberedda för vetenskaplig litteratur.

Även om det mesta jag kan om forntid och folktro har jag lärt mig utanför akademiska studier så måste jag tacksamt påpeka att åren på Åbo Akademi gett mig mer tålamod och disciplin i att söka efter information. Ifall ni inte har tid eller möjlighet att besöka universitetsbibliotek eller beställa akademiska tidskrifter rekommenderar jag starkt att testa sökmotorn Google Scholar, som filtrerar bort sökresultat som inte är av vetenskaplig natur. Dessutom upplever jag att jag genom mina studier fått en större insikt i historisk kontext, då miljonertals små tillsynes obetydliga saker formar sin samtid och inverkar på vår vardag tiotals eller rentav tusentals år senare. Historia, folkloristik och sociologi är likt detektivarbete där man ska försöka fylla i ett pussel med bitar som inte alltid uppenbart passar ihop, men som ändå förklarar vem vi är och varför vi är som vi är. Det är en härlig insikt då man lyckas se sambandet mellan de olika ledtrådarna och få en större förståelse för hurotroligt gammal en tillsynes ny företeelse egentligen är, eller hur någon tillsynes uråldrig tradition är egentligen bara några generationer gammal. 

Då jag arbetat på Stundars och Rosala Vikingacenter har jag ofta på fritiden sökt efter mer information om förritiden, dels för att kolla ifall jag av misstag sagt fel åt besökarna men lika ofta för att få en bättre förståelse för det jag berättar om och för att kunna förklara något i en större kontext. Jag myser inombords då jag diskuterar med entusiastiska besökare och får chansen att öppna deras ögon för något de inte alls tänkt på tidigare. Exempelvis hur karelska besökare till Stundars inser hur lika allmogen varit i Österbotten varit till deras förfäder, eller då besökare till Rosala Vikingacenter får förståelse för hur nuvarande Finland varit kopplat till ett enormt handelsnätverk genom hela Europa. För mig är det också mycket viktigt att jag inte skapar missförstånd om det förgångna och därför vill jag även påpeka bristen på konkret kunskap och hur nuvarande teorier uppstått. Det är också därför jag skriver blogginlägg och gör videon om gamla tiders världsuppfattning, eftersom jag hoppas göra det mer allmän vetskap om jag lyckas väcka ett intresse hos folk att ta reda på mer än det lilla de lärt sig i grundskolans historielektioner.

Med allt ovanstående i tankarna kan jag konstatera att mina studier på Åbo Akademi inte varit bortkastad tid. Jag har lyckats få en uppskattning för både vetenskaplig och populärvetenskaplig forskning och själv blivit en forskare, även om jag inte gör det inom universitetsväggar. Jag hoppas kunna fortsätta att skriva och vlogga om folktro och historia så länge jag kan och jag hoppas väcka intresse hos dem av er som inte redan vet så  mycket om gamla tider eller hur gårdagens folktro påverkar dagens tänkande. Om inte annat skulle jag gärna se engagemang i form av debatter, även om hur fel jag kan tänkas ha om något.