Mer om vikingatiden i Finland

Det mesta i den här videon spelades in en regnig kväll i juni, då jag igen arbetade på Rosala vikingacenter. I videon sammanfattar jag i stora drag vad jag vet om vikingatida Finland och hurdana kontakter det verkar ha varit mellan finska och skandinaviska stammar.

Och ifall ni vill veta ännu mer om ämnet, då rekommenderar jag den två-delade dokumentären Östersjöfinnarna som finns att se på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-4368209

Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt

Då jag arbetat som guide på friluftsmuseer som Stundars och Rosala Vikingacenter har besökarna många gånger kommenterat på min breda kunskap, att det märks att jag måste ha studerat kulturämnen för att veta så mycket som jag gör. Det stämmer nog att jag har en magister i nordisk folkloristik och att jag studerat som biämnen nordisk historia, konstvetenskap, svenska och museologi. Jag vill ändå påstå att det mesta jag vet om gammaldags allmogekultur, folktro, fornhistoria och dylikt som berättas om under guidning har jag lärt mig utanför studier. Det mesta jag kan om sagda teman har jag tagit reda på på egen hand, eftersom det intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska använda min fritid till att lära mig mer om exempelvis vikingatiden. Sakkunskap är mycket bra att ha, men det blir mer guldvärt tillsammans med passion.

Magistern till trots har jag varit ointresserad av att fortsätta på en akademisk bana efter min pro gradu, för under mina sju år på Åbo Akademi insåg jag att den akademiska världen inte är något för mig. Främst beror det på att jag upplevde då en onödigt stor fokus på att skriva på vetenskapligt vis för personer som redan är införstådda i ämnet, medan det verkade finnas mycket lite intresse att rikta sig till en icke-akademisk publik. Det besvärade mig att gradun jag höll på att skriva skulle på grund av dess stil vara inte bara svårläst, utan rentav oläslig för mina släktingar som inte fått en akademisk utbildning. För mig kändes det som onödigt arbete att arbeta för något som är mycket svårt att läsas utan specialkunskap, i synnerhet som det dessutom kändes att texten skulle bara läsas av personer som antingen redan läst samma sak dussintals gånger av olika författare, eller som var nya studerande som tvingas att använda den som en källa eller exempel på hur man skriver vetenskapligt. Till min frustration fanns det under mina studier på ÅA en enda kurs i att skriva icke-akademiska essäer för en bred publik, för studierna verkade mest utgå från att alla stannar kvar i akademiska kretsar tills pensionsåldern. Det reflekterar vad jag upplevt som ett större problem, då universitetsutbildningen i många fall helt saknar koppling till verkligheten utanför det akademiska och det finns ett motstånd till att följa yrkeshögskolornas väg till en större koppling till icke-akademiska arbetsmarknaden.

När jag blev färdig från ÅA hade jag studerat så länge att började det verkligen smaka trä med allt som har med studier att göra, så min antipati för vetenskapligt skrivande var vid sin absoluta höjdpunkt. Jag hade länge sedan tappat intresset för studierna och den akademiska bubblan, men jag fortsatte envist vidare med min gradu eftersom jag inte tycker om att ge upp. Men efter gradun upplevde jag en härlig frihetskänsla då jag arbetade på Stundars för första gången och njöt av tillvaron, för jag fick tillbaka av mitt intresse för gammal allmogekultur då jag rörde mig kring de gamla husen och redskapen. Det är svårt att beskriva hur starkt intresset och passionen kom tillbaka efter att jag lämnat det akademiska bakom mig, för studieåren var faktiskt nära på att förstöra mitt intresse till något som länge varit mycket kärt för mig. Jag kunde även börja läsa mer flitigt igen efter att studietiden tillfälligt tagit kål på min läslust, eftersom läsandet blivit ett fulltidsjobb. Jag var visserligen fortfarande lite allergisk för vetenskaplig litteratur och höll mig främst till  populärvetenskaplig litteratur, exempelvis artiklar i tidningar som National Geographic och böcker av författare som Herman Lindqvist och Christer Boucht. Jag uppskattade det ledigare språket inom populärvetenskaplig litteratur och hur texterna funkar som en introduktion till en publik som inte är bekant med ämnen som berörs. När jag med tiden fick större avstånd till mina studier minskade min bitterhet avsevärt och jag lyckades återfå respekt för akademiska forskare, framförallt dem som kunde sammanfatta sin forskning och göra den läslig för vanliga dödliga. Det inspirerade mig själv att börja blogga om historia och folkkultur, vilket med tidens lopp ledde till min växande serie vloggar om ämnet.

Det måste dessutom påpekas hur jag haft stor nytta av att kunna läsa vetenskapliga texter i min senare utbildning till socionom. På ÅA fick jag in vanan att läsa vetenskapligt och insåg på Novia hur jag kan effektivt hitta huvudpoängen i en avhandling genom att läsa bara det mest väsentliga. Det viktigaste kommer fram i några nyckelkapitel, som inledningen, avslutningen och antingen abstraktet eller ett sammanfattningskapitel. Mer än så behövs egentligen inte läsas för att förstå resultatet i en text och att kunna referera till den i en egen uppsats. Men det finns fall då avhandlingens resultat inte är huvudmålet utan det är författarens metod som ska redogöras för, vilket självklart kräver en genomgång av kapitlen om teori och metod. Samtidigt måste jag påpeka att det här kanske inte fungerar för dem som för första gången läser en akademisk text, för erfarna läsare som jag kommer undan med det just eftersom vi har så mycket erfarenhet av den typens texter att vi kan filtrera bort det som verkar oväsentligt. Därför anser jag att jag kommit lättare undan med de dryga tre åren av intensiva yrkeshögskolor jag idkat på Novia, för jag har kunnat anstränga mig mindre än de stackare som kommit dit direkt från gymnasiet och varit oförberedda för vetenskaplig litteratur.

Även om det mesta jag kan om forntid och folktro har jag lärt mig utanför akademiska studier så måste jag tacksamt påpeka att åren på Åbo Akademi gett mig mer tålamod och disciplin i att söka efter information. Ifall ni inte har tid eller möjlighet att besöka universitetsbibliotek eller beställa akademiska tidskrifter rekommenderar jag starkt att testa sökmotorn Google Scholar, som filtrerar bort sökresultat som inte är av vetenskaplig natur. Dessutom upplever jag att jag genom mina studier fått en större insikt i historisk kontext, då miljonertals små tillsynes obetydliga saker formar sin samtid och inverkar på vår vardag tiotals eller rentav tusentals år senare. Historia, folkloristik och sociologi är likt detektivarbete där man ska försöka fylla i ett pussel med bitar som inte alltid uppenbart passar ihop, men som ändå förklarar vem vi är och varför vi är som vi är. Det är en härlig insikt då man lyckas se sambandet mellan de olika ledtrådarna och få en större förståelse för hurotroligt gammal en tillsynes ny företeelse egentligen är, eller hur någon tillsynes uråldrig tradition är egentligen bara några generationer gammal. 

Då jag arbetat på Stundars och Rosala Vikingacenter har jag ofta på fritiden sökt efter mer information om förritiden, dels för att kolla ifall jag av misstag sagt fel åt besökarna men lika ofta för att få en bättre förståelse för det jag berättar om och för att kunna förklara något i en större kontext. Jag myser inombords då jag diskuterar med entusiastiska besökare och får chansen att öppna deras ögon för något de inte alls tänkt på tidigare. Exempelvis hur karelska besökare till Stundars inser hur lika allmogen varit i Österbotten varit till deras förfäder, eller då besökare till Rosala Vikingacenter får förståelse för hur nuvarande Finland varit kopplat till ett enormt handelsnätverk genom hela Europa. För mig är det också mycket viktigt att jag inte skapar missförstånd om det förgångna och därför vill jag även påpeka bristen på konkret kunskap och hur nuvarande teorier uppstått. Det är också därför jag skriver blogginlägg och gör videon om gamla tiders världsuppfattning, eftersom jag hoppas göra det mer allmän vetskap om jag lyckas väcka ett intresse hos folk att ta reda på mer än det lilla de lärt sig i grundskolans historielektioner.

Med allt ovanstående i tankarna kan jag konstatera att mina studier på Åbo Akademi inte varit bortkastad tid. Jag har lyckats få en uppskattning för både vetenskaplig och populärvetenskaplig forskning och själv blivit en forskare, även om jag inte gör det inom universitetsväggar. Jag hoppas kunna fortsätta att skriva och vlogga om folktro och historia så länge jag kan och jag hoppas väcka intresse hos dem av er som inte redan vet så  mycket om gamla tider eller hur gårdagens folktro påverkar dagens tänkande. Om inte annat skulle jag gärna se engagemang i form av debatter, även om hur fel jag kan tänkas ha om något.

Vlog om Kyrksundets forna kapellplats

I juni arbetade jag igen som guide på Rosala vikingacenter. Vid sidan om guidearbete tog jag emot chansen att utnyttja miljön för diverse kommande videoprojekt, inklusive en vlog om den medeltida kapellplatsen på den forna Kyrkön som genom landhöjning är numera en del av ön Hitis. På kapellplatsen ordnades arkeologiska utgrävningar under 1990-talet och då upptäcktes mängder av fynd som berör Finlands fornhistoria under vikingatiden.

Min sommar som viking

Jag har spenderat en stor del av mitt vuxna liv inom kulturarbete på museer, mest som guide men även bakom kulisserna. Jag skrev ett par år sedan ett insiderreportage om min sommar på museibyn Stundars i Korsholms kommun, där jag fick leda in besökare i det förgångna på ett mer interaktivt vis än jag fått chansen till tidigare. Det är någonting mycket speciellt med att kunna ge en större inblick i det förflutna genom gammaldags kläder och arbetsaktiviteter i en byamiljö som återskapar vardagen under sekelskiftet 1900. I augusti 2016 fick jag chansen att göra någonting liknande på Rosala vikingacenter, där ett ännu äldre och dunkelt förflutet lyfts fram. Jag trivdes riktigt bra under min korta men intensiva arbetsperiod på centret och kom tillbaka för sommarsäsongen 2017.

Det finns mycket likheter mellan mitt guidearbete på Stundars och vikingacentret, men den stora skillnaden är att den förstnämnda är strikt ett museum och den andra är mer av ett upplevelsecentrum. Vikingacentret berör ett mycket mer avlägset förflutet än sekelskiftet 1900 som presenteras på Stundars, vilket innebär att allting på vikingacentret måste rekonstrueras utifrån fornlämningar som hittats på olika håll i Europa. Ändå uppstår det lätt missförstånd och många besökare tror att alla vapen och byggnader faktiskt är gjorda på vikingatiden och att vi hittat allting i pristint skick mitt i Rosala by. Därför försöker jag och de övriga guiderna göra vikingacentrets funktion tydlig genom att berätta om museiverkets arkeologiska utgrävningar på grannön Hitis under 1990-talet, då det gjordes mängder av fynd som tyder på en vikingatida handelsplats på den östliga rutten mellan nuvarande Sverige och Ryssland. Sedan klargör vi att det som finns att uppleva på centret är baserat på spekulation utifrån det lilla som har bevarats från de senaste dryga tusen åren. 

På centret strävar vi efter historisk korrekthet så långt att vi kan ge besökarna en inblick i vikingatida vardag och kultur, exempelvis genom att spräcka hål i myter om hornhjälmar och att nordborna skulle ha varit enbart oborstade barbarer. Viktigast är dock upplevelsen vi erbjuder och den historiska biten är främst en introduktion därifrån besökarna kan själva gå vidare och läsa in sig mer på ämnet. På centret får besökare exempelvis testa på gammaldags stridsutrustning och ta del av diverse specialprogram, såsom att övernatta i hövdingahallen och att slänga yxa eller skjuta pilbåge. Det innebär att vi guider tar an många arbetsuppgifter som hör ihop med servicebranschen, då vi serverar mat samt dricka, bäddar sängar och säljer turistgrejer. Och diskar, diskar infernaliska mängder kärl. Det gäller i synnerhet under högsäsongen då vi serverar enorma mängder mat till hundratals kryssningsbesökare som mellanlandar på sitt besök till fyren på Bengtskär. Men chansen till att slänga yxa på fritiden är mycket terapeutiskt.

Likt olika museer där jag arbetat kommer det mängder av olika kunder till vikingacentret. De flesta som kommer av nyfikenhet och vill veta mer om vikingatiden än det lilla de minns från skolan, medan många andra har ett intresse för historia från förut och kommer för upplevelsens skull. Sedan finns det enstaka kunder som verkar ha noll intresse för vikingatiden eller någonting mer prosaiskt än ett femstjärnigt lyxhotell, vilket jag finner ganska konstigt. Om historia och friluftsområden inte faller i smaken, varför kommer man alls till ett friluftsområde med forntidstema? Majoriteten av besökarna faller dock i de två förstnämnda kategorierna, men bland dem finns det mycket stor variation på hur mycket entusiasm de har. Många tar tacksamt till sig den information de får av guiderna och ber om tips på vidare läsning om vikingatiden, medan vissa blir besvikna över att de inte nödvändigtvis får färdiga och enkla svar på sina frågor. I sådana fall måste vi ursäkta för bristen på skrivna källor skrivna ur nordbornas synvinkel och bristen på arkeologiska fynd, vilket orsakas av den fennoskandiska sura jordmånen och att senare ortsbor tenderat hitta av samma fornfynd som arkeologerna söker efter. På den fronten är den medeltida kapellplatsen vid Kyrksundet en guldgruva, eftersom fynden där tyder på flitig kontakt mellan skärgårdsborna och skandinaviska sjöfarare under 1000-talet och möjligtvis ännu tidigare.

Kunder med starkt historiskt intresse från förut brukar vara mycket trevliga att umgås med, för istället för en guidning blir det mer som ett samtal om gemensamt intresse och jämförande av kunskap. Det finns dock tidvis avigsidor med kunder som är mycket belästa i vikingatiden, eftersom vissa ser sig som självutnämnda experter och vill rätta guiden konstant. Det är inte ett så stort problem om det inte finns andra personer som ska guidas, för då kan vi konstatera att vi har inget att tillägga till deras redan stora kunskap. Men det blir ett problem om dessa personer är med i en större grupp och försöker ta över guidens uppgifter genom att pedantiskt rätta till allt som sägs, eller om de har mängder av kritik gällande våra dräkter och rekonstruktioner. Sådant är enormt frustrerande, eftersom det försvårar presentationen genom att ta bort av guidens inflytande över de övriga besökarna och många guider är beroende av besökarnas reaktion för sitt berättarflöde. Det här problemet är inte alls unikt för Vikingacentret och jag har upplevt det på flera museer som berör andra epoker. Som tur utgör ”experterna” bara en liten del av entusiasterna som besöker centret och majoriteten brukar rätta till guiden enbart i diskussion på tumanhand om det behövs.  

 

Kanske de intressantaste kunderna är de personer som fått ett intresse för vikingatiden genom en insikt i sin släkts förflutna, ofta genom att de drabbats av ”vikingasjukan”. Det är ett öknamn till det medicinska syndromet Dupuytrens kontraktur, som drabbar främst äldre män av skandinaviskt påbrå och kröker fingrarna i ett låst läge. Jag har mött ett halvt dussin besökare som berättat om hur de fastnat för sjukdomens öknamn när de fått diagnosen och att de blivit intresserade av sitt fornnordiska ursprung. De här männen har den vägen fått ett starkt intresse för historia samt släktforskning och har sökt reda på allt de kan om vikingar. De flesta av dem har rest till olika vikingamuseer och vikingaevenemang i Europa för att få uppleva en närmare kontakt till sina förfäder.  De kommer sedan till Rosala Vikingacenter eftersom platsen närvaro till deras hemtrakter får deras släktkoppling till vikingatiden att kännas ännu mer konkret för dem.

För oss som arbetar på vikingacentret är vår favorittid då lägerskolorna kommer i maj och i slutet av sommarsäsongen. Under högsäsongen i juli är det ofta hektiskt minutprogram som gäller och för oss känns det som att vi inte alltid hinner ge besökarna all den kunskap vi kan ge, eftersom kryssningsbesökarna är en så kort tid på Rosala innan de far vidare till Bengtskär. Men lägerskolorna brukar pågå några dagar och då brukar vi ha mycket mer mångsidigt program inprickat, vilket ger oss chansen att ge en mycket djupare guideupplevelse. Beroende på hur länge en skolklass stannar på vikingacentret och vilket program som beställs kan barnen få utöver specialiserade guidningar uppleva femkamp, en arkeologikurs med metalldetektor och hur man steker resebröd över öppen eld. Det finns mycket stor variation mellan skolklasser och hur mogna enskilda 11–12-åringar är, men som tur är mardrömsgrupperna i minoritet. Ibland blir man mycket positivt överraskad och vi möter skolklasser som överträffar resten i duktighet och gruppsämja. Ett stort tack till Sjundeå skola! 

Min tid på vikingacentret har även varit bra för kreativiteten, för arbetet tycks dra till sig människor med skapandeglädje. Mina kolleger är i regel forntidshantverkare och kulturentusiaster, vilket innebär att jag kunnat bolla diverse idéer hela sommaren. Det finns vikingakläder för guiderna att låna, men jag har likt mina kolleger funnit en glädje i att bygga upp min egen mundering under sommarens lopp. Dels har jag köpt egna klädesplagg via butiken Rautaportti samt från vikingacentrets turistbutik och jag har även tillverkat ett knivhölster av läder. Även om det är osäkert om jag alls i fortsättningen arbetar med något vikingatida eller medeltida kulturprojekt vill jag gärna ha en egen utstyrsel ifall det skulle behövas, så jag planerar på att tillverka mer egen rekvisita. 

Replikavapen är tyvärr bortom min budget, för de billigaste yxorna och svärden tenderar kosta några hundralappar minst och därifrån blir det bara dyrare. Därför har jag istället köpt diverse leksaksvapen i syfte att få dessa att se lite mer realistiska ut genom målfärg. En målad träyxa ser visserligen inte tillräckligt äkta ut för att paraderas omkring under en medeltidsmarknad, i synnerhet som det finns mängder av fint gjorda replikavapen att se på. Men leksaksvapen kan passa betydligt bättre för mina filmprojekt, åtminstone om 100% trovärdighet inte är ett måste. Jag ser den egna utrustningen som en investering för framtiden, eftersom jag troligtvis kommer att försöka göra kortfilmer förlagda till forntiden eller en fantasymiljö. Dessutom kan det vara riktigt roligt att annars bara klä sig som förfäderna gjorde, utan någon större ursäkt. Kanske för en middagsfest med vikingatema?

Under vikingadagarna i slutet av juli fick jag en inblick i gemenskapen som finns hos marknadsfolket som arbetar på medeltida och vikingatida marknader över hela Nordeuropa. De är en mycket mångsidig grupp av olika talanger och från flera olika länder, men de lever och reser tillsammans som en enda stor klan tillsammans med dem som hanterar forntidsteknik. Dessutom har de mycket mysiga fester utanför marknadstiderna. Jag blev så förtjust i tillvaron med dem att jag skulle gärna ta del av någon marknad eller dylikt forntidsevenemang själv, även om jag tillsvidare saknar kunskap i forntida arbetsmetoder eller stridsuppvisning. Jag har fått höra av mina kolleger att det brukar finnas efterfrågan på sagoberättare till forntidsmarknader, men att det är svårt att hitta personer för uppdraget. Jag tror att det skulle funka utmärkt för mig, eftersom jag utöver min långa erfarenhet av museiguidning har varit med i Studentteatern i Åbo och jag har lett bordrollspel sedan 2008. Jag kan tänka mig att klä mig som en forna tiders spåman och med trumma i hand berätta allting från barnsagor till episka hjältesagor, med min mest teatraliska tänkbara berättarröst. Ännu bättre om jag lyckas lära mig fornengelska och läsa Beowulf på ursprungsspråket.

Kort och gott har min sommar på vikingacentret varit en intensiv och minnesvärd tid. Jag har stiftat nya bekantskaper bland kolleger och jag har känt mig inspirerad för framtida kultur- och filmprojekt. Det bästa är att jag fått leka viking och genom kläder samt rekvisita kunnat uppleva det närmaste man kan komma till att besöka det förgångna utan tidsmaskin, vilket stärks av alla lukter av rökt mat och trä. Jag inbillar att gett mig ännu närmare känsla till mina egna skandinaviska rötter, på samma vis som min tid på Stundars gav mig en insikt i mina förfäders vardag. Bland mina fortsatta studier har vikingacentret på Rosala har varit en välkommen och nyttig påminnelse om varför jag gav mig in på kulturarbete.

Vlog om folktro och folksagor

Jag har redan en längre tid funderat på att börja göra videon om mitt intresse för nordisk folktro, dels för att jag ofta upplever svårigheter att skriva färdigt mina idéer till blogginlägg. I den här videon berättar jag om folktro och folksagor i största allmänhet, samt hur jag fick intresse för det till att börja med.

 

Om jag gör flera videon om folktro och det här blir en serie, då vill jag ha ett särskilt tema att tala om i varje avsnitt så att det inte blir onödigt svamlande. I det följande avsnittet funderar jag att berätta om folklig religiositet och jag tar gärna emot feedback och förslag på andra teman att diskutera om.