Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt

Då jag arbetat som guide på friluftsmuseer som Stundars och Rosala Vikingacenter har besökarna många gånger kommenterat på min breda kunskap, att det märks att jag måste ha studerat kulturämnen för att veta så mycket som jag gör. Det stämmer nog att jag har en magister i nordisk folkloristik och att jag studerat som biämnen nordisk historia, konstvetenskap, svenska och museologi. Jag vill ändå påstå att det mesta jag vet om gammaldags allmogekultur, folktro, fornhistoria och dylikt som berättas om under guidning har jag lärt mig utanför studier. Det mesta jag kan om sagda teman har jag tagit reda på på egen hand, eftersom det intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska använda min fritid till att lära mig mer om exempelvis vikingatiden. Sakkunskap är mycket bra att ha, men det blir mer guldvärt tillsammans med passion.

Magistern till trots har jag varit ointresserad av att fortsätta på en akademisk bana efter min pro gradu, för under mina sju år på Åbo Akademi insåg jag att den akademiska världen inte är något för mig. Främst beror det på att jag upplevde då en onödigt stor fokus på att skriva på vetenskapligt vis för personer som redan är införstådda i ämnet, medan det verkade finnas mycket lite intresse att rikta sig till en icke-akademisk publik. Det besvärade mig att gradun jag höll på att skriva skulle på grund av dess stil vara inte bara svårläst, utan rentav oläslig för mina släktingar som inte fått en akademisk utbildning. För mig kändes det som onödigt arbete att arbeta för något som är mycket svårt att läsas utan specialkunskap, i synnerhet som det dessutom kändes att texten skulle bara läsas av personer som antingen redan läst samma sak dussintals gånger av olika författare, eller som var nya studerande som tvingas att använda den som en källa eller exempel på hur man skriver vetenskapligt. Till min frustration fanns det under mina studier på ÅA en enda kurs i att skriva icke-akademiska essäer för en bred publik, för studierna verkade mest utgå från att alla stannar kvar i akademiska kretsar tills pensionsåldern. Det reflekterar vad jag upplevt som ett större problem, då universitetsutbildningen i många fall helt saknar koppling till verkligheten utanför det akademiska och det finns ett motstånd till att följa yrkeshögskolornas väg till en större koppling till icke-akademiska arbetsmarknaden.

När jag blev färdig från ÅA hade jag studerat så länge att började det verkligen smaka trä med allt som har med studier att göra, så min antipati för vetenskapligt skrivande var vid sin absoluta höjdpunkt. Jag hade länge sedan tappat intresset för studierna och den akademiska bubblan, men jag fortsatte envist vidare med min gradu eftersom jag inte tycker om att ge upp. Men efter gradun upplevde jag en härlig frihetskänsla då jag arbetade på Stundars för första gången och njöt av tillvaron, för jag fick tillbaka av mitt intresse för gammal allmogekultur då jag rörde mig kring de gamla husen och redskapen. Det är svårt att beskriva hur starkt intresset och passionen kom tillbaka efter att jag lämnat det akademiska bakom mig, för studieåren var faktiskt nära på att förstöra mitt intresse till något som länge varit mycket kärt för mig. Jag kunde även börja läsa mer flitigt igen efter att studietiden tillfälligt tagit kål på min läslust, eftersom läsandet blivit ett fulltidsjobb. Jag var visserligen fortfarande lite allergisk för vetenskaplig litteratur och höll mig främst till  populärvetenskaplig litteratur, exempelvis artiklar i tidningar som National Geographic och böcker av författare som Herman Lindqvist och Christer Boucht. Jag uppskattade det ledigare språket inom populärvetenskaplig litteratur och hur texterna funkar som en introduktion till en publik som inte är bekant med ämnen som berörs. När jag med tiden fick större avstånd till mina studier minskade min bitterhet avsevärt och jag lyckades återfå respekt för akademiska forskare, framförallt dem som kunde sammanfatta sin forskning och göra den läslig för vanliga dödliga. Det inspirerade mig själv att börja blogga om historia och folkkultur, vilket med tidens lopp ledde till min växande serie vloggar om ämnet.

Det måste dessutom påpekas hur jag haft stor nytta av att kunna läsa vetenskapliga texter i min senare utbildning till socionom. På ÅA fick jag in vanan att läsa vetenskapligt och insåg på Novia hur jag kan effektivt hitta huvudpoängen i en avhandling genom att läsa bara det mest väsentliga. Det viktigaste kommer fram i några nyckelkapitel, som inledningen, avslutningen och antingen abstraktet eller ett sammanfattningskapitel. Mer än så behövs egentligen inte läsas för att förstå resultatet i en text och att kunna referera till den i en egen uppsats. Men det finns fall då avhandlingens resultat inte är huvudmålet utan det är författarens metod som ska redogöras för, vilket självklart kräver en genomgång av kapitlen om teori och metod. Samtidigt måste jag påpeka att det här kanske inte fungerar för dem som för första gången läser en akademisk text, för erfarna läsare som jag kommer undan med det just eftersom vi har så mycket erfarenhet av den typens texter att vi kan filtrera bort det som verkar oväsentligt. Därför anser jag att jag kommit lättare undan med de dryga tre åren av intensiva yrkeshögskolor jag idkat på Novia, för jag har kunnat anstränga mig mindre än de stackare som kommit dit direkt från gymnasiet och varit oförberedda för vetenskaplig litteratur.

Även om det mesta jag kan om forntid och folktro har jag lärt mig utanför akademiska studier så måste jag tacksamt påpeka att åren på Åbo Akademi gett mig mer tålamod och disciplin i att söka efter information. Ifall ni inte har tid eller möjlighet att besöka universitetsbibliotek eller beställa akademiska tidskrifter rekommenderar jag starkt att testa sökmotorn Google Scholar, som filtrerar bort sökresultat som inte är av vetenskaplig natur. Dessutom upplever jag att jag genom mina studier fått en större insikt i historisk kontext, då miljonertals små tillsynes obetydliga saker formar sin samtid och inverkar på vår vardag tiotals eller rentav tusentals år senare. Historia, folkloristik och sociologi är likt detektivarbete där man ska försöka fylla i ett pussel med bitar som inte alltid uppenbart passar ihop, men som ändå förklarar vem vi är och varför vi är som vi är. Det är en härlig insikt då man lyckas se sambandet mellan de olika ledtrådarna och få en större förståelse för hurotroligt gammal en tillsynes ny företeelse egentligen är, eller hur någon tillsynes uråldrig tradition är egentligen bara några generationer gammal. 

Då jag arbetat på Stundars och Rosala Vikingacenter har jag ofta på fritiden sökt efter mer information om förritiden, dels för att kolla ifall jag av misstag sagt fel åt besökarna men lika ofta för att få en bättre förståelse för det jag berättar om och för att kunna förklara något i en större kontext. Jag myser inombords då jag diskuterar med entusiastiska besökare och får chansen att öppna deras ögon för något de inte alls tänkt på tidigare. Exempelvis hur karelska besökare till Stundars inser hur lika allmogen varit i Österbotten varit till deras förfäder, eller då besökare till Rosala Vikingacenter får förståelse för hur nuvarande Finland varit kopplat till ett enormt handelsnätverk genom hela Europa. För mig är det också mycket viktigt att jag inte skapar missförstånd om det förgångna och därför vill jag även påpeka bristen på konkret kunskap och hur nuvarande teorier uppstått. Det är också därför jag skriver blogginlägg och gör videon om gamla tiders världsuppfattning, eftersom jag hoppas göra det mer allmän vetskap om jag lyckas väcka ett intresse hos folk att ta reda på mer än det lilla de lärt sig i grundskolans historielektioner.

Med allt ovanstående i tankarna kan jag konstatera att mina studier på Åbo Akademi inte varit bortkastad tid. Jag har lyckats få en uppskattning för både vetenskaplig och populärvetenskaplig forskning och själv blivit en forskare, även om jag inte gör det inom universitetsväggar. Jag hoppas kunna fortsätta att skriva och vlogga om folktro och historia så länge jag kan och jag hoppas väcka intresse hos dem av er som inte redan vet så  mycket om gamla tider eller hur gårdagens folktro påverkar dagens tänkande. Om inte annat skulle jag gärna se engagemang i form av debatter, även om hur fel jag kan tänkas ha om något.

Mer socialpedagogiskt filmskapande

Jag fick nyligen igen en chans att kombinera min filmhobby med studier, i en kurs om digitala berättelser i socialpedagogiskt arbete med unga. Inför kursen funderade jag på potentiella idéer till en kortfilm som berör något aktuellt för många ungdomar i Finland, men även som jag själv kunde identifiera mig med. Jag kom ihåg en gammal idé jag haft när jag själv var långtidsarbetslös, men då hade jag saknat ork och lust att förverkliga den. Jag minns min egen frustration och den bedövande tristessen jag upplevde i flera månader, vilket är ett stort problem som drabbar flera olika åldersgrupper. Total sysslolöshet är något av det värsta som finns och man tappar mycket lätt hoppet efter en tid, så jag förstår varför det lätt uppstår situationer där man som arbetslös isolerar sig i en grotta av tomma pizzalådor och ölburkar.

Situationen blir ju inte bättre heller med den rådande bristen på empati hos övriga samhället och politikerna som anklagar oss för att bara vara lata. Jag är nog lite bitter över tiden jag var arbetslös och det tidvis osjysta bemötandet jag och andra i den situationen råkar ut för. Dessutom är arbetslösheten en direkt orsak till att jag studerar till socionom, för att använda min egen insikt till att hjälpa andra som har det svårt. Därför är den digitala berättelsen jag gjorde för kursen mycket personlig för mig, men som tur kan jag i efterhand se på situationen med humor och det var ganska terapeutiskt att få arbeta med filmprojektet.

Eftersom den digitala berättelsen skulle vara socialpedagogisk ville jag undvika att göra kortfilmen för dyster till stämningen, för att hålla budskapet på en mer optimistisk nivå för publiken. Det måste visas att det finns hopp i en tillsynes hopplös situation, så jag tyckte att stämningen behöver vara lagom melankolisk och tragikomisk utan att vara deprimerande. Därför valde jag att använda Erik Saties klassiska musikstycke Gymnopedié som bakgrundsmusik, eftersom den är i mitt tycke sorgsen på ett mysigt sätt. Förutom det socialpedagogiska är det också en smakfråga, eftersom jag tycker att det görs för mycket poänglöst sorgliga och pretentiöst tröstlösa berättelser i Finland. Därför var det så viktigt för mig att försöka göra filmens budskap hoppfullt, eftersom jag vet av erfarenhet hur tröstlös situation långtidsarbetslöshet kan vara. Jag ville dela med mig hur trevligt det känns med små segrar som ger energi att orka vidare. 

Ta gärna en titt på kortfilmen och säg mig om jag alls lyckades med mitt mål.

Socialpedagogiskt filmskapande

Jag har tidigare skrivit om mitt intresse för att göra egna filmer, vilket jag haft glädjen att göra några gånger med mina kolleger. De projekt som vi spelat in hittills är gjorda helt i underhållningssyfte, men jag har flera gånger funderat på att göra något mer seriöst samt på möjligheten att kombinera min filmhobby med arbete och studier. På ett sätt harmar det mig att mitt filmskapande började på allvar först efter att jag blev färdig med min utbildning inom folkloristik på Åbo Akademi, för i efterskott skulle jag gärna ha gjort något historiskt om allmogekultur då redan, men som tur är det aldrig för sent. 

En av orsakerna till att jag nu studerar till socionom på Novia är att jag fått höra om hur bred branscen är och hur det kan vara till stor nytta med kreativa hobbyer redan under studierna. Därför har jag hållit ögonen öppna för möjligheten att använda filmmaterial till presentationer och dylika arbeten. Nyligen blev tanken verklighet när jag gick en kurs i socialpedagogik och vi fick i uppdrag att analysera Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, som handlar om när Muminfamiljen tar hand om ett illabehandlat barn med dåligt självförtroende. Utöver en skriftlig analys skulle vi även hålla en socialpedagogisk presentation om berättelsens budskap, gärna som om vår publik var skolelever. Till min stora glädje lyckades jag övertyga de andra i min arbetsgrupp att vi kunde göra presentationen som en kortfilm.

Största utmaningen med presentationen var att inte för mycket kopiera det som Tove redan gjorde, för hon lyckades på ett mycket enkelt sätt framföra en bra metafor om utstötthet bland barn och vuxna. (Min respekt för Jansson som författare är stor nog att jag tänker någon dag skriva en hyllning till henne.) Vi funderade länge på vad som kunde fungera och tänkte på olika sammanhang i vardagen där metaforen om osynlighet passar in, vilket vi filmade i flera snuttar som kunde placeras lite hur som helst. Från en rent teknisk synvinkel hade jag roligt att experimentera med dubbelexponering för att skapa illusionen av genomskinliga skådespelare. Vi hade inget manus till att börja med och vi filmade de lösryckta snuttarna med tanken att senare binda ihop dem med citat ur litteratur om barnpedagogik. Så ska man ju inte göra med ett filmprojekt utan man borde göra mer planering på förhand, eftersom jag vet av erfarenhet att slutredigering kan ta otroligt länge och det är sällan problemfritt.

För min del var tanken vi skulle sikta på att göra en kortfilm som eventuellt kunde visas i skolor och leda till diskussion elever emellan, men jag ville också få fram det universala i känslan av osynlighet och att vuxna drabbas minst lika ofta av det. Dessutom var jag mån om att filmen måste vara väl genomtänkt för att undvika de vanliga misstagen i diverse kampanjvideon riktade till barn och ungdomar, för har jag sett så många sorgliga videon som är välmenande men otroligt klumpiga i sitt framförande. Men på något vis lyckades vi improvisera fram ett löst narrativ och få en helhetseffekt som jag tycker att funkar riktigt bra. Vi i arbetsgruppen är riktigt nöjda med slutresultatet och förhoppningsvis tilltalar filmen er också.