Mer socialpedagogiskt filmskapande

Jag fick nyligen igen en chans att kombinera min filmhobby med studier, i en kurs om digitala berättelser i socialpedagogiskt arbete med unga. Inför kursen funderade jag på potentiella idéer till en kortfilm som berör något aktuellt för många ungdomar i Finland, men även som jag själv kunde identifiera mig med. Jag kom ihåg en gammal idé jag haft när jag själv var långtidsarbetslös, men då hade jag saknat ork och lust att förverkliga den. Jag minns min egen frustration och den bedövande tristessen jag upplevde i flera månader, vilket är ett stort problem som drabbar flera olika åldersgrupper. Total sysslolöshet är något av det värsta som finns och man tappar mycket lätt hoppet efter en tid, så jag förstår varför det lätt uppstår situationer där man som arbetslös isolerar sig i en grotta av tomma pizzalådor och ölburkar.

Situationen blir ju inte bättre heller med den rådande bristen på empati hos övriga samhället och politikerna som anklagar oss för att bara vara lata. Jag är nog lite bitter över tiden jag var arbetslös och det tidvis osjysta bemötandet jag och andra i den situationen råkar ut för. Dessutom är arbetslösheten en direkt orsak till att jag studerar till socionom, för att använda min egen insikt till att hjälpa andra som har det svårt. Därför är den digitala berättelsen jag gjorde för kursen mycket personlig för mig, men som tur kan jag i efterhand se på situationen med humor och det var ganska terapeutiskt att få arbeta med filmprojektet.

Eftersom den digitala berättelsen skulle vara socialpedagogisk ville jag undvika att göra kortfilmen för dyster till stämningen, för att hålla budskapet på en mer optimistisk nivå för publiken. Det måste visas att det finns hopp i en tillsynes hopplös situation, så jag tyckte att stämningen behöver vara lagom melankolisk och tragikomisk utan att vara deprimerande. Därför valde jag att använda Erik Saties klassiska musikstycke Gymnopedié som bakgrundsmusik, eftersom den är i mitt tycke sorgsen på ett mysigt sätt. Förutom det socialpedagogiska är det också en smakfråga, eftersom jag tycker att det görs för mycket poänglöst sorgliga och pretentiöst tröstlösa berättelser i Finland. Därför var det så viktigt för mig att försöka göra filmens budskap hoppfullt, eftersom jag vet av erfarenhet hur tröstlös situation långtidsarbetslöshet kan vara. Jag ville dela med mig hur trevligt det känns med små segrar som ger energi att orka vidare. 

Ta gärna en titt på kortfilmen och säg mig om jag alls lyckades med mitt mål.

Socialpedagogiskt filmskapande

Jag har tidigare skrivit om mitt intresse för att göra egna filmer, vilket jag haft glädjen att göra några gånger med mina kolleger. De projekt som vi spelat in hittills är gjorda helt i underhållningssyfte, men jag har flera gånger funderat på att göra något mer seriöst samt på möjligheten att kombinera min filmhobby med arbete och studier. På ett sätt harmar det mig att mitt filmskapande började på allvar först efter att jag blev färdig med min utbildning inom folkloristik på Åbo Akademi, för i efterskott skulle jag gärna ha gjort något historiskt om allmogekultur då redan, men som tur är det aldrig för sent. 

En av orsakerna till att jag nu studerar till socionom på Novia är att jag fått höra om hur bred branscen är och hur det kan vara till stor nytta med kreativa hobbyer redan under studierna. Därför har jag hållit ögonen öppna för möjligheten att använda filmmaterial till presentationer och dylika arbeten. Nyligen blev tanken verklighet när jag gick en kurs i socialpedagogik och vi fick i uppdrag att analysera Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, som handlar om när Muminfamiljen tar hand om ett illabehandlat barn med dåligt självförtroende. Utöver en skriftlig analys skulle vi även hålla en socialpedagogisk presentation om berättelsens budskap, gärna som om vår publik var skolelever. Till min stora glädje lyckades jag övertyga de andra i min arbetsgrupp att vi kunde göra presentationen som en kortfilm.

Största utmaningen med presentationen var att inte för mycket kopiera det som Tove redan gjorde, för hon lyckades på ett mycket enkelt sätt framföra en bra metafor om utstötthet bland barn och vuxna. (Min respekt för Jansson som författare är stor nog att jag tänker någon dag skriva en hyllning till henne.) Vi funderade länge på vad som kunde fungera och tänkte på olika sammanhang i vardagen där metaforen om osynlighet passar in, vilket vi filmade i flera snuttar som kunde placeras lite hur som helst. Från en rent teknisk synvinkel hade jag roligt att experimentera med dubbelexponering för att skapa illusionen av genomskinliga skådespelare. Vi hade inget manus till att börja med och vi filmade de lösryckta snuttarna med tanken att senare binda ihop dem med citat ur litteratur om barnpedagogik. Så ska man ju inte göra med ett filmprojekt utan man borde göra mer planering på förhand, eftersom jag vet av erfarenhet att slutredigering kan ta otroligt länge och det är sällan problemfritt.

För min del var tanken vi skulle sikta på att göra en kortfilm som eventuellt kunde visas i skolor och leda till diskussion elever emellan, men jag ville också få fram det universala i känslan av osynlighet och att vuxna drabbas minst lika ofta av det. Dessutom var jag mån om att filmen måste vara väl genomtänkt för att undvika de vanliga misstagen i diverse kampanjvideon riktade till barn och ungdomar, för har jag sett så många sorgliga videon som är välmenande men otroligt klumpiga i sitt framförande. Men på något vis lyckades vi improvisera fram ett löst narrativ och få en helhetseffekt som jag tycker att funkar riktigt bra. Vi i arbetsgruppen är riktigt nöjda med slutresultatet och förhoppningsvis tilltalar filmen er också.