Mer socialpedagogiskt filmskapande

Jag fick nyligen igen en chans att kombinera min filmhobby med studier, i en kurs om digitala berättelser i socialpedagogiskt arbete med unga. Inför kursen funderade jag på potentiella idéer till en kortfilm som berör något aktuellt för många ungdomar i Finland, men även som jag själv kunde identifiera mig med. Jag kom ihåg en gammal idé jag haft när jag själv var långtidsarbetslös, men då hade jag saknat ork och lust att förverkliga den. Jag minns min egen frustration och den bedövande tristessen jag upplevde i flera månader, vilket är ett stort problem som drabbar flera olika åldersgrupper. Total sysslolöshet är något av det värsta som finns och man tappar mycket lätt hoppet efter en tid, så jag förstår varför det lätt uppstår situationer där man som arbetslös isolerar sig i en grotta av tomma pizzalådor och ölburkar.

Situationen blir ju inte bättre heller med den rådande bristen på empati hos övriga samhället och politikerna som anklagar oss för att bara vara lata. Jag är nog lite bitter över tiden jag var arbetslös och det tidvis osjysta bemötandet jag och andra i den situationen råkar ut för. Dessutom är arbetslösheten en direkt orsak till att jag studerar till socionom, för att använda min egen insikt till att hjälpa andra som har det svårt. Därför är den digitala berättelsen jag gjorde för kursen mycket personlig för mig, men som tur kan jag i efterhand se på situationen med humor och det var ganska terapeutiskt att få arbeta med filmprojektet.

Eftersom den digitala berättelsen skulle vara socialpedagogisk ville jag undvika att göra kortfilmen för dyster till stämningen, för att hålla budskapet på en mer optimistisk nivå för publiken. Det måste visas att det finns hopp i en tillsynes hopplös situation, så jag tyckte att stämningen behöver vara lagom melankolisk och tragikomisk utan att vara deprimerande. Därför valde jag att använda Erik Saties klassiska musikstycke Gymnopedié som bakgrundsmusik, eftersom den är i mitt tycke sorgsen på ett mysigt sätt. Förutom det socialpedagogiska är det också en smakfråga, eftersom jag tycker att det görs för mycket poänglöst sorgliga och pretentiöst tröstlösa berättelser i Finland. Därför var det så viktigt för mig att försöka göra filmens budskap hoppfullt, eftersom jag vet av erfarenhet hur tröstlös situation långtidsarbetslöshet kan vara. Jag ville dela med mig hur trevligt det känns med små segrar som ger energi att orka vidare. 

Ta gärna en titt på kortfilmen och säg mig om jag alls lyckades med mitt mål.