Funderingar kring filmen "Outlaw King"

Jag skrev tidigare ett inlägg om utmaningarna med historisk korrekthet inom underhållning, framförallt vad gäller porträttering av medeltiden. Som jag skrev då är den vanliga trenden tyvärr att skaparna totalt saknar intresse att ens försöka porträttera en plats och tidsperiod enligt det som historiker och arkeologer lyckats pussla ihop om hur det möjligtvis varit. Minimikravet för producenter borde vara att åtminstone ta en titt på en artikel på Wikipedia, men rekvisitan och kläderna i serier som Vikings visar på en brist på intresse för ens den lilla åtgärden. Hur svårt ska det vara att klä folk i tidsenligt granna färger? Tyvärr är en förklaring att porträtteringen av det förgångna i regel tar mer i beaktande den nulevande publikens förutfattade meningar och vad de förväntar sig att se.

En av de största syndarna för medeltidsentusiaster är filmen Braveheart från 1995, som är så historiskt inkorrekt att det gör ont. Det bör dock påpekas att filmen är underhållande och hör till mina personliga favoriter, samt ironiskt nog bidragit starkt till mitt eget intresse för historia. Kortfattat tar filmen enorma friheter med händelseförloppet kring den engelske kung Edvard den förstes ockupation av Skottland på 1290-talet, men utöver det är det mycket i porträtteringen av tidsenliga kläder, vapen, redskap och traditioner som gör filmen mer till fantasy än något historiskt. Utöver helt påhittad rekvisita som aldrig funnits på riktigt så porträtteras sekelskiftet 1300 med en salig blandning av anakronistiska grejer från antingen långt senare eller mycket tidigare än då filmen utspelar sig. Exempelvis porträtteras skottarna som kulturellt närmare romartida kaledonier med sina rockarfrisyrer, sunkiga stenhyddor och blå krigsmålning, men så bär de dessutom kiltar som i dess mer kända form är ett soldatplagg från 1600-talet. 

Men nu ska jag inte skriva mer om hur Braveheart misslyckas på den historiska fronten, utan istället om en film som är bland de mest historiskt korrekta jag någonsin sett. Filmen Outlaw King (som finns på Netflix) är nästan som en fortsättning till Braveheart för den handlar om samma konflikt i det tidiga 1300-talets Skottland och äger rum kort efter den tidigare filmens händelser, närmare sagt år 1305 och framåt. Filmen handlar om hur det skotska frihetskriget är tillsynes över och att den skotska adeln tror att de ska snart återfå sin självständighet, men den engelska kungens inflytande är fortsättningsvis för stort i mångas mening. Handlingen kretsar kring Skottlands nationalhjälte Robert the Bruce, börjandes med hur han först krönts till omtvistad konung och sedan besegrats i strid av engelsmännen som förklarar honom fredslös. Det mesta kretsar kring gerillakriget han inleder mot de ockuperande engelska trupperna och för att göra sin kungastatus legitim, vilket utgör en förhållandevis kort episod i frihetskriget som officiellt tog slut först dryga tjugo år senare. Jag tänker inte beskriva handlingen mycket närmare än så, eller ge mer ingående kritik än att konstatera att jag tyckte själv mycket om den som historisk krigsfilm. Jag vill nämligen helst skriva om hur väl filmen lyckas visa tillvaron i medeltidens England och Skottland och hur den lyckas undvika många vanliga fallgropar gällande rekvisita och attityder, vilket jag diskuterade i mitt tidigare blogginlägg. 

På många vis kan Braveheart och Outlaw King ses som varandras motsatser, för de har mycket olika sätt att porträttera samma tidsperiod, samma kultur, samma konflikt och samma personer. Bland de många saker som Outlaw King gör bättre är porträtteringen av karaktärerna inom deras kontext, i synnerhet hur huvudpersonerna lyckas vara sympatiska utan att filmmakarna försöker ge dem opassande moderna värderingar. I Braveheart porträtteras huvudpersonen William Wallace som en tillsynes vanlig medborgare som predikar om skotska folkets frihet, medan det lilla vi vet om den verkliga Wallace tyder på att han tillhörde markägande småadel och knappast hade något större intresse för den sortens frihet till pöbeln som en amerikansk publik skulle ha kännt igen på 90-talet. Filmens Wallace är kort sagt en modern amerikan med moderna amerikanska attityder om personlig frihet, dock iförd kilt och med skotsk brytning. Robert the Bruce är huvudpersonen i Outlaw King och därför presenteras konflikten främst ur hans synvinkel, men till skillnad från Wallace är han en mer tidsenlig och moraliskt gråttlutande person. Filmen porträtterar honom främst som både en god familjefar och en ansvarsfull husbonde för sina undersåtar, utan att han skulle en enda gång anakronistiskt ifrågasätta sin egen maktposition eller den tidsenliga feodala världsordningen. Filmmakarna lyckas göra honom sympatisk för tittarna trots att de tidvis alluderar till hur hänsynslös Robert kunde vara, främst i en scen då han mördar en rival till den skotska tronen. I en kyrka, framför altaret. Den detaljen leder till att inte alla i Skottland godkänner honom som kung och många ställer sig hellre på engelsmännens sida, för de har en legitim orsak att inte stöda honom.

En annan jämförelse mellan de två filmerna är hur Edvard den första porträtteras i Braveheart som en karikerad superskurk, medan Outlaw King visar honom som en mer mänsklig figur. I den senare filmen är hans porträttering betydligt mer nyanserad, för hans roll som skurk beror mest på sammanhanget precis som Roberts roll som hjälten. I historieskrivning tenderar skottarna helt förståeligt mest fokusera på den tidvis mycket brutala ockupationen av Skottland och hur Edvards hänsynslöshet gav honom öknamnet Scottorum Malleus, "Skottarnas hammare". Engelska historiker däremot vill fokusera på hur Edvard förnyade lagsystemet och bidrog till att föra parlamentet närmare dess moderna form, helt enkelt för att det känns mer relevant för engelsmän. Det här är jämförbart med hur Oliver Cromwell koms ihåg som parlamentarismens förkämpe i 1600-talets England, medan irländarna helst drar uppmärksamhet till att samma människa ville utrota katolicismen och var villig att utplåna hela det irländska folket om så krävdes. Poängen är att riktiga människor är komplexa och samma personer tenderar bära rollen av både hjälte och skurk beroende på sammanhanget och vem man frågar. Med det i åtanke lyckas Outlaw King porträttera den engelska kungen som en farlig fiende för huvudpersonerna, men samtidigt också som ganska resonabel och villig att ge en till chans om någon kan bevisa sin lojalitet. Dessutom verkar han i den här filmen inte ha någonting personligt emot Skottland eller rabiat hata dess folk, utan tvärtom är han en familjevän till klanen Bruce och är snarare mycket frustrerad över att konflikten inte ännu heller tagit slut.

Det mest märkvärdiga för mig med Outlaw King är dock rekvisitan och porträtteringen av tidsenligt vardagsliv. Jag har beklagat tidigare över hur forna tiders kläder i regel porträtteras med betydligt dystrare färger än de skulle ha haft på riktigt, vanligtvis i svart eller olika nyanser av brunt och grått. Under medeltiden och ända till 1800-talets mitt brukade folk i regel klä sig i så granna färger de bara hade råd med, främst för att visa att de hade råd med det. I den här filmen klär sig framförallt adeln i mycket granna färger då det är passande, fast inte riktigt så grällt som medeltida människor ville ha det och pöbelns kläder porträtteras överlag lika färglöst som vanligt i medeltidsfilmer. Det är dessutom mycket vanligt i historiska filmer att felaktigt dystert färgade kläder tenderar gå hand i hand med att alla karaktärer har smuts över sina ansikten, även kungar och andra personer som borde ha möjlighet att tvätta sig. Det finns en vanlig föreställning att människor förr var i regel mycket smutsiga och så det finns ett missförstånd att medeltida människor skulle ha undvikit att tvätta sig på grund av religiösa förbud. Det beror på att dåvarande katolska kyrkan inte godkände hur allmänna badhus var ett vanligt ställe för att träffa prostituerade, vilket troligtvis var en bidragande orsak till att medeltida människor badade betydligt oftare än folk under senare epoker. I Outlaw King är karaktärerna för ovanlighetens skull alternativt prydliga och smutsiga då det passar sammanhanget, exempelvis då Robert och hans gerilla rör sig flera månader i ödemarken utan tillgång till regelbundna klädesbyten. Det finns inga lortiga tunikor eller otvättade ansikten i den här filmens festscener eller viktiga tillfällen.

En sida ur Holkhambibeln från 1300-talets första hälft, med exempel på tidsenlig utrustning.

Jag är ingen expert på medeltida vapen och utrustning, bara en entusiast. Men vad jag förstått från personer mer insatta i medeltiden är militärutrustningen i filmen till mestadels tidsenlig. Det förekommer ohjälpligt lite kast på några årtionden och diverse utrustning skulle inte ha varit i bruk förrän hundra år senare. Dessutom används utrustningen inte nödvändigtvis på rätt vis även då den är annars tidsenlig. Men jämfört med en typisk medeltidsfilm märks det att filmen försöker så långt som möjligt presentera en enhetlighet i vapnen och rustningarna för att få de olika arméerna att se ut som om de existerar i samma tidsperiod. Som exempel på hurdan noggrannhet filmmakarna strävat efter syns det mer spjut än de flesta historiska filmer från de senaste årtionden visar totalt. Spjutet har sedan stenåldern varit det vanligaste och mest använda vapnet fram till moderna tider, men det är som vapen tyvärr inte lika mediesexigt som svärd och visas därför mer sällan på film. Visserligen tycks filmens ryttare ha glömt hem sina lansar, men fotsoldaternas spjut och övriga vapen har det satsats bra på.

Filmen får ytterligare realismpoäng genom att visa även mer ovanlig och obskyr utrustning från 1300-talet, exempelvis hur Robert och många andra karaktärer bär på "testikeldolkar". Det antas att dolkarna med sina vagt penisformade handtag betraktades under medeltiden som en humoristisk modegrej, för vanligtvis placerades den på bältet strategiskt framför skrövet på samma sätt som de mer extrema blygdkapslarna i renässanstida herrmode. Det har förekommit en hel del variation inom europeiskt herrmode under de senaste tusen åren, men i regel handlar det om att dra uppmärksamhet till snoppen på något vis.

Det finns mycket mer än detta att diskutera och skriva essä om, men jag avrundar här och föreslår att ni ser på filmen själva och läser om tidsperioden. Jag rekommenderar riktigt gärna den här filmen, både som underhållning och som inblick i det förgångna. Den är långt ifrån perfekt och den gör sin andel av misstag vad gäller historisk korrekthet, men för mig är huvudsaken att filmmakarna har velat satsa på det betydligt mer än vad många andra projekt gjort. Om ni vill veta mer i detalj om redskapen finns det redan en hel del analys om filmens historicitet att se på internet. Jag rekommenderar framförallt att kolla på videon av youtubarna Shadiversity och Metatron, som båda vet betydligt mer än mig om medeltiden och kan närmare kommentera filmens trovärdighet.

Rekvisita- och replikavapen

Jag tycker mycket om att pyssla och tillverka saker med mina händer, bl.a. miniatyrer och rekvisita för mina diverse filmprojekt. Fördelen med rekvisita som används på film eller på teaterscen är att det måste inte vara äkta eller ens se värst realistisk ut, för i sådana projekt är det viktigt att redskapet uppfyller sin visuella funktion och är trygg. Det samma gäller för rekvisita i cosplay och lajvande, där rekvisitans huvudfunktion är att se fin ut och representera något fantasifullt. Det är ju frågan om scenkonst och därför är det inte bara tillåtet utan rentav uppmuntrat att återskapa något som ser dyrbart ut av billiga material, för att göra hobbyn mer tillgänglig för dem som arbetar med nollbudget. Jag kommer troligtvis att försöka tillverka en hel del krigsutrustning av paff och skumplast bara tid och utrymme tillåter det, för jag har ett flertal idéer för något fantasyprojekt i framtiden.

Men det är lite annorlunda med replikavapen, alltså redskap som är menade att representera och återskapa känslan av riktiga vapen som är eller har varit i bruk förr. Jag skulle nog inte täckas ha ett leksakssvärd av plast på mig om jag var på ett medeltidsevenemang eller en vikingamarknad, oberoende hur väl det skulle vara målat eller annars maskerat för att se äkta ut. Hur historiskt korrekta vapnen är varierar enormt mellan tillverkare och hur hårt det satsas på realism varierar visserligen mellan evenemang, men enligt min erfarenhet finns det en del krav på satsad realism vad gäller forntidsevenemang. Jag tror inte att arrangörerna på varken Saltvikens vikingamarknad eller Visbys medeltidsvecka skulle godkänna att någon av uppträdarna klädde sig i rustningar som ur World of Warcraft, eller något annat uppenbart fantasifullt. Det samma gäller även mer relativt nertonade fantasyrustningar som dem i Skyrim, för det finns i allmänhet en låg tolerans för hornhjälmar och dylikt som inte är verklighetstroget. Jag har tidigare skrivit om den stora utmaningen med historisk korrekthet inom populärkultur och det gäller lika ofta på marknader och dylika evenemang. Utmaningen till trots verkar det finnas en osagd förväntan att det ska synas att man åtminstone försökt satsa lite mer än att köpa en färdig Halloweendräkt från en maskeradbutik.

Sedan jag arbetat på Rosala och Stundars har jag blivit alltmer intresserad av att delta på marknader i tidsenliga kläder, i synnerhet efter att jag fick hänga med marknadsfolket på Rosala vikingadagar sommaren 2017. Jag har fått stor glädje av att arbeta på min vikingamundering och jag har tidigare dokumenterat utvecklingen på dräkten i både blogg och videoformat. Jag vill gärna ha en lagom fin dräkt för att möjligtvis kunna själv uppträda på marknader som ordnas på olika håll i Finland, möjligtvis som sagoberättare för jag kan utantill ett flertal fornnordiska sagor. Stridsuppvisningar har jag inget större intresse att delta i eller att träna för, men jag skulle gärna ha något replikavapen för att komplettera dräkten. Under järnåldern förväntades det att frifödda människor skulle bära sina knivar synbart för att visa sin fria status, eller rentav svärd om de hade råd med det. Ett svärd är tyvärr bortom min budget, för de flesta bra svärden kan kosta hundratals eller ett partusen euro. Det gäller framförallt fint hantverk, fast det finns också fabriksgjort skräp som säljes på överpris. På grund av priset har jag hittills nöjt mig med att ha en kniv jag gjorde i slöjden på högstadiet, men jag har länge drömt om att skaffa något lite stöddigare än så.

Jag köpte mitt första replikavapen i maj, en rekonstruktion av frankiska enhandsyxor från folkvandringstiden. Yxan var bland de billigaste replikavapnen som finns till salu, vilket märktes redan på att stålet svärtats med målfärg. Men det gör inget, för jag har inga planer på att börja med medeltida fäktning eller andra varianter av historiska europeiska kampsporter. Yxan ska huvudsakligen vara ett prydnadsföremål och komplettera min vikingamundering, så det var viktigare att yxan skulle se fin ut. Det första jag gjorde var att slipa bort svärtan och sedan skrev jag in mitt namn som "Martin Jansson" i det äldre runalfabetet, omringad av en stiliserad bild på Fenrisulven. Runorna och vargen märkte jag in i träet med en brännpenna och gjorde ännu tydligare med akrylfärg, efter vilket hela skaftet oljades in i linolja.

Förutom arbetet på yxhuvudet och -skaftet tillverkade jag en liten bälteshållare i läder, med en dekorativ M-runa i vit tråd. Det finns egentligen inga bevis på att det i forna tider skulle ha använts hölster på yxor, men jag tänkte mig att det skulle vara praktiskt av säkerhetsskäl att tillverka ett hölster. Ifall jag skulle använda yxan på vikingacentret eller på en marknad kunde det vara skäligt att minska risken att ett barn eller en turist skulle skada sig på yxan om de tog i den utan lov. Hölstret tillverkades också i läder, med ett enkelt mönster i tråd och med en läderrem för att fästa hölstret på yxan.

Under mitt sista arbetspass på vikingacentret var jag tyvärr dum nog att testa yxan mot yxkastningsmåltavlan på Rosala, för yxan hade marknadsförts som duglig för träningskastning och jag ville se hur det går att slänga en enhandsyxa. Det är betydligt lättare att sikta med de stora tvåhandsyxorna av Gränsfors bruk och skaftet på min nya yxa brast efter en ordentlig snedträff på måltavlans stödpelare. Mest harmar det mig för allt arbete jag lagt på att dekorera skaftet, fast det borde vara lätt att ersätta det gamla skaftet och att dekorera det ännu bättre. Dessutom ser graveringen på det gamla skaftet fortfarande så bra ut att det kan vara ett prydnadsföremål i sig. En ytterligare lärdom av det här är att ifall jag i framtiden bygger en egen ställning yxkastning ska jag inte använda replikavapen, utan ha dessa enbart som prydnadsföremål.

Förutom att jag köpt ett nytt skaft har jag skaffat en billig spjutspets, för vilken jag ska köpa ett kvastskaft. Jag funderar också på att skaffa en till billig yxa för att kunna lägga båda två i kors på väggen. Alla vapnen ska vara enbart dekorativa och därför ska jag göra dem så snygga jag bara kan. För min första yxas nya skaft tänker jag kopiera det tidigare mönstret samt möjligtvis tillägga på andra sidan en bild på vargarna Hati och Sköll, som jagar månen respektive solen. För spjutet är jag dumdristiskt ambitiös att kanske gravera in en orm, som ringlar sig längs hela skaftet. För den andra yxan har jag inte bestämt något färdigt mönster ännu, men jag tror att jag vill göra skaftet mörkare med en rödaktig lasyr.

De här planerade vapenprojekten är möjliga att sluföra som jag bor nu, i en studentbostad utan egentlig verkstad och med en liten budget. Några svärd lönar det sig inte att skaffa så länge som mina inkomster är för låga för att spontant slänga bort pengar som motsvarar en stydenthyra i Åbo eller Vasa. Ett annat projekt som måste vänta tillsvidare är att bygga en egen skjöld, för det kräver en egen verkstad med ordentliga verktyg. Jag har som tur redan färdigt en sköldbuckla i stål, som jag fått i gåva från vikingacentret. Dessutom har jag en idé för hur skölden kunde kanske se ut: En röd bakgrund med stilisterade vargar i svart och guld. Eventuellt kunde skölden se ut som en större variant av den jag tillverkade i miniatyr för en av mina dockor.

Det mesta jag skrivit om den här gången är fortfarande i planeringsstadiet, eftersom jag min vana trogen fortsättningsvis haft fullt med program. Utöver en tung flyttprocess mellan Åbo och Vasa samt en sista slutspurt med studierna så kommer det snart att ske familjetillökning. Allt detta skapar ett uppenbart avbrott i rekvisitaprocessen, men jag hör av mig igen nästa gång då jag har funderingar att skriva om.

Mer om vikingatiden i Finland

Det mesta i den här videon spelades in en regnig kväll i juni, då jag igen arbetade på Rosala vikingacenter. I videon sammanfattar jag i stora drag vad jag vet om vikingatida Finland och hurdana kontakter det verkar ha varit mellan finska och skandinaviska stammar.

Och ifall ni vill veta ännu mer om ämnet, då rekommenderar jag den två-delade dokumentären Östersjöfinnarna som finns att se på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-4368209

Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt

Då jag arbetat som guide på friluftsmuseer som Stundars och Rosala Vikingacenter har besökarna många gånger kommenterat på min breda kunskap, att det märks att jag måste ha studerat kulturämnen för att veta så mycket som jag gör. Det stämmer nog att jag har en magister i nordisk folkloristik och att jag studerat som biämnen nordisk historia, konstvetenskap, svenska och museologi. Jag vill ändå påstå att det mesta jag vet om gammaldags allmogekultur, folktro, fornhistoria och dylikt som berättas om under guidning har jag lärt mig utanför studier. Det mesta jag kan om sagda teman har jag tagit reda på på egen hand, eftersom det intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska använda min fritid till att lära mig mer om exempelvis vikingatiden. Sakkunskap är mycket bra att ha, men det blir mer guldvärt tillsammans med passion.

Magistern till trots har jag varit ointresserad av att fortsätta på en akademisk bana efter min pro gradu, för under mina sju år på Åbo Akademi insåg jag att den akademiska världen inte är något för mig. Främst beror det på att jag upplevde då en onödigt stor fokus på att skriva på vetenskapligt vis för personer som redan är införstådda i ämnet, medan det verkade finnas mycket lite intresse att rikta sig till en icke-akademisk publik. Det besvärade mig att gradun jag höll på att skriva skulle på grund av dess stil vara inte bara svårläst, utan rentav oläslig för mina släktingar som inte fått en akademisk utbildning. För mig kändes det som onödigt arbete att arbeta för något som är mycket svårt att läsas utan specialkunskap, i synnerhet som det dessutom kändes att texten skulle bara läsas av personer som antingen redan läst samma sak dussintals gånger av olika författare, eller som var nya studerande som tvingas att använda den som en källa eller exempel på hur man skriver vetenskapligt. Till min frustration fanns det under mina studier på ÅA en enda kurs i att skriva icke-akademiska essäer för en bred publik, för studierna verkade mest utgå från att alla stannar kvar i akademiska kretsar tills pensionsåldern. Det reflekterar vad jag upplevt som ett större problem, då universitetsutbildningen i många fall helt saknar koppling till verkligheten utanför det akademiska och det finns ett motstånd till att följa yrkeshögskolornas väg till en större koppling till icke-akademiska arbetsmarknaden.

När jag blev färdig från ÅA hade jag studerat så länge att började det verkligen smaka trä med allt som har med studier att göra, så min antipati för vetenskapligt skrivande var vid sin absoluta höjdpunkt. Jag hade länge sedan tappat intresset för studierna och den akademiska bubblan, men jag fortsatte envist vidare med min gradu eftersom jag inte tycker om att ge upp. Men efter gradun upplevde jag en härlig frihetskänsla då jag arbetade på Stundars för första gången och njöt av tillvaron, för jag fick tillbaka av mitt intresse för gammal allmogekultur då jag rörde mig kring de gamla husen och redskapen. Det är svårt att beskriva hur starkt intresset och passionen kom tillbaka efter att jag lämnat det akademiska bakom mig, för studieåren var faktiskt nära på att förstöra mitt intresse till något som länge varit mycket kärt för mig. Jag kunde även börja läsa mer flitigt igen efter att studietiden tillfälligt tagit kål på min läslust, eftersom läsandet blivit ett fulltidsjobb. Jag var visserligen fortfarande lite allergisk för vetenskaplig litteratur och höll mig främst till  populärvetenskaplig litteratur, exempelvis artiklar i tidningar som National Geographic och böcker av författare som Herman Lindqvist och Christer Boucht. Jag uppskattade det ledigare språket inom populärvetenskaplig litteratur och hur texterna funkar som en introduktion till en publik som inte är bekant med ämnen som berörs. När jag med tiden fick större avstånd till mina studier minskade min bitterhet avsevärt och jag lyckades återfå respekt för akademiska forskare, framförallt dem som kunde sammanfatta sin forskning och göra den läslig för vanliga dödliga. Det inspirerade mig själv att börja blogga om historia och folkkultur, vilket med tidens lopp ledde till min växande serie vloggar om ämnet.

Det måste dessutom påpekas hur jag haft stor nytta av att kunna läsa vetenskapliga texter i min senare utbildning till socionom. På ÅA fick jag in vanan att läsa vetenskapligt och insåg på Novia hur jag kan effektivt hitta huvudpoängen i en avhandling genom att läsa bara det mest väsentliga. Det viktigaste kommer fram i några nyckelkapitel, som inledningen, avslutningen och antingen abstraktet eller ett sammanfattningskapitel. Mer än så behövs egentligen inte läsas för att förstå resultatet i en text och att kunna referera till den i en egen uppsats. Men det finns fall då avhandlingens resultat inte är huvudmålet utan det är författarens metod som ska redogöras för, vilket självklart kräver en genomgång av kapitlen om teori och metod. Samtidigt måste jag påpeka att det här kanske inte fungerar för dem som för första gången läser en akademisk text, för erfarna läsare som jag kommer undan med det just eftersom vi har så mycket erfarenhet av den typens texter att vi kan filtrera bort det som verkar oväsentligt. Därför anser jag att jag kommit lättare undan med de dryga tre åren av intensiva yrkeshögskolor jag idkat på Novia, för jag har kunnat anstränga mig mindre än de stackare som kommit dit direkt från gymnasiet och varit oförberedda för vetenskaplig litteratur.

Även om det mesta jag kan om forntid och folktro har jag lärt mig utanför akademiska studier så måste jag tacksamt påpeka att åren på Åbo Akademi gett mig mer tålamod och disciplin i att söka efter information. Ifall ni inte har tid eller möjlighet att besöka universitetsbibliotek eller beställa akademiska tidskrifter rekommenderar jag starkt att testa sökmotorn Google Scholar, som filtrerar bort sökresultat som inte är av vetenskaplig natur. Dessutom upplever jag att jag genom mina studier fått en större insikt i historisk kontext, då miljonertals små tillsynes obetydliga saker formar sin samtid och inverkar på vår vardag tiotals eller rentav tusentals år senare. Historia, folkloristik och sociologi är likt detektivarbete där man ska försöka fylla i ett pussel med bitar som inte alltid uppenbart passar ihop, men som ändå förklarar vem vi är och varför vi är som vi är. Det är en härlig insikt då man lyckas se sambandet mellan de olika ledtrådarna och få en större förståelse för hurotroligt gammal en tillsynes ny företeelse egentligen är, eller hur någon tillsynes uråldrig tradition är egentligen bara några generationer gammal. 

Då jag arbetat på Stundars och Rosala Vikingacenter har jag ofta på fritiden sökt efter mer information om förritiden, dels för att kolla ifall jag av misstag sagt fel åt besökarna men lika ofta för att få en bättre förståelse för det jag berättar om och för att kunna förklara något i en större kontext. Jag myser inombords då jag diskuterar med entusiastiska besökare och får chansen att öppna deras ögon för något de inte alls tänkt på tidigare. Exempelvis hur karelska besökare till Stundars inser hur lika allmogen varit i Österbotten varit till deras förfäder, eller då besökare till Rosala Vikingacenter får förståelse för hur nuvarande Finland varit kopplat till ett enormt handelsnätverk genom hela Europa. För mig är det också mycket viktigt att jag inte skapar missförstånd om det förgångna och därför vill jag även påpeka bristen på konkret kunskap och hur nuvarande teorier uppstått. Det är också därför jag skriver blogginlägg och gör videon om gamla tiders världsuppfattning, eftersom jag hoppas göra det mer allmän vetskap om jag lyckas väcka ett intresse hos folk att ta reda på mer än det lilla de lärt sig i grundskolans historielektioner.

Med allt ovanstående i tankarna kan jag konstatera att mina studier på Åbo Akademi inte varit bortkastad tid. Jag har lyckats få en uppskattning för både vetenskaplig och populärvetenskaplig forskning och själv blivit en forskare, även om jag inte gör det inom universitetsväggar. Jag hoppas kunna fortsätta att skriva och vlogga om folktro och historia så länge jag kan och jag hoppas väcka intresse hos dem av er som inte redan vet så  mycket om gamla tider eller hur gårdagens folktro påverkar dagens tänkande. Om inte annat skulle jag gärna se engagemang i form av debatter, även om hur fel jag kan tänkas ha om något.

Den årliga tävlingen för "Longbox of the Damned"

Här är någonting potentiellt intressant för er som tycker om video-editering eller är annars kreativa. Serierecensenten Linkara (Atop the Fourth Wall) brukar varje oktober ha ett separat recensionsprogram med Halloween-tema, Longbox of the Damned, där han hela oktober månad recenserar en skräckserietidning per vardag. Sedan 2016 brukar han ordna en tävling där folk får skicka åt honom korta 10-15 sekunder långa snuttar, varav de bästa läggs i slutet av olika avsnitt. Nu söker han efter nya snuttar för i år och deadlinen är 15.9. 

Jag har själv deltagit i tävlingen både år 2016 och 2017 och fått mina snuttar till slutet av varsitt avsnitt. Snuttarna jag gjort tidigare kan ses nedan.

Uppdatering: Det här är mitt bidrag för i år:

Vlog om Kyrksundets forna kapellplats

I juni arbetade jag igen som guide på Rosala vikingacenter. Vid sidan om guidearbete tog jag emot chansen att utnyttja miljön för diverse kommande videoprojekt, inklusive en vlog om den medeltida kapellplatsen på den forna Kyrkön som genom landhöjning är numera en del av ön Hitis. På kapellplatsen ordnades arkeologiska utgrävningar under 1990-talet och då upptäcktes mängder av fynd som berör Finlands fornhistoria under vikingatiden.

Utmaningen med historisk korrekthet

Jag har länge funderat på att skriva om historisk korrekthet inom fiktion. Främst har jag funderat på hur svårt det kan vara, dels med tanke på att det finns mycket lite konkret kunskap om vissa tidsperioder. Därför uppstår det mycket lätt felaktig rekvisita och felaktiga porträtteringar av vardagen under den forna epoken, som på efterhand kan väcka mycket åtlöje. Felaktig rekvisita kan förlåtas om det beror på en brist på vetenskaplig kunskap som leder till att spekulation blir ett måste, men efter att ha sett på hundratals filmer och tv-serier under mitt liv har det blivit uppenbart att felaktigheter beror vanligtvis på helt andra saker. Jag kan ha förståelse för att budgeten kan orsaka stora utmaningar, vilket leder i bästa fall till kreativa lösningar men minst lika ofta till rekvisita som är så felaktig att även amatörhistoriker börjar se rött.

Den största utmaningen för historisk fiktion är att den vanligtvis reflekterar mer sin samtid än förgångna tidsperioder. Mycket ofta justeras kläderna och frisyrerna att bättre passa in med modernt mode, exempelvis hur filmer från 50-talet tar bort nästan alla stora urringningar från renässanstida kvinnokläder. Under renässansen och några århundraden framåt var det pop med mycket stora urringningar, gärna så stora att bröstvårtorna just och just skulle täckas och tidvis krävde modet att åtminstone ena bröstet skulle hänga utanför kläderna. På 1800-talet blev den viktoriansk-borgerliga synen på sexualitet normen och sedan dess har vi de senaste dryga 150 åren haft överlag mycket återhållsamma klädstilar jämfört med de föregående hundratals åren. Det beror till stor del på att borgarna har traditionellt hamnat i kläm mellan dekadenta aristokrater samt den jordnära pöbeln och därför skapat en egen identitet där de står emot allting som de andra i samhället tyckt vara roligt, som svängig musik och att öppet njuta av sex. Deras värderingar har stannat kvar och därför är det vanligt i gamla filmer att se kläder som passar bättre in med samtida konservativa värderingar, medan den porträtterade historiska epokens människor skulle på riktigt ha varit mycket mer villiga att öppet visa sina bröst och könsorgan. 

Mode och attityder går i vågor och nutida historisk fiktion porträtteras enligt moderna värderingear, på samma sätt som gamla Hollywood ville försköna gångna epoker till att vara mer polerade. Eftersom det är numera mer okej att visa sex på TV än förr förekommer det förståeligt mycket mer mjukporr även i historisk fiktion, vid sidan om andra sätt att försöka få allting mer sexigt och igenkännbart för en modern publik. Här måste det påpekas att om karaktärer i t.ex. en serie förlagd till 1600-talets Karibiska hav eller i Vilda Västern ser till klädseln och hårstilen mycket lika ut som någon ni kan möta på gatan här och nu, då lönar det sig att ta en nypa salt lika mycket som när ni ser en 50-talsk slätrakad och prydlig helylle-cowboy på TV. Dreadlocks tycks nu just vara populära att placera in i projekt förlagda till forntiden, på samma sätt som alla vikingar hade hockeyfrillor på 80-talet. Det här är ju inte ett nytt fenomen, vilket märks i hur alla bibliska berättelser avbildas som samtida framförallt i högmedeltida och renässanstida konst. Det samma gäller berättelserna om Kung Artur, vilka är vanligtvis förlagda till den tidiga "mörka" medeltiden men porträtteras nästan alltid med kläder och vapenteknologi som motsvarar en idealiserad version av högmedeltiden nästan tusen år senare. Som en fotnot vill jag påpeka att tusen år är en mycket lång tidsperiod, där det ryms betydligt fler olika vågor av mycket olika epoker än vad vi vanligtvis ser i fiktion förlagd till medeltiden, oberoende om den porträtteras som förenklat idealiserad eller förenklat dystopisk.

En annan stor utmaning utöver rekvisita och annat synligt är att återskapa värderingar, eftersom uråldrig moral kan göra det svårt att få publikens sympati. Med tanke på hur svårt den nuvarande publiken ofta har att identifiera sig med värderingar från bara några årtionden bakåt kan ni tänka er att det blir bara värre om ett verk är gjord för flera århundraden sedan. Star Trek på 60-talet var mycket progressiv för sin tid, men dess porträttering av könsrelationer och rasförhållanden har överlag åldrats rätt dåligt och kan vara pinsamt att se på. Det finns mycket av värde i gamla Star Trek som med mycket annan gammal underhållning, men det kräver något extra av publiken som måste kunna se på det i dess rätta kontext. Om det gäller för en 50 år gammal TV-serie gäller det dubbelt upp för det fleratusen år gamla eposet om den sumeriska kungen Gilgamesh, som en modern publik skulle ha svårt att godkänna som en hjälte. 

Framförallt förhistoriska tidsperioder tenderar porträtteras på vis som inte stämmer överens med verkligheten, antingen vad gäller hela samhället eller enskilda huvudpersoner. Det är mycket vanligt att om en tidsperiod porträtteras med våra förväntningar av dess avigsidor då är en huvudperson "upplyst", med värderingar som är uppenbart modernt västerländska. Ibland blir det riktigt absurdt med t.ex. bibelfilmer där profeten Moses av alla människor ska göras modernt sekulär till sin världssyn, eller då adelsmannen William Wallace får representera amerikanska revolutionära frihetsideal i 1300-talets Skottland. Det är något som jag framförallt ogillar med fiktion om tidsresande, att publiken förväntas enbart ha sympati för de anakronistiskt moderna personerna, ibland rentav med en kommentar om hur denna person visar att det finns hopp för den tidens mänsklighet. Det visar i mitt tycke en fruktansvärd brist på respekt för människovärdet hos dem som levde förr, eftersom det är ytterligare en variant på att peka och skratta åt hur mycket dummare och sämre forntida människor var jämförda med nutida människor. Av denna orsak är en av mina favoritavsnitt i Doctor Who "The Unquiet Dead", som porträtterar människor i 1870-talets Cardiff med förvånansvärt mycket respekt. De är tydligt annorlunda än "upplysta" människor från år 2005, men de är varken sämre eller bättre för att de lever på sitt annorlunda vis.

Men i vissa fall kan jag förstå om det dåtida porträtteras avsiktligt lite polerat, framförallt vad gäller tidsenliga värderingar för att inte riskera att publiken tappar sympati för rollfigurerna. Exempelvis synen på slaveri, för det är en förvånansvärt ny idé att slaveri som koncept är dåligt och inte bara att det egna folket förslavas. Ett historiskt faktum är att de flesta ekonomier genom världshistorien är baserade på slaveri eller någon annan sorts tvångsarbete, som livegenskap. Helt förståeligt blir det svårt för många att kunna ha sympati för en slavägare eftersom slaveri är i moderna ögon något förkastligt. Därför brukar vissa slavägande huvudpersoner porträtteras som ägare bara nominellt, att de behandlar sina slavar bättre än alla andra slavägare som visas i negativ kontrast. Den "snälla" slavägaren är vanligtvis motvillig i sin position och behandlar sina slavar som värderade anställda, medan de "elaka" slavägarna porträtteras närmare det vi känner till om de värsta slavägarna genom tiderna. Ett annat exempel är krigsbrott, vilket tenderar tonas ner så mycket som möjligt vad gäller huvudpersonernas sida. Det brukar vanligtvis finnas bara en symbolisk scen där huvudpersonernas sida begår krigsbrott av något slag, dels för att göra det mer trovärdigt och ibland för att visa hur kriget tär på huvudpersonernas moral. Men samtidigt gör skurksidan alla sorters krigsbrott så ofta att det ska fortfarande vara uppenbart för publiken vem de ska hurra för.

Det ovanstående är ett exempel på hur vissa historiskt inkorrekta saker kan berättigas för handlingens skull. Publiken tappar lätt intresse om det blir för svårt att känna sympati för huvudpersonerna, om alla sidor i en konflikt representeras av lika dystert moraliskt dunkel där brott som våldtäkt sker så regelbundet att det blir något lakoniskt. Därför har jag mer förståelse för om historiska attityder porträtteras lite mer idealiserat och polerat än verkligheten, för jag tycker inte heller om något frossar cyniskt i alla stereotypa avigsidor som förknippas med en tidsperiod. I regel föredrar jag balanserade porträtteringar av det förgångna, där det görs uppenbart både vad som var avigt med en period och visar förståelse för varför folk har nostalgi för den. Men jag inser att jag är mer historieintresserad än de flesta film- och TV-producenter, som vanligtvis satsar på att bara ge oss det vad vi redan förväntar oss att se. Det har hittills varit en stor succé att göra så, för porträtteringen av historiska epoker brukar vara antingen helt dystopiskt eller som en glansbild.

Det går visserligen konstant i vågor hur ett särskilt århundrade porträtteras, men medeltiden har fastnat ganska hårt i att porträtteras enbart negativt. Medeltiden är i sig en felaktig benämning och den klumpar ihop flera mycket olika perioder under tusen års tid, för att de årtalen ägde rum mellan den idealiserade antiken och lika idealiserade renässansen. Det ger en förvrängd bild av hur det var då, för en del perioder under medeltiden kunde vara betydligt bättre tid att leva under än renässansen eller senare århundraden. Innan filmen The Warlord från 1965 var medeltiden på film mestadels idealiserad sagoverklighet, som i Robin Hood med Errol Flynn. Men sedan har trenden vänt till motsatsen, med en stark fokus på den tidsenliga misären och alla porträtteras som smutsiga oberoende samhällsställning. Den filmen var överlag ganska korrekt representation av 1000-talets Normandie, även gällande de tidsenliga pottfrisyrerna, men efter det har senare tidsåldrars avigsidor förflyttats till medeltiden för att få det att se ännu sämre ut än på riktigt. Därför förknippas häxbrännande med medeltiden, trots att det hör mest till 1600-talet.

Jag förväntar mig inte mycket mer än att skaparna satsar åtminstone så mycket att det syns om de tagit ens en titt på en artikel på Wikipedia. Det lär ska vara deprimerande vanligt att historiska konsulter anställs enbart för syns skull och prompt ignoreras under själva produktionen. Nu just är vikingatiden populär i framförallt brittiska TV-serier och i regel är de förbluffande felaktiga, nästan som om de ansträngde sig med det. De brukar få fel även detaljer som det finns gott om  kunskap om och som det går mycket lätt att kolla upp. Att skippa hornhjälmar på vikingar är inte tillräckligt, i synnerhet om de inte ens försöker få något annat att matcha med tidsperioden i fråga. Som exempel kan nämnas serien Vikings, där marknadsföringen skapade orealistiska förväntningar. Största problemet att serien producerats av History Channel (som inte levt upp till sitt namn på över 10 år) och att marknadsföringen påstod att allt är baserat på senaste forskningen om nordiska järnåldern. Det blir snabbt uppenbart att så inte är fallet, för serien lägger brett händelser från 300 år att ske samtidigt och ger en felaktig bild på i princip allting från kläder till geografi. Uppsala är ju känd för sina höga berg och fjordar. Det finns dock flera detaljer som serien lyckas porträttera väl och den lyckas illustrera hur splittrade de anglosaxiska kungadömen var under 800-talet, vilket gjorde dem till lätt byte för skandinaviska rövare. Men för varje sak som blir rätt finns det ett halvt dussin saker som går fel. Därför skulle jag beskriva den historiska korrektheten i Vikings som på samma nivå som filmen The Vikings från 1958.

Klädseln är en av sakerna som jag stör mig mest på med Vikings och alla senaste årens brittiska forntidsserier som The Last Kingdom, eftersom vi har en ganska bra aning om hur folk klädde sig då. I de flesta filmer och serier förlagda till järnåldern och medeltiden klär sig rollfigurerna mer som moderna bikers i konstiga lädervästar med nitar på, vilket är ett vanligt knep för produktioner att spara på pengar och slippa skaffa rustningar. Alternativt är alla ringbrynjor gjorda av stickad bomull som målats med silverfärg. Dessutom slänger de ofta stora ovårdade djurhudar och pälsar på skådisarna, på ett sätt som påminner om grottmänniskor i gamla dinosauriefilmer. Mest besväras jag av att alla tycks vara allergiska mot att klä sig i granna färger, vilket på riktigt var mycket populärt under forntiden. Alla tog emot chansen om de hade råd med att piffa upp sina kläder ens med en liten lapp färggrant tyg, gärna utomlandsifrån och av material man inte kunde tillverka hemma. Det var frågan om status att kunna klä sig färggrant som en clown, men det syns inte på film längre. I gamla filmer innan The Warlord kunde det synas riktigt färggranna medeltida miljöer, men sedan dess har allt blivit grått och dystert. Problemet är att folk vant sig vid tropen "real is brown", som drabbat framförallt spelindustrin på senare år. Vill ni se hur färggrant nordbor klädde sig för tusen år sedan (eller rentav göra sådana kläder själv) så rekommenderar jag att kolla upp föreningen Hurstwics sida.

Den här texten har lite spårat ut från historisk korrekthet i största allmänhet till ett klagotal om hur specifikt vikingatiden porträtteras, men jag kan inte rå för att jag är partisk för det fornnordiska (som märks med min serie vlogs om nordisk folktro). Här har jag försökt sammanfatta utmaningen som uppstår för filmmakare och TV-producenter att försöka vara historiskt korrekta, samtidigt som jag listar upp de vanligaste sakerna som medvetet justeras för att göra det mer mottagligt för publiken. Jag skulle gärna se mer trovärdiga filmer eller serier förlagda till förgångna tider, gärna balanserade i sin porträttering av tidsperioden, utan att glorifiera för mycket eller sensationalistiskt frossa i misären. Jag vill se mer respekt för forna livstilar och kulturer, gärna där forntidsmänniskor tillåts tvätta sig och vara klädd i de granna färger de tyckte om. Är det för mycket krävt?

Vlog om troll

Jag blev nyligen ombedd att berätta allt jag vet om folktro kring troll, vilket är en hel del.

Vlog om påsken

Inför påsken har jag gjort en till vlog om gammaldags folktro, där jag sammanfattar i stora drag hur den moderna påsken har likt Halloween och julen uppstått genom en blandning av kristet och hedniskt.

Jag har nu beskrivit tre av deviktiga högtiderna som finns i urgamla skördekalendrar. Vill ni också höra om Walpurgis och Midsommar? Eller vill ni istället höra om något annat ur nordisk folktradition? Önskemål tas gärna emot.

Vlog om filmmakande på nollbudget

Den här gången har jag gjort en vlog om hur det kan göras filmprojekt på nollbudget utifrån min erfarenhet med Guerilla Pictures och mina flera samarbeten med Studentteatern i Åbo, Österbottniska Nationens revy, Akademiska Spexet vid Åbo Akademi. Jag presenterar allmänna tips som är förhoppningsvis nyttiga för dem som vill pröva göra egna kortfilmer och sketcher. Det här är en videoversion av en föreläsning jag höll åt fotoföreningen Pictura vid Åbo Akademi r.f. för ett år sedan.

Annihilation och The Colour Out Of Space

Nyligen hade filmen Annihilation premiär på Netflix. Det är en mycket atmosfärisk science-fiktionfilm med en existentiellt obehaglig och tryckande stämning, som gör den mycket lik den sortens kosmisk skräck som skrevs av H.P. Lovecraft på 1920-talet. Filmen handlar om ett forskarteam som ska ta sig in i ett kusligt vildmarksområde, som regeringen spärrat av efter att en meteorit kraschade där. Meteoriten har orsakat ett fenomen som ser ut som en enorm glimmande såpbubbla som täcker omgivningen och växer konstant, vilket regeringen ser som ett potentiellt hot eftersom ingen vet vad som finns innanför bubblan. Det har skickats in drönare och tidigare teams att utforska området, men hittills har ingen återvänt från uppdraget och all radiokontakt med omvärlden bryts innanför bubblan.

Handlingen följer med det nyaste teamet att bege sig innanför bubblan. Det etableras direkt att det är nästan omöjligt att inte gå vilse i området, eftersom kompasser funkar inte och naturen har blivit så vildvuxen att alla landmärken har blivit uppslukade. Dessutom är det någonting med tillvaron som förvränger forskarnas sinnen och tidvis tar bort deras korttidsminne, vilket gör det svårt för dem att veta hur länge de varit där. De är medvetna om att meteoriten träffade en fyr, som utgör mittpunkten av bubblan och därför söker sig teamet mot kusten och hoppas den vägen komma åt lösningen till mysteriet. Naturen har som sagt blivit mycket vildvuxen och meteoriten har på något vis börjat förvränga växt- och djurlivet, vilket jämförs av huvudpersonerna uttryckligen med cancertumörer som löper amok på en organism. Desto närmare de kommer till mittpunkten desto mer förvrängs miljön och djuren de möter, vilket visar sig ha drabbats tidigare team.

Filmen satsar mycket på atmosfären som är genomgående obekväm och blir alltmer tryckande samt otäck för varje steg som forskarna närmar sig mittpunkten av bubblan. Även scenerna utanför bubblan ger intrycket av att återskapa hur en gravt deprimerad människa möjligtvis upplever världen, eftersom en av huvudpersonerna har blivit domnad och självdestruktiv efter att hennes man försvann i bubblan med ett tidigare team. Det visar sig dessutom att alla i teamet har något emotionellt baggage från tidigare och cinematografin reflekterar det genom att den vanliga tillvaron presenteras i gråa och trista färger med svaga färger. I total kontrast till det presenteras den förvuxna vildmarken inanför såpbubblan i mycket granna färger. I många andra berättelser om upptäcktsfärder skulle den skarpa kontrasten kunna användas till att framföra det magiska i en ny miljö, men det är verkligen inte vad Annihilation gör. Vildmarken i filmen är visserligen otroligt vacker, men på samma sätt som farliga kemikalier eller giftormar kan vara färggranna eller hur en hungrig tiger kan vara ståtlig. Den förvrängda naturen framstår som otäck och vidrig, vilket förverkligas till att börja med genom subtila kamerarörelser och att solljuset förvrängs av såpbubblans prismatiska textur. Allting ser onaturligt ut från första början, långt innan vi har sett exakt hur bisarrt allting innanför bubblan kan bli.

Förutom att stämningen i Annihilation är mycket Lovecraftisk gäller det samma även handlingen, eftersom grundpremissen är mycket lik Lovecrafts novell The Colour Out Of Space från 1927. Det är lätt att glömma bort att Lovecraft skrev inte bara om bortglömda gudar och ockulta komplotter, utan han var även en pionjär inom science-fiction. Hans berättelse At the Mountains of Madness har inspirerat dussintals andra författare och har gett upphov till hundratals filmer som apar efter handlingen, främst bland dessa The Thing och hela Alien-franchisen. Likt hans tillsynes mer övernaturliga berättelser berör hans sci-fi människans obetydlighet i ett stort och obrytt kosmos, där varje vetenskapligt framsteg påminner oss om hur lite vi egentligen förstår vår verklighet. Vanligtvis är hans protagonister akademiker, vetenskapsmän och andra lärda personer, men The Colour Out Of Space är så vis ovanlig att det mesta bevittnas av vanliga jordbrukare. Det bidrar till en större existentiell skräck, eftersom en samling outbildade bönder har det ännu svårare att förstå vad som försiggår och är därför ännu mer hjälplösa än en mer typisk Lovecraftisk protagonist.

Likt Annihilation börjar handlingen med en meteorit som kraschar på jorden och ställer till det för alla. Det sker dock inte lika snabbt och inte lika uppenbart i Lovecrafts berättelse. Först granskas meteoriten av vetenskapsmän, som till sin häpnad märker att stenen krymper snabbt. Inuti finns ett ämne som också krymper och försvinner snabbare än de hinner analysera det. Ämnet är så abstrakt och svårt för vetenskapsmännen att beskriva att det närmaste de kan titulera det är en "färg", för det är det enda de kan bekräfta med sina instrument. Meteoriten smälter bort och allt bevismaterial om att meteoriten ens fanns har gått upp i rök, vilket är tillsynes slutet på hela mysteriet. Sedan börjar konstigheterna på bondgården nära kratern.

Till att börja med verkar allting normalt och bondgården mår bra, med en ovanligt bra skörd under våren efter meteoritfallet. Grönsakerna och frukterna är ovaligt stora och gärggranna, men det visar sig att allting smakar som aska och skörden är värdelös. Likt Bonden Paavo är familjen på gården vana med svåra tider och missväxt, varpå de envist stannar kvar på gården trots att de borde ha stuckit direkt. Under de följande månaderna börjar allting kring gården dö och växtligheten blir grå som aska, medan stora, färggranna och självlysande svampar börjar växa kring husknutarna. Både boskapen och de lokala vilddjuren börjar förvrängas till alltmer missbildade varelser, vilket händer även till bondfamiljen som till att börja med blir både sinnes- och orkeslösa. Träden skakar på egen hand utan blåst och om nätterna kan det ses ett kusligt ljus i brunnen, som är familjens enda vattenkälla. Samtidigt som allt levande runt gården blir grått och dör bort blir färgen grannare och drar styrka av bondfamiljens misär.

Stämningen i Lovecrafts novell är lika otäck och hypnotisk som det vi får se av upptäcktsfärden i Annihilation, för vi kan inte låta bli att bli indragna i bondfamiljens tröstlösa situation när färgen sakta suger livet ur dem. Det har påpekats när Lovecraft beskriver färgens effekter på omgivningen är det frågan om radioaktiv strålning, vilket på 20-talet var fortfarande något mycket nytt. Det är ett prima exempel på hur Lovecraft försökte hålla sig uppdaterad om vetenskapliga framsteg och anpassade sina berättelser enligt det. Dessutom visar det hur inflytelserik författare han var, för premissen om radioaktivitet som muterar djur skulle bli mycket vanligare inom sci-fi först 20 år senare. Största skillnaden mellan meteoriterna i Annihilation och The Colour Out Of Space är att i Lovecrafts berättelse orsakar meteoriten tillfälligt stark tillväxt som sedan ersätts med att allting dör långsamt och smärtsamt, medan den i Annihilation får allt liv att löpa amok. Naturen innanför såpbubblan muteras konstant och bortom all kontroll, jämförbart med en cancer som får cellerna att gå på högvarv och förstöra kroppen. Resultaten i båda berättelserna är jämförbara, men detaljerna i hur båda meteoriterna förstör sin omgivning är distinkt olika. 

Annihilation känns som en modern uppföljare till Lovecrafts novell, med mycket liknande omständigheter och en lika existentiellt hopplös stämning. Man kunde tro att ett professionellt och högtutbildat forskarteam skulle vara bättre förberett på att handskas med ett utomjordiskt hot, men det som sker i Annihilation är lika onaturligt och sinnesförvirrande att akademiker blir lika hjälplösa som bondefamiljen. Jag rekommenderar starkt filmen för fans av science-fiction och till fans av Lovecraftiska berättelser, för filmen lyckas verkligt bra fånga stämningen inom kosmisk skräck. Med samma gång vill jag även rekommendera den tyskgjorda filmversionen av The Colour Out Of Space från 2008, som är bland de bättre Lovecraft-filmatiseringarna.

Mina tankar om Star Trek: Discovery

För en dryg vecka sedan avslutades den första säsongen av Star Trek: Discovery, som var franchisens återkomst till TV-rutorna efter en paus på flera år. Det är otroligt svårt att diskutera Discovery utan att spoila händelseförloppet, i synnerhet som det här är den första serien där varje avsnitt för handlingen vidare. Jag ska försöka undvika att gå för nära i detalj vad gäller händelser och karaktärer, utan istället ska jag redogöra för mina tankar om den här serien som en fortsättning till alla andra Star Trek-serier och -filmer. Därför måste jag börja med en genomgång av sådant som kommit tidigare på TV och film.

Star Trek har sedan 1960-talet representerat en mycket idealistisk framtidsvision, där mänskligheten blivit mer civiliserad och lämnat bakom sig dagens racism, sexism och andra fulheter. I praktiken funkar det inte riktigt så, för alla Star Trek serier enda sedan kapten Kirks äventyr reflekterar värderingarna under det årtionde som serien gjorts. Därför blir det tidvis pinsamt att se hur dåligt vissa saker åldrats, i synnerhet gällande könsroller, även om meningen var god och det var progressivt just då. Men likt all gammal underhållning krävs det mer ansvar från publiken och betyder det att tittaren måste ha rätt glasögon på sig för att kunna se allting i dess rätta kontext. Star Trek växte till sig under årtionden efter den ursprungliga serien, med flera bra filmer om Kirk-gängets medelåldersäventyr och tv-serierna om framtida kaptenerna Picard (The Next Generation), Sisko (Deep Space Nine) och Janeway (Voyager).

DS9 är fortfarande min favorit bland alla Trekserie, dels för att den ifrågasatte vissa saker i franchisens utopiska vision och presenterade ett ännu mer mångbottnat universum. Men den blev aldrig för mörk eller tröstlös, utan förblev en idealistisk serie. Det intressanta är också hur DS9 är den enda serien som på allvar tar itu med religion som en del av vardagslivet, både på gott och ont. De tidigare serierna ignorerade ämnet helt för det mesta, för Trekskaparen Gene Roddenberry hade en komplex syn på religiös tro och förkastade all organiserad religion. Hans syn på en utopisk framtid var ett samhälle helt utan religiös verksamhet och istället hade han en filosofisk-humanistisk tanke om att i det ideala samhället ska alla få förverkliga sig själva. Men det finns små tecken redan i ursprungliga serien om att andra arter håller fortfarande på med kulturell verksamhet som kan ses som religiös till naturen.

Den senaste serien på TV var Star Trek: Enterprise, som tyvärr reflekterade det tidiga 2000-talet på vis som ger mig skäl att sammanfatta serien som "Star Trek: 'Murrica". Det är den mest amerikanska av alla Star Trek-serier, tyvärr mer på ont än gott för Star Fleet verkar undermedvetet passa bättre in med Bush den yngres tidsperiod än det vi sett i tidigare serier. Det kan i princip bortförklaras med att mänskligheten tar sina första steg ut i galaxen och är ovana med det hela, men rymdresandet verkar lite för bekant för dem och serien tycks villa ignorera sin status som en prequel till den gamla serien. Istället domineras tre säsonger av en bisarr handling om hur allt i galaxen påverkas av flera tidsresande grupperingars kalla krig. Även om Enterprise aldrig var nära på lika älskad som TNG och DS9, eller ens Voyager (som har ett delvis oförtjänt dåligt rykte), men även den serien var Trekkig nog att folk följde med den och sörjde när serierna slutade. Med Enterprise var det extra sorgligt när den tog slut på hälft, för serien blev faktiskt ganska bra kring sista säsongen efter tre år av ojämnt material. Under sista säsongen blev det äntligen en prequel till serien från 60-talet, som det hade marknadsförts sedan början.

Efter att Enterprise tog slut var det en längre paus för allt Trek-relaterat, för de sista filmerna om TNG hade inte lyckats så bra och franchisen verkade vara illa ute. Sedan kom filmerna av J.J. Abrams, som var överlag en ganska ojämn upplevelse. Effekterna var bra och det var fartfyllda äventyr, men det fanns hela tiden en känsla av att det kändes för lite som Star Trek. När de två första filmerna kom tyckte jag först om dem, även om jag redan då ogillade skarpt att Star Trek: Into Darkness var i slutändan främst en förvrängd spegelbild av den legendariska filmen Wrath of Khan. Sedan började jag aktivt ogilla de nya filmerna och lät bli att se den tredje filmen på bio, dels för att trailern såg mer ut som Fast & Furious i rymden. I efterhand ångrar jag verkligen att jag inte såg Star Trek: Beyond på bio, för den var den bästa av alla tre och den mest Trekkiga från början till slut.

Mot den här bakgrunden kan ni tänka er att jag likt de flesta var mycket försiktig med min optimism när Discovery annonserades. Jag tyckte överlag om det tvådelade pilotavsnittet och såg framemot resten av säsongen, även om det finns vissa grejer som jag var smått orolig över. Främst det att likt de nyaste filmerna är serien betydligt mörkare än det mesta vi sett av Trek. Likt min kollega Johan är jag less på hur mycket av dagens TV-program domineras av mörker och cynism, vilket ger mig en konstant känsla att det finns mycket lite på TV nu som alls passar för min smak. När Star Trek av alla franchises börjar alltmera handla om krig och politiska intriger samt frossa i folks misär, då verkar det inte längre finnas någon plats på TV för en optimistisk framtidsvision. Därför hoppades jag att serien skulle handla mer om forskningsresor än om krig, vilket titeln borde antyda.

Det har debaterats mycket om estetiska ändringar som gjorts till utseendet på uniformer, rymdskepp och de olika arterna. Framförallt klingonerna ser annorlunda ut från tidigare, då deras mest ikoniska drag (knöliga pannor, dåliga tänder, rustningar med enorma axelskydd o.s.v.) har överdrivits tills de ser mer ut som skalliga orcher i Sagan om Ringen. Förutom att de här klingonerna ser uppenbart omänskliga ut är de också den mest monstruösa porträttering arten fått i hela franchisen, för serien visar mycket sådant som bara antytts i tidigare serier om hur blodtörstiga de är. Men serien berättigar delvis att klingonerna är mycket mer barbariska än i andra serier, eftersom de är ett mycket splittrat folk under 2250-talet jämfört med vad vi sett i tidigare serier och filmer. Det etableras att klingonernas feodalvälde har igen splittrats och att de har en längre tid existerat i en period av passivt inbördeskrig, mycket likt japanska Sengoku-perioden då länsherrar konstant stred om mark och inflytande. Klingonerna i den här tidsperioden har ingen fungerande centralmakt, för kejsarnas tid har sedan länge tagit slut och nu just råkar de vara utan en kansler som kunde ena de 24 maktsläkterna till ett folk.

Konflikten mellan Federationen och klingonerna börjar som ett försök att på nytt ena de splittrade klingonska klanerna till ett gemensamt folk på religiös grund, genom starta ett heligt krig mot en gemensam fiende. Klingonerna förblir dock splittrade och startar ett aggressivt flerfrontskrig där klanerna tävlar sinsemellan om vem som kan mörda mest icke-klingoner, med en religiös ursäkt vid sidan om enskilda klanhövdingars maktsträvan. Federationens krig med klingonerna porträtteras som ett odiskriminerat blodbad, jämförbart med historiska händelser under korstågen i Jerusalem och conquistadorernas härjande i Sydamerika. Det blir ett utrotningskrig som står i kontrast med vad vi tidigare sett av klingonernas imperialistiska ambitioner, då de oftast fått representera Sovjetunionen och tävlat med Federationen om inflytande bland galaxens olika folkslag. Det finns dock mängder av små tecken på att det finns mer smarta klingoner som resonerar på ett vis som känns mer bekant, i en antydan om att de klingoner vi ser i Discovery representerar en tillfällig sanslöshet innan klingonska imperiet blir det rike vi är vana med.

Det har debatterats mest om att Discovery är milt sagt den mörkaste av alla Trek-serier, med mycket anklagelser om att serien är tidvis för cynisk för att alls kunna räknas som Star Trek. För egen del påminner serien mig tidvis om Game of Thrones i rymden, vilket är inte så välkommet då jag har inga positiva känslor för vad den serien gjorde med fantasy. Utan att gå in på detalj så händer det mycket upprörande saker i serien och i synnerhet under säsongens första halva känns det som att budskapet skulle vara att visa hur naiv och dum Star Fleet är som organisation, att de får bättre resultat i en omänsklig konflikt genom att själva bli pragmatiskt omänskliga. Med allt mörker i världen och i underhållning finns det ett behov för Star Trek, där människor reser i rymden på upptäcktsfärder i hopp om att bättra sig själva och utöka sin kunskap för världsalltet. Jag var ärligt talad frestad att sluta se på Discovery flera gånger, men likt mitt masochistiska förhållande till Doctor Who ville jag se om serien skulle bli mer Trekkig. Efter att ha sett igenom hela första säsongen vill jag påpeka att trots att serien är mycket mörk och ofta utnyttjar de friheter som uppstår via Netflix (som mer blod och annat vuxet), så lyckas serien i slutändan bekräfta den idealism som Star Trek står för. 

För att undvika spoilers tänker jag inte berätta vad som händer, men efter att budskapet tycks först ha varit att huvudpersonerna borde överge Star Fleets idealism vänder handlingen på steken under säsongens andra halva. Även om serien förblir mörk och dramatisk lyckas dagen bli räddad efter att de anammar Star Fleets idealism i sin mörkaste stund, vilket resulterar i ett mycket hoppfullt slut. Ändå måste jag fråga om säsongen faktiskt behövde vara riktigt så mörk som den var för att skapa en kontrast, för det känns som att det skulle ha räckt med samma nivå av mörker och moraliska gråtoner som sågs i DS9. Förhoppningsvis har producenterna nu fått det mesta av mörkret ur sig och kan presentera nästa säsong som mer optimistisk och med ett fokus på upptäcktsresande.

Jag var länge lite obestämd ifall serien känns mer som Trek än Abrams-filmerna, men trots mängder av ändrade estetiska detaljer finns det mycket små referenser som påminner om det gamla på ett bra sätt, utöver bara lata och ytliga referenser. Redan innan serien kom ut insåg jag att ett av de största problemen med att placera en serie innan ursprungsserien är att teknologin blir ohjälpligt mer avancerad att se ut än i den serien, vilket är ett problem med prequels som koncept.  Jag är själv fortfarande mest intresserad av att se någonting förlagt till perioden strax efter ursprungliga serien, vilket vi fick se i de gamla Kirk-filmerna under 1980-talet. Mest tyckte jag om dem för att jag gillade Nicholas Meyers strävan att få Trek att se ut som "Hornblower in space", där allting påminner om den napoleanska flottan. Estetiken och stämningen i Wrath of Khan kunde i mitt tycke vara riktigt bra för en serie om forskningsresor i galaxen. Discovery kör hårt på samma Apple-inspirerade estetiken och teknologin som i de nya filmerna, men utseendet till trots tycker jag att serien har överlag lyckats betydligt bättre med att vara en prequel än Enterprise var. Det beror på att Discovery lyckas trots sina diverse snedsteg komma närmare känslan av att vi ser ett Star Fleet på väg att utvecklas till den organisation vi såg under Kirks livstid. Trots att jag är i stort sett nöjd med den första säsongen känner jag många som bekräftandet av idealismen inte skulle vara tillräckligt för, som skulle tycka att serien är otillräcklig i sin Trekkighet. Därför ger jag serien en försiktig rekommendation och hoppas att den faller även andra i smaken.