Utmaningen med historisk korrekthet

Jag har länge funderat på att skriva om historisk korrekthet inom fiktion. Främst har jag funderat på hur svårt det kan vara, dels med tanke på att det finns mycket lite konkret kunskap om vissa tidsperioder. Därför uppstår det mycket lätt felaktig rekvisita och felaktiga porträtteringar av vardagen under den forna epoken, som på efterhand kan väcka mycket åtlöje. Felaktig rekvisita kan förlåtas om det beror på en brist på vetenskaplig kunskap som leder till att spekulation blir ett måste, men efter att ha sett på hundratals filmer och tv-serier under mitt liv har det blivit uppenbart att felaktigheter beror vanligtvis på helt andra saker. Jag kan ha förståelse för att budgeten kan orsaka stora utmaningar, vilket leder i bästa fall till kreativa lösningar men minst lika ofta till rekvisita som är så felaktig att även amatörhistoriker börjar se rött.

Den största utmaningen för historisk fiktion är att den vanligtvis reflekterar mer sin samtid än förgångna tidsperioder. Mycket ofta justeras kläderna och frisyrerna att bättre passa in med modernt mode, exempelvis hur filmer från 50-talet tar bort nästan alla stora urringningar från renässanstida kvinnokläder. Under renässansen och några århundraden framåt var det pop med mycket stora urringningar, gärna så stora att bröstvårtorna just och just skulle täckas och tidvis krävde modet att åtminstone ena bröstet skulle hänga utanför kläderna. På 1800-talet blev den viktoriansk-borgerliga synen på sexualitet normen och sedan dess har vi de senaste dryga 150 åren haft överlag mycket återhållsamma klädstilar jämfört med de föregående hundratals åren. Det beror till stor del på att borgarna har traditionellt hamnat i kläm mellan dekadenta aristokrater samt den jordnära pöbeln och därför skapat en egen identitet där de står emot allting som de andra i samhället tyckt vara roligt, som svängig musik och att öppet njuta av sex. Deras värderingar har stannat kvar och därför är det vanligt i gamla filmer att se kläder som passar bättre in med samtida konservativa värderingar, medan den porträtterade historiska epokens människor skulle på riktigt ha varit mycket mer villiga att öppet visa sina bröst och könsorgan. 

Mode och attityder går i vågor och nutida historisk fiktion porträtteras enligt moderna värderingear, på samma sätt som gamla Hollywood ville försköna gångna epoker till att vara mer polerade. Eftersom det är numera mer okej att visa sex på TV än förr förekommer det förståeligt mycket mer mjukporr även i historisk fiktion, vid sidan om andra sätt att försöka få allting mer sexigt och igenkännbart för en modern publik. Här måste det påpekas att om karaktärer i t.ex. en serie förlagd till 1600-talets Karibiska hav eller i Vilda Västern ser till klädseln och hårstilen mycket lika ut som någon ni kan möta på gatan här och nu, då lönar det sig att ta en nypa salt lika mycket som när ni ser en 50-talsk slätrakad och prydlig helylle-cowboy på TV. Dreadlocks tycks nu just vara populära att placera in i projekt förlagda till forntiden, på samma sätt som alla vikingar hade hockeyfrillor på 80-talet. Det här är ju inte ett nytt fenomen, vilket märks i hur alla bibliska berättelser avbildas som samtida framförallt i högmedeltida och renässanstida konst. Det samma gäller berättelserna om Kung Artur, vilka är vanligtvis förlagda till den tidiga "mörka" medeltiden men porträtteras nästan alltid med kläder och vapenteknologi som motsvarar en idealiserad version av högmedeltiden nästan tusen år senare. Som en fotnot vill jag påpeka att tusen år är en mycket lång tidsperiod, där det ryms betydligt fler olika vågor av mycket olika epoker än vad vi vanligtvis ser i fiktion förlagd till medeltiden, oberoende om den porträtteras som förenklat idealiserad eller förenklat dystopisk.

En annan stor utmaning utöver rekvisita och annat synligt är att återskapa värderingar, eftersom uråldrig moral kan göra det svårt att få publikens sympati. Med tanke på hur svårt den nuvarande publiken ofta har att identifiera sig med värderingar från bara några årtionden bakåt kan ni tänka er att det blir bara värre om ett verk är gjord för flera århundraden sedan. Star Trek på 60-talet var mycket progressiv för sin tid, men dess porträttering av könsrelationer och rasförhållanden har överlag åldrats rätt dåligt och kan vara pinsamt att se på. Det finns mycket av värde i gamla Star Trek som med mycket annan gammal underhållning, men det kräver något extra av publiken som måste kunna se på det i dess rätta kontext. Om det gäller för en 50 år gammal TV-serie gäller det dubbelt upp för det fleratusen år gamla eposet om den sumeriska kungen Gilgamesh, som en modern publik skulle ha svårt att godkänna som en hjälte. 

Framförallt förhistoriska tidsperioder tenderar porträtteras på vis som inte stämmer överens med verkligheten, antingen vad gäller hela samhället eller enskilda huvudpersoner. Det är mycket vanligt att om en tidsperiod porträtteras med våra förväntningar av dess avigsidor då är en huvudperson "upplyst", med värderingar som är uppenbart modernt västerländska. Ibland blir det riktigt absurdt med t.ex. bibelfilmer där profeten Moses av alla människor ska göras modernt sekulär till sin världssyn, eller då adelsmannen William Wallace får representera amerikanska revolutionära frihetsideal i 1300-talets Skottland. Det är något som jag framförallt ogillar med fiktion om tidsresande, att publiken förväntas enbart ha sympati för de anakronistiskt moderna personerna, ibland rentav med en kommentar om hur denna person visar att det finns hopp för den tidens mänsklighet. Det visar i mitt tycke en fruktansvärd brist på respekt för människovärdet hos dem som levde förr, eftersom det är ytterligare en variant på att peka och skratta åt hur mycket dummare och sämre forntida människor var jämförda med nutida människor. Av denna orsak är en av mina favoritavsnitt i Doctor Who "The Unquiet Dead", som porträtterar människor i 1870-talets Cardiff med förvånansvärt mycket respekt. De är tydligt annorlunda än "upplysta" människor från år 2005, men de är varken sämre eller bättre för att de lever på sitt annorlunda vis.

Men i vissa fall kan jag förstå om det dåtida porträtteras avsiktligt lite polerat, framförallt vad gäller tidsenliga värderingar för att inte riskera att publiken tappar sympati för rollfigurerna. Exempelvis synen på slaveri, för det är en förvånansvärt ny idé att slaveri som koncept är dåligt och inte bara att det egna folket förslavas. Ett historiskt faktum är att de flesta ekonomier genom världshistorien är baserade på slaveri eller någon annan sorts tvångsarbete, som livegenskap. Helt förståeligt blir det svårt för många att kunna ha sympati för en slavägare eftersom slaveri är i moderna ögon något förkastligt. Därför brukar vissa slavägande huvudpersoner porträtteras som ägare bara nominellt, att de behandlar sina slavar bättre än alla andra slavägare som visas i negativ kontrast. Den "snälla" slavägaren är vanligtvis motvillig i sin position och behandlar sina slavar som värderade anställda, medan de "elaka" slavägarna porträtteras närmare det vi känner till om de värsta slavägarna genom tiderna. Ett annat exempel är krigsbrott, vilket tenderar tonas ner så mycket som möjligt vad gäller huvudpersonernas sida. Det brukar vanligtvis finnas bara en symbolisk scen där huvudpersonernas sida begår krigsbrott av något slag, dels för att göra det mer trovärdigt och ibland för att visa hur kriget tär på huvudpersonernas moral. Men samtidigt gör skurksidan alla sorters krigsbrott så ofta att det ska fortfarande vara uppenbart för publiken vem de ska hurra för.

Det ovanstående är ett exempel på hur vissa historiskt inkorrekta saker kan berättigas för handlingens skull. Publiken tappar lätt intresse om det blir för svårt att känna sympati för huvudpersonerna, om alla sidor i en konflikt representeras av lika dystert moraliskt dunkel där brott som våldtäkt sker så regelbundet att det blir något lakoniskt. Därför har jag mer förståelse för om historiska attityder porträtteras lite mer idealiserat och polerat än verkligheten, för jag tycker inte heller om något frossar cyniskt i alla stereotypa avigsidor som förknippas med en tidsperiod. I regel föredrar jag balanserade porträtteringar av det förgångna, där det görs uppenbart både vad som var avigt med en period och visar förståelse för varför folk har nostalgi för den. Men jag inser att jag är mer historieintresserad än de flesta film- och TV-producenter, som vanligtvis satsar på att bara ge oss det vad vi redan förväntar oss att se. Det har hittills varit en stor succé att göra så, för porträtteringen av historiska epoker brukar vara antingen helt dystopiskt eller som en glansbild.

Det går visserligen konstant i vågor hur ett särskilt århundrade porträtteras, men medeltiden har fastnat ganska hårt i att porträtteras enbart negativt. Medeltiden är i sig en felaktig benämning och den klumpar ihop flera mycket olika perioder under tusen års tid, för att de årtalen ägde rum mellan den idealiserade antiken och lika idealiserade renässansen. Det ger en förvrängd bild av hur det var då, för en del perioder under medeltiden kunde vara betydligt bättre tid att leva under än renässansen eller senare århundraden. Innan filmen The Warlord från 1965 var medeltiden på film mestadels idealiserad sagoverklighet, som i Robin Hood med Errol Flynn. Men sedan har trenden vänt till motsatsen, med en stark fokus på den tidsenliga misären och alla porträtteras som smutsiga oberoende samhällsställning. Den filmen var överlag ganska korrekt representation av 1000-talets Normandie, även gällande de tidsenliga pottfrisyrerna, men efter det har senare tidsåldrars avigsidor förflyttats till medeltiden för att få det att se ännu sämre ut än på riktigt. Därför förknippas häxbrännande med medeltiden, trots att det hör mest till 1600-talet.

Jag förväntar mig inte mycket mer än att skaparna satsar åtminstone så mycket att det syns om de tagit ens en titt på en artikel på Wikipedia. Det lär ska vara deprimerande vanligt att historiska konsulter anställs enbart för syns skull och prompt ignoreras under själva produktionen. Nu just är vikingatiden populär i framförallt brittiska TV-serier och i regel är de förbluffande felaktiga, nästan som om de ansträngde sig med det. De brukar få fel även detaljer som det finns gott om  kunskap om och som det går mycket lätt att kolla upp. Att skippa hornhjälmar på vikingar är inte tillräckligt, i synnerhet om de inte ens försöker få något annat att matcha med tidsperioden i fråga. Som exempel kan nämnas serien Vikings, där marknadsföringen skapade orealistiska förväntningar. Största problemet att serien producerats av History Channel (som inte levt upp till sitt namn på över 10 år) och att marknadsföringen påstod att allt är baserat på senaste forskningen om nordiska järnåldern. Det blir snabbt uppenbart att så inte är fallet, för serien lägger brett händelser från 300 år att ske samtidigt och ger en felaktig bild på i princip allting från kläder till geografi. Uppsala är ju känd för sina höga berg och fjordar. Det finns dock flera detaljer som serien lyckas porträttera väl och den lyckas illustrera hur splittrade de anglosaxiska kungadömen var under 800-talet, vilket gjorde dem till lätt byte för skandinaviska rövare. Men för varje sak som blir rätt finns det ett halvt dussin saker som går fel. Därför skulle jag beskriva den historiska korrektheten i Vikings som på samma nivå som filmen The Vikings från 1958.

Klädseln är en av sakerna som jag stör mig mest på med Vikings och alla senaste årens brittiska forntidsserier som The Last Kingdom, eftersom vi har en ganska bra aning om hur folk klädde sig då. I de flesta filmer och serier förlagda till järnåldern och medeltiden klär sig rollfigurerna mer som moderna bikers i konstiga lädervästar med nitar på, vilket är ett vanligt knep för produktioner att spara på pengar och slippa skaffa rustningar. Alternativt är alla ringbrynjor gjorda av stickad bomull som målats med silverfärg. Dessutom slänger de ofta stora ovårdade djurhudar och pälsar på skådisarna, på ett sätt som påminner om grottmänniskor i gamla dinosauriefilmer. Mest besväras jag av att alla tycks vara allergiska mot att klä sig i granna färger, vilket på riktigt var mycket populärt under forntiden. Alla tog emot chansen om de hade råd med att piffa upp sina kläder ens med en liten lapp färggrant tyg, gärna utomlandsifrån och av material man inte kunde tillverka hemma. Det var frågan om status att kunna klä sig färggrant som en clown, men det syns inte på film längre. I gamla filmer innan The Warlord kunde det synas riktigt färggranna medeltida miljöer, men sedan dess har allt blivit grått och dystert. Problemet är att folk vant sig vid tropen "real is brown", som drabbat framförallt spelindustrin på senare år. Vill ni se hur färggrant nordbor klädde sig för tusen år sedan (eller rentav göra sådana kläder själv) så rekommenderar jag att kolla upp föreningen Hurstwics sida.

Den här texten har lite spårat ut från historisk korrekthet i största allmänhet till ett klagotal om hur specifikt vikingatiden porträtteras, men jag kan inte rå för att jag är partisk för det fornnordiska (som märks med min serie vlogs om nordisk folktro). Här har jag försökt sammanfatta utmaningen som uppstår för filmmakare och TV-producenter att försöka vara historiskt korrekta, samtidigt som jag listar upp de vanligaste sakerna som medvetet justeras för att göra det mer mottagligt för publiken. Jag skulle gärna se mer trovärdiga filmer eller serier förlagda till förgångna tider, gärna balanserade i sin porträttering av tidsperioden, utan att glorifiera för mycket eller sensationalistiskt frossa i misären. Jag vill se mer respekt för forna livstilar och kulturer, gärna där forntidsmänniskor tillåts tvätta sig och vara klädd i de granna färger de tyckte om. Är det för mycket krävt?