Att översätta det förflutna

Att porträttera det förgångna på film och TV är ohjälpligt en utmaning, som jag påpekat redan flera gånger. Det kan vara svårt att få rekvisitan och miljön förverkligad ordentligt, om det inte finns tillgång till rätt slags material eller tillräckligt med kunskap om en tidsperiod. Det kan också vara svårt att porträttera samtida kultur utan moderna anakronismer, vad gäller smak, moral och attityder i största allmänhet. Tyvärr tenderar det förgångna porträtteras vedervärdigt för att det ofta saknas en vilja att satsa på historisk korrekthet, ifall målet är att bara upprepa tröttsamma fördomar och klichéer för att få lite snabba pengar. Men låt säga att någon vill göra en bra historisk film och lyckas ganska bra med rekvisitan och scenografin, samt att porträttera historiska händelser i någotsånär rätt ordning och sammanhang. Även då finns fortfarande kvar en av de största tänkbara utmaningarna: Tror publiken på de förgångna personligheterna och tas de på allvar som levande människor? Eller ses de bara som missfoster i en freak show, något att förlöjliga och skratta åt? Problemet är att det förgångna är i regel lika avlägset och exotiskt som ett främmande land, vilket kräver en hel del anpassning och förståelse.

Samhället är i konstant ändring och generationsklyftor bidrar till svårigheter att känna empati för människor som levt förritiden, eftersom sättet att se på världen är ohjälpligt annorlunda och bundet till sin samtida kontext. Det kan finnas enormt mycket likheter på fundamental nivå mellan olika generationer, som behovet att få äta sig mätt eller hitta en trygg plats att sova på, men vi människor tenderar hänga upp oss på ytdetaljer. Dessutom sker utvecklingen i samhället allt snabbare, då trender och attityder inom några få år kan ändras lika mycket som det tidigare kunde ha tagit minst ett halvt sekel. Av den orsaken är det förståeligt om nutida människor har svårigheter att kunna förstå kulturella normer som togs på dödligt allvar hundratals år sedan, på samma vis som den tidens människor hade svårt att begripa sig på något deras förfäder ansåg vara viktigt. Därför finns det en risk att fullständigt historisk korrekt underhållning kan bli obegriplig för publiken, om den saknar färdig akademisk kunskap om vad som gällde vid olika epoker. Av samma orsak finns risken att människor från det förflutna blir osympatiska, om publiken är ovillig att göra den mentala gymnastik som behövs för att leva sig in i forna tiders moral.

Tidvis kan det vara riktigt bra om ett verk tar vissa friheter för att översätta ett historisk sammanhang, genom att dra direkta jämförelser till något modernt som publiken kan vara mer bekant med. Ett exempel är filmen A Knight's Tale med Heath Ledger i huvudrollen. Filmen är förlagd till mitten av 1300-talet men använder sig av många anakronistiska stilgrepp med flit, framförallt gällande musiken som består mestadels av 1970-talsk rock. Ursprungligen började det som ett skämt, då det spelades in en extra snutt där torneringspubliken klappade i takt till sången "We Will Rock You". Men filmmakarna tyckte så mycket om effekten att de beslöt att gör all musik i filmen modern, med syftet att visa hur medeltida människor skulle ha upplevt sin egen samtida musik. Stilgreppet berättigades med att traditionell filmmusik skulle vara lika malplacerat i en medeltida miljö, eftersom klassisk orkestermusik uppstått bara några århundraden innan rock- och popmusikens tidigaste former. Dessutom skulle det enligt filmmakarna vara svårare för en modern filmpublik att förstå och uppskatta medeltida musik, så som den var meningen att upplevas i dess ursprungliga sammanhang. Personligen skulle jag inte ha något emot att höra musik med medeltida anor, men jag kan uppskatta filmmakarnas mål att försöka presentera medeltida människor som mindre exotiska och mer igenkännbara.

Jämförbart med den moderna musiken är filmens struktur mycket lik en typisk idrottsfilm, med de klassiska troperna om en underdog som ska besegra en starkare rival som är dessutom ondskefull. Dessutom handlar det inte om att anakronistiskt försöka göra alla i pöbeln jämlika, utan om att en individ vill nå en högre elitstatus. Tornering presenteras som en medeltida motsvarighet till kampen som Rocky Balboa går igenom i varje film, medan den ofta antydda klasskampen inom genren blir betydligt mer uppenbar då tornering är något exklusivt för adeln och Ledger tvingas låtsas vara av hög börd för att få tävla. En liknande sportfilm kunde göras om romerska gladiatorspel, för även om en stor del av gladiatorerna var slavar kunde de genom underhållande agerande bli stora rikskändisar likt moderna idrottare. I filmen Gladiator var det meningen att Maximus skulle ha fått ett sponsorkontrakt med lokala köpmän, som en korgbollspelare som gör reklam för Adidas eller Nike. Men filmmakarna var oroliga att publiken skulle uppfatta det som för modernt då det inte passar in med de flestas föreställning av livet i romarriket. Det skulle egentligen vara helt historiskt korrekt för en gladiator att göra reklam för en särskild tillverkare av lyxkläder, eller en viss importör av spansk garum. Förutom legitim modern idrott är både gladiatorspelen och tornering också jämförbara med wrestling, för det ingår mycket teaterteknik i dessa. I så fall vore det helt acceptabelt om någon av riddarna i A Knight's Tale mött den jublande publiken med Hulk Hogans entrélåt "Real American" som ackompanjemang. 

Det vanligaste exemplet på att översätta det förgångna går ut på att enbart uppdatera språkbruket. Det gäller vanligtvis svordomar, för även om folk under alla tider uttryckt sig vulgärt brukar svordomar likt övriga uttryck ändras med tiden. De ord och uttryck som upplevs fula hör ihop med koncept som just då är tabubelagda, exempelvis av religiösa skäl eller om samhället har mycket pryda sexualnormer. Därför är det vanligt att fult språk från t.ex. 1800-talet kan verka mycket komiskt för en modern publik, jämförbart med hur gamla oskyldiga uttryck kan senare tolkas som fulla av innuendo. Av den orsaken kan jag förstå behovet av att modernisera språkbruket för att framhäva betydelsen av det som sägs, i synnerhet om någon svär som en sjöman och deras språkbruk är menat att verka chockerande för den samtida befolkningen. Att bara ersätta tidsenligt svärande med moderna skälsord är i mitt tycke dock ganska fantasilöst, för även om ålderdomligt språkbruk kan vara svårt att förstå har det ofta sin egen charm.

Ett exempel på en film som försöker genomgående porträttera korrekt språket från sin valda tidsperiod är western-skräckisen Bone Tomahawk. Filmen är visserligen något av en rekonstruktion av 80-talets exploitativa kannibalfilmer, kombinerat med filmgenren om grottmänniskor i nutid, samt filmer där cowboys möter fantastiska fiender (i stil med dinosaurie-western Gwangi). Trots det har filmmakarna satsat troget på språkbruk och klädsel, så långt att filmens porträttering av vardagslivet i en småstad i 1800-talets USA är mer lik en avskalad och oromantiserad dokumentär. Men jag kan inte rekommendera filmen utan att ge en varning om att Bone Tomahawk har en av de mest groteska dödsscener jag sett i en modern film, främst för att det likt resten av filmen presenteras så nonchalant och dokumentäriskt. Förutom tillägget av kannibaliska grottmänniskor är filmen ett av de mer lyckade försöken att göra en western baserad på historisk forskning, mest genom att aktivt undvika det romantiska som ingår i genren men utan att avromantisera det för mycket åt andra hållet.

Dock är filmen också ett exempel på varför det förgångna vanligtvis måste översättas till moderna begrepp, åtminstone i viss mån. Bone Tomahawk är ett passionsprojekt från början till slut, regisserad av en romanförfattare som en visuell roman snarare än en film. Det är en liten film för en ganska specifik grupp av tittare som vet vad de vill ha, så den skulle knappast falla i smaken för en bred biopublik. Jag kan tänka mig jämförbart om det gjordes en film av en grupp medeltidsentusiaster, som spenderar sin fritid på HEMA-träningar och regelbundet besöker medeltidsmarknader i den mest historiskt korrekta utrustning de kan skrapa ihop. Om dessa människor beslöt att kombinera sin entusiasm och kollektiva historiska kunskap till att göra en hypotetisk film, då finns en möjlighet att det kan bli en riktigt bra film förlagd till medeltiden vad gäller den historiska biten. Men det är inte garanterat att filmen skulle tilltala folk som har ett mer ytligt intresse i medeltiden, eller bara vill se någon slåss med svärd. Jag skulle gärna se en sådan film och även delta i produktionen av något sådant, vilket beror på att jag är en del av den tilltänkta publiken och skulle vara nöjd med en välgjord dokumentär. Som tur finns ställen som Kickstarter för att förverkliga diverse udda passionsprojekt.

Jag skulle också gärna se fler filmer som A Knight's Tale, som utnyttjar sina anakronismer till att berätta om det förgångna och porträttera forntida människor mer sympatiskt. Motsvarande till att porträttera tornerspel via troper i moderna idrottsfilmer är insikten bakom sången "Rock Me Amadeus", att Mozart var sin tids rockstjärna. Därför kunde det i mitt tycke helt bra göras en rockopera om hans liv med rock-versioner av hans musik. Det kunde skapa en känslomässig kontakt även med människor som inte är intresserade av klassisk musik, eftersom de kan lättare få en inblick i varför Mozart och andra kompositörer var så inflytelserika under sin samtid. Ett annat lösryckt exempel jag kan tänka mig är att på film framhäva likheten mellan moderna rap-battles och flyting, som går ut på att förolämpa varandra genom dikt. Precis som nuförtiden kunde fejder mellan skalder och poeter leda också förritiden till våldsamhet mellan deras anhängare och även mord. På tal om mord, kan jag också tänka mig ett mordmysterium där det romerska imperiets undre värld presenteras likt en film noir, komplett med sorgsen jazzmusik.

Det finns visserligen risken för att metoden används dåligt och slutresultatet blir råddigt, likt Robin Hood-filmen som kom ut förra året. Den försökte tillsynes placera in kommentar på Irak-kriget och moderna proteströrelser i ett vagt medeltida sammanhang, dock mycket klumpigt och utan någon större insikt i det riktiga 1100-talets England. Men jag anser att det är ett potentiellt intressant grepp att försöka översätta det förgångna genom strategisk användning av anakronismer, för att få fram likheterna mellan oss i nutiden och dem i det förflutna. I bästa fall kan det bidra till att förmänskliga det förgångna på ett mer mångsidigt vis än att bara förenklat porträttera alla som malplacerade moderna amerikaner.

Mer funderingar över medeltiden på film

Jag har tidigare skrivit om hur det förgångna tydligen måste porträtteras enbart på ett dystert vis och att historisk korrekthet strävas efter mycket sällan, med några få härliga undantag. Av de olika epoker som syns inom underhållning tycks det vara främst medeltiden som är offer för historiska felaktigheter. Fast för mig är det värre hur porträtteringarna av medeltida vardagsliv brukar inte bara vara felaktiga, utan rentav elakt fördömande.

Den här bilden illustrerar några av de vanligaste problemen i hur medeltiden porträtteras av nöjesindustrin: Allt är miserabelt, färglöst och smutsigt. (Och av någon orsak ska det överallt finnas facklor som gör ingen nytta.) Människorna från medeltiden porträtteras konsekvent som de dummaste, trögaste, smutsigaste och i allmänhet sämsta som någonsin existerat på denna jord. De presenteras som ett historiskt missfoster som kom mellan den högt utvecklade antiken och renässansens återupplivande av intellektuella intressen. I de mest absurda fallen spekuleras det att om romarriket inte brakat samman kunde mänskligheten ha uppfunnit rymdraketer minst tusen år tidigare, om inte den där förbannade medeltiden ägt rum och förstört allting för alla.

Jag börjar verkligen vara trött på det ovannämnda. Förutom att det är historieförvrängande i sitt förenklande av det förgångna är det också upprätthållande av mycket gamla stereotyper. Nöjesindustrin är trög på att anpassa sig till utveckling inom forskning och förändring i största allmänhet. Ett annat exempel på fenomenet är hur psykologi porträtteras på film: Patienten ska ligga på en soffa och Freud tas fortfarande på allvar, vilket inte stämt på fler årtionden. Jämförbart brukar filmer och tv-serier också göra mängder av misstag då det läggs mycket fokus på den senaste och mest utvecklade mobilteknologin, för de inblandade människorna tenderar veta mycket mindre om ämnet än vad de vill ge intryck av. Det är samma som den sorgligt vanliga tendensen att anlita historiska konsulter bara för att ignorera dem och fortsätta med välanvända stereotyper som visats sedan Hollywoods guldålder.

Som jag skrivit tidigare tenderar medeltiden porträtteras som ett hopkok av olika element som klumpas ihop till en förenklad helhet, utan att ta i beaktande mängder av regionala skillnader eller att begreppet täcker många små perioder över loppet av dryga tusen år. Korfattat rymmer medeltiden betydligt mer variation än vad som syns på film eller TV. Dessutom ignoreras det hur mycket dynamisk innovation som skedde efter att romarrikets västra halva splittrades och befolkningen tvingades anpassa sig till att livet blev i många fall mer lokalt och begränsat. Det fanns ingen romersk byråkrati längre att koppla ihop de olika provinserna i västra Europa, rörelsefriheten minskade och många etablerade handelskontakter bröts. Som tur är människor bra på överlevnad, samarbete och improvisation, vilket bidrog till att nya små riken uppstod och befolkningen lyckades överleva vardagen. Dessutom var övergången från antik till medeltid ingenting plötsligt, utan imperiet hade försvagats och splittrats gradvis över en längre tid innan östra halvan fick ensam representera romersk överhöghet. Det sistnämnda brukar också glömmas bort i porträtteringar av medeltiden, att romarriket överlevde med Konstantinopel som huvudstad i ytterligare tusen år och var fortfarande mäktigt under största delen av den tiden.

Även om jag gärna vill se historisk realism så långt som möjligt inom underhållning, är det ändå inte ett 100% nödvändigt krav för att något ska tilltala mig. Jag brukar vara positivt överraskad om jag ser någonting porträtteras ens lite åt rätt håll, i synnerhet om det är i något som inte måste vara realistiskt. Exempelvis serien Merlin, som är baserad på myter om Kung Arthur och innehåller en hel del övernaturliga element. En serie med magi och drakar måste inte försöka vara realistisk, men jag blir mycket glad då serien gör det drastiska beslutet att visa medeltida människor i färggranna kläder och det finns en hel del rekvisita jag känner igen från diverse medeltidsorienterade nätbutiker. Det gör inget att utrustningen är ett hopkok från flera olika århundraden, för redskapen i sig är i förvånansvärt många fall baserade på något som folk använde på riktigt istället för påhittad fantasy-rekvisita. Redan det att kungen inte har ett lortigt ansikte gör Merlin i mitt tycke till en av de bättre tv-serierna om medeltiden.

Det renaste ansiktet i kungadömet.

I kontrast till Merlin blir jag förargad av serier som Vikings och The Last Kingdom, för dessa serier har i allmänhet betydligt sämre rekvisita och presentation av medeltiden. Då jag försökt kolla på båda serierna har en stor del av tiden gått åt till att himla mig över kläder, militär utrustning och att även kungligheterna ser ut som uteliggare. Det som förargar mig mest är hur serierna marknadsförs med ett antydande om att de är mer baserade på historiska källor och arkeologiska fynd än de egentligen är, för bristen på komiska hornhjälmar gör inte dessa vikingar mer verklighetstrogna. Jag skulle föredra om de var mer ärliga om saken, att de inte gav intrycket att deras porträttering skulle vara mer korrekt, för det är till stor del gamla stereotyper och vanföreställningar i en lite annorlunda förpackning än tidigare. Det enda jag ber om är lite mer ansträngning, för tidsenliga 900-talskläder skulle se bättre ut än trasorna och de konstiga lädervästarna som finns överallt.

Det snällaste jag kan säga är att sköldarna är åtminstone runda och båten ser helt okej ut.

Om det inte går att sträva efter bättre redskap, då föredrar jag faktiskt vikingar som med flit porträtteras överdrivet karikerat. Det samma gäller vikingarnas motparter, för hellre ser jag en överdriven strid mellan högmedeltida sagoriddare och fantasybarbarer. Det skulle åtminstone vara ärligt felaktigt och betydligt mer underhållande, för utöver historiska felaktigheter är det en värre synd om handlingen uttråkar mig. 

Prince Valiant (1954), ett härligt töntigt retroäventyr.

Intressant nog finns ett exempel på riktigt välporträtterade anglosaxer i Sagan om Ringen, där folket i Rohan ser mer ut som riktiga fornengelska krigare än vad som oftast ses i verk förlagda till tidigmedeltida England. Det är ganska ironiskt att ett fantasyverk kan ha mer realistisk porträttering av medeltiden än de flesta verk som sägs vara baserade på historisk forskning.

Men det finns hopp, för jag har märkt under de senaste åren en växande entusiasm på internet för medeltiden och vikingatiden. Det gläder mig att entusiasmen numera bidrar också med ett större intresse för historiska källor och arkeologisk forskning. Det är ohjälpligt svårt att sålla bort nonsens på internet, men det finns några riktigt bra Youtube-kanaler dedikerade till historiska kampsporter och forntida krigsföring. Exempelvis Scholagladiatoria, Skallagrim och Metatron, som brukar förklara varifrån de fått sin kunskap och ger tips åt nybörjare inom historiskt återskapande. Jag rekommenderar gärna även Jackson Crawford, en akademiker som gjort en egen översättning av Eddan och presenterar grundligt det vi vet (och tyvärr inte vet) om vikingatida trosföreställningar utifrån de få källor som finns. 

En annan trevlig sak jag upptäckt nyligen är en webb-serie som vikingacentret i Ribe producerat. Dramatiseringen av livet i den lilla hamnstaden är det närmaste jag hittills sett av det jag önskat mig från en TV-serie, som är förlagd till vikingatidensträvar efter historisk realism och lyckas riktigt bra. Därför skulle jag gärna se fler dylika videoprojekt, där museifolk och entusiaster för det förgångna lyckas göra ett bättre jobb än Hollywood. Tyvärr har Hollywood mer pengar, så entusiasterna får lov att vara mer kreativa och småskaliga.

Den växande entusiasmen märks också i hur det på sistone har också uppstått en stark trend för att göra medeltida remixar av popsångar, "Bardcore", som om ett musikstycke skulle ha gjorts flera hundra år tidigare. Vissa remixar är bättre och vissa låter fortfarande ganska elektroniska, men min personliga favorit lyckas över förväntningarna. Det är en remix på sången "Pumped Up Kicks", vilket det finns redan några medeltidsremixar av. Men den här versionen är sjungen på fornengelska och låter nästan som en riktig ballad från 1000-talet.

Samma fenomen märks också på medeltidsevenemang, då de uppträdande musikerna ibland spelar kända poplåtar med sina instrument. Exempelvis hade jag sommaren 2009 glädjen att få höra bandet Patrask spela "I Feel Good" på säckpipa. 

Jag är överlag ganska hoppful, trots att jag inledde det här blogginlägget med ett långt klagomål om hur negativt medeltiden tenderar porträtteras i underhållning. Delvis känns det som att en växande mängd människor vill genuint veta mer om det förgångna, för jag tycker mig se en utveckling i video-essäer om historia, arkeologi och mytologi jämfört med tidigare. Dessutom tycks intresset för forntidsevenemang ha ökat över de senaste flera åren och historisk återskapande blir mer populärt. För egen del ser jag framemot att kunna börja besöka evenemang mer flitigt igen, så fort som koronan avtagit mer och min dotter blivit lite större. Hon är ännu under två år, men inom ett par år tror jag att hon kan bli en flitig marknadsbesökare i en egen liten medeltidsdräkt. Vem vet, kanske vi kommer också att börja göra egna historiska videoprojekt?

Funderingar kring filmen "Outlaw King"

Jag skrev tidigare ett inlägg om utmaningarna med historisk korrekthet inom underhållning, framförallt vad gäller porträttering av medeltiden. Som jag skrev då är den vanliga trenden tyvärr att skaparna totalt saknar intresse att ens försöka porträttera en plats och tidsperiod enligt det som historiker och arkeologer lyckats pussla ihop om hur det möjligtvis varit. Minimikravet för producenter borde vara att åtminstone ta en titt på en artikel på Wikipedia, men rekvisitan och kläderna i serier som Vikings visar på en brist på intresse för ens den lilla åtgärden. Hur svårt ska det vara att klä folk i tidsenligt granna färger? Tyvärr är en förklaring att porträtteringen av det förgångna i regel tar mer i beaktande den nulevande publikens förutfattade meningar och vad de förväntar sig att se.

En av de största syndarna för medeltidsentusiaster är filmen Braveheart från 1995, som är så historiskt inkorrekt att det gör ont. Det bör dock påpekas att filmen är underhållande och hör till mina personliga favoriter, samt ironiskt nog bidragit starkt till mitt eget intresse för historia. Kortfattat tar filmen enorma friheter med händelseförloppet kring den engelske kung Edvard den förstes ockupation av Skottland på 1290-talet, men utöver det är det mycket i porträtteringen av tidsenliga kläder, vapen, redskap och traditioner som gör filmen mer till fantasy än något historiskt. Utöver helt påhittad rekvisita som aldrig funnits på riktigt så porträtteras sekelskiftet 1300 med en salig blandning av anakronistiska grejer från antingen långt senare eller mycket tidigare än då filmen utspelar sig. Exempelvis porträtteras skottarna som kulturellt närmare romartida kaledonier med sina rockarfrisyrer, sunkiga stenhyddor och blå krigsmålning, men så bär de dessutom kiltar som i dess mer kända form är ett soldatplagg från 1600-talet. 

Men nu ska jag inte skriva mer om hur Braveheart misslyckas på den historiska fronten, utan istället om en film som är bland de mest historiskt korrekta jag någonsin sett. Filmen Outlaw King (som finns på Netflix) är nästan som en fortsättning till Braveheart för den handlar om samma konflikt i det tidiga 1300-talets Skottland och äger rum kort efter den tidigare filmens händelser, närmare sagt år 1305 och framåt. Filmen handlar om hur det skotska frihetskriget är tillsynes över och att den skotska adeln tror att de ska snart återfå sin självständighet, men den engelska kungens inflytande är fortsättningsvis för stort i mångas mening. Handlingen kretsar kring Skottlands nationalhjälte Robert the Bruce, börjandes med hur han först krönts till omtvistad konung och sedan besegrats i strid av engelsmännen som förklarar honom fredslös. Det mesta kretsar kring gerillakriget han inleder mot de ockuperande engelska trupperna och för att göra sin kungastatus legitim, vilket utgör en förhållandevis kort episod i frihetskriget som officiellt tog slut först dryga tjugo år senare. Jag tänker inte beskriva handlingen mycket närmare än så, eller ge mer ingående kritik än att konstatera att jag tyckte själv mycket om den som historisk krigsfilm. Jag vill nämligen helst skriva om hur väl filmen lyckas visa tillvaron i medeltidens England och Skottland och hur den lyckas undvika många vanliga fallgropar gällande rekvisita och attityder, vilket jag diskuterade i mitt tidigare blogginlägg. 

På många vis kan Braveheart och Outlaw King ses som varandras motsatser, för de har mycket olika sätt att porträttera samma tidsperiod, samma kultur, samma konflikt och samma personer. Bland de många saker som Outlaw King gör bättre är porträtteringen av karaktärerna inom deras kontext, i synnerhet hur huvudpersonerna lyckas vara sympatiska utan att filmmakarna försöker ge dem opassande moderna värderingar. I Braveheart porträtteras huvudpersonen William Wallace som en tillsynes vanlig medborgare som predikar om skotska folkets frihet, medan det lilla vi vet om den verkliga Wallace tyder på att han tillhörde markägande småadel och knappast hade något större intresse för den sortens frihet till pöbeln som en amerikansk publik skulle ha kännt igen på 90-talet. Filmens Wallace är kort sagt en modern amerikan med moderna amerikanska attityder om personlig frihet, dock iförd kilt och med skotsk brytning. Robert the Bruce är huvudpersonen i Outlaw King och därför presenteras konflikten främst ur hans synvinkel, men till skillnad från Wallace är han en mer tidsenlig och moraliskt gråttlutande person. Filmen porträtterar honom främst som både en god familjefar och en ansvarsfull husbonde för sina undersåtar, utan att han skulle en enda gång anakronistiskt ifrågasätta sin egen maktposition eller den tidsenliga feodala världsordningen. Filmmakarna lyckas göra honom sympatisk för tittarna trots att de tidvis alluderar till hur hänsynslös Robert kunde vara, främst i en scen då han mördar en rival till den skotska tronen. I en kyrka, framför altaret. Den detaljen leder till att inte alla i Skottland godkänner honom som kung och många ställer sig hellre på engelsmännens sida, för de har en legitim orsak att inte stöda honom.

En annan jämförelse mellan de två filmerna är hur Edvard den första porträtteras i Braveheart som en karikerad superskurk, medan Outlaw King visar honom som en mer mänsklig figur. I den senare filmen är hans porträttering betydligt mer nyanserad, för hans roll som skurk beror mest på sammanhanget precis som Roberts roll som hjälten. I historieskrivning tenderar skottarna helt förståeligt mest fokusera på den tidvis mycket brutala ockupationen av Skottland och hur Edvards hänsynslöshet gav honom öknamnet Scottorum Malleus, "Skottarnas hammare". Engelska historiker däremot vill fokusera på hur Edvard förnyade lagsystemet och bidrog till att föra parlamentet närmare dess moderna form, helt enkelt för att det känns mer relevant för engelsmän. Det här är jämförbart med hur Oliver Cromwell koms ihåg som parlamentarismens förkämpe i 1600-talets England, medan irländarna helst drar uppmärksamhet till att samma människa ville utrota katolicismen och var villig att utplåna hela det irländska folket om så krävdes. Poängen är att riktiga människor är komplexa och samma personer tenderar bära rollen av både hjälte och skurk beroende på sammanhanget och vem man frågar. Med det i åtanke lyckas Outlaw King porträttera den engelska kungen som en farlig fiende för huvudpersonerna, men samtidigt också som ganska resonabel och villig att ge en till chans om någon kan bevisa sin lojalitet. Dessutom verkar han i den här filmen inte ha någonting personligt emot Skottland eller rabiat hata dess folk, utan tvärtom är han en familjevän till klanen Bruce och är snarare mycket frustrerad över att konflikten inte ännu heller tagit slut.

Det mest märkvärdiga för mig med Outlaw King är dock rekvisitan och porträtteringen av tidsenligt vardagsliv. Jag har beklagat tidigare över hur forna tiders kläder i regel porträtteras med betydligt dystrare färger än de skulle ha haft på riktigt, vanligtvis i svart eller olika nyanser av brunt och grått. Under medeltiden och ända till 1800-talets mitt brukade folk i regel klä sig i så granna färger de bara hade råd med, främst för att visa att de hade råd med det. I den här filmen klär sig framförallt adeln i mycket granna färger då det är passande, fast inte riktigt så grällt som medeltida människor ville ha det och pöbelns kläder porträtteras överlag lika färglöst som vanligt i medeltidsfilmer. Det är dessutom mycket vanligt i historiska filmer att felaktigt dystert färgade kläder tenderar gå hand i hand med att alla karaktärer har smuts över sina ansikten, även kungar och andra personer som borde ha möjlighet att tvätta sig. Det finns en vanlig föreställning att människor förr var i regel mycket smutsiga och så det finns ett missförstånd att medeltida människor skulle ha undvikit att tvätta sig på grund av religiösa förbud. Det beror på att dåvarande katolska kyrkan inte godkände hur allmänna badhus var ett vanligt ställe för att träffa prostituerade, vilket troligtvis var en bidragande orsak till att medeltida människor badade betydligt oftare än folk under senare epoker. I Outlaw King är karaktärerna för ovanlighetens skull alternativt prydliga och smutsiga då det passar sammanhanget, exempelvis då Robert och hans gerilla rör sig flera månader i ödemarken utan tillgång till regelbundna klädesbyten. Det finns inga lortiga tunikor eller otvättade ansikten i den här filmens festscener eller viktiga tillfällen.

En sida ur Holkhambibeln från 1300-talets första hälft, med exempel på tidsenlig utrustning.

Jag är ingen expert på medeltida vapen och utrustning, bara en entusiast. Men vad jag förstått från personer mer insatta i medeltiden är militärutrustningen i filmen till mestadels tidsenlig. Det förekommer ohjälpligt lite kast på några årtionden och diverse utrustning skulle inte ha varit i bruk förrän hundra år senare. Dessutom används utrustningen inte nödvändigtvis på rätt vis även då den är annars tidsenlig. Men jämfört med en typisk medeltidsfilm märks det att filmen försöker så långt som möjligt presentera en enhetlighet i vapnen och rustningarna för att få de olika arméerna att se ut som om de existerar i samma tidsperiod. Som exempel på hurdan noggrannhet filmmakarna strävat efter syns det mer spjut än de flesta historiska filmer från de senaste årtionden visar totalt. Spjutet har sedan stenåldern varit det vanligaste och mest använda vapnet fram till moderna tider, men det är som vapen tyvärr inte lika mediesexigt som svärd och visas därför mer sällan på film. Visserligen tycks filmens ryttare ha glömt hem sina lansar, men fotsoldaternas spjut och övriga vapen har det satsats bra på.

Filmen får ytterligare realismpoäng genom att visa även mer ovanlig och obskyr utrustning från 1300-talet, exempelvis hur Robert och många andra karaktärer bär på "testikeldolkar". Det antas att dolkarna med sina vagt penisformade handtag betraktades under medeltiden som en humoristisk modegrej, för vanligtvis placerades den på bältet strategiskt framför skrövet på samma sätt som de mer extrema blygdkapslarna i renässanstida herrmode. Det har förekommit en hel del variation inom europeiskt herrmode under de senaste tusen åren, men i regel handlar det om att dra uppmärksamhet till snoppen på något vis.

Det finns mycket mer än detta att diskutera och skriva essä om, men jag avrundar här och föreslår att ni ser på filmen själva och läser om tidsperioden. Jag rekommenderar riktigt gärna den här filmen, både som underhållning och som inblick i det förgångna. Den är långt ifrån perfekt och den gör sin andel av misstag vad gäller historisk korrekthet, men för mig är huvudsaken att filmmakarna har velat satsa på det betydligt mer än vad många andra projekt gjort. Om ni vill veta mer i detalj om redskapen finns det redan en hel del analys om filmens historicitet att se på internet. Jag rekommenderar framförallt att kolla på videon av youtubarna Shadiversity och Metatron, som båda vet betydligt mer än mig om medeltiden och kan närmare kommentera filmens trovärdighet.

Mer om vikingatiden i Finland

Det mesta i den här videon spelades in en regnig kväll i juni, då jag igen arbetade på Rosala vikingacenter. I videon sammanfattar jag i stora drag vad jag vet om vikingatida Finland och hurdana kontakter det verkar ha varit mellan finska och skandinaviska stammar.

Och ifall ni vill veta ännu mer om ämnet, då rekommenderar jag den två-delade dokumentären Östersjöfinnarna som finns att se på Yle Arenan: https://arenan.yle.fi/1-4368209

Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt

Då jag arbetat som guide på friluftsmuseer som Stundars och Rosala Vikingacenter har besökarna många gånger kommenterat på min breda kunskap, att det märks att jag måste ha studerat kulturämnen för att veta så mycket som jag gör. Det stämmer nog att jag har en magister i nordisk folkloristik och att jag studerat som biämnen nordisk historia, konstvetenskap, svenska och museologi. Jag vill ändå påstå att det mesta jag vet om gammaldags allmogekultur, folktro, fornhistoria och dylikt som berättas om under guidning har jag lärt mig utanför studier. Det mesta jag kan om sagda teman har jag tagit reda på på egen hand, eftersom det intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska använda min fritid till att lära mig mer om exempelvis vikingatiden. Sakkunskap är mycket bra att ha, men det blir mer guldvärt tillsammans med passion.

Magistern till trots har jag varit ointresserad av att fortsätta på en akademisk bana efter min pro gradu, för under mina sju år på Åbo Akademi insåg jag att den akademiska världen inte är något för mig. Främst beror det på att jag upplevde då en onödigt stor fokus på att skriva på vetenskapligt vis för personer som redan är införstådda i ämnet, medan det verkade finnas mycket lite intresse att rikta sig till en icke-akademisk publik. Det besvärade mig att gradun jag höll på att skriva skulle på grund av dess stil vara inte bara svårläst, utan rentav oläslig för mina släktingar som inte fått en akademisk utbildning. För mig kändes det som onödigt arbete att arbeta för något som är mycket svårt att läsas utan specialkunskap, i synnerhet som det dessutom kändes att texten skulle bara läsas av personer som antingen redan läst samma sak dussintals gånger av olika författare, eller som var nya studerande som tvingas att använda den som en källa eller exempel på hur man skriver vetenskapligt. Till min frustration fanns det under mina studier på ÅA en enda kurs i att skriva icke-akademiska essäer för en bred publik, för studierna verkade mest utgå från att alla stannar kvar i akademiska kretsar tills pensionsåldern. Det reflekterar vad jag upplevt som ett större problem, då universitetsutbildningen i många fall helt saknar koppling till verkligheten utanför det akademiska och det finns ett motstånd till att följa yrkeshögskolornas väg till en större koppling till icke-akademiska arbetsmarknaden.

När jag blev färdig från ÅA hade jag studerat så länge att började det verkligen smaka trä med allt som har med studier att göra, så min antipati för vetenskapligt skrivande var vid sin absoluta höjdpunkt. Jag hade länge sedan tappat intresset för studierna och den akademiska bubblan, men jag fortsatte envist vidare med min gradu eftersom jag inte tycker om att ge upp. Men efter gradun upplevde jag en härlig frihetskänsla då jag arbetade på Stundars för första gången och njöt av tillvaron, för jag fick tillbaka av mitt intresse för gammal allmogekultur då jag rörde mig kring de gamla husen och redskapen. Det är svårt att beskriva hur starkt intresset och passionen kom tillbaka efter att jag lämnat det akademiska bakom mig, för studieåren var faktiskt nära på att förstöra mitt intresse till något som länge varit mycket kärt för mig. Jag kunde även börja läsa mer flitigt igen efter att studietiden tillfälligt tagit kål på min läslust, eftersom läsandet blivit ett fulltidsjobb. Jag var visserligen fortfarande lite allergisk för vetenskaplig litteratur och höll mig främst till  populärvetenskaplig litteratur, exempelvis artiklar i tidningar som National Geographic och böcker av författare som Herman Lindqvist och Christer Boucht. Jag uppskattade det ledigare språket inom populärvetenskaplig litteratur och hur texterna funkar som en introduktion till en publik som inte är bekant med ämnen som berörs. När jag med tiden fick större avstånd till mina studier minskade min bitterhet avsevärt och jag lyckades återfå respekt för akademiska forskare, framförallt dem som kunde sammanfatta sin forskning och göra den läslig för vanliga dödliga. Det inspirerade mig själv att börja blogga om historia och folkkultur, vilket med tidens lopp ledde till min växande serie vloggar om ämnet.

Det måste dessutom påpekas hur jag haft stor nytta av att kunna läsa vetenskapliga texter i min senare utbildning till socionom. På ÅA fick jag in vanan att läsa vetenskapligt och insåg på Novia hur jag kan effektivt hitta huvudpoängen i en avhandling genom att läsa bara det mest väsentliga. Det viktigaste kommer fram i några nyckelkapitel, som inledningen, avslutningen och antingen abstraktet eller ett sammanfattningskapitel. Mer än så behövs egentligen inte läsas för att förstå resultatet i en text och att kunna referera till den i en egen uppsats. Men det finns fall då avhandlingens resultat inte är huvudmålet utan det är författarens metod som ska redogöras för, vilket självklart kräver en genomgång av kapitlen om teori och metod. Samtidigt måste jag påpeka att det här kanske inte fungerar för dem som för första gången läser en akademisk text, för erfarna läsare som jag kommer undan med det just eftersom vi har så mycket erfarenhet av den typens texter att vi kan filtrera bort det som verkar oväsentligt. Därför anser jag att jag kommit lättare undan med de dryga tre åren av intensiva yrkeshögskolor jag idkat på Novia, för jag har kunnat anstränga mig mindre än de stackare som kommit dit direkt från gymnasiet och varit oförberedda för vetenskaplig litteratur.

Även om det mesta jag kan om forntid och folktro har jag lärt mig utanför akademiska studier så måste jag tacksamt påpeka att åren på Åbo Akademi gett mig mer tålamod och disciplin i att söka efter information. Ifall ni inte har tid eller möjlighet att besöka universitetsbibliotek eller beställa akademiska tidskrifter rekommenderar jag starkt att testa sökmotorn Google Scholar, som filtrerar bort sökresultat som inte är av vetenskaplig natur. Dessutom upplever jag att jag genom mina studier fått en större insikt i historisk kontext, då miljonertals små tillsynes obetydliga saker formar sin samtid och inverkar på vår vardag tiotals eller rentav tusentals år senare. Historia, folkloristik och sociologi är likt detektivarbete där man ska försöka fylla i ett pussel med bitar som inte alltid uppenbart passar ihop, men som ändå förklarar vem vi är och varför vi är som vi är. Det är en härlig insikt då man lyckas se sambandet mellan de olika ledtrådarna och få en större förståelse för hurotroligt gammal en tillsynes ny företeelse egentligen är, eller hur någon tillsynes uråldrig tradition är egentligen bara några generationer gammal. 

Då jag arbetat på Stundars och Rosala Vikingacenter har jag ofta på fritiden sökt efter mer information om förritiden, dels för att kolla ifall jag av misstag sagt fel åt besökarna men lika ofta för att få en bättre förståelse för det jag berättar om och för att kunna förklara något i en större kontext. Jag myser inombords då jag diskuterar med entusiastiska besökare och får chansen att öppna deras ögon för något de inte alls tänkt på tidigare. Exempelvis hur karelska besökare till Stundars inser hur lika allmogen varit i Österbotten varit till deras förfäder, eller då besökare till Rosala Vikingacenter får förståelse för hur nuvarande Finland varit kopplat till ett enormt handelsnätverk genom hela Europa. För mig är det också mycket viktigt att jag inte skapar missförstånd om det förgångna och därför vill jag även påpeka bristen på konkret kunskap och hur nuvarande teorier uppstått. Det är också därför jag skriver blogginlägg och gör videon om gamla tiders världsuppfattning, eftersom jag hoppas göra det mer allmän vetskap om jag lyckas väcka ett intresse hos folk att ta reda på mer än det lilla de lärt sig i grundskolans historielektioner.

Med allt ovanstående i tankarna kan jag konstatera att mina studier på Åbo Akademi inte varit bortkastad tid. Jag har lyckats få en uppskattning för både vetenskaplig och populärvetenskaplig forskning och själv blivit en forskare, även om jag inte gör det inom universitetsväggar. Jag hoppas kunna fortsätta att skriva och vlogga om folktro och historia så länge jag kan och jag hoppas väcka intresse hos dem av er som inte redan vet så  mycket om gamla tider eller hur gårdagens folktro påverkar dagens tänkande. Om inte annat skulle jag gärna se engagemang i form av debatter, även om hur fel jag kan tänkas ha om något.

Vlog om Kyrksundets forna kapellplats

I juni arbetade jag igen som guide på Rosala vikingacenter. Vid sidan om guidearbete tog jag emot chansen att utnyttja miljön för diverse kommande videoprojekt, inklusive en vlog om den medeltida kapellplatsen på den forna Kyrkön som genom landhöjning är numera en del av ön Hitis. På kapellplatsen ordnades arkeologiska utgrävningar under 1990-talet och då upptäcktes mängder av fynd som berör Finlands fornhistoria under vikingatiden.

Utmaningen med historisk korrekthet

Jag har länge funderat på att skriva om historisk korrekthet inom fiktion. Främst har jag funderat på hur svårt det kan vara, dels med tanke på att det finns mycket lite konkret kunskap om vissa tidsperioder. Därför uppstår det mycket lätt felaktig rekvisita och felaktiga porträtteringar av vardagen under den forna epoken, som på efterhand kan väcka mycket åtlöje. Felaktig rekvisita kan förlåtas om det beror på en brist på vetenskaplig kunskap som leder till att spekulation blir ett måste, men efter att ha sett på hundratals filmer och tv-serier under mitt liv har det blivit uppenbart att felaktigheter beror vanligtvis på helt andra saker. Jag kan ha förståelse för att budgeten kan orsaka stora utmaningar, vilket leder i bästa fall till kreativa lösningar men minst lika ofta till rekvisita som är så felaktig att även amatörhistoriker börjar se rött.

Den största utmaningen för historisk fiktion är att den vanligtvis reflekterar mer sin samtid än förgångna tidsperioder. Mycket ofta justeras kläderna och frisyrerna att bättre passa in med modernt mode, exempelvis hur filmer från 50-talet tar bort nästan alla stora urringningar från renässanstida kvinnokläder. Under renässansen och några århundraden framåt var det pop med mycket stora urringningar, gärna så stora att bröstvårtorna just och just skulle täckas och tidvis krävde modet att åtminstone ena bröstet skulle hänga utanför kläderna. På 1800-talet blev den viktoriansk-borgerliga synen på sexualitet normen och sedan dess har vi de senaste dryga 150 åren haft överlag mycket återhållsamma klädstilar jämfört med de föregående hundratals åren. Det beror till stor del på att borgarna har traditionellt hamnat i kläm mellan dekadenta aristokrater samt den jordnära pöbeln och därför skapat en egen identitet där de står emot allting som de andra i samhället tyckt vara roligt, som svängig musik och att öppet njuta av sex. Deras värderingar har stannat kvar och därför är det vanligt i gamla filmer att se kläder som passar bättre in med samtida konservativa värderingar, medan den porträtterade historiska epokens människor skulle på riktigt ha varit mycket mer villiga att öppet visa sina bröst och könsorgan. 

Mode och attityder går i vågor och nutida historisk fiktion porträtteras enligt moderna värderingear, på samma sätt som gamla Hollywood ville försköna gångna epoker till att vara mer polerade. Eftersom det är numera mer okej att visa sex på TV än förr förekommer det förståeligt mycket mer mjukporr även i historisk fiktion, vid sidan om andra sätt att försöka få allting mer sexigt och igenkännbart för en modern publik. Här måste det påpekas att om karaktärer i t.ex. en serie förlagd till 1600-talets Karibiska hav eller i Vilda Västern ser till klädseln och hårstilen mycket lika ut som någon ni kan möta på gatan här och nu, då lönar det sig att ta en nypa salt lika mycket som när ni ser en 50-talsk slätrakad och prydlig helylle-cowboy på TV. Dreadlocks tycks nu just vara populära att placera in i projekt förlagda till forntiden, på samma sätt som alla vikingar hade hockeyfrillor på 80-talet. Det här är ju inte ett nytt fenomen, vilket märks i hur alla bibliska berättelser avbildas som samtida framförallt i högmedeltida och renässanstida konst. Det samma gäller berättelserna om Kung Artur, vilka är vanligtvis förlagda till den tidiga "mörka" medeltiden men porträtteras nästan alltid med kläder och vapenteknologi som motsvarar en idealiserad version av högmedeltiden nästan tusen år senare. Som en fotnot vill jag påpeka att tusen år är en mycket lång tidsperiod, där det ryms betydligt fler olika vågor av mycket olika epoker än vad vi vanligtvis ser i fiktion förlagd till medeltiden, oberoende om den porträtteras som förenklat idealiserad eller förenklat dystopisk.

En annan stor utmaning utöver rekvisita och annat synligt är att återskapa värderingar, eftersom uråldrig moral kan göra det svårt att få publikens sympati. Med tanke på hur svårt den nuvarande publiken ofta har att identifiera sig med värderingar från bara några årtionden bakåt kan ni tänka er att det blir bara värre om ett verk är gjord för flera århundraden sedan. Star Trek på 60-talet var mycket progressiv för sin tid, men dess porträttering av könsrelationer och rasförhållanden har överlag åldrats rätt dåligt och kan vara pinsamt att se på. Det finns mycket av värde i gamla Star Trek som med mycket annan gammal underhållning, men det kräver något extra av publiken som måste kunna se på det i dess rätta kontext. Om det gäller för en 50 år gammal TV-serie gäller det dubbelt upp för det fleratusen år gamla eposet om den sumeriska kungen Gilgamesh, som en modern publik skulle ha svårt att godkänna som en hjälte. 

Framförallt förhistoriska tidsperioder tenderar porträtteras på vis som inte stämmer överens med verkligheten, antingen vad gäller hela samhället eller enskilda huvudpersoner. Det är mycket vanligt att om en tidsperiod porträtteras med våra förväntningar av dess avigsidor då är en huvudperson "upplyst", med värderingar som är uppenbart modernt västerländska. Ibland blir det riktigt absurdt med t.ex. bibelfilmer där profeten Moses av alla människor ska göras modernt sekulär till sin världssyn, eller då adelsmannen William Wallace får representera amerikanska revolutionära frihetsideal i 1300-talets Skottland. Det är något som jag framförallt ogillar med fiktion om tidsresande, att publiken förväntas enbart ha sympati för de anakronistiskt moderna personerna, ibland rentav med en kommentar om hur denna person visar att det finns hopp för den tidens mänsklighet. Det visar i mitt tycke en fruktansvärd brist på respekt för människovärdet hos dem som levde förr, eftersom det är ytterligare en variant på att peka och skratta åt hur mycket dummare och sämre forntida människor var jämförda med nutida människor. Av denna orsak är en av mina favoritavsnitt i Doctor Who "The Unquiet Dead", som porträtterar människor i 1870-talets Cardiff med förvånansvärt mycket respekt. De är tydligt annorlunda än "upplysta" människor från år 2005, men de är varken sämre eller bättre för att de lever på sitt annorlunda vis.

Men i vissa fall kan jag förstå om det dåtida porträtteras avsiktligt lite polerat, framförallt vad gäller tidsenliga värderingar för att inte riskera att publiken tappar sympati för rollfigurerna. Exempelvis synen på slaveri, för det är en förvånansvärt ny idé att slaveri som koncept är dåligt och inte bara att det egna folket förslavas. Ett historiskt faktum är att de flesta ekonomier genom världshistorien är baserade på slaveri eller någon annan sorts tvångsarbete, som livegenskap. Helt förståeligt blir det svårt för många att kunna ha sympati för en slavägare eftersom slaveri är i moderna ögon något förkastligt. Därför brukar vissa slavägande huvudpersoner porträtteras som ägare bara nominellt, att de behandlar sina slavar bättre än alla andra slavägare som visas i negativ kontrast. Den "snälla" slavägaren är vanligtvis motvillig i sin position och behandlar sina slavar som värderade anställda, medan de "elaka" slavägarna porträtteras närmare det vi känner till om de värsta slavägarna genom tiderna. Ett annat exempel är krigsbrott, vilket tenderar tonas ner så mycket som möjligt vad gäller huvudpersonernas sida. Det brukar vanligtvis finnas bara en symbolisk scen där huvudpersonernas sida begår krigsbrott av något slag, dels för att göra det mer trovärdigt och ibland för att visa hur kriget tär på huvudpersonernas moral. Men samtidigt gör skurksidan alla sorters krigsbrott så ofta att det ska fortfarande vara uppenbart för publiken vem de ska hurra för.

Det ovanstående är ett exempel på hur vissa historiskt inkorrekta saker kan berättigas för handlingens skull. Publiken tappar lätt intresse om det blir för svårt att känna sympati för huvudpersonerna, om alla sidor i en konflikt representeras av lika dystert moraliskt dunkel där brott som våldtäkt sker så regelbundet att det blir något lakoniskt. Därför har jag mer förståelse för om historiska attityder porträtteras lite mer idealiserat och polerat än verkligheten, för jag tycker inte heller om något frossar cyniskt i alla stereotypa avigsidor som förknippas med en tidsperiod. I regel föredrar jag balanserade porträtteringar av det förgångna, där det görs uppenbart både vad som var avigt med en period och visar förståelse för varför folk har nostalgi för den. Men jag inser att jag är mer historieintresserad än de flesta film- och TV-producenter, som vanligtvis satsar på att bara ge oss det vad vi redan förväntar oss att se. Det har hittills varit en stor succé att göra så, för porträtteringen av historiska epoker brukar vara antingen helt dystopiskt eller som en glansbild.

Det går visserligen konstant i vågor hur ett särskilt århundrade porträtteras, men medeltiden har fastnat ganska hårt i att porträtteras enbart negativt. Medeltiden är i sig en felaktig benämning och den klumpar ihop flera mycket olika perioder under tusen års tid, för att de årtalen ägde rum mellan den idealiserade antiken och lika idealiserade renässansen. Det ger en förvrängd bild av hur det var då, för en del perioder under medeltiden kunde vara betydligt bättre tid att leva under än renässansen eller senare århundraden. Innan filmen The Warlord från 1965 var medeltiden på film mestadels idealiserad sagoverklighet, som i Robin Hood med Errol Flynn. Men sedan har trenden vänt till motsatsen, med en stark fokus på den tidsenliga misären och alla porträtteras som smutsiga oberoende samhällsställning. Den filmen var överlag ganska korrekt representation av 1000-talets Normandie, även gällande de tidsenliga pottfrisyrerna, men efter det har senare tidsåldrars avigsidor förflyttats till medeltiden för att få det att se ännu sämre ut än på riktigt. Därför förknippas häxbrännande med medeltiden, trots att det hör mest till 1600-talet.

Jag förväntar mig inte mycket mer än att skaparna satsar åtminstone så mycket att det syns om de tagit ens en titt på en artikel på Wikipedia. Det lär ska vara deprimerande vanligt att historiska konsulter anställs enbart för syns skull och prompt ignoreras under själva produktionen. Nu just är vikingatiden populär i framförallt brittiska TV-serier och i regel är de förbluffande felaktiga, nästan som om de ansträngde sig med det. De brukar få fel även detaljer som det finns gott om  kunskap om och som det går mycket lätt att kolla upp. Att skippa hornhjälmar på vikingar är inte tillräckligt, i synnerhet om de inte ens försöker få något annat att matcha med tidsperioden i fråga. Som exempel kan nämnas serien Vikings, där marknadsföringen skapade orealistiska förväntningar. Största problemet att serien producerats av History Channel (som inte levt upp till sitt namn på över 10 år) och att marknadsföringen påstod att allt är baserat på senaste forskningen om nordiska järnåldern. Det blir snabbt uppenbart att så inte är fallet, för serien lägger brett händelser från 300 år att ske samtidigt och ger en felaktig bild på i princip allting från kläder till geografi. Uppsala är ju känd för sina höga berg och fjordar. Det finns dock flera detaljer som serien lyckas porträttera väl och den lyckas illustrera hur splittrade de anglosaxiska kungadömen var under 800-talet, vilket gjorde dem till lätt byte för skandinaviska rövare. Men för varje sak som blir rätt finns det ett halvt dussin saker som går fel. Därför skulle jag beskriva den historiska korrektheten i Vikings som på samma nivå som filmen The Vikings från 1958.

Klädseln är en av sakerna som jag stör mig mest på med Vikings och alla senaste årens brittiska forntidsserier som The Last Kingdom, eftersom vi har en ganska bra aning om hur folk klädde sig då. I de flesta filmer och serier förlagda till järnåldern och medeltiden klär sig rollfigurerna mer som moderna bikers i konstiga lädervästar med nitar på, vilket är ett vanligt knep för produktioner att spara på pengar och slippa skaffa rustningar. Alternativt är alla ringbrynjor gjorda av stickad bomull som målats med silverfärg. Dessutom slänger de ofta stora ovårdade djurhudar och pälsar på skådisarna, på ett sätt som påminner om grottmänniskor i gamla dinosauriefilmer. Mest besväras jag av att alla tycks vara allergiska mot att klä sig i granna färger, vilket på riktigt var mycket populärt under forntiden. Alla tog emot chansen om de hade råd med att piffa upp sina kläder ens med en liten lapp färggrant tyg, gärna utomlandsifrån och av material man inte kunde tillverka hemma. Det var frågan om status att kunna klä sig färggrant som en clown, men det syns inte på film längre. I gamla filmer innan The Warlord kunde det synas riktigt färggranna medeltida miljöer, men sedan dess har allt blivit grått och dystert. Problemet är att folk vant sig vid tropen "real is brown", som drabbat framförallt spelindustrin på senare år. Vill ni se hur färggrant nordbor klädde sig för tusen år sedan (eller rentav göra sådana kläder själv) så rekommenderar jag att kolla upp föreningen Hurstwics sida.

Den här texten har lite spårat ut från historisk korrekthet i största allmänhet till ett klagotal om hur specifikt vikingatiden porträtteras, men jag kan inte rå för att jag är partisk för det fornnordiska (som märks med min serie vlogs om nordisk folktro). Här har jag försökt sammanfatta utmaningen som uppstår för filmmakare och TV-producenter att försöka vara historiskt korrekta, samtidigt som jag listar upp de vanligaste sakerna som medvetet justeras för att göra det mer mottagligt för publiken. Jag skulle gärna se mer trovärdiga filmer eller serier förlagda till förgångna tider, gärna balanserade i sin porträttering av tidsperioden, utan att glorifiera för mycket eller sensationalistiskt frossa i misären. Jag vill se mer respekt för forna livstilar och kulturer, gärna där forntidsmänniskor tillåts tvätta sig och vara klädd i de granna färger de tyckte om. Är det för mycket krävt?