Allmänna tips för miniatyrpysslande

Tidvis lönar det sig att skryta online om något man är bra på. Nästan ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om mitt miniatyrpysslande under (det första) pandemiåret, vilket kort efteråt ledde till en intervju och en inbjudan till Strömsö. Jag hade inte väntat mig sådan uppmärksamhet, för jag trodde inte att det skulle finnas något större intresse för miniatyrer utanför en rätt liten cirkel av redan frälsta hobbyintresserade. Men det var riktigt kul att diskutera min craftinghobby och få demonstrera vad jag kan tillverka av återvunnet billigt skräp. (Tack, Anka och Nicke!) Det är något som jag fortsättningsvis gärna delar vidare av till andra, för den här sortens pyssel har gett mig mycket glädje och lugnat mina nerver under tunga perioder. Det är helt enkelt terapeutiskt att få pynja med något smått och få set det fina resultatet. Möjligtvis kunde jag arrangera en workshop i att bygga miniatyrhus av kebabpaket och kartong, eller något liknande? Men för tillfället nöjer jag mig med att skriva ner några allmänna tips, ifall någon av er vill testa på hobbyn.

En av de stora styrkorna i att själv tillverka miniatyrfigurer och -landskap för bordrollspel är att det kan göras för billigt, utan att betala sig sjuk. Många bolag (exempelvis Games Workshop) säljer både enskilda plastfigurer och arméregementen för rätt höga priser, vilket gäller också terrängbitar. Men genom att återanvända billiga leksaker och modifiera dem på olika vis kan man få riktigt fina resultat, eller genom att skulptera eget av hårdnande modelleringsmassa. Även då jag tidvis handlar miniatyrer av dyrare märken försöker jag tänka ekonomiskt, genom att försöka köpa de mest fördelaktiga alternativen. Istället för att köpa en dyr enskild figur av t.ex. en arméledare skaffar jag hellre en låda med delar för många soldater, som jag kan försöka att bygga om till en egen fin arméledare. Jag tycker framförallt om lådor med miniatyrer där det kommer stora mängder överlopps delar, som kan kombineras med nästan vilka figurer som helst i ungefär samma storlek. Ett annat knep för att spara pengar på miniatyrer är att köpa brädspel, som ibland kan ha dussintals figurer inuti för ett extremt lågt styckepris.

En billig tusenfoting kan få nytt liv som ett jättemonster.

Också med miniatyrlandskap går det att använda leksaker så långt fantasin räcker. Det finns en enorm frihet att använda vad som helst för material till att bygga både stora landskap i ett stycke, eller små terrängbitar som kan kombineras till ett större landskap. Isoleringsplast (av t.ex. märket Finnfoam) är ett mycket populärt material att använda, för det är lätt att skära i bitar och det går att skulptera in detaljer med en blyertspenna för att skapa tegelväggar eller plankgolv. Dessutom är det lätt att få det att se ut som stenblock och till skillnad från styrox vittrar det inte sönder lika lätt. Det enda besvärliga är att isoleringsplast från järnhandeln kommer vanligtvis i ganska stora stycken, som tar mycket utrymme i små studentlyor. Som tur finns alternativet att istället använda snabbmatsförpackningar, som är tillverkade av samma plastmaterial (XPS) och kommer färdigt i mycket tunna stycken. Likt alla matförpackningar är det underförstått att paketen ska tvättas ordentligt innan användning i pysselsyfte. En mycket viktig detalj gällande isoleringsplast är att det materialet ska helst inte spraymålas, för att sprayfärgen kan få materialet att börja smälta och se ut som skrovlig lavasten. Istället rekommenderar jag att göra grundfärgen som en blandning av limlack/decoupagelim med målfärg, exempelvis svart.

Att bygga miniatyrer av återvunnet material kan i princip vem som helst lära sig att göra själv. Nuförtiden finns det på internet otaliga mängder av artiklar och videon som erbjuder tips och råd i hur man kan tillverka byggnader och landskap relativt smärtfritt. Det finns också detaljerade instruktioner för mycket avancerade byggprojekt, med inbyggda ledlampor, magneter eller stora vattendrag gjorda av epoxiharts. Det kan kännas lite skrämmande som nybörjare att se hur fantastiskt detaljerade projekt vissa andra lyckats tillverka, men det lönar sig alltid att ta det första steget till att bygga något alldeles eget. Det går att börja med något smått och enkelt projekt, t.ex. en liten stuga, varefter man sedan gradvis försöker testa sig fram mot något svårare. Förmågan att pyssla på miniatyrer utvecklas konstant och det är en glädje i sig att kunna upptäcka nya tekniker, samt att testa på nya material. Att följa med andras instruktioner och råd kan vara till stor hjälp för att komma igång, men jag rekommenderar också att våga tänka utanför lådan då man tar intryck från andra miniatyrskapare. Genom improvisation och experimentering kan man nå nästan samma resultat på ett enklare vis, i synnerhet om inspirationskällan är tillverkad med verktyg och material som just då känns ännu överväldigande.

Terrängbitar som byggts närmare 20 år sedan, då jag var tonåring.

Jag kunde räkna upp en lång lista på alla tekniker och verktyg jag haft roligt att använda, eller de olika materialen jag fått testa på och som erbjuder varierande potential för något häftigt. Men huvudpoängen är att rekommenderar jag den här hobbyn, främst för att det finns så stor kreativ frihet i att bygga vad man vill och hur man vill. Jag har mestadels byggt monster och figurer med fantasytema, men det är fritt fram att pröva på andra genrer. Det går också helt bra att använda samma material och tekniker till att bygga dockhem, eller andra slags prydnadsföremål. Dekorativa book nooks till bokhyllan har blivit riktigt populära under senaste åren. Till sist vill jag dela med mig några tumregler att minnas: Kom ihåg att små delar lätt försvinner, limpistolen är brännhet och att snabblim fastnar ofta lättare på fingrarna än det man arbetar med. Sannolikt kommer ni att flera gånger bli frustrerade och svära som sjömän när något blir svårt, men i längden är det värt det.

Gradvis mer Trekkigt på Discovery

 

Jag skrev tidigare om mina tankar kring den nya Star Trek-serien Discoverys första säsong, vilken var en mestadels ojämn upplevelse och gav tittarna en mycket dyster inblick i Star Treks framtid. Men säsongen blev gradvis mer optimistisk till tonen och besättningen lyckades mot slutet insistera på de bekanta humanistiska värderingarna som medlemmar i Starfleet brukar försöka eva upp till. Därför var jag nyfiken ifall uppkommande säsonger kunde fortsätta på den trenden och göra Discovery mindre kontroversiell bland Trekfansen.

Precis som jag hoppats fick producenterna till mestadels uppfyllt sitt behov av mörker under första säsongen och tonade sedan ner det i den andra säsongen, som var betydligt mer optimistisk och hade ett starkare fokus på upptäcktsresande då besättningen försökte lösa ett intergalaktiskt mysterium. Säsongen kan dessutom beskrivas som att den bestod till stor del av skadekontroll, för det märktes tydligt att skaparna ville få en synligare koppling till tidigare Trek-serier för att tilltala dem som inte uppskattade första säsongens nymodigheter. Exempelvis skippades en hel del av teknologin som ansetts vara för futuristiskt för vad som tidigare etablerats om 2250-talet, medan klingonerna fick långt hår och skägg igen för att se lite mindre ut som orcher. Dessutom inkluderades mer direkta referenser till ursprungliga Star Trek och serien introducerade några bekanta rollfigurer från det förflutna, främst av dem kapten Christopher Pike. Pike var den ursprungliga kaptenen för skeppet Enterprise i pilotavsnittet från 1965, men förutom det hade han spelat en rätt liten roll även om folk tyckte om hans mentorrelation till Kirk i de nya filmerna från 2000-talet. Men i.o.m. Anson Mounts fenomenala rollprestation har Pike blivit betydligt mer uppskattad rollfigur och anses nu vara en av de bästa kaptenerna i hela franchisen. Så mycket att han ska snart få en egen spin-off om äventyren innan Kirk tog över hans jobb.

Jag tyckte mestadels om Discoverys andra säsong, även om den var fortfarande rätt ojämn och jag tyckte inte riktigt om vart mysteriet slutgiltigt ledde seriens händelseförlopp. Ett annat problem för mig var att de diverse förbättringarna bidrog paradoxalt nog också till att framhäva de olika element som gjorde Discovery till en så omstridd serie inom Star Trek-kretsarna. Men jag vill påpeka att i längden övervägde de bra sakerna de dåliga. Jag måste upprepa att jag tyckte mycket om Pike som den nya kaptenen över skeppet Discovery, för han var en välkommen dynamisk ledare med en faderlig relation till sin besättning vilket påminde om kaptener som Picard. Jag gillar också hur vi får veta lite mer om det stora antalet bakgrundskaraktärer som funnits på skeppet sedan början, även om de flesta av dem fortfarande har för lite att göra. Exempelvis skulle det ha varit trevligt att få lära känna en av de potentiellt mest intressanta av dessa rollfigurer tidigare, gärna innan avsnittet där hen dör tragiskt. Sagda dödsfall skulle ha gett ett större inflytande över tittaren om vi fått känna till rollfigurens sorgliga bakgrundshistoria redan under första säsongen, eller åtminstone ett par avsnitt tidigare.  De tidigare serierna fokuserade vanligtvis på en större samling huvudpersoner som kunde dela på synligheten, ibland med avsnitt som handlade specifikt om deras synvinkel och vad de höll på med när de var lediga. I Discovery har det mestadels varit ojämnt stark fokus på den ensamma huvudpersonen Michael Burnham och lite grann på några av hennes närmaste kompanjoner, vilket i bästa fall varit en hälften så stor grupp som i The Next Generation, Deep Space 9 eller i Voyager. Den andra säsongen var ett steg mot rätt håll, men jag vill gärna se mer av de andra rollfigurernas upplevelser.  

Den tredje säsongen avslutades nyligen och kortfattat kan jag konstatera att denna säsong fortsatte på förra säsongens utveckling mot det bättre. Nu passar serien bättre in med det vi sett tidigare på Star Trek, för det finns mer fokus på fler huvudpersoner och stämningen fortsätter att vara idealistisk. Jag undviker helst spoilers, men det går inte att undvika att berätta om hur tredje säsongen äger rum i en ännu mer avlägsen framtid. På grund av händelserna i säsong två slängdes skeppet Discovery framåt i tiden nästan tusen år, till en för besättningen obekant tidsperiod då allting bekant vänts radikalt uppochner. Mycket likt premissen för Voyager är de långt borta hemifrån och de tvingas försöka anpassa sig till den nya tillvaron, förutom att det finns ingen möjlighet till att återvända hem. Handlingen påverkas stort av att Federationen har nästan utplånats totalt på 3100-talet och universumet är splittrat, jämförbart med då Romarriket gick sönder. Därför blir besättningens mål att få kontakt med Federationens kvarlevor och göra sitt bästa för att förbättra livet för planeter som tappat hoppet.

Största problemet för mig med Discovery är fortfarande att Michael Burnham är den rollfigur som serien mest handlar om. Sedan början har hon varit problematisk, för att hon känns ärligt talat som en rollfigur ur en dålig fanfic: Hon beskrivs som hyperintelligent och hon har alltid rätt i det mesta, men hon är också hänsynslös i att driva igenom sin bästa lösning för alla problem; de flesta intergalaktiska mysterier och konspirationer berör henne personligt, eller så blandar hon sig i andras problem, för hon har ett massivt messias- och martyrkomplex; och så är hon dessutom Spocks adoptivsyster (som aldrig nämnts tidigare), vilket lägger henne farligt nära att vara en Mary Sue. Men i rättvisans namn bör det påpekas att mycket av hennes sämre sidor ofta tas upp i handlingen, som då andra karaktärer tidvis ger henne en välförtjänt utskällning över hennes tanklöshet. Hon har dessutom mer djup än en renodlad Mary Sue, för hennes karaktärsdrag berättigas genom att dessa orsakats via mängder av trauman i hennes uppväxt. Skådespelaren Sonequa Martin-Green gör förövrigt ett bra jobb med det manusmaterial hon har att arbeta med, men jag har ändå rätt lite övers för rollfiguren Michael Burnham för i mitt tycke tar hon utrymme från betydligt mer intressanta personer i serien. Jag är inte heller glad över att Michael har nästan alltid rätt i farosituationer, men att hon driver igenom sin sak som en klumpig ångvält och mycket ofta låter hon bli att försöka ordentligt övertyga andra om varför de borde lyssna på henne. Detta har lett direkt till många dödsfall i serien, vilket stärker hennes känsla av att hon borde ta ansvar över allting i galaxen. Därför välkomnar jag alla de avsnitt som lägger fokus på andra medlemmar av besättningen, exempelvis kelpiern Saru, som är bland mina favoriter inom hela Star Trek. 

Den första icke-mänskliga kaptenen med en huvudroll. Mera sådant, tack!

Som tur är Discoverys tredje säsong den mest jämna hittills i kvalité från början till slut, trots Michaels fortsatta centralroll i handlingen. Den nya tidsperioden ger serien en fräsch start och mer friheter att bryta sig loss från detaljer som etablerats i tidigare Star Trek, men utan att förvränga den optimistiska framtidssynen som karakteriserar Star Trek. Den post-apokalyptiska framtiden i säsong tre påminner om Romarrikets splittring på sena 400-talet, medan Discoverys uppdrag kan jämföras med den tidiga katolska kyrkans försök att återförena de splittrade romerska riksdelarna till en ny gemenskap. I bästa Trekkiga anda handlar det om att återbygga och återförena, vilket känns som ett bra budskap i dagens tillvaro där så mycket känns splittrat och hotfullt.

Det här var den första säsongen som jag tyckte om genomgående och det känns nu som att Discovery blivit en Star Trek-serie på allvar. Det har bekräftats att serien kommer att återkomma med en fjärde säsong, vilket jag för första gången är riktigt entusiastisk för istället för bara försiktigt optimistisk. Jag är nyfiken över hur äventyret fortsätter, ifall skaparna igen hittar på en ny massiv intergalaktisk konflikt, eller om det kunde bli en mer episodisk serie i stil med Trek-serierna på 90-talet. Det kunde vara riktigt intressant att få se mer av vardagen på 3100-talet, då Discovery åker från planet till planet, för att gradvis återuppliva Federationen. Dessutom kunde det vara roligt om de mindre prominenta rollfigurerna fortsätter att få mer synbarhet. Jag ser också framemot serien om Pike och hoppas att de olika Star Trek-serierna fortsätter att vara sevärda.

Pyssel under pandemin

Jag hade riktigt bra tur med året 2020, för sett på efterhand gick det relativt smärtfritt för vår familj. Visserligen hände det några otrevliga saker och jag var själv i karantän mer än en gång, men det värsta var den långa perioden av osäkerhet då ingen visste vad som kommer att hända. Men jag upplever att vi klarade oss bra och kom lindrigt undan jämfört med hur illa det gick för många på annan ort och framförallt i andra länder. Dessutom tröstar det mig att hela mänskligheten klarat sig relativt bra då vi jämför med läget under året 536, då i princip allt som kunde gå fel gjorde så, spektakulärt och på global skala. Just det årtalet var bara ett dåligt år på en längre period av katastrofer, men det som hände just då var det mest synliga eländet.

 

Mitt 2020 kunde milt sagt ha varit mycket värre och det rymdes mycket trevligt i min tillvaro. En av fördelarna med att vara småbarnsförälder är att det förberedde för den sociala distanseringen och underlättade situationen. Jag orkade dessutom bättre med arbetslöshet den här gången, för jag tog dagligen hand om ett litet barn och hann inte bli uttråkad. Det bästa med året var att jag fick mer tid för pyssel och hantverk än under de föregående två åren, mer än under båda åren tillsammans. Jag har i flera år lidit av en brist på tid för hobbyverksamhet och saknad av ett ordentligt verkstadsutrymme, vilket inte underlättats av att jag pinar mig själv genom att regelbundet sträckkolla på diverse hantverksvideon på Youtube. Därför var det en välkommen ändring i tillvaron att få bygga saker oftare igen.

Sedan hösten 2019 hade jag sakta arbetat i små etapper på en kortfilm om troll i folktro, med animerade dockor. Medan projektet fortgick insåg jag gradvis att jag behövde bygga fler dockor för att fylla de olika rollerna. Jag byggde en trollgumma, en huldra, ett argt trollhuvud med skägg, samt en trollbebis. Filmprojektet blev färdigt under gångna hösten och publicerades på tre olika språk.

 

På tal om troll: På mitt nya jobb fick jag chansen att testa krympande plast och gjorde en nyckelring med en teckning av ett troll. Intressant nog blev färgerna mycket mer intensiva då bilden krömp ihop. Jag ser potential med att använda det här materialet i fortsättningen, kanske för att göra dekorativa kyrkfönster på en miniatyr.

Förutom dockor till filmprojekt fick jag också flera chanser att pröva på diverse idéer till miniatyrer. I många av pysselvideona jag ser på byggs fantastiska landskap och miniatyrhus av materialet XPS, som är en slags isoleringsplast. Tyvärr säljs det i Finland vanligtvis i mycket stora förpackningar, som inte skulle rymmas in i min nuvarande lägenhet. Men som tur märkte jag att snabbmatsförpackningar är tillverkade av samma material och kan användas istället, bara dessa diskas ordentligt först. Jag ritade med en penna ett mönster på materialet för att göra en stenvägg, vilken jag limmade runt ett gravljus som ser ut som ett kyrktorn. 

Jag fortsätter gärna att experimentera med XPS, för jag har sett hur det kan användas till att bygga riktigt imponerande miniatyrbyggnader. Om jag lyckas tillräckligt bra kan jag bygga virtuella kulisser för möjliga filmprojekt.

Ett annat material jag experimenterade mycket med på hösten var en modelleringsmassa av märket Liquitex. Massan kan smetas på en yta med t.ex. en pinne eller något annat redskap, fast med en pensel kan man få bra texturer. Det är som att pensla tunn lera, som torkar mycket snabbt. Jag har hittills använt massan för att bilda ett fruset landskap och för att skapa päls på en monsternoshörning. 

Förövrigt på miniatyrplan gjorde jag om några billiga leksaker till drakar, jättar och statyer för en stadsmiljö.

Alla idéer hann jag tyvärr inte förverkliga under årets gång, men jag har förberett inför det kommande året genom att införskaffa redskap och material för billigt. Det finns brädspelsversioner på olika kampanjmoduler till Dungeons & Dragons och en del av de äldre spelen kan fås för riktigt billigt numera, med ett 40-tal rätt så bra gjorda miniatyrer inuti varje låda. Jag har nu köpt spelen Wrath of Ashardalon, Legend of Drizzt och Castle Ravenloft, men funderar på att möjligtvis också köpa något av de övriga spelen. Framförallt Ravenloft tilltalar mig för att jag gillar gotisk skräck och ser mycket likheter till klassiska Castlevania på NES, medan de andra brädspelen erbjuder mängder av material för mer typisk fantasy.

Så här är läget på pysselfronten i januari 2021 och utloppet för kreativitet hjälpte mig att klara av galenskapen under det gångna året. Jag hoppas ha tid även det här året för att bygga på miniatyrterräng, måla små figurer och tillverka dockor för animation. Jag har mängder av idéer jag vill förverkliga och tar itu med dem lite i taget.