Jag skrev tidigare om mina tankar kring den nya Star Trek-serien Discoverys första säsong, vilken var en mestadels ojämn upplevelse och gav tittarna en mycket dyster inblick i Star Treks framtid. Men säsongen blev gradvis mer optimistisk till tonen och besättningen lyckades mot slutet insistera på de bekanta humanistiska värderingarna som medlemmar i Starfleet brukar försöka eva upp till. Därför var jag nyfiken ifall uppkommande säsonger kunde fortsätta på den trenden och göra Discovery mindre kontroversiell bland Trekfansen.
Precis som jag hoppats fick producenterna till mestadels uppfyllt sitt behov av mörker under första säsongen och tonade sedan ner det i den andra säsongen, som var betydligt mer optimistisk och hade ett starkare fokus på upptäcktsresande då besättningen försökte lösa ett intergalaktiskt mysterium. Säsongen kan dessutom beskrivas som att den bestod till stor del av skadekontroll, för det märktes tydligt att skaparna ville få en synligare koppling till tidigare Trek-serier för att tilltala dem som inte uppskattade första säsongens nymodigheter. Exempelvis skippades en hel del av teknologin som ansetts vara för futuristiskt för vad som tidigare etablerats om 2250-talet, medan klingonerna fick långt hår och skägg igen för att se lite mindre ut som orcher. Dessutom inkluderades mer direkta referenser till ursprungliga Star Trek och serien introducerade några bekanta rollfigurer från det förflutna, främst av dem kapten Christopher Pike. Pike var den ursprungliga kaptenen för skeppet Enterprise i pilotavsnittet från 1965, men förutom det hade han spelat en rätt liten roll även om folk tyckte om hans mentorrelation till Kirk i de nya filmerna från 2000-talet. Men i.o.m. Anson Mounts fenomenala rollprestation har Pike blivit betydligt mer uppskattad rollfigur och anses nu vara en av de bästa kaptenerna i hela franchisen. Så mycket att han ska snart få en egen spin-off om äventyren innan Kirk tog över hans jobb.
Jag tyckte mestadels om Discoverys andra säsong, även om den var fortfarande rätt ojämn och jag tyckte inte riktigt om vart mysteriet slutgiltigt ledde seriens händelseförlopp. Ett annat problem för mig var att de diverse förbättringarna bidrog paradoxalt nog också till att framhäva de olika element som gjorde Discovery till en så omstridd serie inom Star Trek-kretsarna. Men jag vill påpeka att i längden övervägde de bra sakerna de dåliga. Jag måste upprepa att jag tyckte mycket om Pike som den nya kaptenen över skeppet Discovery, för han var en välkommen dynamisk ledare med en faderlig relation till sin besättning vilket påminde om kaptener som Picard. Jag gillar också hur vi får veta lite mer om det stora antalet bakgrundskaraktärer som funnits på skeppet sedan början, även om de flesta av dem fortfarande har för lite att göra. Exempelvis skulle det ha varit trevligt att få lära känna en av de potentiellt mest intressanta av dessa rollfigurer tidigare, gärna innan avsnittet där hen dör tragiskt. Sagda dödsfall skulle ha gett ett större inflytande över tittaren om vi fått känna till rollfigurens sorgliga bakgrundshistoria redan under första säsongen, eller åtminstone ett par avsnitt tidigare. De tidigare serierna fokuserade vanligtvis på en större samling huvudpersoner som kunde dela på synligheten, ibland med avsnitt som handlade specifikt om deras synvinkel och vad de höll på med när de var lediga. I Discovery har det mestadels varit ojämnt stark fokus på den ensamma huvudpersonen Michael Burnham och lite grann på några av hennes närmaste kompanjoner, vilket i bästa fall varit en hälften så stor grupp som i The Next Generation, Deep Space 9 eller i Voyager. Den andra säsongen var ett steg mot rätt håll, men jag vill gärna se mer av de andra rollfigurernas upplevelser.
Den tredje säsongen avslutades nyligen och kortfattat kan jag konstatera att denna säsong fortsatte på förra säsongens utveckling mot det bättre. Nu passar serien bättre in med det vi sett tidigare på Star Trek, för det finns mer fokus på fler huvudpersoner och stämningen fortsätter att vara idealistisk. Jag undviker helst spoilers, men det går inte att undvika att berätta om hur tredje säsongen äger rum i en ännu mer avlägsen framtid. På grund av händelserna i säsong två slängdes skeppet Discovery framåt i tiden nästan tusen år, till en för besättningen obekant tidsperiod då allting bekant vänts radikalt uppochner. Mycket likt premissen för Voyager är de långt borta hemifrån och de tvingas försöka anpassa sig till den nya tillvaron, förutom att det finns ingen möjlighet till att återvända hem. Handlingen påverkas stort av att Federationen har nästan utplånats totalt på 3100-talet och universumet är splittrat, jämförbart med då Romarriket gick sönder. Därför blir besättningens mål att få kontakt med Federationens kvarlevor och göra sitt bästa för att förbättra livet för planeter som tappat hoppet.
Största problemet för mig med Discovery är fortfarande att Michael Burnham är den rollfigur som serien mest handlar om. Sedan början har hon varit problematisk, för att hon känns ärligt talat som en rollfigur ur en dålig fanfic: Hon beskrivs som hyperintelligent och hon har alltid rätt i det mesta, men hon är också hänsynslös i att driva igenom sin bästa lösning för alla problem; de flesta intergalaktiska mysterier och konspirationer berör henne personligt, eller så blandar hon sig i andras problem, för hon har ett massivt messias- och martyrkomplex; och så är hon dessutom Spocks adoptivsyster (som aldrig nämnts tidigare), vilket lägger henne farligt nära att vara en Mary Sue. Men i rättvisans namn bör det påpekas att mycket av hennes sämre sidor ofta tas upp i handlingen, som då andra karaktärer tidvis ger henne en välförtjänt utskällning över hennes tanklöshet. Hon har dessutom mer djup än en renodlad Mary Sue, för hennes karaktärsdrag berättigas genom att dessa orsakats via mängder av trauman i hennes uppväxt. Skådespelaren Sonequa Martin-Green gör förövrigt ett bra jobb med det manusmaterial hon har att arbeta med, men jag har ändå rätt lite övers för rollfiguren Michael Burnham för i mitt tycke tar hon utrymme från betydligt mer intressanta personer i serien. Jag är inte heller glad över att Michael har nästan alltid rätt i farosituationer, men att hon driver igenom sin sak som en klumpig ångvält och mycket ofta låter hon bli att försöka ordentligt övertyga andra om varför de borde lyssna på henne. Detta har lett direkt till många dödsfall i serien, vilket stärker hennes känsla av att hon borde ta ansvar över allting i galaxen. Därför välkomnar jag alla de avsnitt som lägger fokus på andra medlemmar av besättningen, exempelvis kelpiern Saru, som är bland mina favoriter inom hela Star Trek.
 |
| Den första icke-mänskliga kaptenen med en huvudroll. Mera sådant, tack! |
Det här var den första säsongen som jag tyckte om genomgående och det känns nu som att Discovery blivit en Star Trek-serie på allvar. Det har bekräftats att serien kommer att återkomma med en fjärde säsong, vilket jag för första gången är riktigt entusiastisk för istället för bara försiktigt optimistisk. Jag är nyfiken över hur äventyret fortsätter, ifall skaparna igen hittar på en ny massiv intergalaktisk konflikt, eller om det kunde bli en mer episodisk serie i stil med Trek-serierna på 90-talet. Det kunde vara riktigt intressant att få se mer av vardagen på 3100-talet, då Discovery åker från planet till planet, för att gradvis återuppliva Federationen. Dessutom kunde det vara roligt om de mindre prominenta rollfigurerna fortsätter att få mer synbarhet. Jag ser också framemot serien om Pike och hoppas att de olika Star Trek-serierna fortsätter att vara sevärda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar