Spökande sjörövare

 
Än en gång är det dags för Linkaras årliga tävling för korta skräckvideon till Longbox of the Damned och jag deltar igen. Den här gången handlar mitt bidrag om odöda sjörövare som gestaltas av dockor som jag byggt under de senaste åren, ursprungligen i syfte att användas till något av de femtielva idéer vi diskuterat om för Guerilla Pictures. Tyvärr har vardagslivet satt en lång paus på det projektet, främst på grund av arbete och studier, men inte minst också för att några av oss har fått barn. Min blivande ettåring behöver nästan all den tid som jag inte arbetar, men då hon sover kan jag pyssla på i små etapper. Det förhindrar mig från att helt tappa fingerfärdigheten med video- och hantverksprojekt och förhoppningsvis kan GP-gänget göra sporadiska kortfilmer i framtiden igen. Men tillsvidare får det räcka med sådana här miniprojekt:

Jag tycker om att pyssla och därför skriver jag gärna om dockorna som använts till den här videon. Den första dockan jag byggde var sjörövarkaptenen, börjandes med huvudet. Jag har länge velat göra dockor för att animera dem i stopmotion, men av diverse orsaker har det varit lättare hittills att göra marionettdockor och med dem krävs det annorlunda knep för att skapa rörelse. Kring 2015 hade jag  kommit på metoden att bygga en dockas huvud på en bykpinne, för att den vägen kunna röra på dockans mun med ena handen. Kaptenens utseende med grönt skinn, stort skägg och klädseln baserade jag på skurken LeChuck från Monkey Island-spelen, eftersom jag älskar den spelserien och tycker om karikerade zombier i största allmänhet. Huvudet är en separat del av kroppen men jag kan maipulera dem tillsammans, genom att med ena handen dra i trådar som bundits i armarna på dockan.

Skägget är fårull, ögonen är plastpärlor och kläderna är en gammal socka.

Dockans kropp står på en bas målad i blått så att jag ska kunna använda chroma-key för att skapa illusionen att den svävar i luften. Av samma orsak och för att dens hud är grön behöver dockan manipuleras mot en blå bakgrund, eventuellt med blåa handskar på.

Monstertomaterna ser på.

Resten av dockorna byggdes i samma grundstil, fast enklare struktur. Likt kaptenen är de gröna, missbildade människoskelett i sjörövarplagg, men de är alla byggda i ett stycke. Tyvärr är dessa dockor svårare att manipulera och lederna på dem är för lösa för ordentlig stop-motion.

Det kan behövas även en zombifierad papegoja.

Som tur finns det möjligheten att digitalt animera dem genom betalversionen av programmet Hit Film Pro, vilket gör det möjligt att använda dockorna till diverse krävande projekt. Det blir visserligen inte lika stiligt resultat som proper stop-motion eller marionetteknik, men tillräckligt bra resultat för att manipulera spökliga pirater. Tack vare det kunde jag nu manipulera dockorna på ett sätt som inte var möjligt för mig då när använde dem till en video där vi diskuterade piratfilmer:

Skeppen i båda videorna är stillbilder på gamla miniatyrer av segelfartyg, vilket passade bra för sjörövarnas farkost men jag vill inför eventuella framtida piratprojekt göra ett eget miniatyrskepp. Jag lyckades ett par år sedan hitta på rea en stilig miniatyr på regalskeppet Vasa, men delarna är fortfarande i lådan p.g.a. utrymmesbrist här hemma. Närvaron av en bebis inverkar såklart också, så allt miniatyrbygge är på minimum tills jag bor i ett större hem. 

Jag har som ambition att bygga mer avancerade dockor i framtiden, i hopp om att bli lika bra som Richard Svensson (The Lone Animator), som gjort mycket fina kortfilmer inspirerade av Lovecraft och andra skräckförfattare. Drömmen om att fortsätta med egna filmprojekt igen är stark och genom att testa på små grejer som Linkaras tävling gör det möjligt för mig att orka, tills vi förhoppningsvis lyckas få ihop det gamla gänget igen. Vem vet? Kanske det blir något inom närmaste året, eller så?

Warcraft, innan WoW

Jag är gammal nog att minnas tiden då de flesta dator- och konsolspel inte ännu spelades över internet, utan i regel hemma hos någon och på samma apparat. Ingen skillnad om det var NES, SNES, någon av Segas apparater eller en vanlig bordsdator; så var det med det mesta som spelades kompisar emellan kring mitten av 90-talet. En dag hemma hos en kompis råkade vi spela det då splitternya strategispelet Warcraft II: Tides of Darkness, som till denna dag är mitt favoritspel. Numera känner de flesta till det massiva onlinerollspelet World of Warcraft, som milt sagt överskuggat de tre mycket populära strategispelen som publicerades mella 1994 och 2003. Men långt innan WoW fick franchisen sin början med spelet Warcraft: Orcs & Humans och efter det fortsatte Blizzard att producera allt mer ambitiösa spel i den serien, samt skapade ytterligare två omtyckta franchises i Starcraft och Diablo.

Kortfattat går alla Warcraft-spelen ut på krigsföring i en fantasyvärld, huvudsakligen mellan människor och orcher samt bägge sidors färggranna bundsförvanter. I de tre strategispelen  utvecklar båda sidorna sina arméer genom att samla råvaror (guld, trä och ibland olja), vilka sedan används till att bygga olika byggnader som behövs för att producera truppstyrkor med diverse funktion och uppgraderingar. Eftersom spelaren inte direkt har tillgång till en effektiv armé krävs en hel del planering och arbete för att få sin ekonomi stabil nog att bygga upp en tuff stridsstyrka som kan besegra motståndaren. Samtidigt försöker den andra sidan göra precis lika, vilket gör det mycket tillfredsställande då den egna armén äntligen blivit kraftig nog att totalt utplåna motståndarens bas.

Drastiska ändringar mellan åren -94 och -95.

Den första Warcraft är ganska standard som ett spel om krigsstrategi, men år -94 var det mycket banbrytande och påverkade en hel genre så mycket att snart ville alla kopiera det. Bara ett år senare kom Warcraft II som var ännu mer avancerat och banbrytande. För egen del fastnade jag för spelet mest på grund av det estetiska, för jag tycker mycket om pixelgrafiken i Warcraft II. De olika spelfigurerna man styr har dessutom mängder av roliga kommentarer då spelaren klickar på dem, i synnerhet då de blir irriterade av att bli klickade för många gånger på rad. Musiken är förövrigt härligt medryckande och lyckades på ett år gå från första spelets gammaldags MIDI-plinkande till tidsenligt sett mycket avancerad orkestermusik, även om de flesta instrumenten förverkligades på synth. Om inte annat borde spelets musik ses som anmärkningsvärd för att det används en cembalo i många snuttar, vilket ger soundtracket en vagt renässansstil karaktär som passar en fantasyvärld med riddare, drakar och magi.

Faktum är att enda sedan jag första gången spelade ett Warcraft-spel har min personliga föreställning av troper och andra element inom fantasylitteratur påverkats starkt av hur sådant porträtteras i spelen. Ett tydligt exempel är orcherna, som i Warcraft II kan enklast beskrivas som karikerade djävulsdyrkande mongol-vikingar med grönt skinn. Människornas sida i de olika spelen har i mitt tycke representerat ganska generisk fantasy med riddare i skinande rustning, metrosexuella alver och trollkarlar i långa kåpor, alltså en typiskt "god" grupp. Men orchernas sida är roligare spela, dels för de är så överdrivet ondskefulla men också för att de har de mer underhållande kommentarerna. Som jag skrivit tidigare om godhet respektive ondska i rollspel har jag svårt att spela rollfigurer som är realistiskt ondskefulla, medan karikerad ondska kan vara riktigt roligt eftersom det inte kan tas på allvar. Orcherna i Warcraft I och II är blodtörstiga och krigiska monster, som använder ohelig magi för att frammana demoner och att animera döda lik. Men de låter dessutom alla som Cookie Monster och är nästan gulligt entusiastiska i hur onda de är. Orcherna har så roligt med allt de gör att spelaren har roligt tillsammans med dem, t.ex. då de ska meja ner alvernas huvudstad.

De flesta som spelar WoW blev troligtvis introducerade till franchisen först genom det spelet, eller så är de för unga för att minnas de gamla strategispelen som byggde upp världen. Oberoende hur fallet är har bristen på kontext bidragit till flera nördgräl online om ifall Warcraft stjäl idéer av miniatyrspelet Warhammer av Games Workshop eller tvärtom, för det finns mängder av estetiska likheter och liknande koncept. Fast likheterna är ännu mer uppenbara inom sci-fi-spelen Starcraft och Warhammer 40,000. Visserligen har Warhammer funnits sedan 1983 och Warhammer 40,000 sedan 1987, så de fanns till innan Blizzards spel på 90-talet men faktum är att båda spelmakarna lånar idéer av varandra titt som tätt och påverkar varandras produkt. Inte för att glömma hur mycket Warhammer inspirerats av ännu äldre fantasyspel som Dungeons & Dragons, som å sin sida norpat sitt innehåll från flera årtionden värt av fantasylitteratur, o.s.v., o.s.v... Kortfattat kan man säga att ingenting i är vare sig nytt eller unikt.

Men det finns ett långvarigt rykte om att det första Warcraft-spelet skulle ursprungligen ha varit baserat på Warhammer men att det uppstod ett gräl om kontraktet med Games Workshop, så Blizzard valde att finslipa det de programmerat och publicerade spelet under ett nytt namn. Det kan helt bra hända att så är fallet, för Games Workshop har i flera år varit ökänd för orimliga krav då de låtit någon annan arbeta med deras produkter. Vi talar trots allt om bolaget som velat få copyright på termen "space marine". Utöver det är det troligt på grund av de många och mycket uppenbara likheterna med Warhammer, framförallt med hur orcherna porträtteras. Människornas sida ser som sagt mestadels ganska typiska ut för medeltidsfantasy, men orcherna i Warcraft blandar estetik från både orcher i Warhammer och andra onda grupperingar i den spelvärlden. Hornen på hjälmarna och djävulsdyrkandet påminner mig i synnerhet om de domedagsbesatta Chaos Warriors, men det kunde också förklaras med att båda spelmakarna troligtvis tyckte om estetiken i klassisk heavy metal. Men som sagt: Ingenting är nytt eller unikt.

Jag tycker också om Warcraft III från 2002, som är ett bättre designat spel och har en mer utarbetad berättelse. Men redan i det spelet började spelseriens handling ta steg som inte föll mig i smaken och den trenden har fortsatt allt starkare i WoW, som har utvecklats till något för mig helt obekant och ärligt talat inte känns som mitt Warcraft längre. Jag är medveten om att nostalgi spelar en stor roll i att Warcraft II är fortfarande mitt favoritspel, även efter all utveckling som skett inom spelindustrin under de 23 år sedan spelet kom ut. Jämfört med moderna strategispel är det ett ganska simpelt spel som har begränsad förmåga att berätta sin handling, som då var ännu mycket grovhuggen och enkel i förhållande till vad berättelsen om Warcraft sedermera vuxit till. Utöver det att världen ändrats så mycket är dock formatet på WoW som spel en stor bidragande orsak till att jag tappat intresse, för jag spelar helst inte online och jag tycker att det är stöld att betala mer än en gång för samma spel. Ska jag spela med andra människor gör jag det hellre genom bordrollspel eller brädspel, för då sitter de där med mig. Datorspel ska helst vara asociala för min del. Om WoW var mer likt gamla datarollspel eller Skyrim, med samma stora öppna miljöer och en välskriven singelkampanj, då kunde det finnas en möjlighet (och risk) att jag skulle fastna hårt för spelet. Men i nuläge saknar jag intresse för WoW och väntar hellre på en hypotetisk Warcraft IV, om det alls går längre att göra ett sådant strategispel.

Blizzard har dock nyligen annonserat ett intressant projekt, som kanske gör det till en möjlighet i framtiden: De ska göra en uppdaterad nyversion av Warcraft III, med ny grafik och handlingen finslipad för att bättre passa in med alla retcons som skett i WoW. Det sistnämnda är jag lite tudelad över, för jag har inget intresse för det mesta som introducerats i WoW och föredrar den version av franchisens bakgrundshistoria som gällde tidigare. Men jag är frestad över att testa detta kommande spel i hopp om att det skulle vara roligt.  Dessutom lär det finnas mycket stora möjligheter för att skapa egna äventyr och kampanjer till spelet med editorn som kommer med. De två första spelen är förövrigt aktuella nu igen då Blizzard gjort ett avtal med GOG om att publicera deras gamla spel och anpassa dessa till nyare spelsystem. Det är mycket välkommet för GOG gör en god gärning genom sin verksamhet, för det finns mängder av gamla spel som inte går längre att spela på nyare datorer utan mycket huvudbry. Som av ett mirakel funkar mitt personliga exemplar av Warcraft II Battle.Net Editon fortfarande, trots att nästan alla mina övriga spel från 90-talet och tidiga 2000-talet vägrar fungera på Windows nyare än XP. Spelet fungerar bra även om grafiken stärvar minimalt, men jag köper ändå spelet igen via GOG ifall skivan inte alls fungerar på en framtida dator. Förutom att vi som redan är frälsta får möjligheten att spela igen våra kära gamla spel ger det här dessutom möjligheten för nya spelare att ta del av de gamla spelen. Förhoppningsvis kan de också få en uppskattning för dem.

Doktorn är död, länge leve Doktorn

Jag har skrivit tidigare både om hur jag tycker om Doctor Who och hur jag tidvis blivit besviken med seriens utveckling, inte minst på grund av Steven Moffats period som chefskribent. Moffat är nu borta ur bilden och inför den nyaste säsongen har det varit en hel del spekulationer och uppståndelse, vilket hör till då nya producenter tar över och då Doktorn porträtteras av en ny skådespelare. Det har varit så sedan första Doktorn spelad av William Hartnell ersattes av Patrick Troughton (vilket skedde år 1966) och det kommer troligtvis att fortsättningsvis vara på det viset så länge som serien existerar. Fast den här gången har det varit ovanligt mycket spekulation och uppståndelse, för den (officielt) trettonde Doktorn spelas av en kvinna, skådespelaren Jodie Whitaker. På samma sätt som då Ghostbusters skulle återvända med kvinnliga huvudrollsinnehavare fanns det nu igen de sedvanliga klagomålen på internet om att en kvinna inte kan spela Doktorn, eller att serien förstörs då PC-polisen tar över, och så vidare.

[Som en fotnot kan jag nämna att den nya Ghostbusters var tyvärr en besvikelse för mig, då jag sett framemot dess potential som fanns på papper och för att jag gillar många av huvudrollsinnehavarna. Men det bör också påpekas att filmens diverse problem berodde inte egentligen på att spökjägarna den här gången hade äggstockar, utan mest på ojämn regi och en serie dåliga produktionsval. Som en tröst blev skådisen Kate McKinnon en av mina favoritkomiker för hennes arbete på SNL och jag hoppas gärna på att se mer av henne i fortsättningen.]

Doktorns byte av kön väckte helt förväntat mängder av diskussioner, men trots det verkar det som tur aldrig ha blivit lika överskuggat av kontrovers som med Ghostbusters. Visserligen har jag aktivt undvikit fankretsar online under de senaste åren, efter att jag insåg hur det ohjälpligt uppstår giftiga miljöer inom alla fandoms. Så det är oklart exakt hur mycket drama som alla seriösa "Whovians" igen utsatt varandra för, fast troligtvis ganska mycket med tanke på hur mycket vi alla i regel överreagerar på något vi är passionerade över. Dock från min bekväma position i mainstream har jag fått uppfattningen att de flesta tittare verkar ha godkänt den nya Doktorn utan något större drama, åtminstone inte mer än vanligt då någons favoritdoktor ersätts med en nykomling.

Personligen har jag inte haft något problem med möjligheten att Doktorn skulle byta kön, vilket det tidvis spekulerats om så tidigt som på 1970-talet och kommit till tals varje gång en ny skådespelare kommer att ta över rollen. Precis som med alla potentiella manliga skådespelare ser jag det som viktigare att ha en passande skådespelare till rollen. Trots att det finns mängder av diverse skillnader mellan individuella inkarnationer av Doktorn finns det en hel del karaktärsdrag som tenderar återkomma, vilket gör det klart för tittaren att det är fortfarande samma person även med nytt ansikte. Huvudsaken är att alla skådespelarna ska kännas som samma varelse som rest genom tid och rymd i en blå telefonkiosk och den kontinuitet märks hos de olika skådespelarna som haft rollen sedan 1963. Det gäller även Matt Smith och Peter Davison, som känts för mig som lite väl unga och pojkaktiga för att spela Doktorn. Då är det huvudsakliga kravet för en hypotetisk kvinnlig Doktor densamma som för en hypotetisk manlig en: Det ska kännas som Doktorn, oberoende vilka personlighetsdrag och ytdetaljer som varierar från tidigare.

Det är något jag kan kortfattat säga att gäller Jodie Whitaker, för hon känns verkligen som Doktorn för mig. Hon känns som samma huvudperson och likt alla tidigare byten av skådisar känns det mer som en estetisk än fundamental ändring. Främst blir jag påminnd om David Tennant, den tionde Doktorn, som var en av mina personliga favoriter och som fick mig att fastna för serien till att börja med. Likt Tennant är Whitakers Doktor en mycket entusiastisk upptäcktsresande, som tidvis påminner om en kompis som släpar med någon på galna spontana äventyr genom krokiga gator och bortglömda sandvägar i ödemarken. Största skillnaden mellan Whitaker och de flesta Doktorer är att hon tillsvidare tycks sakna en dold (eller uppenbar) mörk sida, vilket framhävts mycket sedan serien återvände år 2005. Doktorer tenderar ha en undangömd hänsynslöshet och leder ofta till en viss skenhelighet i deras påstådda beslut att inte döda, eller så tenderar de göra monstruöst dumma beslut som skapar mer lidande än om de hållit sig undan. Det har varit ett starkt återkommande tema med 2000- och 2010-talets Doktorer, vars inflytande över universumet jämförts flera gånger med en gud och gjorts till en metakommentar över seriens förhållande till dess fans. Hittills har den här Doktorn lyckats undvika större antiheroiska dåd och hon ger ett genuint intryck av att vara mycket snäll och har tillsynes en större ansvarskänsla för att resa i tid och rum, då en tidsresenär kan orsaka mycket förstörelse.

Men det är inte bara nya skådespelare som ska beaktas, för efter Steven Moffats sju år i makten hade jag insett att chefskribenten har minst lika stor påverkan som en skådespelare som passar in i Doktorns roll. En potentiellt perfekt huvudrollsinnehavare är inte nödvändigtvis tillräckligt för att serien ska vara tillfredställande om de ansvariga producenterna har planer som går i annan riktning. Som jag skrivit tidigare var Peter Capaldis porträttering av Doktorn en mycket välkommen ändring till serien, men jag upplevde att han tyvärr aldrig fick leva upp till sitt fulla potential som Doktor. Den skulden lägger jag främst på chefskribentens val och framförallt på att serien verkade handla mer om kompanjonen Clara Oswald än om Doktorn. Det är nu varit och farit, men poängen är att även den bästa tänkbara Doktor är beroende av materialet hen får arbeta med och vem som har ultimat bestämmanderätt. 

Av ovannämnda orsak har min försiktighet inför den senaste säsongen påverkats betydligt mer av den nya chefskribenten Chris Chibnalls potential och betydligt mindre av att Jodie Whitaker är den första kvinnliga Doktorn. Likt Steven Moffat har Chibnall tidigare skrivit ett flertal avsnitt, men problemet är att jag inte riktigt tyckt om ett enda av dem. Det bästa jag kan säga är att jag inte aktivt ogillade ett av avsnitten han skrev, vilket gjorde mig inte precis entusiastisk för just honom som chefskribent. En av orsakerna till min besvikelse med Moffat var att han hade skrivit många mycket bra avsnitt under Russell T. Davies ledning, vissa av dem mina personliga favoriter. Det fanns mycket stora förväntningar för Moffats period som chefskribent baserat på hans tidigare verk, medan Chibnall var i princip ett vilt kort för mig eftersom han hade inte haft en mycket distinkt stil för mig att greppa om. Dessutom visste jag att Chibnalls deprimerande mörka polisserie Broadchurch inte borde tas i beaktande för mycket i spekulation om hurdan hans Doctor Who skulle bli, så jag hade därmed ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av den kommande säsongen. 

Som tur verkar jag ha oroat mig i onödan. Precis som med Whitaker har Chibnall gjort ett i mitt tycke riktigt bra jobb, bortom mina förväntningar. Utgående från den första säsongen känns serien som en fräsch blandning av nytt och gammalt, för likt sina två föregångare har Chibnall valt olika element från klassiska Doctor Who att lägga fokus på. Sedan 2005 har seriens stämning och Doktorns karakterisering till varierande grad tagit intryck från olika perioder i seriens förflutna, exempelvis då Matt Smiths Doktor tog tydligast intryck från Patrick Troughtons Doktor under åren 1966-69 och äventyren hade mycket likheter i stämning. Chibnalls första säsong tar mycket intryck från den riktigt första säsongen från 1963 med William Hartnell, då allting i serien var fortfarande nytt och okänt. Det var även osäkert om Doktorn var en skurk eller inte, för han var i början en hänsynslös gammal surgubbe som kidnappade sina kompanjoner. Innan Doktorn blev en betydligt mer gemytlig figur bidrog han aktivt till att tidiga Doctor Who var en lågmält kuslig skräckserie, vilket förstärktes av de minimalistiska kulisserna och den bisarrt experimentella elektroniska musiken. Whitaker är dock från första början betydligt vänligare än Hartnell var i sin entré, troligtvis för att Capaldi hade redan spelat en mer hänsynslös och sur äldre Doktor.

Intressant nog är Chibnalls Doctor Who stämningsmässigt mycket lik franchisens ursprung dels just för att den försöker ta avstånd från nostalgi för seriens förflutna, medan de två föregående chefskribenterna tidvis frossade för mycket i nostalgiska referenser. Säsongen har mycket sparsamt och subtilt refererat till tidigare avsnitt, samt försökt aktivt undvika att lägga fokus på återvändande monster. Likt de riktigt tidiga avsnitten från 60-talet sker de nya äventyren i miljöer som känns lika nya och obekanta för publiken som för karaktärerna. Känslan av att allt är nytt förstärks genom att Whitakers Doktor upplever det mesta ganska långt på samma villkor som kompanjonerna och publiken. Hon är visserligen likt tidigare Doktorer mer mentalt förberedd på att unversumet är fyllt av konstiga och ologiska saker, men överlag saknar hon den ganska blasé attityden som Doktorn brukar tidvis ha mot tidigare osedda monster. Universumet i Doctor Who känns dessutom nu mindre välkomnande för inkräktare som reser genom tid och rum i en blå telefonkiosk, för både Doktorn och kompanjonerna verkar vara i lika stor fara som de utsatta lokalinvånare de möter i varje avsnitt. Känslan av otrygghet framhävs också av att serien ser annorlunda ut vad gäller kamerateknik och regi, för många av avsnitten är inspelade i en stil som påminner om långsamt påkrypande skräckfilmer.

Den nya säsongen är som sagt en blandning av nytt och gammalt, precis som varje ny säsong eller epok av Doctor Who. Vi har en ny Doktor som påminner om de tidigare Doktorerna, som reser genom tid och rum likt de tidigare Doktorerna, tillsammans med en liten grupp kompanjoner, samt som möter brokiga karaktärer och monster i varje avsnitt. Med tanke på hur stor grej det gjorts av att Doktorn spelas av en kvinna kan jag inte påstå att jag skulle ha märkt att serien påverkats nämnvärt av det, för utöver vissa små kommentarer har det inte dragits värst mycket uppmärksamhet till det i själva handlingen. Det är inte som om TARDISen mittiallt blivit Barbie-rosa eller att Jodie Whitaker konstant nämner att hon är en kvinna nu. Det har skett kanske en bråkdel så många gånger som Matt Smith talade om hur coolt det är att bära en fluga, eller hur ofta Tom Baker erbjöd någon babyformad godis, eller hur ofta Jon Pertwee ville omvända polariteten på neutronflödet, eller vilken som helst av de återkommande catch-phrases som diverse Doktorer haft över 55 år.

För min del är jag glad att Doktorn är fortfarande Doktorn, men det gläder mig ännu mer att Doktorn känns välskriven som karaktär och att äventyren också känns välskrivna. Jodie Whitaker har hittills varit en riktigt bra efterträdare till Peter Capaldi, medan Chris Chibnall har gjort ett lika bra arbete som chefskribent. I synnerhet som han i mitt tycke lyckades i nyårsspecialen göra säsongens enda återkommande monster intressant igen. Det har varit en mycket sevärd säsong, men tyvärr också en ganska kort en på bara 10 avsnitt. Fortsättning följer dessutom först om ett drygt år för Doctor Who tar igen ett mellanår, men förhoppningsvis är den följande säsongen värd en lång väntan. Även om jag lärt mig att vara försiktig med mina förväntningar har jag blivit riktigt entusiastisk för vad som komma ska, vilket är en mycket trevlig känsla.