Doktorn är död, länge leve Doktorn

Jag har skrivit tidigare både om hur jag tycker om Doctor Who och hur jag tidvis blivit besviken med seriens utveckling, inte minst på grund av Steven Moffats period som chefskribent. Moffat är nu borta ur bilden och inför den nyaste säsongen har det varit en hel del spekulationer och uppståndelse, vilket hör till då nya producenter tar över och då Doktorn porträtteras av en ny skådespelare. Det har varit så sedan första Doktorn spelad av William Hartnell ersattes av Patrick Troughton (vilket skedde år 1966) och det kommer troligtvis att fortsättningsvis vara på det viset så länge som serien existerar. Fast den här gången har det varit ovanligt mycket spekulation och uppståndelse, för den (officielt) trettonde Doktorn spelas av en kvinna, skådespelaren Jodie Whitaker. På samma sätt som då Ghostbusters skulle återvända med kvinnliga huvudrollsinnehavare fanns det nu igen de sedvanliga klagomålen på internet om att en kvinna inte kan spela Doktorn, eller att serien förstörs då PC-polisen tar över, och så vidare.

[Som en fotnot kan jag nämna att den nya Ghostbusters var tyvärr en besvikelse för mig, då jag sett framemot dess potential som fanns på papper och för att jag gillar många av huvudrollsinnehavarna. Men det bör också påpekas att filmens diverse problem berodde inte egentligen på att spökjägarna den här gången hade äggstockar, utan mest på ojämn regi och en serie dåliga produktionsval. Som en tröst blev skådisen Kate McKinnon en av mina favoritkomiker för hennes arbete på SNL och jag hoppas gärna på att se mer av henne i fortsättningen.]

Doktorns byte av kön väckte helt förväntat mängder av diskussioner, men trots det verkar det som tur aldrig ha blivit lika överskuggat av kontrovers som med Ghostbusters. Visserligen har jag aktivt undvikit fankretsar online under de senaste åren, efter att jag insåg hur det ohjälpligt uppstår giftiga miljöer inom alla fandoms. Så det är oklart exakt hur mycket drama som alla seriösa "Whovians" igen utsatt varandra för, fast troligtvis ganska mycket med tanke på hur mycket vi alla i regel överreagerar på något vi är passionerade över. Dock från min bekväma position i mainstream har jag fått uppfattningen att de flesta tittare verkar ha godkänt den nya Doktorn utan något större drama, åtminstone inte mer än vanligt då någons favoritdoktor ersätts med en nykomling.

Personligen har jag inte haft något problem med möjligheten att Doktorn skulle byta kön, vilket det tidvis spekulerats om så tidigt som på 1970-talet och kommit till tals varje gång en ny skådespelare kommer att ta över rollen. Precis som med alla potentiella manliga skådespelare ser jag det som viktigare att ha en passande skådespelare till rollen. Trots att det finns mängder av diverse skillnader mellan individuella inkarnationer av Doktorn finns det en hel del karaktärsdrag som tenderar återkomma, vilket gör det klart för tittaren att det är fortfarande samma person även med nytt ansikte. Huvudsaken är att alla skådespelarna ska kännas som samma varelse som rest genom tid och rymd i en blå telefonkiosk och den kontinuitet märks hos de olika skådespelarna som haft rollen sedan 1963. Det gäller även Matt Smith och Peter Davison, som känts för mig som lite väl unga och pojkaktiga för att spela Doktorn. Då är det huvudsakliga kravet för en hypotetisk kvinnlig Doktor densamma som för en hypotetisk manlig en: Det ska kännas som Doktorn, oberoende vilka personlighetsdrag och ytdetaljer som varierar från tidigare.

Det är något jag kan kortfattat säga att gäller Jodie Whitaker, för hon känns verkligen som Doktorn för mig. Hon känns som samma huvudperson och likt alla tidigare byten av skådisar känns det mer som en estetisk än fundamental ändring. Främst blir jag påminnd om David Tennant, den tionde Doktorn, som var en av mina personliga favoriter och som fick mig att fastna för serien till att börja med. Likt Tennant är Whitakers Doktor en mycket entusiastisk upptäcktsresande, som tidvis påminner om en kompis som släpar med någon på galna spontana äventyr genom krokiga gator och bortglömda sandvägar i ödemarken. Största skillnaden mellan Whitaker och de flesta Doktorer är att hon tillsvidare tycks sakna en dold (eller uppenbar) mörk sida, vilket framhävts mycket sedan serien återvände år 2005. Doktorer tenderar ha en undangömd hänsynslöshet och leder ofta till en viss skenhelighet i deras påstådda beslut att inte döda, eller så tenderar de göra monstruöst dumma beslut som skapar mer lidande än om de hållit sig undan. Det har varit ett starkt återkommande tema med 2000- och 2010-talets Doktorer, vars inflytande över universumet jämförts flera gånger med en gud och gjorts till en metakommentar över seriens förhållande till dess fans. Hittills har den här Doktorn lyckats undvika större antiheroiska dåd och hon ger ett genuint intryck av att vara mycket snäll och har tillsynes en större ansvarskänsla för att resa i tid och rum, då en tidsresenär kan orsaka mycket förstörelse.

Men det är inte bara nya skådespelare som ska beaktas, för efter Steven Moffats sju år i makten hade jag insett att chefskribenten har minst lika stor påverkan som en skådespelare som passar in i Doktorns roll. En potentiellt perfekt huvudrollsinnehavare är inte nödvändigtvis tillräckligt för att serien ska vara tillfredställande om de ansvariga producenterna har planer som går i annan riktning. Som jag skrivit tidigare var Peter Capaldis porträttering av Doktorn en mycket välkommen ändring till serien, men jag upplevde att han tyvärr aldrig fick leva upp till sitt fulla potential som Doktor. Den skulden lägger jag främst på chefskribentens val och framförallt på att serien verkade handla mer om kompanjonen Clara Oswald än om Doktorn. Det är nu varit och farit, men poängen är att även den bästa tänkbara Doktor är beroende av materialet hen får arbeta med och vem som har ultimat bestämmanderätt. 

Av ovannämnda orsak har min försiktighet inför den senaste säsongen påverkats betydligt mer av den nya chefskribenten Chris Chibnalls potential och betydligt mindre av att Jodie Whitaker är den första kvinnliga Doktorn. Likt Steven Moffat har Chibnall tidigare skrivit ett flertal avsnitt, men problemet är att jag inte riktigt tyckt om ett enda av dem. Det bästa jag kan säga är att jag inte aktivt ogillade ett av avsnitten han skrev, vilket gjorde mig inte precis entusiastisk för just honom som chefskribent. En av orsakerna till min besvikelse med Moffat var att han hade skrivit många mycket bra avsnitt under Russell T. Davies ledning, vissa av dem mina personliga favoriter. Det fanns mycket stora förväntningar för Moffats period som chefskribent baserat på hans tidigare verk, medan Chibnall var i princip ett vilt kort för mig eftersom han hade inte haft en mycket distinkt stil för mig att greppa om. Dessutom visste jag att Chibnalls deprimerande mörka polisserie Broadchurch inte borde tas i beaktande för mycket i spekulation om hurdan hans Doctor Who skulle bli, så jag hade därmed ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av den kommande säsongen. 

Som tur verkar jag ha oroat mig i onödan. Precis som med Whitaker har Chibnall gjort ett i mitt tycke riktigt bra jobb, bortom mina förväntningar. Utgående från den första säsongen känns serien som en fräsch blandning av nytt och gammalt, för likt sina två föregångare har Chibnall valt olika element från klassiska Doctor Who att lägga fokus på. Sedan 2005 har seriens stämning och Doktorns karakterisering till varierande grad tagit intryck från olika perioder i seriens förflutna, exempelvis då Matt Smiths Doktor tog tydligast intryck från Patrick Troughtons Doktor under åren 1966-69 och äventyren hade mycket likheter i stämning. Chibnalls första säsong tar mycket intryck från den riktigt första säsongen från 1963 med William Hartnell, då allting i serien var fortfarande nytt och okänt. Det var även osäkert om Doktorn var en skurk eller inte, för han var i början en hänsynslös gammal surgubbe som kidnappade sina kompanjoner. Innan Doktorn blev en betydligt mer gemytlig figur bidrog han aktivt till att tidiga Doctor Who var en lågmält kuslig skräckserie, vilket förstärktes av de minimalistiska kulisserna och den bisarrt experimentella elektroniska musiken. Whitaker är dock från första början betydligt vänligare än Hartnell var i sin entré, troligtvis för att Capaldi hade redan spelat en mer hänsynslös och sur äldre Doktor.

Intressant nog är Chibnalls Doctor Who stämningsmässigt mycket lik franchisens ursprung dels just för att den försöker ta avstånd från nostalgi för seriens förflutna, medan de två föregående chefskribenterna tidvis frossade för mycket i nostalgiska referenser. Säsongen har mycket sparsamt och subtilt refererat till tidigare avsnitt, samt försökt aktivt undvika att lägga fokus på återvändande monster. Likt de riktigt tidiga avsnitten från 60-talet sker de nya äventyren i miljöer som känns lika nya och obekanta för publiken som för karaktärerna. Känslan av att allt är nytt förstärks genom att Whitakers Doktor upplever det mesta ganska långt på samma villkor som kompanjonerna och publiken. Hon är visserligen likt tidigare Doktorer mer mentalt förberedd på att unversumet är fyllt av konstiga och ologiska saker, men överlag saknar hon den ganska blasé attityden som Doktorn brukar tidvis ha mot tidigare osedda monster. Universumet i Doctor Who känns dessutom nu mindre välkomnande för inkräktare som reser genom tid och rum i en blå telefonkiosk, för både Doktorn och kompanjonerna verkar vara i lika stor fara som de utsatta lokalinvånare de möter i varje avsnitt. Känslan av otrygghet framhävs också av att serien ser annorlunda ut vad gäller kamerateknik och regi, för många av avsnitten är inspelade i en stil som påminner om långsamt påkrypande skräckfilmer.

Den nya säsongen är som sagt en blandning av nytt och gammalt, precis som varje ny säsong eller epok av Doctor Who. Vi har en ny Doktor som påminner om de tidigare Doktorerna, som reser genom tid och rum likt de tidigare Doktorerna, tillsammans med en liten grupp kompanjoner, samt som möter brokiga karaktärer och monster i varje avsnitt. Med tanke på hur stor grej det gjorts av att Doktorn spelas av en kvinna kan jag inte påstå att jag skulle ha märkt att serien påverkats nämnvärt av det, för utöver vissa små kommentarer har det inte dragits värst mycket uppmärksamhet till det i själva handlingen. Det är inte som om TARDISen mittiallt blivit Barbie-rosa eller att Jodie Whitaker konstant nämner att hon är en kvinna nu. Det har skett kanske en bråkdel så många gånger som Matt Smith talade om hur coolt det är att bära en fluga, eller hur ofta Tom Baker erbjöd någon babyformad godis, eller hur ofta Jon Pertwee ville omvända polariteten på neutronflödet, eller vilken som helst av de återkommande catch-phrases som diverse Doktorer haft över 55 år.

För min del är jag glad att Doktorn är fortfarande Doktorn, men det gläder mig ännu mer att Doktorn känns välskriven som karaktär och att äventyren också känns välskrivna. Jodie Whitaker har hittills varit en riktigt bra efterträdare till Peter Capaldi, medan Chris Chibnall har gjort ett lika bra arbete som chefskribent. I synnerhet som han i mitt tycke lyckades i nyårsspecialen göra säsongens enda återkommande monster intressant igen. Det har varit en mycket sevärd säsong, men tyvärr också en ganska kort en på bara 10 avsnitt. Fortsättning följer dessutom först om ett drygt år för Doctor Who tar igen ett mellanår, men förhoppningsvis är den följande säsongen värd en lång väntan. Även om jag lärt mig att vara försiktig med mina förväntningar har jag blivit riktigt entusiastisk för vad som komma ska, vilket är en mycket trevlig känsla.