Doktorn är död, länge leve Doktorn

Jag har skrivit tidigare både om hur jag tycker om Doctor Who och hur jag tidvis blivit besviken med seriens utveckling, inte minst på grund av Steven Moffats period som chefskribent. Moffat är nu borta ur bilden och inför den nyaste säsongen har det varit en hel del spekulationer och uppståndelse, vilket hör till då nya producenter tar över och då Doktorn porträtteras av en ny skådespelare. Det har varit så sedan första Doktorn spelad av William Hartnell ersattes av Patrick Troughton (vilket skedde år 1966) och det kommer troligtvis att fortsättningsvis vara på det viset så länge som serien existerar. Fast den här gången har det varit ovanligt mycket spekulation och uppståndelse, för den (officielt) trettonde Doktorn spelas av en kvinna, skådespelaren Jodie Whitaker. På samma sätt som då Ghostbusters skulle återvända med kvinnliga huvudrollsinnehavare fanns det nu igen de sedvanliga klagomålen på internet om att en kvinna inte kan spela Doktorn, eller att serien förstörs då PC-polisen tar över, och så vidare.

[Som en fotnot kan jag nämna att den nya Ghostbusters var tyvärr en besvikelse för mig, då jag sett framemot dess potential som fanns på papper och för att jag gillar många av huvudrollsinnehavarna. Men det bör också påpekas att filmens diverse problem berodde inte egentligen på att spökjägarna den här gången hade äggstockar, utan mest på ojämn regi och en serie dåliga produktionsval. Som en tröst blev skådisen Kate McKinnon en av mina favoritkomiker för hennes arbete på SNL och jag hoppas gärna på att se mer av henne i fortsättningen.]

Doktorns byte av kön väckte helt förväntat mängder av diskussioner, men trots det verkar det som tur aldrig ha blivit lika överskuggat av kontrovers som med Ghostbusters. Visserligen har jag aktivt undvikit fankretsar online under de senaste åren, efter att jag insåg hur det ohjälpligt uppstår giftiga miljöer inom alla fandoms. Så det är oklart exakt hur mycket drama som alla seriösa "Whovians" igen utsatt varandra för, fast troligtvis ganska mycket med tanke på hur mycket vi alla i regel överreagerar på något vi är passionerade över. Dock från min bekväma position i mainstream har jag fått uppfattningen att de flesta tittare verkar ha godkänt den nya Doktorn utan något större drama, åtminstone inte mer än vanligt då någons favoritdoktor ersätts med en nykomling.

Personligen har jag inte haft något problem med möjligheten att Doktorn skulle byta kön, vilket det tidvis spekulerats om så tidigt som på 1970-talet och kommit till tals varje gång en ny skådespelare kommer att ta över rollen. Precis som med alla potentiella manliga skådespelare ser jag det som viktigare att ha en passande skådespelare till rollen. Trots att det finns mängder av diverse skillnader mellan individuella inkarnationer av Doktorn finns det en hel del karaktärsdrag som tenderar återkomma, vilket gör det klart för tittaren att det är fortfarande samma person även med nytt ansikte. Huvudsaken är att alla skådespelarna ska kännas som samma varelse som rest genom tid och rymd i en blå telefonkiosk och den kontinuitet märks hos de olika skådespelarna som haft rollen sedan 1963. Det gäller även Matt Smith och Peter Davison, som känts för mig som lite väl unga och pojkaktiga för att spela Doktorn. Då är det huvudsakliga kravet för en hypotetisk kvinnlig Doktor densamma som för en hypotetisk manlig en: Det ska kännas som Doktorn, oberoende vilka personlighetsdrag och ytdetaljer som varierar från tidigare.

Det är något jag kan kortfattat säga att gäller Jodie Whitaker, för hon känns verkligen som Doktorn för mig. Hon känns som samma huvudperson och likt alla tidigare byten av skådisar känns det mer som en estetisk än fundamental ändring. Främst blir jag påminnd om David Tennant, den tionde Doktorn, som var en av mina personliga favoriter och som fick mig att fastna för serien till att börja med. Likt Tennant är Whitakers Doktor en mycket entusiastisk upptäcktsresande, som tidvis påminner om en kompis som släpar med någon på galna spontana äventyr genom krokiga gator och bortglömda sandvägar i ödemarken. Största skillnaden mellan Whitaker och de flesta Doktorer är att hon tillsvidare tycks sakna en dold (eller uppenbar) mörk sida, vilket framhävts mycket sedan serien återvände år 2005. Doktorer tenderar ha en undangömd hänsynslöshet och leder ofta till en viss skenhelighet i deras påstådda beslut att inte döda, eller så tenderar de göra monstruöst dumma beslut som skapar mer lidande än om de hållit sig undan. Det har varit ett starkt återkommande tema med 2000- och 2010-talets Doktorer, vars inflytande över universumet jämförts flera gånger med en gud och gjorts till en metakommentar över seriens förhållande till dess fans. Hittills har den här Doktorn lyckats undvika större antiheroiska dåd och hon ger ett genuint intryck av att vara mycket snäll och har tillsynes en större ansvarskänsla för att resa i tid och rum, då en tidsresenär kan orsaka mycket förstörelse.

Men det är inte bara nya skådespelare som ska beaktas, för efter Steven Moffats sju år i makten hade jag insett att chefskribenten har minst lika stor påverkan som en skådespelare som passar in i Doktorns roll. En potentiellt perfekt huvudrollsinnehavare är inte nödvändigtvis tillräckligt för att serien ska vara tillfredställande om de ansvariga producenterna har planer som går i annan riktning. Som jag skrivit tidigare var Peter Capaldis porträttering av Doktorn en mycket välkommen ändring till serien, men jag upplevde att han tyvärr aldrig fick leva upp till sitt fulla potential som Doktor. Den skulden lägger jag främst på chefskribentens val och framförallt på att serien verkade handla mer om kompanjonen Clara Oswald än om Doktorn. Det är nu varit och farit, men poängen är att även den bästa tänkbara Doktor är beroende av materialet hen får arbeta med och vem som har ultimat bestämmanderätt. 

Av ovannämnda orsak har min försiktighet inför den senaste säsongen påverkats betydligt mer av den nya chefskribenten Chris Chibnalls potential och betydligt mindre av att Jodie Whitaker är den första kvinnliga Doktorn. Likt Steven Moffat har Chibnall tidigare skrivit ett flertal avsnitt, men problemet är att jag inte riktigt tyckt om ett enda av dem. Det bästa jag kan säga är att jag inte aktivt ogillade ett av avsnitten han skrev, vilket gjorde mig inte precis entusiastisk för just honom som chefskribent. En av orsakerna till min besvikelse med Moffat var att han hade skrivit många mycket bra avsnitt under Russell T. Davies ledning, vissa av dem mina personliga favoriter. Det fanns mycket stora förväntningar för Moffats period som chefskribent baserat på hans tidigare verk, medan Chibnall var i princip ett vilt kort för mig eftersom han hade inte haft en mycket distinkt stil för mig att greppa om. Dessutom visste jag att Chibnalls deprimerande mörka polisserie Broadchurch inte borde tas i beaktande för mycket i spekulation om hurdan hans Doctor Who skulle bli, så jag hade därmed ingen aning om vad jag kunde förvänta mig av den kommande säsongen. 

Som tur verkar jag ha oroat mig i onödan. Precis som med Whitaker har Chibnall gjort ett i mitt tycke riktigt bra jobb, bortom mina förväntningar. Utgående från den första säsongen känns serien som en fräsch blandning av nytt och gammalt, för likt sina två föregångare har Chibnall valt olika element från klassiska Doctor Who att lägga fokus på. Sedan 2005 har seriens stämning och Doktorns karakterisering till varierande grad tagit intryck från olika perioder i seriens förflutna, exempelvis då Matt Smiths Doktor tog tydligast intryck från Patrick Troughtons Doktor under åren 1966-69 och äventyren hade mycket likheter i stämning. Chibnalls första säsong tar mycket intryck från den riktigt första säsongen från 1963 med William Hartnell, då allting i serien var fortfarande nytt och okänt. Det var även osäkert om Doktorn var en skurk eller inte, för han var i början en hänsynslös gammal surgubbe som kidnappade sina kompanjoner. Innan Doktorn blev en betydligt mer gemytlig figur bidrog han aktivt till att tidiga Doctor Who var en lågmält kuslig skräckserie, vilket förstärktes av de minimalistiska kulisserna och den bisarrt experimentella elektroniska musiken. Whitaker är dock från första början betydligt vänligare än Hartnell var i sin entré, troligtvis för att Capaldi hade redan spelat en mer hänsynslös och sur äldre Doktor.

Intressant nog är Chibnalls Doctor Who stämningsmässigt mycket lik franchisens ursprung dels just för att den försöker ta avstånd från nostalgi för seriens förflutna, medan de två föregående chefskribenterna tidvis frossade för mycket i nostalgiska referenser. Säsongen har mycket sparsamt och subtilt refererat till tidigare avsnitt, samt försökt aktivt undvika att lägga fokus på återvändande monster. Likt de riktigt tidiga avsnitten från 60-talet sker de nya äventyren i miljöer som känns lika nya och obekanta för publiken som för karaktärerna. Känslan av att allt är nytt förstärks genom att Whitakers Doktor upplever det mesta ganska långt på samma villkor som kompanjonerna och publiken. Hon är visserligen likt tidigare Doktorer mer mentalt förberedd på att unversumet är fyllt av konstiga och ologiska saker, men överlag saknar hon den ganska blasé attityden som Doktorn brukar tidvis ha mot tidigare osedda monster. Universumet i Doctor Who känns dessutom nu mindre välkomnande för inkräktare som reser genom tid och rum i en blå telefonkiosk, för både Doktorn och kompanjonerna verkar vara i lika stor fara som de utsatta lokalinvånare de möter i varje avsnitt. Känslan av otrygghet framhävs också av att serien ser annorlunda ut vad gäller kamerateknik och regi, för många av avsnitten är inspelade i en stil som påminner om långsamt påkrypande skräckfilmer.

Den nya säsongen är som sagt en blandning av nytt och gammalt, precis som varje ny säsong eller epok av Doctor Who. Vi har en ny Doktor som påminner om de tidigare Doktorerna, som reser genom tid och rum likt de tidigare Doktorerna, tillsammans med en liten grupp kompanjoner, samt som möter brokiga karaktärer och monster i varje avsnitt. Med tanke på hur stor grej det gjorts av att Doktorn spelas av en kvinna kan jag inte påstå att jag skulle ha märkt att serien påverkats nämnvärt av det, för utöver vissa små kommentarer har det inte dragits värst mycket uppmärksamhet till det i själva handlingen. Det är inte som om TARDISen mittiallt blivit Barbie-rosa eller att Jodie Whitaker konstant nämner att hon är en kvinna nu. Det har skett kanske en bråkdel så många gånger som Matt Smith talade om hur coolt det är att bära en fluga, eller hur ofta Tom Baker erbjöd någon babyformad godis, eller hur ofta Jon Pertwee ville omvända polariteten på neutronflödet, eller vilken som helst av de återkommande catch-phrases som diverse Doktorer haft över 55 år.

För min del är jag glad att Doktorn är fortfarande Doktorn, men det gläder mig ännu mer att Doktorn känns välskriven som karaktär och att äventyren också känns välskrivna. Jodie Whitaker har hittills varit en riktigt bra efterträdare till Peter Capaldi, medan Chris Chibnall har gjort ett lika bra arbete som chefskribent. I synnerhet som han i mitt tycke lyckades i nyårsspecialen göra säsongens enda återkommande monster intressant igen. Det har varit en mycket sevärd säsong, men tyvärr också en ganska kort en på bara 10 avsnitt. Fortsättning följer dessutom först om ett drygt år för Doctor Who tar igen ett mellanår, men förhoppningsvis är den följande säsongen värd en lång väntan. Även om jag lärt mig att vara försiktig med mina förväntningar har jag blivit riktigt entusiastisk för vad som komma ska, vilket är en mycket trevlig känsla.

Vidare funderingar om läget i finlandssvensk litteratur

Innan julen spelade jag och Johan in en video där vi diskuterade våra åsikter gällande finländsk underhållning, framförallt vad vi anser om det svenskspråkiga litteraturutbudet. Vi beklagade hur film och litteratur i Finland tenderar enligt vår erfarenhet vara mycket repetitiv och upprepa samma dystra berättelser som frossar i social misär tills det blir likt porr, därav begreppet ”misärporr”. På finskspråkigt håll handlar litteraturen fortfarande vanligtvis om fattiga människor som lider av sociopolitiska skäl och den finländska alkoholkulturen, medan motsvarande svenskspråkig litteratur tycks handla allt oftare om angstiga finlandssvenska akademiker bosatta i deprimerande Helsingforsettor. Det sistnämnda är inte precis på samma nivå som den genuint gripande poesin hos Edith Södergran, vars verk influerades av att hon i flera år höll på att dö av en hemsk men även ofta romantiserad sjukdom.

Utöver en allmänt dyster stämning verkar den finländska underhållningen dessutom ha mycket länge varit allergisk mot eskapism med fantasifulla element, vilket reflekterar den allmänt gråa och buttra finländska vardagsattityden om att bara hålla på med nyttigheter. Jag och Johan har båda hört diverse argument för misärporrens pedagogiska verkan i att lära människor att kunna se den oförskönade verkligheten som den är, men ärligt talat tror vi att de flesta är redan tillräckligt medvetna om världens elände eftersom de blir konstant påminda om svårigheter i vardagen genom nyheterna och sin egen försämrade ekonomi. Därför anser vi att många snarare behöver eskapism i sin underhållning för att orka genom ekonomiskt svåra tider som den nuvarande. Dessutom blir litteraturfronten i vårt tycke mycket lidande om den är för enformig och förblir besatt med en ganska dyster variation av ”realism”. Därför skulle vi gärna se betydligt större variation vad gäller tematik och vi hoppas se fler finlandssvenska författare göra som Maria Turtschaninoff, som går emot allmänna trender och skriver fantasy istället för den sedvanliga misärporren.

Det som jag skrivit ovan är i stort sett vad jag och Johan talade om i diskussionsvideon och nu vill jag fortsätta vidare från den ståndpunkten, till att gå mer in på detalj vad vi tycker att det litterära utbudet i Finland kunde ha mer av. Som sagt finns det sedan länge en ovilja bland finländska författare att ha övernaturliga eller paranormala inslag, till skillnad från andra länder där sådant syns i betydligt större omfattning i litteraturen. Därför känns det som en brist att det finns rätt få undantag för den finlandssvenska trenden av minimalistiskt drama och stenhård förankring i författarens vardag. Finlandssvensk litteratur riskerar ofta vara petnoga verklighetstrogen på bekostnad av handlingen, som om 1800-talets litterära realism aldrig tagit slut. Ta som exempel om det skrevs en kosmisk skräckberättelse i bästa lovecraftiska anda, om akademiker som i ett universitetsbibliotek upptäcker en bok med trollformler för att frammana extradimensionella monster från bortom tid och rum. Likt de flesta skräckhistorier av Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft och Stephen King kunde en sådan berättelse helt bra förflyttas till Svenskfinland, men då finns det en stor risk att berättelsen skrivs på ett för finlandssvenskt vis så att största delen av handlingen går ut på huvudpersonernas gnäll om FPA och deras dyra Helsingforsettor. Jag har tillräckligt mycket egna orsaker till att kritisera FPA och andra finländska myndigheter, men jag klarar mig utan att läsa om en fiktiv karaktär som har liknande upplevelser. Även om det kunde ses som ett verktyg att få läsaren att bättre känna igen sig i handlingen vill jag gärna ha min eskapism utan för mycket realism, för jag ser det snarare som något som tar värdefullt sidutrymme från den kosmiska skräcken med obegripliga monster som hotar förinta världen. 

Likt min kollega tycker jag om science fiction, övernaturlig skräck och fantasy och därför efterlyser jag en större öppenhet för fantasifulla element i finlandssvensk litteratur. Mest skulle jag vilja se fler författare våga skriva övernaturliga berättelser som äger rum i Svenskfinland, men som dessutom undviker de vanliga fallgroparna i hur finlandssvenska böcker skrivs. Jag nämnde redan de inflytelserika skräckförfattarna Poe, Lovecraft och King, vars berättelser kunde utan större problem anpassas till en finlandssvensk miljö. Poe skrev drömsk och makaber gotisk skräck och han var samtida med Runeberg och Topelius, så många av hans berättelser kunde  förflyttas till kamrar hemma hos fint herrefolk i de gamla finländska kulturstäderna. Alternativt kunde man tänka sig en skräcknovell som berör samma händelser som Fänrik Ståhls sägner, men istället för en fosterländsk vinkling framhävs krigets trauma genom stupade soldater som går igen och spökar hos de överlevande. Som författare påminner Lovecraft mycket om Poe, fast skräcken i Lovecrafts berättelser kretsar oftare kring dolda hemligheter och mänsklighetens obetydlighet i ett likgiltigt universum. Lovecraft kunde dock variera skalan av sina berättelser, från ofattbart kolossala existentiella frågor om människans plats i världsalltet till mer lokala mörka hemligheter baserade på existerande folktro. King är på samma bana som de två andra författarna, men han är bättre på att skriva om vanliga arbetarmänniskors vardag medan de tidigare författarna föredrog att skriva om akademiker och välbärgade intellektuella. Kings största styrka är att han brukar klara av att placera kusliga och ofta bisarra skräckmoment i trovärdiga småstadsmiljöer. Därför kunde en typisk Kingberättelse placeras i t.ex. en bensinmack någonstans i Korsholm eller i Oravais, med ett monster som gömmer sig i biltvätten.

Som folklorist kan jag bekräfta att det finns mycket folktro i Svenskfinland som kan användas som stoff till övernaturlig litteratur i olika genrer. Det finns mängder av skrämmande folktroväsen och berättelser om dessa, som kunde antingen uppdateras till en modern miljö eller användas för en historisk roman. Ett exempel på återkommande teman i folksagor är drängar och bönder som av varierande skäl gör pakter med övernaturliga väsen, som är antingen genuint välvilliga eller kräver fruktansvärda pris för sin hjälp. Det enklaste vore att helt enkelt skriva om den klassiska berättelsen om en stackare som försöker komma ut ur sin pakt med ett skogsrå eller något värre kräk, förutom att spinna vidare och skriva det som en rysare. Ytterlig inspiration kan plockas ur de många spökhistorier som finns i Svenskfinland, i synnerhet de många hårresande berättelser från stora och lilla ofrederna. Norrmännen har lyckats riktigt bra med att göra moderna skräckhistorier som baserar på både vikingamytologi och folktro om troll, vilket beror på att de anammat sin allmogekultur på ett sätt som sänker tröskeln för berättelser där troll rör sig i en annars realistisk vardag. Trolljegeren är ett ytterst bra exempel på användandet av gammal folkore i nytt syfte, precis som gjordes med Rare Exports och kan göras igen i Finland. Bjäran är ett bra exempel på ett folktroväsen som kan användas, för den är en blodtörstig monsterhare som tjänar häxor i allehanda ofog. Tomtar kan också användas, för det finns mängder av berättelser om dem på varje ort.

Jag vill också framhäva hur det finlandssvenska landskapet kan användas i övernaturlig litteratur på samma vis som H.P. Lovecraft och Stephen King gjort med sina hemorter i New England. I Svenskfinland finns de gamla kulturstäderna som t.ex. Åbo och Borgå, som kan användas för alla möjliga berättelser förlagda till äldre tiders urbana miljöer och fina hem med dess ofina hemligheter. På tal om hemligheter kan arkiven i våra universitetsbibliotek utnyttjas för att ge protagonister en tillgång till dold och förbjuden kunskap. Mest potential för skräckhistorier ser jag dock i Svenskfinlands landsbygd. I vår senaste Halloweendiskussion skämtade jag och Johan om en möjlig skräckberättelse om en grupp stadsbor från Helsingfors som tappar bort sig i Österbotten och blir anfallna av kannibalistiska landsortsbor, som i Texas Chainsaw Massacre och otaliga andra exempel på undergenren hillbilly-horror. Men den österbottniska landsbygden skulle vara perfekt för seriösa skräckberättelser, i synnerhet om huvudpersonerna inte är ortsbor och är inte vana med de långa avstånden mellan bosättningar. De långa avstånden, de stora åkrarna med övergivna ladugårdar och den omringande vildmarken kan bidra till en känsla av isolation, vilket är perfekt för en skräckstämning. Många förbannar sig över småstadsmentalitet och sammanslutna små samhällen, vilket är en till sak som gör landsbygden till en så passande miljö för kuslig litteratur. I synnerhet som det på riktigt förekommit byasamhällen som varit farliga kultnästen, som i det ökända fallet med Maria Åkerblom och Terjärvkulten. Den bisarra historien med Åkerblom är värd att ta inspiration från, för händelseförloppet påminner förbluffande mycket om något som Lovecraft kunde ha skrivit om. Mycket av samma element som finns i landsbygden på fastlandet kan även hittas i skärgården, men det omringande vattnet kan erbjuda en större känsla av isolation och väcka en rädsla för vad som kan gömma sig under ytan. Men isolation kan även användas som redskap för berättelser förlagda i moderna städer bland folkhopar, så det finns en plats även för deprimerande Helsingforsettor i skräck. Bara man sätter med monster och annat utöver det vanliga.

Även om jag nu skrivit mest om skräck så finns det mycket potential för andra slags fantasifyllda berättelser förlagda till Svenskfinland. Den rika folkloren och finländska historien finns tillgänglig för att skriva vilken som helst genre man kan tänkas villa skriva, exempelvis liknande urban fantasy som Neil Gaiman skriver. Om utländska författare känns för avlägsna att ta inspiration från så finns alltid den beundransvärda Tove Jansson. Hennes böcker om Muminfamiljen lyckas beröra den finlandssvenska vardagen och hon befolkar Mumindalen med alla sorters personligheter vem som helst kan känna igen, men hon gör det symboliskt och metaforiskt genom en sagomiljö. Jansson visade att finlandssvensk litteratur kan vara både verklighetstroget och fantasifullt, vilket gör henne mer intressant än de många författare som tillsynes glömt bort att kombinationen är möjlig.

Vad räknas som skräck?

Halloween och allhelgona har varit och farit och vintern är på kommande. Högtiden firades med ruskiga filmer och flera gånger under oktober månad fann jag mig i intressanta debatter gällande ett särskilt tema: Vilka filmer ska räknas till skräckfilmer?

Under vår filmkväll påpekade Johan att han tyckte att Coraline inte är en skräckfilm, trots att den är tidvis riktigt kuslig. Det fick mig att fundera: Hur ruskig måste en film vara för att räknas som en skräckfilm? Jämförbart berättade Kristoffer för mig att många vägrar godkänna hans åsikt om att När lammen tystnar skulle räknas som skräckfilm. Var går då gränsen mellan skräck och thriller? På svenska används ofta begreppet ”rysare”, som verkar vara en rätt bra kompromiss för många thrillers är mer skrämmande än filmer som definieras som skräck och de två genrerna är svåra att skilja åt. Men även om man använder rysare som kompromissterm återstår frågan: Vad räknas till det? Jag instämmer med Johan om att Coraline kan definieras närmare som fantasy, vilket gälle det mesta som Neil Gaiman skrivit, oberoende hur grymt kusligt det kan bli. Men var går gränsen mellan kuslig fantasy och skräck? Är det i mängden ruskiga scener eller i den subjektiva kvalitén av skrämseleffekt? Jag har ärligt talat ingen aning, men det är något som kan funderas över och debatteras i evigheter.

Så mycket är åtminstone klart att en skräckfilm inte nödvändigtvis behöver vara övernaturlig på något sätt, för slashers och andra filmer om seriemördare räknas till skräck. Till slashers kan tekniskt sett även räknas undergenren om djurattacker, för alla hajar och grizzlybjörnar brukar på samma sätt porträtteras som sadistiska jägare som vill mörda kåta tonåringar. Samtidigt finns det skäl att fråga ifall alla slashers kan räknas till skräck, eftersom på tok för många filmer ersätter skräckinjagande atmosfär med litervis fejkblod och istället för spänning är det meningen att man ska vara road av alla fantasifulla sätt man kan döda osympatiska idioter. I värsta fall blir det bara tortyrporr, vilket jag personligen vägrar räkna som skräck. På grund av allt det här är jag lite osäker på vad jag ska tycka om amerikanska slashers och italienska giallos som helhet, men enskilda filmer i vardera räknar jag som skräck eftersom det satsas på en tryckande och kuslig atmosfär.

Atmosfär är i mitt tycke nyckelordet och påverkar min personliga preferens för skräckfilmer och -litteratur. Enskilda skrämselsekvenser behöver inte betyda att en film är skräck om atmosfären annars inte försöker vara skrämmande. Därför skulle jag inte räkna de flesta av Tim Burtons filmer till skräck, eftersom han konsekvent blandar in en komisk karnevalsstämning med alla makabra detaljer. Därför är det tacksamt att det finns en hybridgenre av skräckkomedier där hans filmer hör hemma, tillsammans med Ghostbusters och liknande filmer. Jag föredrar skräck som lyckas med förhållandevis minimala mängder blod och jump-scares hålla en spänd stämning, vilket är en bidragande orsak till att jag gillar gotisk och lovecraftisk skräck. Det samma gäller klassiska filmer som Alfred Hitchcocks utbud, som alla använder blod och våld mycket sparsamt för maximal effekt. En film som i mitt tycke lyckas väldigt väl blanda en tryckande stämning med groteskt råa blodseffekter är The Thing, vilken vi recenserade i vår video. Det är ganska sällsynt att se en film lyckas så väl blanda de två ytterligheterna, för de vidriga monstereffekterna tar inte bort från skräckatmosfären utan hjälper filmen att bli ännu mer ruskig.

En annan sak jag funderat på är ifall en spökfilm kan automatiskt räknas till skräck. Är t.ex. M. Night Shyamalans Sjätte sinnet en skräckfilm även om den är en uppenbar spökhistoria? Den har flera ruggiga scener med spöken, en tidvis mycket kuslig atmosfär och de flesta karaktärerna är ledsna och oroliga. Man kunde argumentera att trots allt det är filmen kanske lite för optimistisk och varmhjärtad för att vara en skräckfilm. Många skräckfilmer har lyckats ha relativt glada slut som inte tar bort från den föregående timmens kusligheter, men i de fallen är karaktärerna oftast fortfarande uppskärrade och höga på endorfin av att ha lyckats överleva en hemsk situation och därför är det fortfarande bitterljuvt. Det Sjätte sinnet handlar mer om att acceptera sin situation och leva vidare, vilket påminner mer om en uppväxthistoria av något slag.

Det samma kan diskuteras gällande de klassiska skräckfilmsmonstren: Dracula, Frankensteins monster, vargmannen, mumien o.s.v. Är de fortfarande skrämmande och kan deras filmer fortfarande kallas skräckfilmer? Redan på 1950-talet hade filmpubliken slutat vara genuint rädd för dessa monster och likt Godzilla efter debutfilmen hade filmerna med dem blivit mysiga spektakel. Barn på 50- och 60-talen tyckte att monsterfilmer var mysruskiga och många föräldrar tyckte att filmerna var harmlös underhållning trots makabra inslag. Därför kom det som en total chock när Night of the Living Dead överraskade med en skrämmande nihilistisk grymhet, vilket fick barnen i publiken att gråta tröstlöst. I tidigare skräckfilmer fanns det en oskriven regel likt sagor att det gärna ska sluta väl för de goda, vilket bidrog till att skräck en kort tid sågs som harmlöst. Det som gör George A. Romeros film så speciell för sin tid är hur orättvis och brutal den känns och det har sedermera påverkat all senare skräck. Bland filmintresserade anses de gamla Universal-filmerna fortfarande vara klassiker och även om de flesta inte har sett ursprungliga 30-talsfilmerna finns dessas versioner av Dracula, Frankenstein och de övriga monstren kvar inom populärkultur.  Även om de har blivit nostalgiskt mysruskiga tycker jag att filmerna fortfarande kan vara underhållande och effektiva bara publiken har rätt inlevelseförmåga för att kunna njuta av gamla filmer.

Tyvärr har jag inga egentliga svar på vad som räknas till skräck, eller var gränsen mellan thriller och skräckfilm går. I den här samlingen av lösryckta funderingar kring diverse filmer har jag velat få fram hur svåra frågor de är och att det finns inga lätta svar. Vad tycker ni andra om saken? Jag läser gärna vilka vidare funderingar kan bidras med för en förhoppningsvis intressant diskussion.