När läslusten försvann

Tidvis kommer jag ihåg hur jag förut brukade läsa mycket mer på min fritid. Faktum är att läsning utgjorde en mycket stor del av min underhållning och jag brukade sluka böcker på löpande band, framförallt under min tonårstid.  På den tiden var jag riktigt förtjust i fantasyböcker och gick regelbundet till mitt lokala bibliotek för att leta rätt på något av David Eddings, R. A. Salvatore eller någon annan författare som skrev böcker som passade min tonårshjärna. Tolkien var då ännu lite för svårläst för mig att verkligen kunna uppskatta hans verk, men av princip läste jag igenom hela Sagan om Ringen innan jag såg Peter Jacksons filmer och sedan dess har jag entusiastiskt  läst trilogin några gånger om. Vid samma tider blev jag även storförtjust i Terry Pratchett och Neil Gaiman, som är fortfarande mina två favoritförfattare. Det var mycket roligt att läsa och att låta sig dras in i fantastiska äventyr i påhittade världar, vilket begränsades enbart av min egen fantasi.

Men vad hände? Varför läser jag numera så sällan för min egen glädjes skull? En stor orsak till det är att jag började studera på universitet och läsning blev ett jobb. Akademiska studier går till stor del ut på att läsa enorma mängder text och att sedan skriva enorma mängder text om den text man läst om, åtminstone om man gått inför en humanistisk utbildning. Jag läste enormt mycket akademisk litteratur under mina sju år på Åbo Akademi och det bidrog till att min hjärna var ofta för utmattad för att underhållas genom ännu mera läsning. Läsning på högskolenivå är nämligen ett arbetsuppdrag som kräver mer ansträngning och koncentration än då man läser om någonting man vill läsa för sin egen glädje. Det finns nog en del akademisk litteratur som kan läsas för intresset i något ämne och för att bilda sin själ, men det mesta som skrivs inom universitetsvärlden är ganska tråkigt och ingenting som läses på fritiden för ros skull.

Av ovannämnda orsaker har det mesta av min underhållning under det senaste årtiondet bestått av filmer, tv-serier och Youtube-videon, eftersom det känns som att hjärnan får då vila lite när vardagen går ut på att läsa tegelstenar av universitetslitteratur. Det måste dock påpekas att jag slutade aldrig helt att läsa för ros skull under studietiden på ÅA. Istället har mitt nöjesläsande blivit delvis mer selektivt när jag haft mindre tid och mental ork att sluka böcker på samma sätt som under tonåren. Dessutom inbillar jag mig att jag vuxit som läsare och njuter mer av innehållet när läsandet sker mer sällan, men det är en klen tröst för trots allt läser jag mer sällan än vad jag skulle villa.

Det är många författare som jag var medveten om från förut, men det är först under mina studieår som jag bekantade mig med dem på allvar och kunde utforska rötterna i mina favoritgenrer. Under studietiden fick jag en stor uppskattning för gammal äventyrs- och skräcklitteratur, vilket jag inte nödvändigtvis skulle ha varit mogen för i tonåren p.g.a. språkbruk och dylika saker. Tack vare författare jag tidigare bekantat mig med (t.ex, Gaiman och Stephen King) kunde jag bekanta mig med deras idol H.P. Lovecraft (vars verk inspirerat mig stort) och sedan vidare till hans idol Edgar Allan Poe, osv. Synd nog har det mesta av min läsning skett på datorskärmen, eftersom för längesedan avlidna författares verk hittas lätt i sin helhet på internet. Jag skulle hemskt gärna äga i fysisk form fler böcker av klassiska författare jag tycker om, även om det råder ständig utrymmesbrist i min lägenhet. För tillfället har jag utöver mina gamla böcker skaffat ett par novellsamlingar av Lovecraft och Isaac Asimov, men förhoppningsvis blir det fler i framtiden. 

Även om jag blev färdigstuderad från ÅA redan 2014 är jag fortfarande i samma situation som då, för jag studerar nu på min andra utbildning i Novia och läser samt skriver stora mängder ännu också. Som tur är studietiden kortare (men också betydligt mer intensiv) så jag ser framemot att inom ett drygt år lämna allt studerande bakom mig för gott. Jag skulle säkert ha haft mer tid för att läsa när jag var arbetslös i 9 månader efter att jag blev färdigstuderad första gången, men bristen på rutiner bidrog till att jag nästan helt tappade lusten för att läsa efter de första tre månaderna. Därför hoppas jag att jag har bättre chanser till stadigt arbete genom min nuvarande socionomutbildning och att fasta rutiner gör det möjligt för mig att igen kunna läsa regelbundet för min egen glädje.

När Doctor Who blev sevärd för mig igen

I ett av mina riktigt första blogginlägg skrev jag om hur Doctor Who är en av mina favoritserier. Tyvärr har så inte varit fallet en längre tid, eftersom jag inte tyckt om hur serien styrts av chefsskribenten Steven Moffat sedan 2010 och jag hade enorma svårigheter med att fastna för Matt Smith i huvudrollen som den elfte Doktorn. Den korta versionen är delvis att jag föredrar Doktorn som spelad av en åtminstone lite äldre skådespelare, men dessutom fick jag känslan av att Smiths avsedda performans - som en urgammal man med ungt utseende - aldrig kom fram i mer än en handfull avsnitt. Istället kändes det för mig som att TARDISen stulits av en sprallig småunge som smugit in när Doktorn tittat bort. Dessutom fanns det mängder av andra saker i handlingen och stämningen från säsong 5 till 7 som gjorde mig ofta frustrerad, eftersom jag upplevde det mesta som mycket bortkastad potential som kunde ha använts på bättre vis.

Situationen blev direkt bättre när Peter Capaldi tog över som den tolfte Doktorn, eftersom han påminner mig mer om de gamla Doktorerna från seriens tidiga årtionden. Det hjälpte att hans äventyr i säsong 8 påminde till en början mig om mina två favoriter bland Doktorerna - Jon Pertwee och Tom Baker - för avsnitten hade då en större känsla av gammal brittisk sci-fi än de betydligt mer sagolika säsongerna med Matt Smith. Tyvärr tog säsongen sedan gradvis en sväng mot saker som inte tilltalade mig, varav mycket var kvarlevor från de tre föregående säsongerna. Exempelvis föll kompanjonen Clara mig aldrig i smaken, till stor del för att jag blev evinnerligt trött på de dussin gånger hon skulle tragiskt fara bort från serien och ändå kom direkt tillbaka. Likt mycket annat i moderna Doctor Who mjölkades Claras tillfälliga avsked så mycket för drama att det hade motsatt emotionell effekt på mig än den avsedda, vilket fick mig att rentav börja avsky rollfiguren och hennes fortsatta närvaro. Trots att Capaldis Doktor föll mig mer i smaken och att säsongen börjat som mycket lovande minskade antalet sevärda saker stadigt i serien för mig, tills bekanta såpoperaelement tog över handlingen igen.

Även om Matt Smith inte var min favorit Doktor kunde jag ändå tidvis få ut någonting ur hans äventyr. Jag kunde se på serien i tre år med honom trots att handlingen gradvis föll mig allt mindre i smaken, för det fanns fortfarande tillräckligt med små saker som jag tyckte om. Dessutom kom det flera enastående bra avsnitt under den tiden, t.ex. när Neil Gaiman – en av mina favoritförfattare - skrev manus till avsnittet The Doctor’s Wife. Capaldis första säsong blev snabbt till en råddig och ojämn upplevelse, eftersom den försökte både ändra sig och behålla av de senaste årens populära trender. Jag fick en känsla av att producenterna var rädda för att jaga bort tittare med en för gammal Doktor, att de försökte kompensera för det genom att hålla kvar mycket element från förra Doktorns äventyr och att Clara därför blev de facto huvudperson för att hålla den ungdomliga lågan vid liv. Problemet var att Capaldi spelade en mycket annorlunda Doktor och han kändes lite malplacerad i det som Doctor Who blivit sedan 2010, medan han skulle ha passat betydligt bättre i någonting i samma stil som hur serien var på 70-talet. I slutändan blev Capaldis första säsong en betydligt större besvikelse för mig än någonting med Matt Smith, för jag upplevde säsongen som ett ännu större misskötande av seriens potential. 

Av ovannämnda orsaker lät jag bli att se följande säsong, eftersom jag inte ville bli besviken en ytterligare gång. Fyra säsonger av frustration fick räcka för min del och jag hade av diverse skäl tappat lusten att sätta mer av min tid på Doctor Who och behövde ta en ordentlig paus från även de gamla säsongerna. Jag har fått höra av min fru och andra som sett säsong 9 att det finns mycket där som jag förhoppningsvis skulle tycka om, men hon har varnat mig om att det finns minst lika mycket som skulle göra mig besviken och frustrerad igen. Därför har jag inte ännu heller sett den säsongen, även om Peter Capaldi hade i säsongen innan visat stor potential till att bli min favorit Doktor.

Tiden gick och jag fick höra att Steven Moffat skulle sticka, vilket förvånade mig för jag trodde ärligt talat inte att han skulle någonsin frivilligt släppa taget om serien han älskat sedan barndomen. Jag hade dock ingen större reaktion till nyheten innan jag fick höra kort efteråt att Peter Capaldi skulle lämna serien samtidigt som Moffat, vilket gjorde mig orolig. Jag skulle mycket gärna ha sett honom fortsätta i rollen i flera år till och gärna under en annan chefsskribent, men det blev uppenbarligt en omöjlighet. Det uppstod ett behov för mig att se igenom Capaldis sista säsong, för det kändes som att han först nyligen tagit över rollen och var på väg bort för tidigt. Av erfarenhet var jag orolig för att Moffat med stor sannolikhet skulle föra säsongens handling mot en riktning som inte funkar för mig, oberoende av hur lovande säsongen må börja. Jag funderade mycket länge på saken och tog en medveten risk med julspecialen The Return of Doctor Mysterio, vilket underlättades av att Clara skulle vara frånvarande. Till min positiva överraskning tyckte jag om specialen och blev förvånad då jag insåg att Moffats mindre tilltalande författartendenser syntes ingenstans. Det var en mycket skön upplevelse att ha roligt med Doctor Who igen och jag blev försiktigt hoppfull för den kommande säsong 10. Efter ytterligare funderande beslöt jag att ge en till chans åt serien, men beslöt att sluta se direkt om det kommer ett dåligt avsnitt.

Jag började med att se den nya säsongen ett avsnitt i taget och utgick från att varje bra avsnitt kunde vara en tillfällighet, för jag ville inte låta mig själv hoppas för starkt igen. På grund av det har jag blivit positivt överraskad gång på gång, för säsong 10 har varit otroligt stabil i sin kvalitet och avsnitten har genomgående fallit mig i smaken. Jag tyckte också mycket om den nya kompanjonen Bill, som uppfriskande nog var en av de få kompanjoner på lång tid som helt saknade romantisk laddning mellan henne och Doktorn. Jag gillade dynamiken mellan henne och Capaldi, för deras umgänge påminde mig både om punktjejen Ace som hängde med sjunde Doktorn på 80-talet samt Donna Noble, som är fortfarande min favorit bland alla Doktorernas följeslagare. Doktorn och Bill var ett intressant omaka par, för de var delvis som en kompisduo med en stor åldersskillnad (på ett par tusen år) och en dynamik som fick mig att tänka på en äldre ungkarl som försöker bekanta sig med ett barnbarn han tills nyligen inte visste att finns. Doktorn var som en mentor och fadersgestalt till Bill, fast av en mycket rufsig och burdus variant.

Utan att gå in i större detalj om handlingen anser jag att producenterna har gjort genomgående bra val och att det mesta jag stört mig på sedan 2010 har varit antingen helt frånvarande eller tillräckligt nertonat. Eftersom jag tyckt så mycket om serien igen har jag stålsatt mig i förberedelse för att det skulle förr eller senare komma ett dåligt avsnitt, eller att säsongen igen avslutas på ett icke tillfredställande vis som frustrerar mig. Men efter att nu ha sett igenom hela säsongen (förutom den kommande julspecialen, såklart) kan jag till min stora glädje konstatera att säsongen aldrig hann bli dålig och att jag igen fått uppleva den Doctor Who jag saknat i sju långa år. Det känns som att producenterna gjort det mesta så rätt som möjligt för just mig. De gjorde i mitt tycke ett mycket smart val i att presentera säsongen som en ”soft reboot”, vilket innebär att nya tittare kan börja se utan att först kolla igenom alla säsonger sedan 2005. På samma vis kan jag låtsas som om säsongerna jag inte tyckte om inte alls funnits. Samtidigt fick jag en stark känsla av att serien stämningsmässigt blivit betydligt mer lik säsongerna innan 2010, då jag tyckte om nya serien som mest. Dessutom fick jag äntligen en känsla av 70-talets Doctor Who i Capaldis äventyr, vilket jag hade hoppats på länge. Det är synd bara att den bästa säsongen jag sett med Capaldi är hans sista, för nu vill jag ännu starkare se honom fortsätta som Doktor till 2020-talet även om det är en omöjlighet.

Vidare funderingar om läget i finlandssvensk litteratur

Innan julen spelade jag och Johan in en video där vi diskuterade våra åsikter gällande finländsk underhållning, framförallt vad vi anser om det svenskspråkiga litteraturutbudet. Vi beklagade hur film och litteratur i Finland tenderar enligt vår erfarenhet vara mycket repetitiv och upprepa samma dystra berättelser som frossar i social misär tills det blir likt porr, därav begreppet ”misärporr”. På finskspråkigt håll handlar litteraturen fortfarande vanligtvis om fattiga människor som lider av sociopolitiska skäl och den finländska alkoholkulturen, medan motsvarande svenskspråkig litteratur tycks handla allt oftare om angstiga finlandssvenska akademiker bosatta i deprimerande Helsingforsettor. Det sistnämnda är inte precis på samma nivå som den genuint gripande poesin hos Edith Södergran, vars verk influerades av att hon i flera år höll på att dö av en hemsk men även ofta romantiserad sjukdom.

Utöver en allmänt dyster stämning verkar den finländska underhållningen dessutom ha mycket länge varit allergisk mot eskapism med fantasifulla element, vilket reflekterar den allmänt gråa och buttra finländska vardagsattityden om att bara hålla på med nyttigheter. Jag och Johan har båda hört diverse argument för misärporrens pedagogiska verkan i att lära människor att kunna se den oförskönade verkligheten som den är, men ärligt talat tror vi att de flesta är redan tillräckligt medvetna om världens elände eftersom de blir konstant påminda om svårigheter i vardagen genom nyheterna och sin egen försämrade ekonomi. Därför anser vi att många snarare behöver eskapism i sin underhållning för att orka genom ekonomiskt svåra tider som den nuvarande. Dessutom blir litteraturfronten i vårt tycke mycket lidande om den är för enformig och förblir besatt med en ganska dyster variation av ”realism”. Därför skulle vi gärna se betydligt större variation vad gäller tematik och vi hoppas se fler finlandssvenska författare göra som Maria Turtschaninoff, som går emot allmänna trender och skriver fantasy istället för den sedvanliga misärporren.

Det som jag skrivit ovan är i stort sett vad jag och Johan talade om i diskussionsvideon och nu vill jag fortsätta vidare från den ståndpunkten, till att gå mer in på detalj vad vi tycker att det litterära utbudet i Finland kunde ha mer av. Som sagt finns det sedan länge en ovilja bland finländska författare att ha övernaturliga eller paranormala inslag, till skillnad från andra länder där sådant syns i betydligt större omfattning i litteraturen. Därför känns det som en brist att det finns rätt få undantag för den finlandssvenska trenden av minimalistiskt drama och stenhård förankring i författarens vardag. Finlandssvensk litteratur riskerar ofta vara petnoga verklighetstrogen på bekostnad av handlingen, som om 1800-talets litterära realism aldrig tagit slut. Ta som exempel om det skrevs en kosmisk skräckberättelse i bästa lovecraftiska anda, om akademiker som i ett universitetsbibliotek upptäcker en bok med trollformler för att frammana extradimensionella monster från bortom tid och rum. Likt de flesta skräckhistorier av Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft och Stephen King kunde en sådan berättelse helt bra förflyttas till Svenskfinland, men då finns det en stor risk att berättelsen skrivs på ett för finlandssvenskt vis så att största delen av handlingen går ut på huvudpersonernas gnäll om FPA och deras dyra Helsingforsettor. Jag har tillräckligt mycket egna orsaker till att kritisera FPA och andra finländska myndigheter, men jag klarar mig utan att läsa om en fiktiv karaktär som har liknande upplevelser. Även om det kunde ses som ett verktyg att få läsaren att bättre känna igen sig i handlingen vill jag gärna ha min eskapism utan för mycket realism, för jag ser det snarare som något som tar värdefullt sidutrymme från den kosmiska skräcken med obegripliga monster som hotar förinta världen. 

Likt min kollega tycker jag om science fiction, övernaturlig skräck och fantasy och därför efterlyser jag en större öppenhet för fantasifulla element i finlandssvensk litteratur. Mest skulle jag vilja se fler författare våga skriva övernaturliga berättelser som äger rum i Svenskfinland, men som dessutom undviker de vanliga fallgroparna i hur finlandssvenska böcker skrivs. Jag nämnde redan de inflytelserika skräckförfattarna Poe, Lovecraft och King, vars berättelser kunde utan större problem anpassas till en finlandssvensk miljö. Poe skrev drömsk och makaber gotisk skräck och han var samtida med Runeberg och Topelius, så många av hans berättelser kunde  förflyttas till kamrar hemma hos fint herrefolk i de gamla finländska kulturstäderna. Alternativt kunde man tänka sig en skräcknovell som berör samma händelser som Fänrik Ståhls sägner, men istället för en fosterländsk vinkling framhävs krigets trauma genom stupade soldater som går igen och spökar hos de överlevande. Som författare påminner Lovecraft mycket om Poe, fast skräcken i Lovecrafts berättelser kretsar oftare kring dolda hemligheter och mänsklighetens obetydlighet i ett likgiltigt universum. Lovecraft kunde dock variera skalan av sina berättelser, från ofattbart kolossala existentiella frågor om människans plats i världsalltet till mer lokala mörka hemligheter baserade på existerande folktro. King är på samma bana som de två andra författarna, men han är bättre på att skriva om vanliga arbetarmänniskors vardag medan de tidigare författarna föredrog att skriva om akademiker och välbärgade intellektuella. Kings största styrka är att han brukar klara av att placera kusliga och ofta bisarra skräckmoment i trovärdiga småstadsmiljöer. Därför kunde en typisk Kingberättelse placeras i t.ex. en bensinmack någonstans i Korsholm eller i Oravais, med ett monster som gömmer sig i biltvätten.

Som folklorist kan jag bekräfta att det finns mycket folktro i Svenskfinland som kan användas som stoff till övernaturlig litteratur i olika genrer. Det finns mängder av skrämmande folktroväsen och berättelser om dessa, som kunde antingen uppdateras till en modern miljö eller användas för en historisk roman. Ett exempel på återkommande teman i folksagor är drängar och bönder som av varierande skäl gör pakter med övernaturliga väsen, som är antingen genuint välvilliga eller kräver fruktansvärda pris för sin hjälp. Det enklaste vore att helt enkelt skriva om den klassiska berättelsen om en stackare som försöker komma ut ur sin pakt med ett skogsrå eller något värre kräk, förutom att spinna vidare och skriva det som en rysare. Ytterlig inspiration kan plockas ur de många spökhistorier som finns i Svenskfinland, i synnerhet de många hårresande berättelser från stora och lilla ofrederna. Norrmännen har lyckats riktigt bra med att göra moderna skräckhistorier som baserar på både vikingamytologi och folktro om troll, vilket beror på att de anammat sin allmogekultur på ett sätt som sänker tröskeln för berättelser där troll rör sig i en annars realistisk vardag. Trolljegeren är ett ytterst bra exempel på användandet av gammal folkore i nytt syfte, precis som gjordes med Rare Exports och kan göras igen i Finland. Bjäran är ett bra exempel på ett folktroväsen som kan användas, för den är en blodtörstig monsterhare som tjänar häxor i allehanda ofog. Tomtar kan också användas, för det finns mängder av berättelser om dem på varje ort.

Jag vill också framhäva hur det finlandssvenska landskapet kan användas i övernaturlig litteratur på samma vis som H.P. Lovecraft och Stephen King gjort med sina hemorter i New England. I Svenskfinland finns de gamla kulturstäderna som t.ex. Åbo och Borgå, som kan användas för alla möjliga berättelser förlagda till äldre tiders urbana miljöer och fina hem med dess ofina hemligheter. På tal om hemligheter kan arkiven i våra universitetsbibliotek utnyttjas för att ge protagonister en tillgång till dold och förbjuden kunskap. Mest potential för skräckhistorier ser jag dock i Svenskfinlands landsbygd. I vår senaste Halloweendiskussion skämtade jag och Johan om en möjlig skräckberättelse om en grupp stadsbor från Helsingfors som tappar bort sig i Österbotten och blir anfallna av kannibalistiska landsortsbor, som i Texas Chainsaw Massacre och otaliga andra exempel på undergenren hillbilly-horror. Men den österbottniska landsbygden skulle vara perfekt för seriösa skräckberättelser, i synnerhet om huvudpersonerna inte är ortsbor och är inte vana med de långa avstånden mellan bosättningar. De långa avstånden, de stora åkrarna med övergivna ladugårdar och den omringande vildmarken kan bidra till en känsla av isolation, vilket är perfekt för en skräckstämning. Många förbannar sig över småstadsmentalitet och sammanslutna små samhällen, vilket är en till sak som gör landsbygden till en så passande miljö för kuslig litteratur. I synnerhet som det på riktigt förekommit byasamhällen som varit farliga kultnästen, som i det ökända fallet med Maria Åkerblom och Terjärvkulten. Den bisarra historien med Åkerblom är värd att ta inspiration från, för händelseförloppet påminner förbluffande mycket om något som Lovecraft kunde ha skrivit om. Mycket av samma element som finns i landsbygden på fastlandet kan även hittas i skärgården, men det omringande vattnet kan erbjuda en större känsla av isolation och väcka en rädsla för vad som kan gömma sig under ytan. Men isolation kan även användas som redskap för berättelser förlagda i moderna städer bland folkhopar, så det finns en plats även för deprimerande Helsingforsettor i skräck. Bara man sätter med monster och annat utöver det vanliga.

Även om jag nu skrivit mest om skräck så finns det mycket potential för andra slags fantasifyllda berättelser förlagda till Svenskfinland. Den rika folkloren och finländska historien finns tillgänglig för att skriva vilken som helst genre man kan tänkas villa skriva, exempelvis liknande urban fantasy som Neil Gaiman skriver. Om utländska författare känns för avlägsna att ta inspiration från så finns alltid den beundransvärda Tove Jansson. Hennes böcker om Muminfamiljen lyckas beröra den finlandssvenska vardagen och hon befolkar Mumindalen med alla sorters personligheter vem som helst kan känna igen, men hon gör det symboliskt och metaforiskt genom en sagomiljö. Jansson visade att finlandssvensk litteratur kan vara både verklighetstroget och fantasifullt, vilket gör henne mer intressant än de många författare som tillsynes glömt bort att kombinationen är möjlig.