När läslusten försvann

Tidvis kommer jag ihåg hur jag förut brukade läsa mycket mer på min fritid. Faktum är att läsning utgjorde en mycket stor del av min underhållning och jag brukade sluka böcker på löpande band, framförallt under min tonårstid.  På den tiden var jag riktigt förtjust i fantasyböcker och gick regelbundet till mitt lokala bibliotek för att leta rätt på något av David Eddings, R. A. Salvatore eller någon annan författare som skrev böcker som passade min tonårshjärna. Tolkien var då ännu lite för svårläst för mig att verkligen kunna uppskatta hans verk, men av princip läste jag igenom hela Sagan om Ringen innan jag såg Peter Jacksons filmer och sedan dess har jag entusiastiskt  läst trilogin några gånger om. Vid samma tider blev jag även storförtjust i Terry Pratchett och Neil Gaiman, som är fortfarande mina två favoritförfattare. Det var mycket roligt att läsa och att låta sig dras in i fantastiska äventyr i påhittade världar, vilket begränsades enbart av min egen fantasi.

Men vad hände? Varför läser jag numera så sällan för min egen glädjes skull? En stor orsak till det är att jag började studera på universitet och läsning blev ett jobb. Akademiska studier går till stor del ut på att läsa enorma mängder text och att sedan skriva enorma mängder text om den text man läst om, åtminstone om man gått inför en humanistisk utbildning. Jag läste enormt mycket akademisk litteratur under mina sju år på Åbo Akademi och det bidrog till att min hjärna var ofta för utmattad för att underhållas genom ännu mera läsning. Läsning på högskolenivå är nämligen ett arbetsuppdrag som kräver mer ansträngning och koncentration än då man läser om någonting man vill läsa för sin egen glädje. Det finns nog en del akademisk litteratur som kan läsas för intresset i något ämne och för att bilda sin själ, men det mesta som skrivs inom universitetsvärlden är ganska tråkigt och ingenting som läses på fritiden för ros skull.

Av ovannämnda orsaker har det mesta av min underhållning under det senaste årtiondet bestått av filmer, tv-serier och Youtube-videon, eftersom det känns som att hjärnan får då vila lite när vardagen går ut på att läsa tegelstenar av universitetslitteratur. Det måste dock påpekas att jag slutade aldrig helt att läsa för ros skull under studietiden på ÅA. Istället har mitt nöjesläsande blivit delvis mer selektivt när jag haft mindre tid och mental ork att sluka böcker på samma sätt som under tonåren. Dessutom inbillar jag mig att jag vuxit som läsare och njuter mer av innehållet när läsandet sker mer sällan, men det är en klen tröst för trots allt läser jag mer sällan än vad jag skulle villa.

Det är många författare som jag var medveten om från förut, men det är först under mina studieår som jag bekantade mig med dem på allvar och kunde utforska rötterna i mina favoritgenrer. Under studietiden fick jag en stor uppskattning för gammal äventyrs- och skräcklitteratur, vilket jag inte nödvändigtvis skulle ha varit mogen för i tonåren p.g.a. språkbruk och dylika saker. Tack vare författare jag tidigare bekantat mig med (t.ex, Gaiman och Stephen King) kunde jag bekanta mig med deras idol H.P. Lovecraft (vars verk inspirerat mig stort) och sedan vidare till hans idol Edgar Allan Poe, osv. Synd nog har det mesta av min läsning skett på datorskärmen, eftersom för längesedan avlidna författares verk hittas lätt i sin helhet på internet. Jag skulle hemskt gärna äga i fysisk form fler böcker av klassiska författare jag tycker om, även om det råder ständig utrymmesbrist i min lägenhet. För tillfället har jag utöver mina gamla böcker skaffat ett par novellsamlingar av Lovecraft och Isaac Asimov, men förhoppningsvis blir det fler i framtiden. 

Även om jag blev färdigstuderad från ÅA redan 2014 är jag fortfarande i samma situation som då, för jag studerar nu på min andra utbildning i Novia och läser samt skriver stora mängder ännu också. Som tur är studietiden kortare (men också betydligt mer intensiv) så jag ser framemot att inom ett drygt år lämna allt studerande bakom mig för gott. Jag skulle säkert ha haft mer tid för att läsa när jag var arbetslös i 9 månader efter att jag blev färdigstuderad första gången, men bristen på rutiner bidrog till att jag nästan helt tappade lusten för att läsa efter de första tre månaderna. Därför hoppas jag att jag har bättre chanser till stadigt arbete genom min nuvarande socionomutbildning och att fasta rutiner gör det möjligt för mig att igen kunna läsa regelbundet för min egen glädje.

Farväl åt Terry Pratchett (1948-2015)

 

På torsdagen 12.3 kom sorgebudet: Fantasyförfattaren Terry Pratchett är borta. Även om jag visste från tidigare att Pratchett hade varit sjuk i flera år kom det som en chock för mig. Men trots att Sir Terry gått vidare har vi som tur ännu hans böcker och tankar kvar hos oss, vilket innebär att han egentligen aldrig kommer att försvinna någonstans.

Hans böcker har gett mig mycket glädje i livet, i synnerhet under de jobbiga tonåren då allting i världen kändes krångligt och besvärligt. Jag älskar Pratchetts böcker för hans intelligenta humor och filosofiska funderingar kring livet, döden, religion och allt annat som ingår i den mänskliga vardagen. Hans böcker fick vår ologiska verklighet att kännas mera begriplig och han fick mig att tänka på vad det egentligen innebär att vara människa. Därför är det så bra att jag upptäckte honom vid den tid då jag var en dum fjortis och kände mig lika vilsen som de flesta brukar vara i puberteten. 

Det är också bra att jag valde att läsa hans böcker på ursprungsspråket, för det gav mig en bättre förståelse för engelska. Jag har visserligen varit en anglofil sedan tidig barndom, men Pratchett har ett mycket rikt språkbruk och hans humor kräver ofta att läsarna förstår sig på både subtila nyansskillnader i uttal och stavelser. Därför är det så berikande att läsa Pratchetts verk, för läsarens språkkunskap blir tvungen att utvecklas bortom det mest rudimentära. Och genom språket får man en större förståelse för brittisk humor, eftersom båda går ofta hand i hand. 

På tal om humor: Jag har tidigare skrivit om min uppskattning för brittisk humor i allmänhet och min kärlek till Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Trots att Adams och Terry Pratchett har mycket liknande berättarstil och humor tycker jag ännu mer om humorn i Pratchetts böcker, till stor del för att han aldrig är lika uppenbart elak när satiren är som mest bitsk. Pratchetts böcker är på ytan lite snällare än Adams, vilket jag anser göra satiren mer mångbottnad och desto mer bitande när Pratchett beskriver något fenomen som förargar honom på allvar. 

Terry Pratchetts böcker har varit mycket viktiga för mig och han var min favoritförfattare, ingen annan författare har gett mig lika mycket glädje gång efter gång. Jag kommer att sakna honom, men han lämnar efter sig en fenomenal samling böcker som kan läsas av nya generationer. Jag kunde skriva hur mycket som helst om min kärlek till hans fantasivärld Discworld och beskriva hur genialisk den är in i minsta detalj, men jag tycker att det är bäst att låta var och en själv upptäcka Pratchetts verk. Jag rekommenderar att alla som har en förkärlek till det brittiska tar en titt på Terrys böcker, mest för att det är så purbrittiskt någonting kan bli. Det är även sannolikt att man lär sig något om livet.
 

Tack för allting Terry och farväl!