Steven Universe

I somras började jag på rekommendation av min fru titta på den tecknade serien Steven Universe, som nu är inne på sin fjärde säsong. Jag var från tidigare medveten om att serien var mycket populär och jag hade hört mycket gott om den, rentav att serien ansågs vara bland de främsta i en gyllene ålder av välskrivna barnprogram. Min vana trogen tog jag den positiva kritiken med en gnutta salt, eftersom jag inte ville ha förutfattade meningar som kunde göra mig besviken om serien inte levde upp till mina förväntningar. På efterhand kan jag lugnt säga att Steven Universe överraskade mig positivt och nu väntar jag otåligt på att hela fjärde säsongen kommit, så att jag kan se hela säsongen i ett svep.

Att berätta om Steven Universeär lite svårt, dels för att serien är en blandning av referenser till mycket varierande popkultur från 80-och 90-talen för att bilda en nostalgisk stämning för de vuxna i publiken. Tänk en hybrid av Teenage Mutant Ninja Turtles, Sailor Moon, Powerpuff Girls, Power Rangers och liknande serier från både Väst och Japan om superhjältar som slåss mot monster och robotar. Men samtidigt som serien blandar ihop mycket bekanta element så gör den det på ett eget sätt som måste upplevas av tittaren själv. En annan utmaning uppstår i att beskriva handlingen, eftersom det händer en samling riktigt märkvärdiga saker fr.o.m. mitten av första säsongen och jag tror att det är bäst att inte avslöja för mycket.

Serien handlar om en ung pojke vid namn Steven Quartz Universe och om äventyren han har med sin fosterfamilj, en trio superhjältinnor som kallas för The Crystal Gems. De tre kristalljuvelerna – Garnet, Amethyst och Pearl – tillhör en utomjordisk art av levande ädelstenar som kan ändra sitt utseende och ser vanligtvis mycket människolika ut. Alla tre har sina egna specialförmågor de använder till att bekämpa diverse jättemonster som hotar jorden, som i så många japanska serier om superhjältar. Steven har bott största delen av sin barndom med kristalljuvelerna och hänger med på deras äventyr, eftersom avlidna mor Rose Quartz var deras ledare och de vill träna honom att ta över hennes roll. Det finns en viss osäkerhet om hur långt Steven har ärvt Roses förmågor, eftersom han är hälften människa och den enda av sin sort. Första halvan av säsong 1 går ut på mycket episodiska äventyr om slagsmål med monster och gradvist små avslöjanden om kristalljuvelernas bakgrund och deras arts forntida tillvaro på vår planet, främst gällande varför det finns mest bara ruiner kvar av deras kultur och varför det finns bara tre av dem kvar. Under andra halvan blir serien gradvis mindre episodisk och handlingen kommer igång på allvar, vilket innebär att avslöjanden om huvudpersonernas bakgrund blir betydligt större och mer dramatiska. 

­

Trots alla fantastiska element handlar serien mest om helt vardagliga saker, såsom människorelationer, familjeförhållanden och uppväxt i allmänhet. Det läggs mycket fokus på Stevens hemmaliv med kristalljuvelerna och på hans många vänskapsband i hemstaden Beach City, eftersom Stevens mest karakteristiska särdrag är hans empati för alla han umgås med. Steven är en intressant manlig huvudperson i hur han är ganska olik från vad som väntas av pojkar och män i äventyrsserier, för utöver att han är liten och knubbig är han mycket öppen med sina känslor och sin mjuka sida. Dessutom vågar han vara löjlig och barnslig med sina intressen, vilket är en till sak som gör honom i mitt tycke till en bra rollmodell för barn och vuxna, för han vågar vara sig själv. Steven är mycket älskvärd och hans empati är både källan till hans uppvaknande specialförmågor samt det som förenar de ofta dysfunktionella personerna runt honom. Kristalljuvelerna har en komplicerad familjedynamik och går ofta på varandras nerver, men det görs klart att de älskar varandra mycket och de försöker hålla sams för Stevens skull. Det uppstår också konflikter mellan Stevens mänskliga vänner och han försöker hjälpa till så gott han kan, vilket påminner mig om världens snällaste björn Bamse.

Det finns många orsaker till att jag fastnade för serien, främst att den är bland de mest mysiga och charmiga tecknade serier jag sett i åratal. Serien är mycket färggrann och har en gulligt rundad tecknestil som påminner om gamla Super Mario-spel och Hayao Miyazakis filmer, vilket ger serien en idyllisk stämning när det behövs men framhäver också lika mycket alla dramatiska och skrämmande moment. Det samma gäller musiken som har en stark roll i serien, för serien har ofta musikalnummer som för handlingen framåt och ger en inblick i karaktärernas känslor. Därför har de flesta skådespelarna musiktalang av någon sort och en stor del av gästfigurerna spelas av sångare. Dessutom finner jag det imponerande hur mångsidig musiken i serien är, med en blandning av jazz, klassisk musik, elektronisk musik, akustisk gitarr, diverse Nintendo-ljud och mycket annat som jag är för omusikalisk för att lista upp här.

Jag är även imponerad över hur väl serien är skriven, för alla avsnitt är bara 10-15 minuter långa och rymmer enormt mycket personlighetsutveckling och händelseförlopp utan att avsnitten känns för brådskande. Mest tycker jag dock om seriens återkommande budskap att försöka komma överens och umgås med alla trots olikheter, för det är mer berikande om man kan vara vän med mycket varierande människor. Nu just känns världen ofta mörk och hotfull, så jag tror det behövs speciellt mycket påminnelse om hur viktigt det är att vara kärleksfull. Serien har pågått i fyra säsonger och jag hoppas innerligt att serien fortsätter att vara framgångsrik, för att uppmuntra tittarna till ökad empati för sina medmänniskor. Det är min främsta rekommendation till att kolla på serien. 

Backmans skämtteckningar: Illustrationer till diverse studentpublikationer

Jag har tidigare skrivit om mina tankar gällande skämtteckningar som en del av det komplexa förhållandet mellan politik och humor. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara tillräckligt opartisk eller produktiv för att regelbundet rita politiska karikatyrer, men jag fick ett smakprov av det under min värnplikt och under min studietid på Åbo Akademi. I militären ritade jag ett flertal bilder till Beväringskommitténs infoblad eftersom det hände hela tiden någonting som inspirerade mig till ett skämt. Mängden bilder som godkändes och publicerades i infobladet var tillräckligt många för att visa en ny bild per vecka i ett helt år. Vad jag hört har bilderna tidvis varit i publikation i några omgångar och fortsättningsvis varit populära, vilket gläder mig mycket. Jag skulle gärna publicera skämtteckningarna i bokform med löpande kommentar om skämten och det militära livet, men det har tyvärr inte blivit aktuellt ännu på grund av diverse hinder.

Riktigt lika produktivt med skämtteckningar blev det tyvärr inte i Akademikvarteret, eftersom det var mycket svårare att hitta på skämt som alla fakulteter och ämnesgrupper kunde känna igen sig i. Studenterna på ÅA är ett så blandat gäng att sprit och festande är bland de få ämnen som exakt alla grupper kan relatera till, men det blir gammalt i längden. Dessutom fanns det i militären en stor fördel i den kollektiva anonymiteten i att alla var klädda i grönt och hade kort hår, oberoende om de var beväringar eller stampersonal. I akademiska kretsar uppstår det lätt ett problem när alla är mer individualistiska, vilket gör skämtens inspirationskällor mer igenkännbara. I Dragsvik kunde jag skämta och driva med vissa personer utan att någon kunde bevisligen pekas ut, men i ÅA skulle alla ha vetat vem som var offret för nidbilden. Det fanns nog mycket att göra narr av och satiriskt peka på dumheter inom både studerandekultur och i byråkratin, men det fanns en helt annan risk för att någon tog illa upp eftersom akademiker är mer känsliga än militärer och skulle uppfatta något som mobbning. Ett annat problem för mig var att många studentföreningars tidningsredaktioner tycker att det är lättare att bara söka efter någon bild på Google, så mina tjänster behövdes sällan.

Men jag fick ändå ett antal chanser att sporadiskt göra skämtteckningar och pärmbilder till olika studentpublikationer, som t.ex. Studentkårens bulletin Bullen så länge den ännu existerade. Mer regelbundet fick jag uppdrag från några studentföreningars tidningar, men det gällde vanligtvis bara så länge jag hade bekanta personer i redaktionen och vid redakrionsbyte tog uppdragen slut. Efter att jag hade studerat i några år fick jag en jackpot då jag anlitades att rita bilder till Österbottniska nationens medlemstidning Blade. Mest nämnvärt har jag ritat alla pärmbilder sedan tidningens 35-årsjubileum år 2012. Det har varit en riktigt trevlig arbetsuppgift och jag fortsätter gärna med det så länge jag bara hinner och vill, åtminstone så länge jag ännu är bosatt i Åbo.

Min "filmkarriär"

Under det senaste dryga året har jag och mina kompisar tillsammans gjort olika slags filmprojekt. Hittills har vi gjort mestadels sketcher, men även några seriösa projekt inspirerade av gammaldags skräckfilmer och ett par inspelade filmdiskussioner. Jag och Johan har hittills klarat oss med begränsade metoder och resurser, men vi har ambitioner att pröva på allt större projekt i framtiden. Men tillsvidare fortsätter vår filmverksamhet ännu på hobbynivå.

Jag har alltid tyckt om film och redan i tidig ålder blev jag intresserad av filmteknik, vilket gjort att jag velat testa på att göra något eget. När jag var barn tyckte jag mycket om inhemska dockprogram som Plåstrets pirat-TV, serierna om marionetthästen Histamiini och allt med Ransu Karvakuono från Pikku Kakkonen. Jag ville själv göra något liknande med dockor och mina otroligt snälla föräldrar hjälpte till. Min mamma hjälpte mig att sy ihop några enkla handdockor och min pappa hade en urgammal videokamera som jag fick låna till några tidiga test till att göra ett eget dockprogram. Nå, det blev inget speciellt bra eftersom jag var bara kring åtta-nio år gammal och kameran var ytterst begränsad i sin användning. Men det viktigaste är att jag tog det första steget och mina föräldrar hade så mycket tid för mig och uppmuntrade mig till att vara kreativ som barn. Andra tidiga inspirationskällor var diverse leranimationer som klassikern Wallace and Gromit och monsterdockorna i filmer som Star Wars och Gremlins, vilket gav mig idén att försöka bygga mer avancerade figurer i modellera och även några till dockor.

Sedan dröjde det flera år innan jag seriöst funderade på film, eftersom videokameran vi hade var så begränsad och bra kameror på den tiden skulle ha varit för dyra för vår familj. Men jag hade ett flertal andra kreativa hobbyer som teckning och miniatyrer att hålla skaparlusten igång. När Peter Jackson släppte ut sina förlängda versioner av Sagan om Ringen blev jag hemskt fascinerad av de flera timmar av dokumentärmaterial som följde med varje film. Insikten bakom kulisserna gjorde mig ännu mer intresserad av proceduren med att göra film och därför har jag alltid sett framemot dokumentärer om filmer jag tycker om. Men att skaffa en egen videokamera och testa att göra film kändes inte då heller som ekonomiskt realistiskt, så istället skaffade jag mig en digikamera och lärde mig själv att fotografera.

Min nuvarande filmskaparhobby fick sin början då jag som gulnäbb hösten 2007 blev medlem i Studentteatern i Åbo (STÅ). Jag var mest intresserad av att bygga rekvisita och kulisser, men jag stod på scen i en pjäs (Baren, skriven av Sammy Åbonde). På den tiden hade ytterst få personer tillgång till en kamera som kunde filma lika bra som dagens telefoner och det frustrerade mig att det var så svårt att låna en videokamera för att spela in en föreställning, bara som minne för dem som stått på scen. Min dåvarande fotokamera hade visserligen en videofunktion, men den hade ytterst dålig bildkvalité och all ljudbandning blev förvrängt av ett högt vinande läte. Dessutom hade jag ett så litet minneskort att det gick att filma bara 8 minuter om jag inte tog ett enda foto. Efter att jag hade börjat med amerikansk fotboll var jag en av tränarna för Åbo Akademis damlag IN10s och använde min kamera till att filma på träningarna så att spelarna kunde själva se hur de avancerade. Precis som hos Studentteatern var det ytterst frustrerande att försöka få tag på en bra kamera att filma matcher med.

Men sommaren 2012 skaffade jag en ny digitalkamera som filmade upp till 720p, vilket var verkligt bra jämfört med det jag haft tidigare. Det enda felet med digikameran är att videofunktionen avbryter sig själv när den filmat 4gb vilket är ungefär 15-20 minuter i taget. När man filmar i etapper är det inget problem, men om jag ska filma något i sträck måste jag komma ihåg att kolla periodvis ifall kameran fortsätter att spela in. Tack vare den kameran hade jag lyxen att kunna själv filma matcher, revyer, teaterpjäser och liknande. Det gav mig även chansen att delta i mitt första filmprojekt hösten 2012.

Jag var bekant med Sammy Åbonde från Studentteatern och han hade introducerat mig till bordrollspel. Han är en mycket kreativ person med flera roliga projekt på nacken och han är dessutom passionerad över spelet World of Warcraft. På dagen när det senaste expansionspaketet ”Mists of Pandaria” skulle komma till butikerna tänkte han vandra genom Åbo klädd som en munk och med ett stort gult utropstecken på huvudet, med tanken att locka fram andra WoW-spelare som skulle fråga honom vad för uppdrag han hade åt dem. Jag följde efter Sammy och filmade hans vandring genom staden och i typisk finländsk still ville ingen nappa på, inte ens när vi gick genom akademikvarteret. De enda som vågade tilltala oss eller ens titta mot vårt håll var barn, invandrare och fyllon, vilket berättar ganska mycket om den finländska vardagen. Men från den kyliga mottagningen kom vi på en ny idé för filmprojektet och vinklade det till något mer tragikomiskt:

Det var ett riktigt roligt projekt och jag skulle gärna ha fortsatt med fler filmprojekt redan då, men jag hade mycket annat på tapeten under de följande par åren, bl.a. en gradu. Jag fortsatte huvudsakligen att filma matcher i amerikansk fotboll och liknande evenemang, men jag blev anställd att filma ett par små reklamprojekt: Den ena var en reklamvideo för ÅAs humanistiska studier med Kaj Kunnas och den andra var för ett matematikprojekt som sponsrats av Åbo stad. När mina studier väl var slut filmade jag dessutom till Stundars en reklamvideo jag postat i ett tidigare inlägg. Eftersom priset på kameror sjunkit samtidigt som bildkvalitén blivit bättre har jag nu både en digikamera som filmar 1080p och en riktigt bra videokamera, som jag fick för struntsummor via åländska nätbutiker. Den sistnämnda kameran användes sommaren 2014 till att spela in min kollega herr Blomqvists svensexa, med Indiana Jones som tema. Vi gjorde med flit en riktigt dålig parodi på Indiana Jones-filmerna, men vi började fundera på att potentiellt göra en film på allvar i framtiden.

Efter studierna och den första sommaren på Stundars var jag arbetslös en lång tid och höll på att drivas galen av sysslolöshet och frustration. Det var då som filmskapandet faktiskt kom igång och sett i efterhand känns det som ett underverk att jag hade orken att göra så mycket kreativt under den perioden av mitt liv, för det var hemskt många projektidéer som inte blev förverkligade eftersom bristen på rutiner och omväxling gjorde det ansträngande att stiga upp ur sängen vissa dagar. Men på något sätt lyckades jag frammana drivkraften att börja planera med Johan och Toffe en filmversion av skräcknovellen Dagon av H.P. Lovecraft. Jag och Johan är mycket förtjusta i Lovecrafts skräckberättelser och vi valde att filma hans debuthistoria Dagon av praktiska skäl: Ramerättelsen utgörs av att berättaren skriver ner allting, men eftersom det finns en möjlighet att alla händelser var bara berättarens hallucinationer kom vi undan med ett mycket minimalistiskt tillvägagångssätt med halvanimerade dagboksillustrationer. Allting filmades i Studentteaterns dåvarande utrymme mot deras svarta skärmar och all rekvisita var lösryckta föremål vi råkade ha eller hittade på plats.

Otroligt nog lyckades vi riktigt bra med vår första film. Toffe var bra i rollen av en traumatiserad knarkare med abstinensbesvär och Johan gjorde sin bästa imitation på Alan Rickman med berättarrösten, medan jag tog hand om allt tekniskt. För egen del tror jag att det gick så bra med första försöket tack vare övning från förut, när jag filmat samt editerat olika projekt från förut och förstod mig på de program jag hade tillgång till. Jag hade dessutom från förut samlat musik för mina rollspel och samlat ljudeffekter för en av Studentteaterns pjäser, så jag hade ett hum om basprinciperna med ljudmixning. Det skadar inte heller att vi alla tre har sett så mycket filmer under vår kollektiva livstid att vi har fått från andras föredöme en aning om vad som fungerar med det vi kan och de resurser vi har tillgång till. 

Efter Dagon har vi som sagt huvudsakligen gjort sketcher, men vi har gjort en filmversion på Edgar Allan Poes dikt The Raven och nu senast From Beyond av Lovecraft. Vi gör gärna mycket olika filmprojekt på fritiden, så mycket som vi bara hinner och orkar vid sidan om allt annat. Men det förblir tillsvidare något sporadiskt, för filminspelningar är utmanande och det är svårt att ta allas tidtabell i beaktande. Filmeditering kräver dessutom otroligt mycket tid och tålamod, vilket jag märkt redan när jag filmat amerikansk fotboll. Att gå igenom råmaterialet bara en gång tar i medeltal åtminstone dubbelt så länge som är långt, medan att trimma bort allt onödigt från en matchvideo tar nästan dubbelt längre än det. Att klippa något mer komplicerat än så tar självklart mycket längre, i synnerhet om man ska dubba över ljudet och tillägga något slags effekter. Både Dagon och The Raven tog mig ungefär två veckor var att bli färdig med, med pauser medräknat. From Beyond var ett betydligt mer ambitiöst projekt och tog en hel månad på grund av effekterna jag experimenterade med, men ännu mer för att jag numera studerar fulltid igen på ny bransch. 

Hittills har jag varit regissör, kameraman och filmklippare på våra projekt, så det har funkat att jag har haft nästan ensam koll på läget. Men jag skulle ärligt talat gärna ställa mig oftare framför kameran och som tur har jag några bekanta som vid behov kan ta hand om filmandet. För det mesta är det jag och Johan och som är drivande krafterna i filmverksamheten, men vi samarbetar gärna med andra filmentusiaster, som t.ex. gänget från Room 22. Vi kallar vårt löst organiserade filmteam för ”Guerilla Pictures”, vilket jag medger är ett ytterst generiskt namn precis som det uppenbara homonymskämtet att vi har en gorilla till maskot. Men det är ett passande namn med tanke på att vi arbetar utan budget och utan någon som helst filmutbildning. Eftersom vi inte jobbar för någon studio har vi den absoluta friheten att kunna själv välja våra projekt, samtidigt som vi är mycket medvetna om hur begränsat det blir med nollbudget och vi måste därför vara mycket pragmatiska. Men vi tar det som en utmaning att komma på kreativa lösningar till vår pengabrist, exempelvis hur jag byggde korpdockan i The Raven och maskinen i From Beyond.

Vi har ambitioner att göra gradvis större filmer i fortsättningen, men vi har tillräckligt med självbevarelsedrift att inte i nuläge försöka oss på något som är för orealistiskt stort. När vi arbetar med våra egna små projekt drömmer vi om att kunna göra något lika häftigt på låg budget som våra idoler Roger Corman, Troma Entertainment och Astron-6. Vi har också idoler hos diverse filmkritiker och -makare som är aktiva på internet, exempelvis typerna bakom Red Letter Media, Cinemassacre, The Spoony Experiment, The Cinema Snob och AtopThe Fourth Wall. Oberoende hur det går till med våra filmprojekt i fortsättningen är det betydligt lättare nuförtiden att göra en egen film tack vare hur lättillgänglig och billig filmteknik blivit. Min yngsta brorsdotter är sju år och använder en mobiltelefon till att filma sitt eget ”tv-program” om allt måfå som råkar intressera henne, vilket skulle inte ha varit möjligt för vem som helst när jag var i hennes ålder. Tack vare internet har det också blivit lättare för vem som helst att få synbarhet, även om det är som ”Yahtzee”Croshaw uttryckte det ”som att slänga flaskpost i ett hav av flaskpost”. Det är ytterst slumpmässigt hur väl något tas emot och vi är medvetna om att våra intressen inte är riktigt i allas smak, men förhoppningsvis lyckas våra kortfilmer nå dem som tycker att det är underhållande. Det viktigaste är trots allt att vi själva har kul och hittills har det varit riktigt belönande.

Backmans skämtteckningar: Förändringar i huvudstadsregionen

Den här bilden ritade jag för tre år sedan som en egen kommentar på läget i huvudstadsregionen, därifrån jag själv härstammar. Kort sagt är jag missnöjd med den ökande urbaniseringen i Nyland och i synnerhet med att min hemkommun Kyrkslätt i praktiken blivit en förort till Helsingfors. Eftersom jag trivs bäst på landsbygden och med stora skogsmarker tycker jag att det är synd hur det försvinner allt mer av det gamla och fina från mitt barndomslandskap. En ytterligare inspiration till teckningen var min upprörda reaktion över den fula markstölden som då nyligen skett i Sibbo. Därifrån fick jag en mental bild av huvudstaden som ett amöbalikt monster som slukar i sig alla omringande orter och assimilerar dessa tills Hangö antagligen blir den västligaste delen av Helsingfors supermetropol.

Jag är inte heller förtjust i komunsammanslagningarna, för regeringens påfrestningar att Kyrkslätt slås ihop med Esbo skulle göra läget betydligt svårare för den allt minskande minoriteten med svenska som modersmål. Men en ljuspunkt finns i förslaget om Porkala stad, vilket jag hoppas blir verklighet.

Om politik och humor

Politik och humor har alltid haft ett komplicerat förhållande. Vanligtvis sker kombinationen genom samhällskritik och kritik av enskilda partier och politiker, t.ex. genom skämtteckningar och annan satir. Det fungerar inte riktigt lika väl då politiker försöker blanda in humor i sin retorik, i synnerhet som det ofta görs som ett försök att först presentera ytterst ickerumsrena åsikter och sedan försöka dämpa ner kontroversen för ”det var ju bara på skämt”. Konstigt nog är den såkallat uppenbara ”satiren” sällan tillräckligt uppenbar för allmänheten eller ens värst rolig, när det enbart går ut på att förolämpa någon utan minsta försök till att vara snillrik. När kontroversiella påståenden som den ytterst motbjudande ”diskussionsöppnaren” nyligen får kritik från upprörda människor tenderar den anklagade politikerns purkna svar vara att gråtande sparka sand och klaga på överdriven politisk korrekthet, brist på humor samt på överkänslighet. Personligen anser jag det vara en mycket feg ursäkt att påstå att ens förolämpande uttal vore bara satir, för det kräver betydligt mer ryggrad att stå bakom sina ord oberoende hur sårande de må vara för andra av motsatt åsikt. Dessutom ser jag ursäkten som en förolämpning till alla briljanta komiker och skämttecknare vars yrke går ut på att bekämpa rådande maktstrukturer med humor, vilket är en viktig uppgift och visar att ett samhälle kan vara självkritiskt. Det är inget fel med elak humor, men om det är riktat uppifrån mot en redan utsatt minoritetsgrupp är det bara frågan om mobbning.

Jag har själv gjort några skämtteckningar för studentpublikationer och under min värnplikt ritade jag bilder till infobladet i Dragsvik. Jag har som princip att som skämttecknare bör man vara så opartisk som möjligt, vilket gäller i synnerhet om man är inriktad på att kommentera politisk verksamhet. Om en skämttecknare tydligt väljer en viss sida tycker jag att mycket av samhällsanalysen försvinner och teckningarna blir enbart propaganda, eller i värsta fall barnslig mobbning. Därför tycker jag att skämttecknare borde vara politiskt obundna och om möjligt helst publiceras i neutrala tidningar, som saknar uttryckt politisk agenda eller specifik partilojalitet. Bland finländska skämttecknare har jag två idoler som inspirerat mig som tecknare och humorist: Kari Suomalainen (1920–1999) och Leif Sjöström (1958–2012). Båda skämttecknarna är bland de mest kända och inflytelserika politiskt inriktade skämttecknarna i Finland, men de hade mycket olika stilar och utgångspunkt.

Kari Suomalainens bilder publicerades i Helsingin Sanomat tillsammans med ledartexten i 40 års tid och rätt ofta reflekterade teckningarna mer hans åsikter än tidningens officiella linje. Kari kom undan med att rita teckningar som tidvis hade absolut inget att göra med ledartextens innehåll, eftersom bilderna var så populära med läsarkretsen och han hade en fantastisk talang för att få uttryckt i bild det som förargade honom och många andra. Något som var mycket karakteristiskt för Kari var hans bitska humor och hur han fritt kritiserade alla politiska och kulturella riktningar i landet. Han hade mycket starka åsikter om landets politiska läge under kalla kriget och hans bilder var ofta motiverade av stark fosterlandskärlek efter hans erfarenheter under fortsättningskriget. Han var kritisk mot all utländsk påverkan och mest av allt ogillade Kari att Finland gav efter åt Sovjetunionens alla krav. Under det kalla kriget hade finländska tidningar en praxis av inofficiell självcensur för att undvika att förolämpa Sovjet eller deras allierade i kommunistpartiet, men av sina samtida tecknare var Kari en av de få som vågade öppet kritisera förhållandet med Sovjetunionen. Kari ritade medvetet så provocerande bilder han kunde att han faktiskt drog många politikers ilska över sig, bland dem självaste president Kekkonen. 

Utöver Karis kritik av Sovjetunionen var han också mycket skeptiskt inställd till att Finland skulle gå med i det blivande EU. När Sovjetunionens närvaro minskade under 1980-talet visade Kari sin egen växande euroskepticism allt mera. I hans ögon skulle ett möjligt medlemskap i EG vara enbart ett byte från sovjetisk överhöghet till en annan, med Finland som den förlorande sidan oberoende vem vi tillhörde. Med åldern blev Kari uppenbart mera sur och vrång i sin kritik, men det var inget problem så länge han var jämlikt elak mot alla politiska riktningar och samhällsgrupper. Tyvärr efter Sovjetunionens fall blev utlandsfientligheten i Karis teckningar till sist för stark för den dåvarande redaktionens smak efter att han uttryckte sig negativt om somaliska invandrare. Det var den första gången som Helsingin Sanomat vägrat godkänna en av Karis bilder och han valde att avgå i protest.

I mitt tycke är det synd att Kari i sin växande surhet glömde bort det viktigaste i skämttecknarens yrke, nämligen att vara neutral. Även om hans karriär slutade snopet och han blev alltmer xenofobisk finns det mycket värt att uppskatta i hans teckningar. Kari var mycket populär tack vare sin förmåga att kommentera på vardagens angelägenheter genom enkla och karikerade människofigurer, som i olika skepnader stått för politiska partier och regeringselement. Utöver karikatyrer på enskilda politiker hade han ett stort galleri av personligheter, exempelvis en skinntorr skattebetalare iklädd trasiga kläder som konstant plågas av staten, vanligtvis representerad av en finklädd tjock herre med cylinderhatt.

Medan Kari Suomalainens politiska kommentar hade oftast en riksomfattande karaktär, var Leif Sjöström mer fokuserad på lokala angelägenheter och kommenterade finländsk politik från den synvinkeln. Hans serie Folkets dagblad publicerades i en mängd tidningar i Svenskfinland, som Vasabladet och Åbo underrättelser. Förutom vissa undantag visar Sjöström huvudsakligen hur politiska beslut i Finland och EU påverkar österbottniska angelägenheter och lokalbefolkningens levnad. Exempelvis gjorde Sjöström tidvis narr av hur trög och absurd byråkratin inom EU anses vara, med referenser till direktiven om hur böjda gurkor tillåts vara inför försäljning. Men överlag verkar Sjöström aldrig ha varit lika euroskeptisk eller allmänt arg som Kari Suomalainen, även om båda tecknarna berörde samma teman. Sjöström hade en lika fantastisk talang som Kari för snillrik samhällskommentar, men Sjöströms humor är i allmänhet mer lågmäld och snällare. Enligt egna ord ville han inte odla ett politikerförakt utan hoppades genom sin serie att bland sina läsare öka intresset för samhällsskeendet och det politiska livet i allmänhet.

Jag har enorm respekt för Sjöströms talang, eftersom det är mycket svårare för en komiker att vara rolig och snäll samtidigt. Men han lyckades göra sitt jobb på ett slagkraftigt vis och träffa huvudet på spiken, dock genomgående sympatiskt mot politikerna och övriga kändisarna han karikerade. Ett resultat av hans vänliga tillvägagångssätt var att det blev en slags statussymbol att bli avbildad av honom och många politiker såg framemot det. I en intervju beskrev Sjöström sig själv som ”marxist”, eftersom hans största intryck kommit från komedifilmerna av bröderna Marx. Precis som Marxbröderna visade Sjöström att man kunde vara riktigt rolig och finurlig utan att ta den enkla vägen och förolämpa andra.

Både Suomalainen och Sjöström har inspirerat mig i mitt eget skämttecknande. Från dem har jag lärt mig hur man med enkla teckningar och lätt begripliga skämt kan få fram sin poäng och få folk att fundera på sin samtid, ofta betydligt effektivare än genom tusentals ord långa blogginlägg eller skriverier på social media. Skämttecknaren har också ett stort ansvar, för även om det är otroligt lätt att förlöjliga politiker och kändisar bör man vara försiktig med det. Det finns redan för många människor som är totalt desillusionerade med det politiska maskineriet och förväntar sig enbart det värsta av dem som frivilligt beger sig in på en politisk karriär. Därför bör skämttecknaren kunna balansera ut fördömandet med lite snällare material för att väcka genuint intresse i politik, samt förhoppningsvis uppmuntra nuvarande politiker att sköta sitt jobb med entusiasm.

Farväl åt Terry Pratchett (1948-2015)

 

På torsdagen 12.3 kom sorgebudet: Fantasyförfattaren Terry Pratchett är borta. Även om jag visste från tidigare att Pratchett hade varit sjuk i flera år kom det som en chock för mig. Men trots att Sir Terry gått vidare har vi som tur ännu hans böcker och tankar kvar hos oss, vilket innebär att han egentligen aldrig kommer att försvinna någonstans.

Hans böcker har gett mig mycket glädje i livet, i synnerhet under de jobbiga tonåren då allting i världen kändes krångligt och besvärligt. Jag älskar Pratchetts böcker för hans intelligenta humor och filosofiska funderingar kring livet, döden, religion och allt annat som ingår i den mänskliga vardagen. Hans böcker fick vår ologiska verklighet att kännas mera begriplig och han fick mig att tänka på vad det egentligen innebär att vara människa. Därför är det så bra att jag upptäckte honom vid den tid då jag var en dum fjortis och kände mig lika vilsen som de flesta brukar vara i puberteten. 

Det är också bra att jag valde att läsa hans böcker på ursprungsspråket, för det gav mig en bättre förståelse för engelska. Jag har visserligen varit en anglofil sedan tidig barndom, men Pratchett har ett mycket rikt språkbruk och hans humor kräver ofta att läsarna förstår sig på både subtila nyansskillnader i uttal och stavelser. Därför är det så berikande att läsa Pratchetts verk, för läsarens språkkunskap blir tvungen att utvecklas bortom det mest rudimentära. Och genom språket får man en större förståelse för brittisk humor, eftersom båda går ofta hand i hand. 

På tal om humor: Jag har tidigare skrivit om min uppskattning för brittisk humor i allmänhet och min kärlek till Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Trots att Adams och Terry Pratchett har mycket liknande berättarstil och humor tycker jag ännu mer om humorn i Pratchetts böcker, till stor del för att han aldrig är lika uppenbart elak när satiren är som mest bitsk. Pratchetts böcker är på ytan lite snällare än Adams, vilket jag anser göra satiren mer mångbottnad och desto mer bitande när Pratchett beskriver något fenomen som förargar honom på allvar. 

Terry Pratchetts böcker har varit mycket viktiga för mig och han var min favoritförfattare, ingen annan författare har gett mig lika mycket glädje gång efter gång. Jag kommer att sakna honom, men han lämnar efter sig en fenomenal samling böcker som kan läsas av nya generationer. Jag kunde skriva hur mycket som helst om min kärlek till hans fantasivärld Discworld och beskriva hur genialisk den är in i minsta detalj, men jag tycker att det är bäst att låta var och en själv upptäcka Pratchetts verk. Jag rekommenderar att alla som har en förkärlek till det brittiska tar en titt på Terrys böcker, mest för att det är så purbrittiskt någonting kan bli. Det är även sannolikt att man lär sig något om livet.
 

Tack för allting Terry och farväl!