Kortfilm om Troll

Den här kortfilmen är mitt längsta försök på animation hittills, med en kombination av stop-motion och andra digitala tricks för att skapa illusionen av fler dockor än jag har på riktigt. Videon är en kort sammanfattning över hur mångsidig folktro det finns om trollen.

Finns också på engelska:

Och på finska:

Jag har arbetat på kortfilmen i nästan ett helt år. Jämfört med mina tidigare videoprojekt tog det riktigt länge p.g.a. en kombination av att jag hade arbete hösten och vintern samt att jag dessutom är förälder till ett aktivt småbarn. Allt blev sedan ännu mer hektiskt via vårens koronastress, men det här projektet har varit en välkommen distraktion som hjälpt mig att orka. Av dessa orsaker har jag kunnat animera och editera videoklippen i enbart små etapper, i bästa fall ett par timmar i taget och vanligtvis då när min dotter sover.

 

 

Det här projektet kunde förverkligas främst för att Hit Film är ett så mångsidigt program. Filmprojekten med Guerilla Pictures har som sagt tyvärr stampat på stället de senaste åren, men jag har haft chansen att öva på programets diverse funktioner tack vare andra små projekt jag kunnat ta del av. Framförallt har Linkaras årliga tävling erbjudit en möjlighet att experimentera på stop-motion, samt funktionen "puppet" på Hit Film. Den funktionen erbjuder en chans att manipulera stillbilder på ett sätt som vid behov kan ersätta stop-motion, om det är för tidskrävande eller inte en möjlighet just då. För att resultatet ska bli tillräckligt bra måste jag skära bilden i flera lager för att kunna manipulera de olika kroppsdelarna, nästan som en virtuell pappersdocka. Att manipulera stillbilder på det sättet tar ohjälpligt mycket tid, men det är i många fall mindre tid än som skulle gå åt till att fotografera en docka hundratals gånger för att animera små rörelser.

 

 

Här ovan ser ni två exempel på dockor som kunde animeras med funktionen "puppet". Skillnaden är att trolldockan kan animeras genom stop-motion tack vare rörliga delar, men spökpiraterna är en styv klump som inte egentligen kan manipuleras nämnvärt. Sjörövardockan är ett bra exempel på hur stillbilder kan fås rörliga genom att digitalt klippas till flera olika lager som individuelt manipuleras. Med trollfilmen kunde jag spara enormt mycket tid då jag skapade den här grundanimationen på trollet, vilket sedan gjorde det lättare att skapa illusionen av att avända fler dockor än jag har bygt. Det gjorde jag genom att klippa och klistra stillbilder av andra dockor, som sedan korsades ihop med det här trollet för att skapa många nya individer.

 

Den här tekniken sparade mig en hel del tid och arbete jämfört med att tillverka nya dockor för varje varelse som behövdes, men det här tog också många, många timmar av mitt liv. Lite mindre än om jag satsat 100% på stop-motion, fast i så fall skulle jag bli färdig först då min dotter börjar skolan.

Bakgrunderna i filmen är mina egna fotografier, som jag manipulerat genom Hit Film för att skapa en känsla av rörelse. Exempelvis hur jag kan lägga in flimrande effekter som påminner om vatten, eller så kan jag använda programmets inbygda rökeffekter. 

Många filmmakare använder sig av stock-footage från diverse webbsidor, men jag har haft i flera år som vana att aldrig gå hemifrån utan en kamera. Därför har jag nu tusentals bilder att välja mellan, samt flera hundra timmar av lösryckt videomaterial som kan vara till nytta. Behöver jag en skock får som springer undan en frostjätte? Tur att jag tog med kameran för att filma fåren som betade vid Vassorfjärden. Jag gör min egen stock-footage så långt som det bara går.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det här var ett monstruöst stort projekt för mig att ta an ensam. Jag hoppas att jag har vett att ta en paus tillsvidare från den här storlekens videon. Men det har varit mycket roligt att pyssla på effekterna och finjustera på videons innehåll i alla dessa månader. Jag förstår varför filmmakare som Peter Jackson ogärna avslutar filminspelningar och fortsätter gärna in i det sista att finslipa på vad de gör. Men vid något skede måste man tvinga sig själv att säga "stopp" och kallt avsluta ett projekt.

Vad till näst? Jag ser framemot att dra nytta av de erfarenheter jag fått då jag tar itu med nya monsterfilmer, eventuellt om jag och Johan får en chans att göra fler Lovecraftiska kortfilmer. Som det råkar sig har Linkara igen en tävling på gång och jag deltar gärna en femte gång.  

Spökande sjörövare

 
Än en gång är det dags för Linkaras årliga tävling för korta skräckvideon till Longbox of the Damned och jag deltar igen. Den här gången handlar mitt bidrag om odöda sjörövare som gestaltas av dockor som jag byggt under de senaste åren, ursprungligen i syfte att användas till något av de femtielva idéer vi diskuterat om för Guerilla Pictures. Tyvärr har vardagslivet satt en lång paus på det projektet, främst på grund av arbete och studier, men inte minst också för att några av oss har fått barn. Min blivande ettåring behöver nästan all den tid som jag inte arbetar, men då hon sover kan jag pyssla på i små etapper. Det förhindrar mig från att helt tappa fingerfärdigheten med video- och hantverksprojekt och förhoppningsvis kan GP-gänget göra sporadiska kortfilmer i framtiden igen. Men tillsvidare får det räcka med sådana här miniprojekt:

Jag tycker om att pyssla och därför skriver jag gärna om dockorna som använts till den här videon. Den första dockan jag byggde var sjörövarkaptenen, börjandes med huvudet. Jag har länge velat göra dockor för att animera dem i stopmotion, men av diverse orsaker har det varit lättare hittills att göra marionettdockor och med dem krävs det annorlunda knep för att skapa rörelse. Kring 2015 hade jag  kommit på metoden att bygga en dockas huvud på en bykpinne, för att den vägen kunna röra på dockans mun med ena handen. Kaptenens utseende med grönt skinn, stort skägg och klädseln baserade jag på skurken LeChuck från Monkey Island-spelen, eftersom jag älskar den spelserien och tycker om karikerade zombier i största allmänhet. Huvudet är en separat del av kroppen men jag kan maipulera dem tillsammans, genom att med ena handen dra i trådar som bundits i armarna på dockan.

Skägget är fårull, ögonen är plastpärlor och kläderna är en gammal socka.

Dockans kropp står på en bas målad i blått så att jag ska kunna använda chroma-key för att skapa illusionen att den svävar i luften. Av samma orsak och för att dens hud är grön behöver dockan manipuleras mot en blå bakgrund, eventuellt med blåa handskar på.

Monstertomaterna ser på.

Resten av dockorna byggdes i samma grundstil, fast enklare struktur. Likt kaptenen är de gröna, missbildade människoskelett i sjörövarplagg, men de är alla byggda i ett stycke. Tyvärr är dessa dockor svårare att manipulera och lederna på dem är för lösa för ordentlig stop-motion.

Det kan behövas även en zombifierad papegoja.

Som tur finns det möjligheten att digitalt animera dem genom betalversionen av programmet Hit Film Pro, vilket gör det möjligt att använda dockorna till diverse krävande projekt. Det blir visserligen inte lika stiligt resultat som proper stop-motion eller marionetteknik, men tillräckligt bra resultat för att manipulera spökliga pirater. Tack vare det kunde jag nu manipulera dockorna på ett sätt som inte var möjligt för mig då när använde dem till en video där vi diskuterade piratfilmer:

Skeppen i båda videorna är stillbilder på gamla miniatyrer av segelfartyg, vilket passade bra för sjörövarnas farkost men jag vill inför eventuella framtida piratprojekt göra ett eget miniatyrskepp. Jag lyckades ett par år sedan hitta på rea en stilig miniatyr på regalskeppet Vasa, men delarna är fortfarande i lådan p.g.a. utrymmesbrist här hemma. Närvaron av en bebis inverkar såklart också, så allt miniatyrbygge är på minimum tills jag bor i ett större hem. 

Jag har som ambition att bygga mer avancerade dockor i framtiden, i hopp om att bli lika bra som Richard Svensson (The Lone Animator), som gjort mycket fina kortfilmer inspirerade av Lovecraft och andra skräckförfattare. Drömmen om att fortsätta med egna filmprojekt igen är stark och genom att testa på små grejer som Linkaras tävling gör det möjligt för mig att orka, tills vi förhoppningsvis lyckas få ihop det gamla gänget igen. Vem vet? Kanske det blir något inom närmaste året, eller så?

Nyheter på filmfronten

Jag blev nyligen introducerad till videoediteringsprogrammet Hit Film Express. Min filmmakarkollega från Room 22 rekommenderade programmet eftersom det erbjuder möjligheten till att gratis göra effekter i chroma-key, vanligtvis känt som blue-screen eller green-screen. Hittills har jag upplevt bristen på chroma-key som lite av ett handikapp, eftersom det har många gånger begränsat vad jag vill och kan göra på film. Exempelvis i de kortfilmerna jag och Johan gjort om skräckförfattaren Lovecrafts berättelser. Med Dagon kom vi undan med att porträttera allting som dagboksillustrationer och i From Beyond passade det in att alla monstren såg overkliga ut, för i berättelsen projicerades dessa från en annan dimension bortom det våra sinnen kan registrera. Men sådana ursäkter kan vi inte använda i all ändlighet för vi vill gärna göra mer ambitiösa filmprojekt, gärna fler med monster.

När jag editerat mina videoprojekt använde jag till att börja med enbart Windows Movie Maker, som jag tycker är en bra inkörsport till videoeditering eftersom den är jämförelsevs lättanvänd. Men programmet är mycket begränsat och det har för få funktioner för mina behov. Dessutom kan man enbart dubba över med en ljudfil, men som tur kan jag göra det mesta ljudarbetet i Audacity där jag mixtrar alla ljudeffekter och eventuell musik till en enda fil. Sedan upptäckte jag VideoPad, vars gratisversion erbjuder betydligt fler funktioner och möjligheter att manipulera materialet. Tyvärr saknar gratisversionen vissa nyttiga funtkioner, som just chroma-key. Bristen på chroma-key gör det ohjälpligt svårt att blanda in olika element i videomaterialet. För att göra t.ex. stop-motionanimation med VideoPad borde jag lägga över en stillbild som ett nytt lager ovanpå videomaterialet, men det skulle vara ett fruktansvärt petnoga arbete att animera, för en sekund är 24 bilder. Därför blev det viktigt för mig att hålla utkik efter program som erbjöd den funktionen gratis, eftersom jag är fattig studerande och vill ogärna betala månatliga summor som vissa program kräver. Bara att överleva är dyrt nog.

Mitt första projekt med Hit Film blev den falska trailern för "Attack of the Finnish Killer Tomatoes", en påhittad dålig monsterfilm från 70-talet. Jag instämmer med Johans recension av den riktiga Attack of the Killer Tomatoes som en stor besvikelse, men som barn tyckte jag mycket om den tecknade serien som filmen gav upphov till. Den lyckades betydligt bättre med sitt mål att parodiera gamla monsterfilmer med tomater som anfaller människor och därför ser jag vårt filmprojekt nästan som en fanfilm av tecknade serien, fast förlagd till Närpes. För mig är det en fantastiskt komisk tanke med en b-film där Finlands tomatcenter blir anfallet av dess egna produkter.

Under det senaste året har jag experimenterat med enkla monstereffekter inför framtida projekt och jag använde dessa tekniker med en del av tomaterna. Exempelvis har jag märkt att bygga monsterhuvuden på bykpinnar är ett enkelt sätt att få en munrörelse. I tidigare projekt var jag tvungen att utnyttja mörka bakgrunder om jag ville kombinerna monster med skådespelare, som i The Raven och i sketchen A Lovecraftian Ending, men med det nya programet kunde jag bättre projicera monstren i mer mångsidiga miljöer. Förutom monstereffekter erbjuder chroma-key möjligheten att placera in filmprojekten i mer komplexa miljöer, för det är tidvis en utmaning redan att ostört filma i akademikvarteret. På samma vis kan jag även skapa illusionen av större grupper, som i själva verket kan bestå av en och samma person som fördubblats. Eftersom trailern var meningen att se ut som en dåligt gjord nollbudgetsfilm från 1970-talet var det bara passande om effekterna och chroma-key inte fungerade perfekt. Som ett första försök lyckades det bra i mitt tycke, men jag anser att jag måste fortsättningvis öva inför framtida projekt.

Trailern visar hur Hit Film erbjuder mig en större möjligheter att manipulera videomaterial enligt behov än tidigare, men jag anser att jag kan fortsättningsvis göra ganska minimalistiska filmprojekt. Jag varken kan eller bör tävla med professionella filmmakare, för mina resurser är fortfarande knappa och jag måste använda min kreativitet för att överkomma svårigheterna. Jag har för tillfället bara ett litet blått tyg att använda som bakgrund, så Studentteaterns svarta skärmar kommer nog till bra användning ännu länge framåt. Potentialet i program som Hit Film gör det lite lättare för mig att fortsätta utvecklas som filmmakare, men jag tror att mina styrkor är och förblir med små projekt jag gör på fritiden för ros skull. Nog för att jag gärna gradvis tar an större projekt, kanske rentav en riktig film om mördartomater som härjar i Närpes.

Min "filmkarriär"

Under det senaste dryga året har jag och mina kompisar tillsammans gjort olika slags filmprojekt. Hittills har vi gjort mestadels sketcher, men även några seriösa projekt inspirerade av gammaldags skräckfilmer och ett par inspelade filmdiskussioner. Jag och Johan har hittills klarat oss med begränsade metoder och resurser, men vi har ambitioner att pröva på allt större projekt i framtiden. Men tillsvidare fortsätter vår filmverksamhet ännu på hobbynivå.

Jag har alltid tyckt om film och redan i tidig ålder blev jag intresserad av filmteknik, vilket gjort att jag velat testa på att göra något eget. När jag var barn tyckte jag mycket om inhemska dockprogram som Plåstrets pirat-TV, serierna om marionetthästen Histamiini och allt med Ransu Karvakuono från Pikku Kakkonen. Jag ville själv göra något liknande med dockor och mina otroligt snälla föräldrar hjälpte till. Min mamma hjälpte mig att sy ihop några enkla handdockor och min pappa hade en urgammal videokamera som jag fick låna till några tidiga test till att göra ett eget dockprogram. Nå, det blev inget speciellt bra eftersom jag var bara kring åtta-nio år gammal och kameran var ytterst begränsad i sin användning. Men det viktigaste är att jag tog det första steget och mina föräldrar hade så mycket tid för mig och uppmuntrade mig till att vara kreativ som barn. Andra tidiga inspirationskällor var diverse leranimationer som klassikern Wallace and Gromit och monsterdockorna i filmer som Star Wars och Gremlins, vilket gav mig idén att försöka bygga mer avancerade figurer i modellera och även några till dockor.

Sedan dröjde det flera år innan jag seriöst funderade på film, eftersom videokameran vi hade var så begränsad och bra kameror på den tiden skulle ha varit för dyra för vår familj. Men jag hade ett flertal andra kreativa hobbyer som teckning och miniatyrer att hålla skaparlusten igång. När Peter Jackson släppte ut sina förlängda versioner av Sagan om Ringen blev jag hemskt fascinerad av de flera timmar av dokumentärmaterial som följde med varje film. Insikten bakom kulisserna gjorde mig ännu mer intresserad av proceduren med att göra film och därför har jag alltid sett framemot dokumentärer om filmer jag tycker om. Men att skaffa en egen videokamera och testa att göra film kändes inte då heller som ekonomiskt realistiskt, så istället skaffade jag mig en digikamera och lärde mig själv att fotografera.

Min nuvarande filmskaparhobby fick sin början då jag som gulnäbb hösten 2007 blev medlem i Studentteatern i Åbo (STÅ). Jag var mest intresserad av att bygga rekvisita och kulisser, men jag stod på scen i en pjäs (Baren, skriven av Sammy Åbonde). På den tiden hade ytterst få personer tillgång till en kamera som kunde filma lika bra som dagens telefoner och det frustrerade mig att det var så svårt att låna en videokamera för att spela in en föreställning, bara som minne för dem som stått på scen. Min dåvarande fotokamera hade visserligen en videofunktion, men den hade ytterst dålig bildkvalité och all ljudbandning blev förvrängt av ett högt vinande läte. Dessutom hade jag ett så litet minneskort att det gick att filma bara 8 minuter om jag inte tog ett enda foto. Efter att jag hade börjat med amerikansk fotboll var jag en av tränarna för Åbo Akademis damlag IN10s och använde min kamera till att filma på träningarna så att spelarna kunde själva se hur de avancerade. Precis som hos Studentteatern var det ytterst frustrerande att försöka få tag på en bra kamera att filma matcher med.

Men sommaren 2012 skaffade jag en ny digitalkamera som filmade upp till 720p, vilket var verkligt bra jämfört med det jag haft tidigare. Det enda felet med digikameran är att videofunktionen avbryter sig själv när den filmat 4gb vilket är ungefär 15-20 minuter i taget. När man filmar i etapper är det inget problem, men om jag ska filma något i sträck måste jag komma ihåg att kolla periodvis ifall kameran fortsätter att spela in. Tack vare den kameran hade jag lyxen att kunna själv filma matcher, revyer, teaterpjäser och liknande. Det gav mig även chansen att delta i mitt första filmprojekt hösten 2012.

Jag var bekant med Sammy Åbonde från Studentteatern och han hade introducerat mig till bordrollspel. Han är en mycket kreativ person med flera roliga projekt på nacken och han är dessutom passionerad över spelet World of Warcraft. På dagen när det senaste expansionspaketet ”Mists of Pandaria” skulle komma till butikerna tänkte han vandra genom Åbo klädd som en munk och med ett stort gult utropstecken på huvudet, med tanken att locka fram andra WoW-spelare som skulle fråga honom vad för uppdrag han hade åt dem. Jag följde efter Sammy och filmade hans vandring genom staden och i typisk finländsk still ville ingen nappa på, inte ens när vi gick genom akademikvarteret. De enda som vågade tilltala oss eller ens titta mot vårt håll var barn, invandrare och fyllon, vilket berättar ganska mycket om den finländska vardagen. Men från den kyliga mottagningen kom vi på en ny idé för filmprojektet och vinklade det till något mer tragikomiskt:

Det var ett riktigt roligt projekt och jag skulle gärna ha fortsatt med fler filmprojekt redan då, men jag hade mycket annat på tapeten under de följande par åren, bl.a. en gradu. Jag fortsatte huvudsakligen att filma matcher i amerikansk fotboll och liknande evenemang, men jag blev anställd att filma ett par små reklamprojekt: Den ena var en reklamvideo för ÅAs humanistiska studier med Kaj Kunnas och den andra var för ett matematikprojekt som sponsrats av Åbo stad. När mina studier väl var slut filmade jag dessutom till Stundars en reklamvideo jag postat i ett tidigare inlägg. Eftersom priset på kameror sjunkit samtidigt som bildkvalitén blivit bättre har jag nu både en digikamera som filmar 1080p och en riktigt bra videokamera, som jag fick för struntsummor via åländska nätbutiker. Den sistnämnda kameran användes sommaren 2014 till att spela in min kollega herr Blomqvists svensexa, med Indiana Jones som tema. Vi gjorde med flit en riktigt dålig parodi på Indiana Jones-filmerna, men vi började fundera på att potentiellt göra en film på allvar i framtiden.

Efter studierna och den första sommaren på Stundars var jag arbetslös en lång tid och höll på att drivas galen av sysslolöshet och frustration. Det var då som filmskapandet faktiskt kom igång och sett i efterhand känns det som ett underverk att jag hade orken att göra så mycket kreativt under den perioden av mitt liv, för det var hemskt många projektidéer som inte blev förverkligade eftersom bristen på rutiner och omväxling gjorde det ansträngande att stiga upp ur sängen vissa dagar. Men på något sätt lyckades jag frammana drivkraften att börja planera med Johan och Toffe en filmversion av skräcknovellen Dagon av H.P. Lovecraft. Jag och Johan är mycket förtjusta i Lovecrafts skräckberättelser och vi valde att filma hans debuthistoria Dagon av praktiska skäl: Ramerättelsen utgörs av att berättaren skriver ner allting, men eftersom det finns en möjlighet att alla händelser var bara berättarens hallucinationer kom vi undan med ett mycket minimalistiskt tillvägagångssätt med halvanimerade dagboksillustrationer. Allting filmades i Studentteaterns dåvarande utrymme mot deras svarta skärmar och all rekvisita var lösryckta föremål vi råkade ha eller hittade på plats.

Otroligt nog lyckades vi riktigt bra med vår första film. Toffe var bra i rollen av en traumatiserad knarkare med abstinensbesvär och Johan gjorde sin bästa imitation på Alan Rickman med berättarrösten, medan jag tog hand om allt tekniskt. För egen del tror jag att det gick så bra med första försöket tack vare övning från förut, när jag filmat samt editerat olika projekt från förut och förstod mig på de program jag hade tillgång till. Jag hade dessutom från förut samlat musik för mina rollspel och samlat ljudeffekter för en av Studentteaterns pjäser, så jag hade ett hum om basprinciperna med ljudmixning. Det skadar inte heller att vi alla tre har sett så mycket filmer under vår kollektiva livstid att vi har fått från andras föredöme en aning om vad som fungerar med det vi kan och de resurser vi har tillgång till. 

Efter Dagon har vi som sagt huvudsakligen gjort sketcher, men vi har gjort en filmversion på Edgar Allan Poes dikt The Raven och nu senast From Beyond av Lovecraft. Vi gör gärna mycket olika filmprojekt på fritiden, så mycket som vi bara hinner och orkar vid sidan om allt annat. Men det förblir tillsvidare något sporadiskt, för filminspelningar är utmanande och det är svårt att ta allas tidtabell i beaktande. Filmeditering kräver dessutom otroligt mycket tid och tålamod, vilket jag märkt redan när jag filmat amerikansk fotboll. Att gå igenom råmaterialet bara en gång tar i medeltal åtminstone dubbelt så länge som är långt, medan att trimma bort allt onödigt från en matchvideo tar nästan dubbelt längre än det. Att klippa något mer komplicerat än så tar självklart mycket längre, i synnerhet om man ska dubba över ljudet och tillägga något slags effekter. Både Dagon och The Raven tog mig ungefär två veckor var att bli färdig med, med pauser medräknat. From Beyond var ett betydligt mer ambitiöst projekt och tog en hel månad på grund av effekterna jag experimenterade med, men ännu mer för att jag numera studerar fulltid igen på ny bransch. 

Hittills har jag varit regissör, kameraman och filmklippare på våra projekt, så det har funkat att jag har haft nästan ensam koll på läget. Men jag skulle ärligt talat gärna ställa mig oftare framför kameran och som tur har jag några bekanta som vid behov kan ta hand om filmandet. För det mesta är det jag och Johan och som är drivande krafterna i filmverksamheten, men vi samarbetar gärna med andra filmentusiaster, som t.ex. gänget från Room 22. Vi kallar vårt löst organiserade filmteam för ”Guerilla Pictures”, vilket jag medger är ett ytterst generiskt namn precis som det uppenbara homonymskämtet att vi har en gorilla till maskot. Men det är ett passande namn med tanke på att vi arbetar utan budget och utan någon som helst filmutbildning. Eftersom vi inte jobbar för någon studio har vi den absoluta friheten att kunna själv välja våra projekt, samtidigt som vi är mycket medvetna om hur begränsat det blir med nollbudget och vi måste därför vara mycket pragmatiska. Men vi tar det som en utmaning att komma på kreativa lösningar till vår pengabrist, exempelvis hur jag byggde korpdockan i The Raven och maskinen i From Beyond.

Vi har ambitioner att göra gradvis större filmer i fortsättningen, men vi har tillräckligt med självbevarelsedrift att inte i nuläge försöka oss på något som är för orealistiskt stort. När vi arbetar med våra egna små projekt drömmer vi om att kunna göra något lika häftigt på låg budget som våra idoler Roger Corman, Troma Entertainment och Astron-6. Vi har också idoler hos diverse filmkritiker och -makare som är aktiva på internet, exempelvis typerna bakom Red Letter Media, Cinemassacre, The Spoony Experiment, The Cinema Snob och AtopThe Fourth Wall. Oberoende hur det går till med våra filmprojekt i fortsättningen är det betydligt lättare nuförtiden att göra en egen film tack vare hur lättillgänglig och billig filmteknik blivit. Min yngsta brorsdotter är sju år och använder en mobiltelefon till att filma sitt eget ”tv-program” om allt måfå som råkar intressera henne, vilket skulle inte ha varit möjligt för vem som helst när jag var i hennes ålder. Tack vare internet har det också blivit lättare för vem som helst att få synbarhet, även om det är som ”Yahtzee”Croshaw uttryckte det ”som att slänga flaskpost i ett hav av flaskpost”. Det är ytterst slumpmässigt hur väl något tas emot och vi är medvetna om att våra intressen inte är riktigt i allas smak, men förhoppningsvis lyckas våra kortfilmer nå dem som tycker att det är underhållande. Det viktigaste är trots allt att vi själva har kul och hittills har det varit riktigt belönande.