Min "filmkarriär"

Under det senaste dryga året har jag och mina kompisar tillsammans gjort olika slags filmprojekt. Hittills har vi gjort mestadels sketcher, men även några seriösa projekt inspirerade av gammaldags skräckfilmer och ett par inspelade filmdiskussioner. Jag och Johan har hittills klarat oss med begränsade metoder och resurser, men vi har ambitioner att pröva på allt större projekt i framtiden. Men tillsvidare fortsätter vår filmverksamhet ännu på hobbynivå.

Jag har alltid tyckt om film och redan i tidig ålder blev jag intresserad av filmteknik, vilket gjort att jag velat testa på att göra något eget. När jag var barn tyckte jag mycket om inhemska dockprogram som Plåstrets pirat-TV, serierna om marionetthästen Histamiini och allt med Ransu Karvakuono från Pikku Kakkonen. Jag ville själv göra något liknande med dockor och mina otroligt snälla föräldrar hjälpte till. Min mamma hjälpte mig att sy ihop några enkla handdockor och min pappa hade en urgammal videokamera som jag fick låna till några tidiga test till att göra ett eget dockprogram. Nå, det blev inget speciellt bra eftersom jag var bara kring åtta-nio år gammal och kameran var ytterst begränsad i sin användning. Men det viktigaste är att jag tog det första steget och mina föräldrar hade så mycket tid för mig och uppmuntrade mig till att vara kreativ som barn. Andra tidiga inspirationskällor var diverse leranimationer som klassikern Wallace and Gromit och monsterdockorna i filmer som Star Wars och Gremlins, vilket gav mig idén att försöka bygga mer avancerade figurer i modellera och även några till dockor.

Sedan dröjde det flera år innan jag seriöst funderade på film, eftersom videokameran vi hade var så begränsad och bra kameror på den tiden skulle ha varit för dyra för vår familj. Men jag hade ett flertal andra kreativa hobbyer som teckning och miniatyrer att hålla skaparlusten igång. När Peter Jackson släppte ut sina förlängda versioner av Sagan om Ringen blev jag hemskt fascinerad av de flera timmar av dokumentärmaterial som följde med varje film. Insikten bakom kulisserna gjorde mig ännu mer intresserad av proceduren med att göra film och därför har jag alltid sett framemot dokumentärer om filmer jag tycker om. Men att skaffa en egen videokamera och testa att göra film kändes inte då heller som ekonomiskt realistiskt, så istället skaffade jag mig en digikamera och lärde mig själv att fotografera.

Min nuvarande filmskaparhobby fick sin början då jag som gulnäbb hösten 2007 blev medlem i Studentteatern i Åbo (STÅ). Jag var mest intresserad av att bygga rekvisita och kulisser, men jag stod på scen i en pjäs (Baren, skriven av Sammy Åbonde). På den tiden hade ytterst få personer tillgång till en kamera som kunde filma lika bra som dagens telefoner och det frustrerade mig att det var så svårt att låna en videokamera för att spela in en föreställning, bara som minne för dem som stått på scen. Min dåvarande fotokamera hade visserligen en videofunktion, men den hade ytterst dålig bildkvalité och all ljudbandning blev förvrängt av ett högt vinande läte. Dessutom hade jag ett så litet minneskort att det gick att filma bara 8 minuter om jag inte tog ett enda foto. Efter att jag hade börjat med amerikansk fotboll var jag en av tränarna för Åbo Akademis damlag IN10s och använde min kamera till att filma på träningarna så att spelarna kunde själva se hur de avancerade. Precis som hos Studentteatern var det ytterst frustrerande att försöka få tag på en bra kamera att filma matcher med.

Men sommaren 2012 skaffade jag en ny digitalkamera som filmade upp till 720p, vilket var verkligt bra jämfört med det jag haft tidigare. Det enda felet med digikameran är att videofunktionen avbryter sig själv när den filmat 4gb vilket är ungefär 15-20 minuter i taget. När man filmar i etapper är det inget problem, men om jag ska filma något i sträck måste jag komma ihåg att kolla periodvis ifall kameran fortsätter att spela in. Tack vare den kameran hade jag lyxen att kunna själv filma matcher, revyer, teaterpjäser och liknande. Det gav mig även chansen att delta i mitt första filmprojekt hösten 2012.

Jag var bekant med Sammy Åbonde från Studentteatern och han hade introducerat mig till bordrollspel. Han är en mycket kreativ person med flera roliga projekt på nacken och han är dessutom passionerad över spelet World of Warcraft. På dagen när det senaste expansionspaketet ”Mists of Pandaria” skulle komma till butikerna tänkte han vandra genom Åbo klädd som en munk och med ett stort gult utropstecken på huvudet, med tanken att locka fram andra WoW-spelare som skulle fråga honom vad för uppdrag han hade åt dem. Jag följde efter Sammy och filmade hans vandring genom staden och i typisk finländsk still ville ingen nappa på, inte ens när vi gick genom akademikvarteret. De enda som vågade tilltala oss eller ens titta mot vårt håll var barn, invandrare och fyllon, vilket berättar ganska mycket om den finländska vardagen. Men från den kyliga mottagningen kom vi på en ny idé för filmprojektet och vinklade det till något mer tragikomiskt:

Det var ett riktigt roligt projekt och jag skulle gärna ha fortsatt med fler filmprojekt redan då, men jag hade mycket annat på tapeten under de följande par åren, bl.a. en gradu. Jag fortsatte huvudsakligen att filma matcher i amerikansk fotboll och liknande evenemang, men jag blev anställd att filma ett par små reklamprojekt: Den ena var en reklamvideo för ÅAs humanistiska studier med Kaj Kunnas och den andra var för ett matematikprojekt som sponsrats av Åbo stad. När mina studier väl var slut filmade jag dessutom till Stundars en reklamvideo jag postat i ett tidigare inlägg. Eftersom priset på kameror sjunkit samtidigt som bildkvalitén blivit bättre har jag nu både en digikamera som filmar 1080p och en riktigt bra videokamera, som jag fick för struntsummor via åländska nätbutiker. Den sistnämnda kameran användes sommaren 2014 till att spela in min kollega herr Blomqvists svensexa, med Indiana Jones som tema. Vi gjorde med flit en riktigt dålig parodi på Indiana Jones-filmerna, men vi började fundera på att potentiellt göra en film på allvar i framtiden.

Efter studierna och den första sommaren på Stundars var jag arbetslös en lång tid och höll på att drivas galen av sysslolöshet och frustration. Det var då som filmskapandet faktiskt kom igång och sett i efterhand känns det som ett underverk att jag hade orken att göra så mycket kreativt under den perioden av mitt liv, för det var hemskt många projektidéer som inte blev förverkligade eftersom bristen på rutiner och omväxling gjorde det ansträngande att stiga upp ur sängen vissa dagar. Men på något sätt lyckades jag frammana drivkraften att börja planera med Johan och Toffe en filmversion av skräcknovellen Dagon av H.P. Lovecraft. Jag och Johan är mycket förtjusta i Lovecrafts skräckberättelser och vi valde att filma hans debuthistoria Dagon av praktiska skäl: Ramerättelsen utgörs av att berättaren skriver ner allting, men eftersom det finns en möjlighet att alla händelser var bara berättarens hallucinationer kom vi undan med ett mycket minimalistiskt tillvägagångssätt med halvanimerade dagboksillustrationer. Allting filmades i Studentteaterns dåvarande utrymme mot deras svarta skärmar och all rekvisita var lösryckta föremål vi råkade ha eller hittade på plats.

Otroligt nog lyckades vi riktigt bra med vår första film. Toffe var bra i rollen av en traumatiserad knarkare med abstinensbesvär och Johan gjorde sin bästa imitation på Alan Rickman med berättarrösten, medan jag tog hand om allt tekniskt. För egen del tror jag att det gick så bra med första försöket tack vare övning från förut, när jag filmat samt editerat olika projekt från förut och förstod mig på de program jag hade tillgång till. Jag hade dessutom från förut samlat musik för mina rollspel och samlat ljudeffekter för en av Studentteaterns pjäser, så jag hade ett hum om basprinciperna med ljudmixning. Det skadar inte heller att vi alla tre har sett så mycket filmer under vår kollektiva livstid att vi har fått från andras föredöme en aning om vad som fungerar med det vi kan och de resurser vi har tillgång till. 

Efter Dagon har vi som sagt huvudsakligen gjort sketcher, men vi har gjort en filmversion på Edgar Allan Poes dikt The Raven och nu senast From Beyond av Lovecraft. Vi gör gärna mycket olika filmprojekt på fritiden, så mycket som vi bara hinner och orkar vid sidan om allt annat. Men det förblir tillsvidare något sporadiskt, för filminspelningar är utmanande och det är svårt att ta allas tidtabell i beaktande. Filmeditering kräver dessutom otroligt mycket tid och tålamod, vilket jag märkt redan när jag filmat amerikansk fotboll. Att gå igenom råmaterialet bara en gång tar i medeltal åtminstone dubbelt så länge som är långt, medan att trimma bort allt onödigt från en matchvideo tar nästan dubbelt längre än det. Att klippa något mer komplicerat än så tar självklart mycket längre, i synnerhet om man ska dubba över ljudet och tillägga något slags effekter. Både Dagon och The Raven tog mig ungefär två veckor var att bli färdig med, med pauser medräknat. From Beyond var ett betydligt mer ambitiöst projekt och tog en hel månad på grund av effekterna jag experimenterade med, men ännu mer för att jag numera studerar fulltid igen på ny bransch. 

Hittills har jag varit regissör, kameraman och filmklippare på våra projekt, så det har funkat att jag har haft nästan ensam koll på läget. Men jag skulle ärligt talat gärna ställa mig oftare framför kameran och som tur har jag några bekanta som vid behov kan ta hand om filmandet. För det mesta är det jag och Johan och som är drivande krafterna i filmverksamheten, men vi samarbetar gärna med andra filmentusiaster, som t.ex. gänget från Room 22. Vi kallar vårt löst organiserade filmteam för ”Guerilla Pictures”, vilket jag medger är ett ytterst generiskt namn precis som det uppenbara homonymskämtet att vi har en gorilla till maskot. Men det är ett passande namn med tanke på att vi arbetar utan budget och utan någon som helst filmutbildning. Eftersom vi inte jobbar för någon studio har vi den absoluta friheten att kunna själv välja våra projekt, samtidigt som vi är mycket medvetna om hur begränsat det blir med nollbudget och vi måste därför vara mycket pragmatiska. Men vi tar det som en utmaning att komma på kreativa lösningar till vår pengabrist, exempelvis hur jag byggde korpdockan i The Raven och maskinen i From Beyond.

Vi har ambitioner att göra gradvis större filmer i fortsättningen, men vi har tillräckligt med självbevarelsedrift att inte i nuläge försöka oss på något som är för orealistiskt stort. När vi arbetar med våra egna små projekt drömmer vi om att kunna göra något lika häftigt på låg budget som våra idoler Roger Corman, Troma Entertainment och Astron-6. Vi har också idoler hos diverse filmkritiker och -makare som är aktiva på internet, exempelvis typerna bakom Red Letter Media, Cinemassacre, The Spoony Experiment, The Cinema Snob och AtopThe Fourth Wall. Oberoende hur det går till med våra filmprojekt i fortsättningen är det betydligt lättare nuförtiden att göra en egen film tack vare hur lättillgänglig och billig filmteknik blivit. Min yngsta brorsdotter är sju år och använder en mobiltelefon till att filma sitt eget ”tv-program” om allt måfå som råkar intressera henne, vilket skulle inte ha varit möjligt för vem som helst när jag var i hennes ålder. Tack vare internet har det också blivit lättare för vem som helst att få synbarhet, även om det är som ”Yahtzee”Croshaw uttryckte det ”som att slänga flaskpost i ett hav av flaskpost”. Det är ytterst slumpmässigt hur väl något tas emot och vi är medvetna om att våra intressen inte är riktigt i allas smak, men förhoppningsvis lyckas våra kortfilmer nå dem som tycker att det är underhållande. Det viktigaste är trots allt att vi själva har kul och hittills har det varit riktigt belönande.

2014 i retrospekt

Nyårsafton närmar sig och traditionsenligt bör man reflektera över det gångna årets händelser. För min del har 2014 varit ett händelserikt år, mer på gott än på ont. Eftersom jag haft ett ganska trevligt år kan jag ju skryta lite om hur trevligt det varit, istället för att låta en automatiserad tjänst på social media göra det åt mig. Till att börja med kan jag nämna att jag har fått ett fint papper där det står ”filosofie magister”, vilket är finspråk för ”fängelsestraffet är avtjänat”. Efter sju långa år blev jag på våren färdig med mina studier och kunde se framemot arbetslivets allehanda utmaningar när jag lämnar den akademiska världen.

Den första utmaningen är ju att få jobb, vilket i dagens Finland blivit allt mer problematiskt. Läget för kulturarbetare inom Åboland må vara allt annat än idealt, men som tur är hade jag den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Österbotten. Stundars visade sig vara det bästa jobb jag haft i hela mitt liv, eftersom det var precis vad jag behövde efter att ha suttit stilla i flera månader och nästan enbart hållit på med hjärngymnastik. Därför var det mycket uppfriskande att ha något konkret att jobba med ute i den friska luften, när man låtsas vara en dräng i ett gammaldags bysamhälle. En stor del av tillvaron på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom guiderna tar sig an roller och håller på med gammaldags arbetssysslor då när det inte är en guidning på gång. För mig kunde en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att snickra något smått eller att mocka kopiösa mängder koskit. Det är otroligt hur mycket kossor får ur sig per dag även om de är stora djur. Men det är ändå uppfriskande arbete i kontrast till den akademiska skrivprocessen, för graduskrivandet är tillsynes oändligt medan man alltid kan se hur mycket dynga det finns kvar att mocka. Dessutom är kossorna så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar.

Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst som folk kan tänkas vara intresserade av. Stundars är mycket tilltalande för besökare eftersom tiden står stilla där och man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden, samtidigt som man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Trots det hade jag min kamera nära till hands under hela sommaren och tog ett flertal bilder och filmade även  en kort reklamfilm för Stundars.

På tal om filmer: Under min arbetslöshet efter tiden på Stundars har jag haft betydligt mer fritid än jag skulle föredra att ha, så mycket att jag riskerar smälta fast i min fåtölj. Därför har jag vid sidan om den evigt frustrerande viljekampen med FPA försökt hålla mig upptagen med diverse hobbyprojekt, bland annat videofilmande. Jag och mina kompanjoner i nörderi (bland dem herr Anderssén) har ett stort intresse för litteratur, film och teater från förut och vi råkar dessutom alla vara besatta av en viss kreativitet. Vår filmkarriär började en vacker sommardag när blivande herr Blomqvists svensexa förevigades på digitalfilm  med Indiana Jones som tema, vilket gav oss inspiration till fler filmprojekt på hösten. 

Eftersom vi känner beundran för pionjärer inom gerillafilmande (som likt oss arbetat med nollbudget) tyckte vi att ”Guerilla Pictures” var ett bra namn för vår lilla samling av entusiastiska amatörer. Eftersom vi gillar H.P. Lovecrafts skräckhistorier har vi som ambition att filma de berättelser som vår oexistenta budget och erfarenhet tillåter oss att förverkliga, varpå författarens första novell Dagon blev vårt första officiella filmprojekt. Till vår stolthet lyckades vår Lovecraft-filmatisering över förväntningarna och sedan dess har vi släppt ut några ytterligare kortfilmer, med hopp om fler filmer och sketcher i fortsättningen. Förhoppningsvis kan jag utnyttja dessa projekt som referensmaterial och använda mitt tecknande, fotograferande och videofilmande som en extra inkomstkälla utöver en fritidssyssla.

Även om jag mest skrivit om magistersbetyget, Stundars och kortfilmer i det här inlägget finns det mycket annat att vara tacksam för från det gångna året. Det mest notabla är de vuxenpoäng jag fått genom förlovning till den bästa människa jag haft glädjen att umgås med, vilket kommer att underlätta alla utmaningar som må komma med år 2015. Med allt det i åtanke önskar jag er alla gott nytt år!