Pyssel under pandemin

Jag hade riktigt bra tur med året 2020, för sett på efterhand gick det relativt smärtfritt för vår familj. Visserligen hände det några otrevliga saker och jag var själv i karantän mer än en gång, men det värsta var den långa perioden av osäkerhet då ingen visste vad som kommer att hända. Men jag upplever att vi klarade oss bra och kom lindrigt undan jämfört med hur illa det gick för många på annan ort och framförallt i andra länder. Dessutom tröstar det mig att hela mänskligheten klarat sig relativt bra då vi jämför med läget under året 536, då i princip allt som kunde gå fel gjorde så, spektakulärt och på global skala. Just det årtalet var bara ett dåligt år på en längre period av katastrofer, men det som hände just då var det mest synliga eländet.

 

Mitt 2020 kunde milt sagt ha varit mycket värre och det rymdes mycket trevligt i min tillvaro. En av fördelarna med att vara småbarnsförälder är att det förberedde för den sociala distanseringen och underlättade situationen. Jag orkade dessutom bättre med arbetslöshet den här gången, för jag tog dagligen hand om ett litet barn och hann inte bli uttråkad. Det bästa med året var att jag fick mer tid för pyssel och hantverk än under de föregående två åren, mer än under båda åren tillsammans. Jag har i flera år lidit av en brist på tid för hobbyverksamhet och saknad av ett ordentligt verkstadsutrymme, vilket inte underlättats av att jag pinar mig själv genom att regelbundet sträckkolla på diverse hantverksvideon på Youtube. Därför var det en välkommen ändring i tillvaron att få bygga saker oftare igen.

Sedan hösten 2019 hade jag sakta arbetat i små etapper på en kortfilm om troll i folktro, med animerade dockor. Medan projektet fortgick insåg jag gradvis att jag behövde bygga fler dockor för att fylla de olika rollerna. Jag byggde en trollgumma, en huldra, ett argt trollhuvud med skägg, samt en trollbebis. Filmprojektet blev färdigt under gångna hösten och publicerades på tre olika språk.

 

På tal om troll: På mitt nya jobb fick jag chansen att testa krympande plast och gjorde en nyckelring med en teckning av ett troll. Intressant nog blev färgerna mycket mer intensiva då bilden krömp ihop. Jag ser potential med att använda det här materialet i fortsättningen, kanske för att göra dekorativa kyrkfönster på en miniatyr.

Förutom dockor till filmprojekt fick jag också flera chanser att pröva på diverse idéer till miniatyrer. I många av pysselvideona jag ser på byggs fantastiska landskap och miniatyrhus av materialet XPS, som är en slags isoleringsplast. Tyvärr säljs det i Finland vanligtvis i mycket stora förpackningar, som inte skulle rymmas in i min nuvarande lägenhet. Men som tur märkte jag att snabbmatsförpackningar är tillverkade av samma material och kan användas istället, bara dessa diskas ordentligt först. Jag ritade med en penna ett mönster på materialet för att göra en stenvägg, vilken jag limmade runt ett gravljus som ser ut som ett kyrktorn. 

Jag fortsätter gärna att experimentera med XPS, för jag har sett hur det kan användas till att bygga riktigt imponerande miniatyrbyggnader. Om jag lyckas tillräckligt bra kan jag bygga virtuella kulisser för möjliga filmprojekt.

Ett annat material jag experimenterade mycket med på hösten var en modelleringsmassa av märket Liquitex. Massan kan smetas på en yta med t.ex. en pinne eller något annat redskap, fast med en pensel kan man få bra texturer. Det är som att pensla tunn lera, som torkar mycket snabbt. Jag har hittills använt massan för att bilda ett fruset landskap och för att skapa päls på en monsternoshörning. 

Förövrigt på miniatyrplan gjorde jag om några billiga leksaker till drakar, jättar och statyer för en stadsmiljö.

Alla idéer hann jag tyvärr inte förverkliga under årets gång, men jag har förberett inför det kommande året genom att införskaffa redskap och material för billigt. Det finns brädspelsversioner på olika kampanjmoduler till Dungeons & Dragons och en del av de äldre spelen kan fås för riktigt billigt numera, med ett 40-tal rätt så bra gjorda miniatyrer inuti varje låda. Jag har nu köpt spelen Wrath of Ashardalon, Legend of Drizzt och Castle Ravenloft, men funderar på att möjligtvis också köpa något av de övriga spelen. Framförallt Ravenloft tilltalar mig för att jag gillar gotisk skräck och ser mycket likheter till klassiska Castlevania på NES, medan de andra brädspelen erbjuder mängder av material för mer typisk fantasy.

Så här är läget på pysselfronten i januari 2021 och utloppet för kreativitet hjälpte mig att klara av galenskapen under det gångna året. Jag hoppas ha tid även det här året för att bygga på miniatyrterräng, måla små figurer och tillverka dockor för animation. Jag har mängder av idéer jag vill förverkliga och tar itu med dem lite i taget.

Kortfilm om Troll

Den här kortfilmen är mitt längsta försök på animation hittills, med en kombination av stop-motion och andra digitala tricks för att skapa illusionen av fler dockor än jag har på riktigt. Videon är en kort sammanfattning över hur mångsidig folktro det finns om trollen.

Finns också på engelska:

Och på finska:

Jag har arbetat på kortfilmen i nästan ett helt år. Jämfört med mina tidigare videoprojekt tog det riktigt länge p.g.a. en kombination av att jag hade arbete hösten och vintern samt att jag dessutom är förälder till ett aktivt småbarn. Allt blev sedan ännu mer hektiskt via vårens koronastress, men det här projektet har varit en välkommen distraktion som hjälpt mig att orka. Av dessa orsaker har jag kunnat animera och editera videoklippen i enbart små etapper, i bästa fall ett par timmar i taget och vanligtvis då när min dotter sover.

 

 

Det här projektet kunde förverkligas främst för att Hit Film är ett så mångsidigt program. Filmprojekten med Guerilla Pictures har som sagt tyvärr stampat på stället de senaste åren, men jag har haft chansen att öva på programets diverse funktioner tack vare andra små projekt jag kunnat ta del av. Framförallt har Linkaras årliga tävling erbjudit en möjlighet att experimentera på stop-motion, samt funktionen "puppet" på Hit Film. Den funktionen erbjuder en chans att manipulera stillbilder på ett sätt som vid behov kan ersätta stop-motion, om det är för tidskrävande eller inte en möjlighet just då. För att resultatet ska bli tillräckligt bra måste jag skära bilden i flera lager för att kunna manipulera de olika kroppsdelarna, nästan som en virtuell pappersdocka. Att manipulera stillbilder på det sättet tar ohjälpligt mycket tid, men det är i många fall mindre tid än som skulle gå åt till att fotografera en docka hundratals gånger för att animera små rörelser.

 

 

Här ovan ser ni två exempel på dockor som kunde animeras med funktionen "puppet". Skillnaden är att trolldockan kan animeras genom stop-motion tack vare rörliga delar, men spökpiraterna är en styv klump som inte egentligen kan manipuleras nämnvärt. Sjörövardockan är ett bra exempel på hur stillbilder kan fås rörliga genom att digitalt klippas till flera olika lager som individuelt manipuleras. Med trollfilmen kunde jag spara enormt mycket tid då jag skapade den här grundanimationen på trollet, vilket sedan gjorde det lättare att skapa illusionen av att avända fler dockor än jag har bygt. Det gjorde jag genom att klippa och klistra stillbilder av andra dockor, som sedan korsades ihop med det här trollet för att skapa många nya individer.

 

Den här tekniken sparade mig en hel del tid och arbete jämfört med att tillverka nya dockor för varje varelse som behövdes, men det här tog också många, många timmar av mitt liv. Lite mindre än om jag satsat 100% på stop-motion, fast i så fall skulle jag bli färdig först då min dotter börjar skolan.

Bakgrunderna i filmen är mina egna fotografier, som jag manipulerat genom Hit Film för att skapa en känsla av rörelse. Exempelvis hur jag kan lägga in flimrande effekter som påminner om vatten, eller så kan jag använda programmets inbygda rökeffekter. 

Många filmmakare använder sig av stock-footage från diverse webbsidor, men jag har haft i flera år som vana att aldrig gå hemifrån utan en kamera. Därför har jag nu tusentals bilder att välja mellan, samt flera hundra timmar av lösryckt videomaterial som kan vara till nytta. Behöver jag en skock får som springer undan en frostjätte? Tur att jag tog med kameran för att filma fåren som betade vid Vassorfjärden. Jag gör min egen stock-footage så långt som det bara går.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det här var ett monstruöst stort projekt för mig att ta an ensam. Jag hoppas att jag har vett att ta en paus tillsvidare från den här storlekens videon. Men det har varit mycket roligt att pyssla på effekterna och finjustera på videons innehåll i alla dessa månader. Jag förstår varför filmmakare som Peter Jackson ogärna avslutar filminspelningar och fortsätter gärna in i det sista att finslipa på vad de gör. Men vid något skede måste man tvinga sig själv att säga "stopp" och kallt avsluta ett projekt.

Vad till näst? Jag ser framemot att dra nytta av de erfarenheter jag fått då jag tar itu med nya monsterfilmer, eventuellt om jag och Johan får en chans att göra fler Lovecraftiska kortfilmer. Som det råkar sig har Linkara igen en tävling på gång och jag deltar gärna en femte gång.  

Spökande sjörövare

 
Än en gång är det dags för Linkaras årliga tävling för korta skräckvideon till Longbox of the Damned och jag deltar igen. Den här gången handlar mitt bidrag om odöda sjörövare som gestaltas av dockor som jag byggt under de senaste åren, ursprungligen i syfte att användas till något av de femtielva idéer vi diskuterat om för Guerilla Pictures. Tyvärr har vardagslivet satt en lång paus på det projektet, främst på grund av arbete och studier, men inte minst också för att några av oss har fått barn. Min blivande ettåring behöver nästan all den tid som jag inte arbetar, men då hon sover kan jag pyssla på i små etapper. Det förhindrar mig från att helt tappa fingerfärdigheten med video- och hantverksprojekt och förhoppningsvis kan GP-gänget göra sporadiska kortfilmer i framtiden igen. Men tillsvidare får det räcka med sådana här miniprojekt:

Jag tycker om att pyssla och därför skriver jag gärna om dockorna som använts till den här videon. Den första dockan jag byggde var sjörövarkaptenen, börjandes med huvudet. Jag har länge velat göra dockor för att animera dem i stopmotion, men av diverse orsaker har det varit lättare hittills att göra marionettdockor och med dem krävs det annorlunda knep för att skapa rörelse. Kring 2015 hade jag  kommit på metoden att bygga en dockas huvud på en bykpinne, för att den vägen kunna röra på dockans mun med ena handen. Kaptenens utseende med grönt skinn, stort skägg och klädseln baserade jag på skurken LeChuck från Monkey Island-spelen, eftersom jag älskar den spelserien och tycker om karikerade zombier i största allmänhet. Huvudet är en separat del av kroppen men jag kan maipulera dem tillsammans, genom att med ena handen dra i trådar som bundits i armarna på dockan.

Skägget är fårull, ögonen är plastpärlor och kläderna är en gammal socka.

Dockans kropp står på en bas målad i blått så att jag ska kunna använda chroma-key för att skapa illusionen att den svävar i luften. Av samma orsak och för att dens hud är grön behöver dockan manipuleras mot en blå bakgrund, eventuellt med blåa handskar på.

Monstertomaterna ser på.

Resten av dockorna byggdes i samma grundstil, fast enklare struktur. Likt kaptenen är de gröna, missbildade människoskelett i sjörövarplagg, men de är alla byggda i ett stycke. Tyvärr är dessa dockor svårare att manipulera och lederna på dem är för lösa för ordentlig stop-motion.

Det kan behövas även en zombifierad papegoja.

Som tur finns det möjligheten att digitalt animera dem genom betalversionen av programmet Hit Film Pro, vilket gör det möjligt att använda dockorna till diverse krävande projekt. Det blir visserligen inte lika stiligt resultat som proper stop-motion eller marionetteknik, men tillräckligt bra resultat för att manipulera spökliga pirater. Tack vare det kunde jag nu manipulera dockorna på ett sätt som inte var möjligt för mig då när använde dem till en video där vi diskuterade piratfilmer:

Skeppen i båda videorna är stillbilder på gamla miniatyrer av segelfartyg, vilket passade bra för sjörövarnas farkost men jag vill inför eventuella framtida piratprojekt göra ett eget miniatyrskepp. Jag lyckades ett par år sedan hitta på rea en stilig miniatyr på regalskeppet Vasa, men delarna är fortfarande i lådan p.g.a. utrymmesbrist här hemma. Närvaron av en bebis inverkar såklart också, så allt miniatyrbygge är på minimum tills jag bor i ett större hem. 

Jag har som ambition att bygga mer avancerade dockor i framtiden, i hopp om att bli lika bra som Richard Svensson (The Lone Animator), som gjort mycket fina kortfilmer inspirerade av Lovecraft och andra skräckförfattare. Drömmen om att fortsätta med egna filmprojekt igen är stark och genom att testa på små grejer som Linkaras tävling gör det möjligt för mig att orka, tills vi förhoppningsvis lyckas få ihop det gamla gänget igen. Vem vet? Kanske det blir något inom närmaste året, eller så?

Vlog om filmmakande på nollbudget

Den här gången har jag gjort en vlog om hur det kan göras filmprojekt på nollbudget utifrån min erfarenhet med Guerilla Pictures och mina flera samarbeten med Studentteatern i Åbo, Österbottniska Nationens revy, Akademiska Spexet vid Åbo Akademi. Jag presenterar allmänna tips som är förhoppningsvis nyttiga för dem som vill pröva göra egna kortfilmer och sketcher. Det här är en videoversion av en föreläsning jag höll åt fotoföreningen Pictura vid Åbo Akademi r.f. för ett år sedan.

Mer socialpedagogiskt filmskapande

Jag fick nyligen igen en chans att kombinera min filmhobby med studier, i en kurs om digitala berättelser i socialpedagogiskt arbete med unga. Inför kursen funderade jag på potentiella idéer till en kortfilm som berör något aktuellt för många ungdomar i Finland, men även som jag själv kunde identifiera mig med. Jag kom ihåg en gammal idé jag haft när jag själv var långtidsarbetslös, men då hade jag saknat ork och lust att förverkliga den. Jag minns min egen frustration och den bedövande tristessen jag upplevde i flera månader, vilket är ett stort problem som drabbar flera olika åldersgrupper. Total sysslolöshet är något av det värsta som finns och man tappar mycket lätt hoppet efter en tid, så jag förstår varför det lätt uppstår situationer där man som arbetslös isolerar sig i en grotta av tomma pizzalådor och ölburkar.

Situationen blir ju inte bättre heller med den rådande bristen på empati hos övriga samhället och politikerna som anklagar oss för att bara vara lata. Jag är nog lite bitter över tiden jag var arbetslös och det tidvis osjysta bemötandet jag och andra i den situationen råkar ut för. Dessutom är arbetslösheten en direkt orsak till att jag studerar till socionom, för att använda min egen insikt till att hjälpa andra som har det svårt. Därför är den digitala berättelsen jag gjorde för kursen mycket personlig för mig, men som tur kan jag i efterhand se på situationen med humor och det var ganska terapeutiskt att få arbeta med filmprojektet.

Eftersom den digitala berättelsen skulle vara socialpedagogisk ville jag undvika att göra kortfilmen för dyster till stämningen, för att hålla budskapet på en mer optimistisk nivå för publiken. Det måste visas att det finns hopp i en tillsynes hopplös situation, så jag tyckte att stämningen behöver vara lagom melankolisk och tragikomisk utan att vara deprimerande. Därför valde jag att använda Erik Saties klassiska musikstycke Gymnopedié som bakgrundsmusik, eftersom den är i mitt tycke sorgsen på ett mysigt sätt. Förutom det socialpedagogiska är det också en smakfråga, eftersom jag tycker att det görs för mycket poänglöst sorgliga och pretentiöst tröstlösa berättelser i Finland. Därför var det så viktigt för mig att försöka göra filmens budskap hoppfullt, eftersom jag vet av erfarenhet hur tröstlös situation långtidsarbetslöshet kan vara. Jag ville dela med mig hur trevligt det känns med små segrar som ger energi att orka vidare. 

Ta gärna en titt på kortfilmen och säg mig om jag alls lyckades med mitt mål.

Socialpedagogiskt filmskapande

Jag har tidigare skrivit om mitt intresse för att göra egna filmer, vilket jag haft glädjen att göra några gånger med mina kolleger. De projekt som vi spelat in hittills är gjorda helt i underhållningssyfte, men jag har flera gånger funderat på att göra något mer seriöst samt på möjligheten att kombinera min filmhobby med arbete och studier. På ett sätt harmar det mig att mitt filmskapande började på allvar först efter att jag blev färdig med min utbildning inom folkloristik på Åbo Akademi, för i efterskott skulle jag gärna ha gjort något historiskt om allmogekultur då redan, men som tur är det aldrig för sent. 

En av orsakerna till att jag nu studerar till socionom på Novia är att jag fått höra om hur bred branscen är och hur det kan vara till stor nytta med kreativa hobbyer redan under studierna. Därför har jag hållit ögonen öppna för möjligheten att använda filmmaterial till presentationer och dylika arbeten. Nyligen blev tanken verklighet när jag gick en kurs i socialpedagogik och vi fick i uppdrag att analysera Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, som handlar om när Muminfamiljen tar hand om ett illabehandlat barn med dåligt självförtroende. Utöver en skriftlig analys skulle vi även hålla en socialpedagogisk presentation om berättelsens budskap, gärna som om vår publik var skolelever. Till min stora glädje lyckades jag övertyga de andra i min arbetsgrupp att vi kunde göra presentationen som en kortfilm.

Största utmaningen med presentationen var att inte för mycket kopiera det som Tove redan gjorde, för hon lyckades på ett mycket enkelt sätt framföra en bra metafor om utstötthet bland barn och vuxna. (Min respekt för Jansson som författare är stor nog att jag tänker någon dag skriva en hyllning till henne.) Vi funderade länge på vad som kunde fungera och tänkte på olika sammanhang i vardagen där metaforen om osynlighet passar in, vilket vi filmade i flera snuttar som kunde placeras lite hur som helst. Från en rent teknisk synvinkel hade jag roligt att experimentera med dubbelexponering för att skapa illusionen av genomskinliga skådespelare. Vi hade inget manus till att börja med och vi filmade de lösryckta snuttarna med tanken att senare binda ihop dem med citat ur litteratur om barnpedagogik. Så ska man ju inte göra med ett filmprojekt utan man borde göra mer planering på förhand, eftersom jag vet av erfarenhet att slutredigering kan ta otroligt länge och det är sällan problemfritt.

För min del var tanken vi skulle sikta på att göra en kortfilm som eventuellt kunde visas i skolor och leda till diskussion elever emellan, men jag ville också få fram det universala i känslan av osynlighet och att vuxna drabbas minst lika ofta av det. Dessutom var jag mån om att filmen måste vara väl genomtänkt för att undvika de vanliga misstagen i diverse kampanjvideon riktade till barn och ungdomar, för har jag sett så många sorgliga videon som är välmenande men otroligt klumpiga i sitt framförande. Men på något vis lyckades vi improvisera fram ett löst narrativ och få en helhetseffekt som jag tycker att funkar riktigt bra. Vi i arbetsgruppen är riktigt nöjda med slutresultatet och förhoppningsvis tilltalar filmen er också.

Min "filmkarriär"

Under det senaste dryga året har jag och mina kompisar tillsammans gjort olika slags filmprojekt. Hittills har vi gjort mestadels sketcher, men även några seriösa projekt inspirerade av gammaldags skräckfilmer och ett par inspelade filmdiskussioner. Jag och Johan har hittills klarat oss med begränsade metoder och resurser, men vi har ambitioner att pröva på allt större projekt i framtiden. Men tillsvidare fortsätter vår filmverksamhet ännu på hobbynivå.

Jag har alltid tyckt om film och redan i tidig ålder blev jag intresserad av filmteknik, vilket gjort att jag velat testa på att göra något eget. När jag var barn tyckte jag mycket om inhemska dockprogram som Plåstrets pirat-TV, serierna om marionetthästen Histamiini och allt med Ransu Karvakuono från Pikku Kakkonen. Jag ville själv göra något liknande med dockor och mina otroligt snälla föräldrar hjälpte till. Min mamma hjälpte mig att sy ihop några enkla handdockor och min pappa hade en urgammal videokamera som jag fick låna till några tidiga test till att göra ett eget dockprogram. Nå, det blev inget speciellt bra eftersom jag var bara kring åtta-nio år gammal och kameran var ytterst begränsad i sin användning. Men det viktigaste är att jag tog det första steget och mina föräldrar hade så mycket tid för mig och uppmuntrade mig till att vara kreativ som barn. Andra tidiga inspirationskällor var diverse leranimationer som klassikern Wallace and Gromit och monsterdockorna i filmer som Star Wars och Gremlins, vilket gav mig idén att försöka bygga mer avancerade figurer i modellera och även några till dockor.

Sedan dröjde det flera år innan jag seriöst funderade på film, eftersom videokameran vi hade var så begränsad och bra kameror på den tiden skulle ha varit för dyra för vår familj. Men jag hade ett flertal andra kreativa hobbyer som teckning och miniatyrer att hålla skaparlusten igång. När Peter Jackson släppte ut sina förlängda versioner av Sagan om Ringen blev jag hemskt fascinerad av de flera timmar av dokumentärmaterial som följde med varje film. Insikten bakom kulisserna gjorde mig ännu mer intresserad av proceduren med att göra film och därför har jag alltid sett framemot dokumentärer om filmer jag tycker om. Men att skaffa en egen videokamera och testa att göra film kändes inte då heller som ekonomiskt realistiskt, så istället skaffade jag mig en digikamera och lärde mig själv att fotografera.

Min nuvarande filmskaparhobby fick sin början då jag som gulnäbb hösten 2007 blev medlem i Studentteatern i Åbo (STÅ). Jag var mest intresserad av att bygga rekvisita och kulisser, men jag stod på scen i en pjäs (Baren, skriven av Sammy Åbonde). På den tiden hade ytterst få personer tillgång till en kamera som kunde filma lika bra som dagens telefoner och det frustrerade mig att det var så svårt att låna en videokamera för att spela in en föreställning, bara som minne för dem som stått på scen. Min dåvarande fotokamera hade visserligen en videofunktion, men den hade ytterst dålig bildkvalité och all ljudbandning blev förvrängt av ett högt vinande läte. Dessutom hade jag ett så litet minneskort att det gick att filma bara 8 minuter om jag inte tog ett enda foto. Efter att jag hade börjat med amerikansk fotboll var jag en av tränarna för Åbo Akademis damlag IN10s och använde min kamera till att filma på träningarna så att spelarna kunde själva se hur de avancerade. Precis som hos Studentteatern var det ytterst frustrerande att försöka få tag på en bra kamera att filma matcher med.

Men sommaren 2012 skaffade jag en ny digitalkamera som filmade upp till 720p, vilket var verkligt bra jämfört med det jag haft tidigare. Det enda felet med digikameran är att videofunktionen avbryter sig själv när den filmat 4gb vilket är ungefär 15-20 minuter i taget. När man filmar i etapper är det inget problem, men om jag ska filma något i sträck måste jag komma ihåg att kolla periodvis ifall kameran fortsätter att spela in. Tack vare den kameran hade jag lyxen att kunna själv filma matcher, revyer, teaterpjäser och liknande. Det gav mig även chansen att delta i mitt första filmprojekt hösten 2012.

Jag var bekant med Sammy Åbonde från Studentteatern och han hade introducerat mig till bordrollspel. Han är en mycket kreativ person med flera roliga projekt på nacken och han är dessutom passionerad över spelet World of Warcraft. På dagen när det senaste expansionspaketet ”Mists of Pandaria” skulle komma till butikerna tänkte han vandra genom Åbo klädd som en munk och med ett stort gult utropstecken på huvudet, med tanken att locka fram andra WoW-spelare som skulle fråga honom vad för uppdrag han hade åt dem. Jag följde efter Sammy och filmade hans vandring genom staden och i typisk finländsk still ville ingen nappa på, inte ens när vi gick genom akademikvarteret. De enda som vågade tilltala oss eller ens titta mot vårt håll var barn, invandrare och fyllon, vilket berättar ganska mycket om den finländska vardagen. Men från den kyliga mottagningen kom vi på en ny idé för filmprojektet och vinklade det till något mer tragikomiskt:

Det var ett riktigt roligt projekt och jag skulle gärna ha fortsatt med fler filmprojekt redan då, men jag hade mycket annat på tapeten under de följande par åren, bl.a. en gradu. Jag fortsatte huvudsakligen att filma matcher i amerikansk fotboll och liknande evenemang, men jag blev anställd att filma ett par små reklamprojekt: Den ena var en reklamvideo för ÅAs humanistiska studier med Kaj Kunnas och den andra var för ett matematikprojekt som sponsrats av Åbo stad. När mina studier väl var slut filmade jag dessutom till Stundars en reklamvideo jag postat i ett tidigare inlägg. Eftersom priset på kameror sjunkit samtidigt som bildkvalitén blivit bättre har jag nu både en digikamera som filmar 1080p och en riktigt bra videokamera, som jag fick för struntsummor via åländska nätbutiker. Den sistnämnda kameran användes sommaren 2014 till att spela in min kollega herr Blomqvists svensexa, med Indiana Jones som tema. Vi gjorde med flit en riktigt dålig parodi på Indiana Jones-filmerna, men vi började fundera på att potentiellt göra en film på allvar i framtiden.

Efter studierna och den första sommaren på Stundars var jag arbetslös en lång tid och höll på att drivas galen av sysslolöshet och frustration. Det var då som filmskapandet faktiskt kom igång och sett i efterhand känns det som ett underverk att jag hade orken att göra så mycket kreativt under den perioden av mitt liv, för det var hemskt många projektidéer som inte blev förverkligade eftersom bristen på rutiner och omväxling gjorde det ansträngande att stiga upp ur sängen vissa dagar. Men på något sätt lyckades jag frammana drivkraften att börja planera med Johan och Toffe en filmversion av skräcknovellen Dagon av H.P. Lovecraft. Jag och Johan är mycket förtjusta i Lovecrafts skräckberättelser och vi valde att filma hans debuthistoria Dagon av praktiska skäl: Ramerättelsen utgörs av att berättaren skriver ner allting, men eftersom det finns en möjlighet att alla händelser var bara berättarens hallucinationer kom vi undan med ett mycket minimalistiskt tillvägagångssätt med halvanimerade dagboksillustrationer. Allting filmades i Studentteaterns dåvarande utrymme mot deras svarta skärmar och all rekvisita var lösryckta föremål vi råkade ha eller hittade på plats.

Otroligt nog lyckades vi riktigt bra med vår första film. Toffe var bra i rollen av en traumatiserad knarkare med abstinensbesvär och Johan gjorde sin bästa imitation på Alan Rickman med berättarrösten, medan jag tog hand om allt tekniskt. För egen del tror jag att det gick så bra med första försöket tack vare övning från förut, när jag filmat samt editerat olika projekt från förut och förstod mig på de program jag hade tillgång till. Jag hade dessutom från förut samlat musik för mina rollspel och samlat ljudeffekter för en av Studentteaterns pjäser, så jag hade ett hum om basprinciperna med ljudmixning. Det skadar inte heller att vi alla tre har sett så mycket filmer under vår kollektiva livstid att vi har fått från andras föredöme en aning om vad som fungerar med det vi kan och de resurser vi har tillgång till. 

Efter Dagon har vi som sagt huvudsakligen gjort sketcher, men vi har gjort en filmversion på Edgar Allan Poes dikt The Raven och nu senast From Beyond av Lovecraft. Vi gör gärna mycket olika filmprojekt på fritiden, så mycket som vi bara hinner och orkar vid sidan om allt annat. Men det förblir tillsvidare något sporadiskt, för filminspelningar är utmanande och det är svårt att ta allas tidtabell i beaktande. Filmeditering kräver dessutom otroligt mycket tid och tålamod, vilket jag märkt redan när jag filmat amerikansk fotboll. Att gå igenom råmaterialet bara en gång tar i medeltal åtminstone dubbelt så länge som är långt, medan att trimma bort allt onödigt från en matchvideo tar nästan dubbelt längre än det. Att klippa något mer komplicerat än så tar självklart mycket längre, i synnerhet om man ska dubba över ljudet och tillägga något slags effekter. Både Dagon och The Raven tog mig ungefär två veckor var att bli färdig med, med pauser medräknat. From Beyond var ett betydligt mer ambitiöst projekt och tog en hel månad på grund av effekterna jag experimenterade med, men ännu mer för att jag numera studerar fulltid igen på ny bransch. 

Hittills har jag varit regissör, kameraman och filmklippare på våra projekt, så det har funkat att jag har haft nästan ensam koll på läget. Men jag skulle ärligt talat gärna ställa mig oftare framför kameran och som tur har jag några bekanta som vid behov kan ta hand om filmandet. För det mesta är det jag och Johan och som är drivande krafterna i filmverksamheten, men vi samarbetar gärna med andra filmentusiaster, som t.ex. gänget från Room 22. Vi kallar vårt löst organiserade filmteam för ”Guerilla Pictures”, vilket jag medger är ett ytterst generiskt namn precis som det uppenbara homonymskämtet att vi har en gorilla till maskot. Men det är ett passande namn med tanke på att vi arbetar utan budget och utan någon som helst filmutbildning. Eftersom vi inte jobbar för någon studio har vi den absoluta friheten att kunna själv välja våra projekt, samtidigt som vi är mycket medvetna om hur begränsat det blir med nollbudget och vi måste därför vara mycket pragmatiska. Men vi tar det som en utmaning att komma på kreativa lösningar till vår pengabrist, exempelvis hur jag byggde korpdockan i The Raven och maskinen i From Beyond.

Vi har ambitioner att göra gradvis större filmer i fortsättningen, men vi har tillräckligt med självbevarelsedrift att inte i nuläge försöka oss på något som är för orealistiskt stort. När vi arbetar med våra egna små projekt drömmer vi om att kunna göra något lika häftigt på låg budget som våra idoler Roger Corman, Troma Entertainment och Astron-6. Vi har också idoler hos diverse filmkritiker och -makare som är aktiva på internet, exempelvis typerna bakom Red Letter Media, Cinemassacre, The Spoony Experiment, The Cinema Snob och AtopThe Fourth Wall. Oberoende hur det går till med våra filmprojekt i fortsättningen är det betydligt lättare nuförtiden att göra en egen film tack vare hur lättillgänglig och billig filmteknik blivit. Min yngsta brorsdotter är sju år och använder en mobiltelefon till att filma sitt eget ”tv-program” om allt måfå som råkar intressera henne, vilket skulle inte ha varit möjligt för vem som helst när jag var i hennes ålder. Tack vare internet har det också blivit lättare för vem som helst att få synbarhet, även om det är som ”Yahtzee”Croshaw uttryckte det ”som att slänga flaskpost i ett hav av flaskpost”. Det är ytterst slumpmässigt hur väl något tas emot och vi är medvetna om att våra intressen inte är riktigt i allas smak, men förhoppningsvis lyckas våra kortfilmer nå dem som tycker att det är underhållande. Det viktigaste är trots allt att vi själva har kul och hittills har det varit riktigt belönande.

Ett insider-reportage från Stundars

Jag har i två somrar haft den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Solf. Museibyn ska föreställa en typisk österbottnisk by för drygt hundra år sedan, med bl.a. en lanthandel, en byskola, en smedja, två väderkvarnar samt flera verkstäder och stugor. Eftersom min mor idkat forskning i allmogekultur under hela min barndom har jag fått ett starkt intresse för det gamla bondesamhället och därför har jag själv hamnat in på museibanan. Jag stortrivs på Stundars och museet är mycket tilltalande för besökare eftersom man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden. Dessutom känns det som om tiden står stilla där och man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Det samma gäller också för sommarpersonalen och vi har riktigt roligt att leva oss in i rollen av en piga eller dräng, när vi dagligen arbetar i en liten by i Korsholm kring sekelskiftet 1900.

En stor del av tillvaron för personalen på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom vi an roller och tar hand om diverse gammaldags arbetssysslor när besökarna ser på. För mig som dräng kan en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att mocka koskit eller att snickra något smått. Pigorna brukar mest byka och baka. Utöver vardagsarbetet brukar personalen turas om sinsemellan vem som tar en av dagens två guidningar eller agerar lärare under en gammaldags skollektion i byskolan. Arbetet på Stundars varierar mycket från dag till dag, vilket bidrar till att det finns betydligt mindre stress i museibyns vardag jämfört med de flesta arbetsplatser.

Under min första sommar gjorde jag en kort reklamfilm för museet.

För mig är drängarbetet perfekt, för min första sommar på Stundars följde efter att jag lämnat in min magisteravhandling och därför var det otroligt uppfriskande att som omväxling få idka kroppsligt arbete med mycket mer konkreta mål en hel sommar. I kontrast till en akademisk skrivprocess går det fysiska arbetet trevligare till för man vet hur mycket man har kvar av en arbetsuppgift. T.ex. när man ser hur mycket gräs som ännu måste slås, hur mycket ved det finns kvar att hugga, eller hur mycket koskit det finns kvar att mocka. Apropå det sistnämnda, kalvar har en tendens att skita ner sin sovplats och har mycket dålig hygien jämfört med sina grannar grisarna. Men kossorna är så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem i längden, trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar. Överlag är djurskötseln bland de bästa sakerna på Stundars, i synnerhet om man inte haft glädjen att umgås med kor, grisar och höns hemifrån. Vid speciella tillfällen som det årliga barnkalaset och hantverkardagar brukar det dessutom finnas får.

En kort reklamfilm för hantverkardagarna som ordnas två gånger varje sommar.

Det finns mycket annat trevligt med att arbeta på Stundars, eftersom personalen blir väl omhändertagen. Stundars har öppet alla veckodagar under sommarsäsongen, men sommarguidernas arbetsdagar roteras runt så att alla borde kunna ha två lediga dagar per vecka. Det går också riktigt väl att förhandla om lediga dagar om man ska på ett bröllop, en släktträff eller någon annan tillställning. Eftersom arbetet är flexibelt och påverkas av mängden besökare per dag får personalen fritt ta gratis kaffe och överlopps bakelser från diverse evenemang, i synnerhet Stundars kända syltgrisar. Dessutom är de gammaldags linnekläderna mycket sköna och bekväma att ha på sig, eftersom dessa är mer anpassningsbara för olika temperaturer än moderna kläder.

Det är visserligen inte enbart en dans på rosor att jobba på ett museum och det ingår mycket frustrerande. Något som förargar mig mycket är varje besökare som inte förstår att man inte får röra museiföremål, oberoende hur många förbudsskyltar det finns eller hur många gånger guiden sagt till om saken. Att barn är klåfingriga i sin nyfikenhet kan jag förstå, men jag tycker att en myndig människa borde förstå att inte ta en tvåhundraårig sälbössa ner från väggen eller flytta på en tavla för att se vad som finns bakom den. Det är ett stort problem i museivärlden och det försämrar läget för alla besökare även om det är frågan om bara en liten minoritet som inte kan bete sig borta hemifrån, för vi blir tvungna att vara alltmer restriktiva för att hålla det gemensamma kulturarvet i liv. Men sist och slutligen är de flesta besökare den sortens folk som gör museiarbetet värt allt besvär och man lyckas behålla sin passion. Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst annat som hör ihop med det förgångna.

Jag kan helt ärligt säga att sommararbetet på Stundars varit bland de bästa arbetsplatserna jag varit på. Därför rekommenderar jag varmt till alla kulturstuderande och allmänt historieintresserade att söka sommararbete från museet bara ni har möjligt. Jag föreslår också att alla ni som befinner er i Österbotten tar chansen att besöka museibyn om ni inte varit till Stundars sedan ni var små (eller gjort det över huvudtaget). Ni kan ta en titt på programet som står på Stundars hemsida och mina fotografier från somrarna 2014 och 2015.

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157652975343468

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157655838277046