Rekvisita- och replikavapen

Jag tycker mycket om att pyssla och tillverka saker med mina händer, bl.a. miniatyrer och rekvisita för mina diverse filmprojekt. Fördelen med rekvisita som används på film eller på teaterscen är att det måste inte vara äkta eller ens se värst realistisk ut, för i sådana projekt är det viktigt att redskapet uppfyller sin visuella funktion och är trygg. Det samma gäller för rekvisita i cosplay och lajvande, där rekvisitans huvudfunktion är att se fin ut och representera något fantasifullt. Det är ju frågan om scenkonst och därför är det inte bara tillåtet utan rentav uppmuntrat att återskapa något som ser dyrbart ut av billiga material, för att göra hobbyn mer tillgänglig för dem som arbetar med nollbudget. Jag kommer troligtvis att försöka tillverka en hel del krigsutrustning av paff och skumplast bara tid och utrymme tillåter det, för jag har ett flertal idéer för något fantasyprojekt i framtiden.

Men det är lite annorlunda med replikavapen, alltså redskap som är menade att representera och återskapa känslan av riktiga vapen som är eller har varit i bruk förr. Jag skulle nog inte täckas ha ett leksakssvärd av plast på mig om jag var på ett medeltidsevenemang eller en vikingamarknad, oberoende hur väl det skulle vara målat eller annars maskerat för att se äkta ut. Hur historiskt korrekta vapnen är varierar enormt mellan tillverkare och hur hårt det satsas på realism varierar visserligen mellan evenemang, men enligt min erfarenhet finns det en del krav på satsad realism vad gäller forntidsevenemang. Jag tror inte att arrangörerna på varken Saltvikens vikingamarknad eller Visbys medeltidsvecka skulle godkänna att någon av uppträdarna klädde sig i rustningar som ur World of Warcraft, eller något annat uppenbart fantasifullt. Det samma gäller även mer relativt nertonade fantasyrustningar som dem i Skyrim, för det finns i allmänhet en låg tolerans för hornhjälmar och dylikt som inte är verklighetstroget. Jag har tidigare skrivit om den stora utmaningen med historisk korrekthet inom populärkultur och det gäller lika ofta på marknader och dylika evenemang. Utmaningen till trots verkar det finnas en osagd förväntan att det ska synas att man åtminstone försökt satsa lite mer än att köpa en färdig Halloweendräkt från en maskeradbutik.

Sedan jag arbetat på Rosala och Stundars har jag blivit alltmer intresserad av att delta på marknader i tidsenliga kläder, i synnerhet efter att jag fick hänga med marknadsfolket på Rosala vikingadagar sommaren 2017. Jag har fått stor glädje av att arbeta på min vikingamundering och jag har tidigare dokumenterat utvecklingen på dräkten i både blogg och videoformat. Jag vill gärna ha en lagom fin dräkt för att möjligtvis kunna själv uppträda på marknader som ordnas på olika håll i Finland, möjligtvis som sagoberättare för jag kan utantill ett flertal fornnordiska sagor. Stridsuppvisningar har jag inget större intresse att delta i eller att träna för, men jag skulle gärna ha något replikavapen för att komplettera dräkten. Under järnåldern förväntades det att frifödda människor skulle bära sina knivar synbart för att visa sin fria status, eller rentav svärd om de hade råd med det. Ett svärd är tyvärr bortom min budget, för de flesta bra svärden kan kosta hundratals eller ett partusen euro. Det gäller framförallt fint hantverk, fast det finns också fabriksgjort skräp som säljes på överpris. På grund av priset har jag hittills nöjt mig med att ha en kniv jag gjorde i slöjden på högstadiet, men jag har länge drömt om att skaffa något lite stöddigare än så.

Jag köpte mitt första replikavapen i maj, en rekonstruktion av frankiska enhandsyxor från folkvandringstiden. Yxan var bland de billigaste replikavapnen som finns till salu, vilket märktes redan på att stålet svärtats med målfärg. Men det gör inget, för jag har inga planer på att börja med medeltida fäktning eller andra varianter av historiska europeiska kampsporter. Yxan ska huvudsakligen vara ett prydnadsföremål och komplettera min vikingamundering, så det var viktigare att yxan skulle se fin ut. Det första jag gjorde var att slipa bort svärtan och sedan skrev jag in mitt namn som "Martin Jansson" i det äldre runalfabetet, omringad av en stiliserad bild på Fenrisulven. Runorna och vargen märkte jag in i träet med en brännpenna och gjorde ännu tydligare med akrylfärg, efter vilket hela skaftet oljades in i linolja.

Förutom arbetet på yxhuvudet och -skaftet tillverkade jag en liten bälteshållare i läder, med en dekorativ M-runa i vit tråd. Det finns egentligen inga bevis på att det i forna tider skulle ha använts hölster på yxor, men jag tänkte mig att det skulle vara praktiskt av säkerhetsskäl att tillverka ett hölster. Ifall jag skulle använda yxan på vikingacentret eller på en marknad kunde det vara skäligt att minska risken att ett barn eller en turist skulle skada sig på yxan om de tog i den utan lov. Hölstret tillverkades också i läder, med ett enkelt mönster i tråd och med en läderrem för att fästa hölstret på yxan.

Under mitt sista arbetspass på vikingacentret var jag tyvärr dum nog att testa yxan mot yxkastningsmåltavlan på Rosala, för yxan hade marknadsförts som duglig för träningskastning och jag ville se hur det går att slänga en enhandsyxa. Det är betydligt lättare att sikta med de stora tvåhandsyxorna av Gränsfors bruk och skaftet på min nya yxa brast efter en ordentlig snedträff på måltavlans stödpelare. Mest harmar det mig för allt arbete jag lagt på att dekorera skaftet, fast det borde vara lätt att ersätta det gamla skaftet och att dekorera det ännu bättre. Dessutom ser graveringen på det gamla skaftet fortfarande så bra ut att det kan vara ett prydnadsföremål i sig. En ytterligare lärdom av det här är att ifall jag i framtiden bygger en egen ställning yxkastning ska jag inte använda replikavapen, utan ha dessa enbart som prydnadsföremål.

Förutom att jag köpt ett nytt skaft har jag skaffat en billig spjutspets, för vilken jag ska köpa ett kvastskaft. Jag funderar också på att skaffa en till billig yxa för att kunna lägga båda två i kors på väggen. Alla vapnen ska vara enbart dekorativa och därför ska jag göra dem så snygga jag bara kan. För min första yxas nya skaft tänker jag kopiera det tidigare mönstret samt möjligtvis tillägga på andra sidan en bild på vargarna Hati och Sköll, som jagar månen respektive solen. För spjutet är jag dumdristiskt ambitiös att kanske gravera in en orm, som ringlar sig längs hela skaftet. För den andra yxan har jag inte bestämt något färdigt mönster ännu, men jag tror att jag vill göra skaftet mörkare med en rödaktig lasyr.

De här planerade vapenprojekten är möjliga att sluföra som jag bor nu, i en studentbostad utan egentlig verkstad och med en liten budget. Några svärd lönar det sig inte att skaffa så länge som mina inkomster är för låga för att spontant slänga bort pengar som motsvarar en stydenthyra i Åbo eller Vasa. Ett annat projekt som måste vänta tillsvidare är att bygga en egen skjöld, för det kräver en egen verkstad med ordentliga verktyg. Jag har som tur redan färdigt en sköldbuckla i stål, som jag fått i gåva från vikingacentret. Dessutom har jag en idé för hur skölden kunde kanske se ut: En röd bakgrund med stilisterade vargar i svart och guld. Eventuellt kunde skölden se ut som en större variant av den jag tillverkade i miniatyr för en av mina dockor.

Det mesta jag skrivit om den här gången är fortfarande i planeringsstadiet, eftersom jag min vana trogen fortsättningsvis haft fullt med program. Utöver en tung flyttprocess mellan Åbo och Vasa samt en sista slutspurt med studierna så kommer det snart att ske familjetillökning. Allt detta skapar ett uppenbart avbrott i rekvisitaprocessen, men jag hör av mig igen nästa gång då jag har funderingar att skriva om.

Vetenskapligt kontra populärvetenskapligt

Då jag arbetat som guide på friluftsmuseer som Stundars och Rosala Vikingacenter har besökarna många gånger kommenterat på min breda kunskap, att det märks att jag måste ha studerat kulturämnen för att veta så mycket som jag gör. Det stämmer nog att jag har en magister i nordisk folkloristik och att jag studerat som biämnen nordisk historia, konstvetenskap, svenska och museologi. Jag vill ändå påstå att det mesta jag vet om gammaldags allmogekultur, folktro, fornhistoria och dylikt som berättas om under guidning har jag lärt mig utanför studier. Det mesta jag kan om sagda teman har jag tagit reda på på egen hand, eftersom det intresserar mig tillräckligt mycket för att jag ska använda min fritid till att lära mig mer om exempelvis vikingatiden. Sakkunskap är mycket bra att ha, men det blir mer guldvärt tillsammans med passion.

Magistern till trots har jag varit ointresserad av att fortsätta på en akademisk bana efter min pro gradu, för under mina sju år på Åbo Akademi insåg jag att den akademiska världen inte är något för mig. Främst beror det på att jag upplevde då en onödigt stor fokus på att skriva på vetenskapligt vis för personer som redan är införstådda i ämnet, medan det verkade finnas mycket lite intresse att rikta sig till en icke-akademisk publik. Det besvärade mig att gradun jag höll på att skriva skulle på grund av dess stil vara inte bara svårläst, utan rentav oläslig för mina släktingar som inte fått en akademisk utbildning. För mig kändes det som onödigt arbete att arbeta för något som är mycket svårt att läsas utan specialkunskap, i synnerhet som det dessutom kändes att texten skulle bara läsas av personer som antingen redan läst samma sak dussintals gånger av olika författare, eller som var nya studerande som tvingas att använda den som en källa eller exempel på hur man skriver vetenskapligt. Till min frustration fanns det under mina studier på ÅA en enda kurs i att skriva icke-akademiska essäer för en bred publik, för studierna verkade mest utgå från att alla stannar kvar i akademiska kretsar tills pensionsåldern. Det reflekterar vad jag upplevt som ett större problem, då universitetsutbildningen i många fall helt saknar koppling till verkligheten utanför det akademiska och det finns ett motstånd till att följa yrkeshögskolornas väg till en större koppling till icke-akademiska arbetsmarknaden.

När jag blev färdig från ÅA hade jag studerat så länge att började det verkligen smaka trä med allt som har med studier att göra, så min antipati för vetenskapligt skrivande var vid sin absoluta höjdpunkt. Jag hade länge sedan tappat intresset för studierna och den akademiska bubblan, men jag fortsatte envist vidare med min gradu eftersom jag inte tycker om att ge upp. Men efter gradun upplevde jag en härlig frihetskänsla då jag arbetade på Stundars för första gången och njöt av tillvaron, för jag fick tillbaka av mitt intresse för gammal allmogekultur då jag rörde mig kring de gamla husen och redskapen. Det är svårt att beskriva hur starkt intresset och passionen kom tillbaka efter att jag lämnat det akademiska bakom mig, för studieåren var faktiskt nära på att förstöra mitt intresse till något som länge varit mycket kärt för mig. Jag kunde även börja läsa mer flitigt igen efter att studietiden tillfälligt tagit kål på min läslust, eftersom läsandet blivit ett fulltidsjobb. Jag var visserligen fortfarande lite allergisk för vetenskaplig litteratur och höll mig främst till  populärvetenskaplig litteratur, exempelvis artiklar i tidningar som National Geographic och böcker av författare som Herman Lindqvist och Christer Boucht. Jag uppskattade det ledigare språket inom populärvetenskaplig litteratur och hur texterna funkar som en introduktion till en publik som inte är bekant med ämnen som berörs. När jag med tiden fick större avstånd till mina studier minskade min bitterhet avsevärt och jag lyckades återfå respekt för akademiska forskare, framförallt dem som kunde sammanfatta sin forskning och göra den läslig för vanliga dödliga. Det inspirerade mig själv att börja blogga om historia och folkkultur, vilket med tidens lopp ledde till min växande serie vloggar om ämnet.

Det måste dessutom påpekas hur jag haft stor nytta av att kunna läsa vetenskapliga texter i min senare utbildning till socionom. På ÅA fick jag in vanan att läsa vetenskapligt och insåg på Novia hur jag kan effektivt hitta huvudpoängen i en avhandling genom att läsa bara det mest väsentliga. Det viktigaste kommer fram i några nyckelkapitel, som inledningen, avslutningen och antingen abstraktet eller ett sammanfattningskapitel. Mer än så behövs egentligen inte läsas för att förstå resultatet i en text och att kunna referera till den i en egen uppsats. Men det finns fall då avhandlingens resultat inte är huvudmålet utan det är författarens metod som ska redogöras för, vilket självklart kräver en genomgång av kapitlen om teori och metod. Samtidigt måste jag påpeka att det här kanske inte fungerar för dem som för första gången läser en akademisk text, för erfarna läsare som jag kommer undan med det just eftersom vi har så mycket erfarenhet av den typens texter att vi kan filtrera bort det som verkar oväsentligt. Därför anser jag att jag kommit lättare undan med de dryga tre åren av intensiva yrkeshögskolor jag idkat på Novia, för jag har kunnat anstränga mig mindre än de stackare som kommit dit direkt från gymnasiet och varit oförberedda för vetenskaplig litteratur.

Även om det mesta jag kan om forntid och folktro har jag lärt mig utanför akademiska studier så måste jag tacksamt påpeka att åren på Åbo Akademi gett mig mer tålamod och disciplin i att söka efter information. Ifall ni inte har tid eller möjlighet att besöka universitetsbibliotek eller beställa akademiska tidskrifter rekommenderar jag starkt att testa sökmotorn Google Scholar, som filtrerar bort sökresultat som inte är av vetenskaplig natur. Dessutom upplever jag att jag genom mina studier fått en större insikt i historisk kontext, då miljonertals små tillsynes obetydliga saker formar sin samtid och inverkar på vår vardag tiotals eller rentav tusentals år senare. Historia, folkloristik och sociologi är likt detektivarbete där man ska försöka fylla i ett pussel med bitar som inte alltid uppenbart passar ihop, men som ändå förklarar vem vi är och varför vi är som vi är. Det är en härlig insikt då man lyckas se sambandet mellan de olika ledtrådarna och få en större förståelse för hurotroligt gammal en tillsynes ny företeelse egentligen är, eller hur någon tillsynes uråldrig tradition är egentligen bara några generationer gammal. 

Då jag arbetat på Stundars och Rosala Vikingacenter har jag ofta på fritiden sökt efter mer information om förritiden, dels för att kolla ifall jag av misstag sagt fel åt besökarna men lika ofta för att få en bättre förståelse för det jag berättar om och för att kunna förklara något i en större kontext. Jag myser inombords då jag diskuterar med entusiastiska besökare och får chansen att öppna deras ögon för något de inte alls tänkt på tidigare. Exempelvis hur karelska besökare till Stundars inser hur lika allmogen varit i Österbotten varit till deras förfäder, eller då besökare till Rosala Vikingacenter får förståelse för hur nuvarande Finland varit kopplat till ett enormt handelsnätverk genom hela Europa. För mig är det också mycket viktigt att jag inte skapar missförstånd om det förgångna och därför vill jag även påpeka bristen på konkret kunskap och hur nuvarande teorier uppstått. Det är också därför jag skriver blogginlägg och gör videon om gamla tiders världsuppfattning, eftersom jag hoppas göra det mer allmän vetskap om jag lyckas väcka ett intresse hos folk att ta reda på mer än det lilla de lärt sig i grundskolans historielektioner.

Med allt ovanstående i tankarna kan jag konstatera att mina studier på Åbo Akademi inte varit bortkastad tid. Jag har lyckats få en uppskattning för både vetenskaplig och populärvetenskaplig forskning och själv blivit en forskare, även om jag inte gör det inom universitetsväggar. Jag hoppas kunna fortsätta att skriva och vlogga om folktro och historia så länge jag kan och jag hoppas väcka intresse hos dem av er som inte redan vet så  mycket om gamla tider eller hur gårdagens folktro påverkar dagens tänkande. Om inte annat skulle jag gärna se engagemang i form av debatter, även om hur fel jag kan tänkas ha om något.

Min sommar som viking

Jag har spenderat en stor del av mitt vuxna liv inom kulturarbete på museer, mest som guide men även bakom kulisserna. Jag skrev ett par år sedan ett insiderreportage om min sommar på museibyn Stundars i Korsholms kommun, där jag fick leda in besökare i det förgångna på ett mer interaktivt vis än jag fått chansen till tidigare. Det är någonting mycket speciellt med att kunna ge en större inblick i det förflutna genom gammaldags kläder och arbetsaktiviteter i en byamiljö som återskapar vardagen under sekelskiftet 1900. I augusti 2016 fick jag chansen att göra någonting liknande på Rosala vikingacenter, där ett ännu äldre och dunkelt förflutet lyfts fram. Jag trivdes riktigt bra under min korta men intensiva arbetsperiod på centret och kom tillbaka för sommarsäsongen 2017.

Det finns mycket likheter mellan mitt guidearbete på Stundars och vikingacentret, men den stora skillnaden är att den förstnämnda är strikt ett museum och den andra är mer av ett upplevelsecentrum. Vikingacentret berör ett mycket mer avlägset förflutet än sekelskiftet 1900 som presenteras på Stundars, vilket innebär att allting på vikingacentret måste rekonstrueras utifrån fornlämningar som hittats på olika håll i Europa. Ändå uppstår det lätt missförstånd och många besökare tror att alla vapen och byggnader faktiskt är gjorda på vikingatiden och att vi hittat allting i pristint skick mitt i Rosala by. Därför försöker jag och de övriga guiderna göra vikingacentrets funktion tydlig genom att berätta om museiverkets arkeologiska utgrävningar på grannön Hitis under 1990-talet, då det gjordes mängder av fynd som tyder på en vikingatida handelsplats på den östliga rutten mellan nuvarande Sverige och Ryssland. Sedan klargör vi att det som finns att uppleva på centret är baserat på spekulation utifrån det lilla som har bevarats från de senaste dryga tusen åren. 

På centret strävar vi efter historisk korrekthet så långt att vi kan ge besökarna en inblick i vikingatida vardag och kultur, exempelvis genom att spräcka hål i myter om hornhjälmar och att nordborna skulle ha varit enbart oborstade barbarer. Viktigast är dock upplevelsen vi erbjuder och den historiska biten är främst en introduktion därifrån besökarna kan själva gå vidare och läsa in sig mer på ämnet. På centret får besökare exempelvis testa på gammaldags stridsutrustning och ta del av diverse specialprogram, såsom att övernatta i hövdingahallen och att slänga yxa eller skjuta pilbåge. Det innebär att vi guider tar an många arbetsuppgifter som hör ihop med servicebranschen, då vi serverar mat samt dricka, bäddar sängar och säljer turistgrejer. Och diskar, diskar infernaliska mängder kärl. Det gäller i synnerhet under högsäsongen då vi serverar enorma mängder mat till hundratals kryssningsbesökare som mellanlandar på sitt besök till fyren på Bengtskär. Men chansen till att slänga yxa på fritiden är mycket terapeutiskt.

Likt olika museer där jag arbetat kommer det mängder av olika kunder till vikingacentret. De flesta som kommer av nyfikenhet och vill veta mer om vikingatiden än det lilla de minns från skolan, medan många andra har ett intresse för historia från förut och kommer för upplevelsens skull. Sedan finns det enstaka kunder som verkar ha noll intresse för vikingatiden eller någonting mer prosaiskt än ett femstjärnigt lyxhotell, vilket jag finner ganska konstigt. Om historia och friluftsområden inte faller i smaken, varför kommer man alls till ett friluftsområde med forntidstema? Majoriteten av besökarna faller dock i de två förstnämnda kategorierna, men bland dem finns det mycket stor variation på hur mycket entusiasm de har. Många tar tacksamt till sig den information de får av guiderna och ber om tips på vidare läsning om vikingatiden, medan vissa blir besvikna över att de inte nödvändigtvis får färdiga och enkla svar på sina frågor. I sådana fall måste vi ursäkta för bristen på skrivna källor skrivna ur nordbornas synvinkel och bristen på arkeologiska fynd, vilket orsakas av den fennoskandiska sura jordmånen och att senare ortsbor tenderat hitta av samma fornfynd som arkeologerna söker efter. På den fronten är den medeltida kapellplatsen vid Kyrksundet en guldgruva, eftersom fynden där tyder på flitig kontakt mellan skärgårdsborna och skandinaviska sjöfarare under 1000-talet och möjligtvis ännu tidigare.

Kunder med starkt historiskt intresse från förut brukar vara mycket trevliga att umgås med, för istället för en guidning blir det mer som ett samtal om gemensamt intresse och jämförande av kunskap. Det finns dock tidvis avigsidor med kunder som är mycket belästa i vikingatiden, eftersom vissa ser sig som självutnämnda experter och vill rätta guiden konstant. Det är inte ett så stort problem om det inte finns andra personer som ska guidas, för då kan vi konstatera att vi har inget att tillägga till deras redan stora kunskap. Men det blir ett problem om dessa personer är med i en större grupp och försöker ta över guidens uppgifter genom att pedantiskt rätta till allt som sägs, eller om de har mängder av kritik gällande våra dräkter och rekonstruktioner. Sådant är enormt frustrerande, eftersom det försvårar presentationen genom att ta bort av guidens inflytande över de övriga besökarna och många guider är beroende av besökarnas reaktion för sitt berättarflöde. Det här problemet är inte alls unikt för Vikingacentret och jag har upplevt det på flera museer som berör andra epoker. Som tur utgör ”experterna” bara en liten del av entusiasterna som besöker centret och majoriteten brukar rätta till guiden enbart i diskussion på tumanhand om det behövs.  

 

Kanske de intressantaste kunderna är de personer som fått ett intresse för vikingatiden genom en insikt i sin släkts förflutna, ofta genom att de drabbats av ”vikingasjukan”. Det är ett öknamn till det medicinska syndromet Dupuytrens kontraktur, som drabbar främst äldre män av skandinaviskt påbrå och kröker fingrarna i ett låst läge. Jag har mött ett halvt dussin besökare som berättat om hur de fastnat för sjukdomens öknamn när de fått diagnosen och att de blivit intresserade av sitt fornnordiska ursprung. De här männen har den vägen fått ett starkt intresse för historia samt släktforskning och har sökt reda på allt de kan om vikingar. De flesta av dem har rest till olika vikingamuseer och vikingaevenemang i Europa för att få uppleva en närmare kontakt till sina förfäder.  De kommer sedan till Rosala Vikingacenter eftersom platsen närvaro till deras hemtrakter får deras släktkoppling till vikingatiden att kännas ännu mer konkret för dem.

För oss som arbetar på vikingacentret är vår favorittid då lägerskolorna kommer i maj och i slutet av sommarsäsongen. Under högsäsongen i juli är det ofta hektiskt minutprogram som gäller och för oss känns det som att vi inte alltid hinner ge besökarna all den kunskap vi kan ge, eftersom kryssningsbesökarna är en så kort tid på Rosala innan de far vidare till Bengtskär. Men lägerskolorna brukar pågå några dagar och då brukar vi ha mycket mer mångsidigt program inprickat, vilket ger oss chansen att ge en mycket djupare guideupplevelse. Beroende på hur länge en skolklass stannar på vikingacentret och vilket program som beställs kan barnen få utöver specialiserade guidningar uppleva femkamp, en arkeologikurs med metalldetektor och hur man steker resebröd över öppen eld. Det finns mycket stor variation mellan skolklasser och hur mogna enskilda 11–12-åringar är, men som tur är mardrömsgrupperna i minoritet. Ibland blir man mycket positivt överraskad och vi möter skolklasser som överträffar resten i duktighet och gruppsämja. Ett stort tack till Sjundeå skola! 

Min tid på vikingacentret har även varit bra för kreativiteten, för arbetet tycks dra till sig människor med skapandeglädje. Mina kolleger är i regel forntidshantverkare och kulturentusiaster, vilket innebär att jag kunnat bolla diverse idéer hela sommaren. Det finns vikingakläder för guiderna att låna, men jag har likt mina kolleger funnit en glädje i att bygga upp min egen mundering under sommarens lopp. Dels har jag köpt egna klädesplagg via butiken Rautaportti samt från vikingacentrets turistbutik och jag har även tillverkat ett knivhölster av läder. Även om det är osäkert om jag alls i fortsättningen arbetar med något vikingatida eller medeltida kulturprojekt vill jag gärna ha en egen utstyrsel ifall det skulle behövas, så jag planerar på att tillverka mer egen rekvisita. 

Replikavapen är tyvärr bortom min budget, för de billigaste yxorna och svärden tenderar kosta några hundralappar minst och därifrån blir det bara dyrare. Därför har jag istället köpt diverse leksaksvapen i syfte att få dessa att se lite mer realistiska ut genom målfärg. En målad träyxa ser visserligen inte tillräckligt äkta ut för att paraderas omkring under en medeltidsmarknad, i synnerhet som det finns mängder av fint gjorda replikavapen att se på. Men leksaksvapen kan passa betydligt bättre för mina filmprojekt, åtminstone om 100% trovärdighet inte är ett måste. Jag ser den egna utrustningen som en investering för framtiden, eftersom jag troligtvis kommer att försöka göra kortfilmer förlagda till forntiden eller en fantasymiljö. Dessutom kan det vara riktigt roligt att annars bara klä sig som förfäderna gjorde, utan någon större ursäkt. Kanske för en middagsfest med vikingatema?

Under vikingadagarna i slutet av juli fick jag en inblick i gemenskapen som finns hos marknadsfolket som arbetar på medeltida och vikingatida marknader över hela Nordeuropa. De är en mycket mångsidig grupp av olika talanger och från flera olika länder, men de lever och reser tillsammans som en enda stor klan tillsammans med dem som hanterar forntidsteknik. Dessutom har de mycket mysiga fester utanför marknadstiderna. Jag blev så förtjust i tillvaron med dem att jag skulle gärna ta del av någon marknad eller dylikt forntidsevenemang själv, även om jag tillsvidare saknar kunskap i forntida arbetsmetoder eller stridsuppvisning. Jag har fått höra av mina kolleger att det brukar finnas efterfrågan på sagoberättare till forntidsmarknader, men att det är svårt att hitta personer för uppdraget. Jag tror att det skulle funka utmärkt för mig, eftersom jag utöver min långa erfarenhet av museiguidning har varit med i Studentteatern i Åbo och jag har lett bordrollspel sedan 2008. Jag kan tänka mig att klä mig som en forna tiders spåman och med trumma i hand berätta allting från barnsagor till episka hjältesagor, med min mest teatraliska tänkbara berättarröst. Ännu bättre om jag lyckas lära mig fornengelska och läsa Beowulf på ursprungsspråket.

Kort och gott har min sommar på vikingacentret varit en intensiv och minnesvärd tid. Jag har stiftat nya bekantskaper bland kolleger och jag har känt mig inspirerad för framtida kultur- och filmprojekt. Det bästa är att jag fått leka viking och genom kläder samt rekvisita kunnat uppleva det närmaste man kan komma till att besöka det förgångna utan tidsmaskin, vilket stärks av alla lukter av rökt mat och trä. Jag inbillar att gett mig ännu närmare känsla till mina egna skandinaviska rötter, på samma vis som min tid på Stundars gav mig en insikt i mina förfäders vardag. Bland mina fortsatta studier har vikingacentret på Rosala har varit en välkommen och nyttig påminnelse om varför jag gav mig in på kulturarbete.

Vlog om folktro och folksagor

Jag har redan en längre tid funderat på att börja göra videon om mitt intresse för nordisk folktro, dels för att jag ofta upplever svårigheter att skriva färdigt mina idéer till blogginlägg. I den här videon berättar jag om folktro och folksagor i största allmänhet, samt hur jag fick intresse för det till att börja med.

 

Om jag gör flera videon om folktro och det här blir en serie, då vill jag ha ett särskilt tema att tala om i varje avsnitt så att det inte blir onödigt svamlande. I det följande avsnittet funderar jag att berätta om folklig religiositet och jag tar gärna emot feedback och förslag på andra teman att diskutera om.

Ett insider-reportage från Stundars

Jag har i två somrar haft den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Solf. Museibyn ska föreställa en typisk österbottnisk by för drygt hundra år sedan, med bl.a. en lanthandel, en byskola, en smedja, två väderkvarnar samt flera verkstäder och stugor. Eftersom min mor idkat forskning i allmogekultur under hela min barndom har jag fått ett starkt intresse för det gamla bondesamhället och därför har jag själv hamnat in på museibanan. Jag stortrivs på Stundars och museet är mycket tilltalande för besökare eftersom man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden. Dessutom känns det som om tiden står stilla där och man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Det samma gäller också för sommarpersonalen och vi har riktigt roligt att leva oss in i rollen av en piga eller dräng, när vi dagligen arbetar i en liten by i Korsholm kring sekelskiftet 1900.

En stor del av tillvaron för personalen på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom vi an roller och tar hand om diverse gammaldags arbetssysslor när besökarna ser på. För mig som dräng kan en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att mocka koskit eller att snickra något smått. Pigorna brukar mest byka och baka. Utöver vardagsarbetet brukar personalen turas om sinsemellan vem som tar en av dagens två guidningar eller agerar lärare under en gammaldags skollektion i byskolan. Arbetet på Stundars varierar mycket från dag till dag, vilket bidrar till att det finns betydligt mindre stress i museibyns vardag jämfört med de flesta arbetsplatser.

Under min första sommar gjorde jag en kort reklamfilm för museet.

För mig är drängarbetet perfekt, för min första sommar på Stundars följde efter att jag lämnat in min magisteravhandling och därför var det otroligt uppfriskande att som omväxling få idka kroppsligt arbete med mycket mer konkreta mål en hel sommar. I kontrast till en akademisk skrivprocess går det fysiska arbetet trevligare till för man vet hur mycket man har kvar av en arbetsuppgift. T.ex. när man ser hur mycket gräs som ännu måste slås, hur mycket ved det finns kvar att hugga, eller hur mycket koskit det finns kvar att mocka. Apropå det sistnämnda, kalvar har en tendens att skita ner sin sovplats och har mycket dålig hygien jämfört med sina grannar grisarna. Men kossorna är så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem i längden, trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar. Överlag är djurskötseln bland de bästa sakerna på Stundars, i synnerhet om man inte haft glädjen att umgås med kor, grisar och höns hemifrån. Vid speciella tillfällen som det årliga barnkalaset och hantverkardagar brukar det dessutom finnas får.

En kort reklamfilm för hantverkardagarna som ordnas två gånger varje sommar.

Det finns mycket annat trevligt med att arbeta på Stundars, eftersom personalen blir väl omhändertagen. Stundars har öppet alla veckodagar under sommarsäsongen, men sommarguidernas arbetsdagar roteras runt så att alla borde kunna ha två lediga dagar per vecka. Det går också riktigt väl att förhandla om lediga dagar om man ska på ett bröllop, en släktträff eller någon annan tillställning. Eftersom arbetet är flexibelt och påverkas av mängden besökare per dag får personalen fritt ta gratis kaffe och överlopps bakelser från diverse evenemang, i synnerhet Stundars kända syltgrisar. Dessutom är de gammaldags linnekläderna mycket sköna och bekväma att ha på sig, eftersom dessa är mer anpassningsbara för olika temperaturer än moderna kläder.

Det är visserligen inte enbart en dans på rosor att jobba på ett museum och det ingår mycket frustrerande. Något som förargar mig mycket är varje besökare som inte förstår att man inte får röra museiföremål, oberoende hur många förbudsskyltar det finns eller hur många gånger guiden sagt till om saken. Att barn är klåfingriga i sin nyfikenhet kan jag förstå, men jag tycker att en myndig människa borde förstå att inte ta en tvåhundraårig sälbössa ner från väggen eller flytta på en tavla för att se vad som finns bakom den. Det är ett stort problem i museivärlden och det försämrar läget för alla besökare även om det är frågan om bara en liten minoritet som inte kan bete sig borta hemifrån, för vi blir tvungna att vara alltmer restriktiva för att hålla det gemensamma kulturarvet i liv. Men sist och slutligen är de flesta besökare den sortens folk som gör museiarbetet värt allt besvär och man lyckas behålla sin passion. Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst annat som hör ihop med det förgångna.

Jag kan helt ärligt säga att sommararbetet på Stundars varit bland de bästa arbetsplatserna jag varit på. Därför rekommenderar jag varmt till alla kulturstuderande och allmänt historieintresserade att söka sommararbete från museet bara ni har möjligt. Jag föreslår också att alla ni som befinner er i Österbotten tar chansen att besöka museibyn om ni inte varit till Stundars sedan ni var små (eller gjort det över huvudtaget). Ni kan ta en titt på programet som står på Stundars hemsida och mina fotografier från somrarna 2014 och 2015.

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157652975343468

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157655838277046

2014 i retrospekt

Nyårsafton närmar sig och traditionsenligt bör man reflektera över det gångna årets händelser. För min del har 2014 varit ett händelserikt år, mer på gott än på ont. Eftersom jag haft ett ganska trevligt år kan jag ju skryta lite om hur trevligt det varit, istället för att låta en automatiserad tjänst på social media göra det åt mig. Till att börja med kan jag nämna att jag har fått ett fint papper där det står ”filosofie magister”, vilket är finspråk för ”fängelsestraffet är avtjänat”. Efter sju långa år blev jag på våren färdig med mina studier och kunde se framemot arbetslivets allehanda utmaningar när jag lämnar den akademiska världen.

Den första utmaningen är ju att få jobb, vilket i dagens Finland blivit allt mer problematiskt. Läget för kulturarbetare inom Åboland må vara allt annat än idealt, men som tur är hade jag den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Österbotten. Stundars visade sig vara det bästa jobb jag haft i hela mitt liv, eftersom det var precis vad jag behövde efter att ha suttit stilla i flera månader och nästan enbart hållit på med hjärngymnastik. Därför var det mycket uppfriskande att ha något konkret att jobba med ute i den friska luften, när man låtsas vara en dräng i ett gammaldags bysamhälle. En stor del av tillvaron på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom guiderna tar sig an roller och håller på med gammaldags arbetssysslor då när det inte är en guidning på gång. För mig kunde en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att snickra något smått eller att mocka kopiösa mängder koskit. Det är otroligt hur mycket kossor får ur sig per dag även om de är stora djur. Men det är ändå uppfriskande arbete i kontrast till den akademiska skrivprocessen, för graduskrivandet är tillsynes oändligt medan man alltid kan se hur mycket dynga det finns kvar att mocka. Dessutom är kossorna så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar.

Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst som folk kan tänkas vara intresserade av. Stundars är mycket tilltalande för besökare eftersom tiden står stilla där och man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden, samtidigt som man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Trots det hade jag min kamera nära till hands under hela sommaren och tog ett flertal bilder och filmade även  en kort reklamfilm för Stundars.

På tal om filmer: Under min arbetslöshet efter tiden på Stundars har jag haft betydligt mer fritid än jag skulle föredra att ha, så mycket att jag riskerar smälta fast i min fåtölj. Därför har jag vid sidan om den evigt frustrerande viljekampen med FPA försökt hålla mig upptagen med diverse hobbyprojekt, bland annat videofilmande. Jag och mina kompanjoner i nörderi (bland dem herr Anderssén) har ett stort intresse för litteratur, film och teater från förut och vi råkar dessutom alla vara besatta av en viss kreativitet. Vår filmkarriär började en vacker sommardag när blivande herr Blomqvists svensexa förevigades på digitalfilm  med Indiana Jones som tema, vilket gav oss inspiration till fler filmprojekt på hösten. 

Eftersom vi känner beundran för pionjärer inom gerillafilmande (som likt oss arbetat med nollbudget) tyckte vi att ”Guerilla Pictures” var ett bra namn för vår lilla samling av entusiastiska amatörer. Eftersom vi gillar H.P. Lovecrafts skräckhistorier har vi som ambition att filma de berättelser som vår oexistenta budget och erfarenhet tillåter oss att förverkliga, varpå författarens första novell Dagon blev vårt första officiella filmprojekt. Till vår stolthet lyckades vår Lovecraft-filmatisering över förväntningarna och sedan dess har vi släppt ut några ytterligare kortfilmer, med hopp om fler filmer och sketcher i fortsättningen. Förhoppningsvis kan jag utnyttja dessa projekt som referensmaterial och använda mitt tecknande, fotograferande och videofilmande som en extra inkomstkälla utöver en fritidssyssla.

Även om jag mest skrivit om magistersbetyget, Stundars och kortfilmer i det här inlägget finns det mycket annat att vara tacksam för från det gångna året. Det mest notabla är de vuxenpoäng jag fått genom förlovning till den bästa människa jag haft glädjen att umgås med, vilket kommer att underlätta alla utmaningar som må komma med år 2015. Med allt det i åtanke önskar jag er alla gott nytt år!