Min sommar som viking

Jag har spenderat en stor del av mitt vuxna liv inom kulturarbete på museer, mest som guide men även bakom kulisserna. Jag skrev ett par år sedan ett insiderreportage om min sommar på museibyn Stundars i Korsholms kommun, där jag fick leda in besökare i det förgångna på ett mer interaktivt vis än jag fått chansen till tidigare. Det är någonting mycket speciellt med att kunna ge en större inblick i det förflutna genom gammaldags kläder och arbetsaktiviteter i en byamiljö som återskapar vardagen under sekelskiftet 1900. I augusti 2016 fick jag chansen att göra någonting liknande på Rosala vikingacenter, där ett ännu äldre och dunkelt förflutet lyfts fram. Jag trivdes riktigt bra under min korta men intensiva arbetsperiod på centret och kom tillbaka för sommarsäsongen 2017.

Det finns mycket likheter mellan mitt guidearbete på Stundars och vikingacentret, men den stora skillnaden är att den förstnämnda är strikt ett museum och den andra är mer av ett upplevelsecentrum. Vikingacentret berör ett mycket mer avlägset förflutet än sekelskiftet 1900 som presenteras på Stundars, vilket innebär att allting på vikingacentret måste rekonstrueras utifrån fornlämningar som hittats på olika håll i Europa. Ändå uppstår det lätt missförstånd och många besökare tror att alla vapen och byggnader faktiskt är gjorda på vikingatiden och att vi hittat allting i pristint skick mitt i Rosala by. Därför försöker jag och de övriga guiderna göra vikingacentrets funktion tydlig genom att berätta om museiverkets arkeologiska utgrävningar på grannön Hitis under 1990-talet, då det gjordes mängder av fynd som tyder på en vikingatida handelsplats på den östliga rutten mellan nuvarande Sverige och Ryssland. Sedan klargör vi att det som finns att uppleva på centret är baserat på spekulation utifrån det lilla som har bevarats från de senaste dryga tusen åren. 

På centret strävar vi efter historisk korrekthet så långt att vi kan ge besökarna en inblick i vikingatida vardag och kultur, exempelvis genom att spräcka hål i myter om hornhjälmar och att nordborna skulle ha varit enbart oborstade barbarer. Viktigast är dock upplevelsen vi erbjuder och den historiska biten är främst en introduktion därifrån besökarna kan själva gå vidare och läsa in sig mer på ämnet. På centret får besökare exempelvis testa på gammaldags stridsutrustning och ta del av diverse specialprogram, såsom att övernatta i hövdingahallen och att slänga yxa eller skjuta pilbåge. Det innebär att vi guider tar an många arbetsuppgifter som hör ihop med servicebranschen, då vi serverar mat samt dricka, bäddar sängar och säljer turistgrejer. Och diskar, diskar infernaliska mängder kärl. Det gäller i synnerhet under högsäsongen då vi serverar enorma mängder mat till hundratals kryssningsbesökare som mellanlandar på sitt besök till fyren på Bengtskär. Men chansen till att slänga yxa på fritiden är mycket terapeutiskt.

Likt olika museer där jag arbetat kommer det mängder av olika kunder till vikingacentret. De flesta som kommer av nyfikenhet och vill veta mer om vikingatiden än det lilla de minns från skolan, medan många andra har ett intresse för historia från förut och kommer för upplevelsens skull. Sedan finns det enstaka kunder som verkar ha noll intresse för vikingatiden eller någonting mer prosaiskt än ett femstjärnigt lyxhotell, vilket jag finner ganska konstigt. Om historia och friluftsområden inte faller i smaken, varför kommer man alls till ett friluftsområde med forntidstema? Majoriteten av besökarna faller dock i de två förstnämnda kategorierna, men bland dem finns det mycket stor variation på hur mycket entusiasm de har. Många tar tacksamt till sig den information de får av guiderna och ber om tips på vidare läsning om vikingatiden, medan vissa blir besvikna över att de inte nödvändigtvis får färdiga och enkla svar på sina frågor. I sådana fall måste vi ursäkta för bristen på skrivna källor skrivna ur nordbornas synvinkel och bristen på arkeologiska fynd, vilket orsakas av den fennoskandiska sura jordmånen och att senare ortsbor tenderat hitta av samma fornfynd som arkeologerna söker efter. På den fronten är den medeltida kapellplatsen vid Kyrksundet en guldgruva, eftersom fynden där tyder på flitig kontakt mellan skärgårdsborna och skandinaviska sjöfarare under 1000-talet och möjligtvis ännu tidigare.

Kunder med starkt historiskt intresse från förut brukar vara mycket trevliga att umgås med, för istället för en guidning blir det mer som ett samtal om gemensamt intresse och jämförande av kunskap. Det finns dock tidvis avigsidor med kunder som är mycket belästa i vikingatiden, eftersom vissa ser sig som självutnämnda experter och vill rätta guiden konstant. Det är inte ett så stort problem om det inte finns andra personer som ska guidas, för då kan vi konstatera att vi har inget att tillägga till deras redan stora kunskap. Men det blir ett problem om dessa personer är med i en större grupp och försöker ta över guidens uppgifter genom att pedantiskt rätta till allt som sägs, eller om de har mängder av kritik gällande våra dräkter och rekonstruktioner. Sådant är enormt frustrerande, eftersom det försvårar presentationen genom att ta bort av guidens inflytande över de övriga besökarna och många guider är beroende av besökarnas reaktion för sitt berättarflöde. Det här problemet är inte alls unikt för Vikingacentret och jag har upplevt det på flera museer som berör andra epoker. Som tur utgör ”experterna” bara en liten del av entusiasterna som besöker centret och majoriteten brukar rätta till guiden enbart i diskussion på tumanhand om det behövs.  

 

Kanske de intressantaste kunderna är de personer som fått ett intresse för vikingatiden genom en insikt i sin släkts förflutna, ofta genom att de drabbats av ”vikingasjukan”. Det är ett öknamn till det medicinska syndromet Dupuytrens kontraktur, som drabbar främst äldre män av skandinaviskt påbrå och kröker fingrarna i ett låst läge. Jag har mött ett halvt dussin besökare som berättat om hur de fastnat för sjukdomens öknamn när de fått diagnosen och att de blivit intresserade av sitt fornnordiska ursprung. De här männen har den vägen fått ett starkt intresse för historia samt släktforskning och har sökt reda på allt de kan om vikingar. De flesta av dem har rest till olika vikingamuseer och vikingaevenemang i Europa för att få uppleva en närmare kontakt till sina förfäder.  De kommer sedan till Rosala Vikingacenter eftersom platsen närvaro till deras hemtrakter får deras släktkoppling till vikingatiden att kännas ännu mer konkret för dem.

För oss som arbetar på vikingacentret är vår favorittid då lägerskolorna kommer i maj och i slutet av sommarsäsongen. Under högsäsongen i juli är det ofta hektiskt minutprogram som gäller och för oss känns det som att vi inte alltid hinner ge besökarna all den kunskap vi kan ge, eftersom kryssningsbesökarna är en så kort tid på Rosala innan de far vidare till Bengtskär. Men lägerskolorna brukar pågå några dagar och då brukar vi ha mycket mer mångsidigt program inprickat, vilket ger oss chansen att ge en mycket djupare guideupplevelse. Beroende på hur länge en skolklass stannar på vikingacentret och vilket program som beställs kan barnen få utöver specialiserade guidningar uppleva femkamp, en arkeologikurs med metalldetektor och hur man steker resebröd över öppen eld. Det finns mycket stor variation mellan skolklasser och hur mogna enskilda 11–12-åringar är, men som tur är mardrömsgrupperna i minoritet. Ibland blir man mycket positivt överraskad och vi möter skolklasser som överträffar resten i duktighet och gruppsämja. Ett stort tack till Sjundeå skola! 

Min tid på vikingacentret har även varit bra för kreativiteten, för arbetet tycks dra till sig människor med skapandeglädje. Mina kolleger är i regel forntidshantverkare och kulturentusiaster, vilket innebär att jag kunnat bolla diverse idéer hela sommaren. Det finns vikingakläder för guiderna att låna, men jag har likt mina kolleger funnit en glädje i att bygga upp min egen mundering under sommarens lopp. Dels har jag köpt egna klädesplagg via butiken Rautaportti samt från vikingacentrets turistbutik och jag har även tillverkat ett knivhölster av läder. Även om det är osäkert om jag alls i fortsättningen arbetar med något vikingatida eller medeltida kulturprojekt vill jag gärna ha en egen utstyrsel ifall det skulle behövas, så jag planerar på att tillverka mer egen rekvisita. 

Replikavapen är tyvärr bortom min budget, för de billigaste yxorna och svärden tenderar kosta några hundralappar minst och därifrån blir det bara dyrare. Därför har jag istället köpt diverse leksaksvapen i syfte att få dessa att se lite mer realistiska ut genom målfärg. En målad träyxa ser visserligen inte tillräckligt äkta ut för att paraderas omkring under en medeltidsmarknad, i synnerhet som det finns mängder av fint gjorda replikavapen att se på. Men leksaksvapen kan passa betydligt bättre för mina filmprojekt, åtminstone om 100% trovärdighet inte är ett måste. Jag ser den egna utrustningen som en investering för framtiden, eftersom jag troligtvis kommer att försöka göra kortfilmer förlagda till forntiden eller en fantasymiljö. Dessutom kan det vara riktigt roligt att annars bara klä sig som förfäderna gjorde, utan någon större ursäkt. Kanske för en middagsfest med vikingatema?

Under vikingadagarna i slutet av juli fick jag en inblick i gemenskapen som finns hos marknadsfolket som arbetar på medeltida och vikingatida marknader över hela Nordeuropa. De är en mycket mångsidig grupp av olika talanger och från flera olika länder, men de lever och reser tillsammans som en enda stor klan tillsammans med dem som hanterar forntidsteknik. Dessutom har de mycket mysiga fester utanför marknadstiderna. Jag blev så förtjust i tillvaron med dem att jag skulle gärna ta del av någon marknad eller dylikt forntidsevenemang själv, även om jag tillsvidare saknar kunskap i forntida arbetsmetoder eller stridsuppvisning. Jag har fått höra av mina kolleger att det brukar finnas efterfrågan på sagoberättare till forntidsmarknader, men att det är svårt att hitta personer för uppdraget. Jag tror att det skulle funka utmärkt för mig, eftersom jag utöver min långa erfarenhet av museiguidning har varit med i Studentteatern i Åbo och jag har lett bordrollspel sedan 2008. Jag kan tänka mig att klä mig som en forna tiders spåman och med trumma i hand berätta allting från barnsagor till episka hjältesagor, med min mest teatraliska tänkbara berättarröst. Ännu bättre om jag lyckas lära mig fornengelska och läsa Beowulf på ursprungsspråket.

Kort och gott har min sommar på vikingacentret varit en intensiv och minnesvärd tid. Jag har stiftat nya bekantskaper bland kolleger och jag har känt mig inspirerad för framtida kultur- och filmprojekt. Det bästa är att jag fått leka viking och genom kläder samt rekvisita kunnat uppleva det närmaste man kan komma till att besöka det förgångna utan tidsmaskin, vilket stärks av alla lukter av rökt mat och trä. Jag inbillar att gett mig ännu närmare känsla till mina egna skandinaviska rötter, på samma vis som min tid på Stundars gav mig en insikt i mina förfäders vardag. Bland mina fortsatta studier har vikingacentret på Rosala har varit en välkommen och nyttig påminnelse om varför jag gav mig in på kulturarbete.