Vidare funderingar om läget i finlandssvensk litteratur

Innan julen spelade jag och Johan in en video där vi diskuterade våra åsikter gällande finländsk underhållning, framförallt vad vi anser om det svenskspråkiga litteraturutbudet. Vi beklagade hur film och litteratur i Finland tenderar enligt vår erfarenhet vara mycket repetitiv och upprepa samma dystra berättelser som frossar i social misär tills det blir likt porr, därav begreppet ”misärporr”. På finskspråkigt håll handlar litteraturen fortfarande vanligtvis om fattiga människor som lider av sociopolitiska skäl och den finländska alkoholkulturen, medan motsvarande svenskspråkig litteratur tycks handla allt oftare om angstiga finlandssvenska akademiker bosatta i deprimerande Helsingforsettor. Det sistnämnda är inte precis på samma nivå som den genuint gripande poesin hos Edith Södergran, vars verk influerades av att hon i flera år höll på att dö av en hemsk men även ofta romantiserad sjukdom.

Utöver en allmänt dyster stämning verkar den finländska underhållningen dessutom ha mycket länge varit allergisk mot eskapism med fantasifulla element, vilket reflekterar den allmänt gråa och buttra finländska vardagsattityden om att bara hålla på med nyttigheter. Jag och Johan har båda hört diverse argument för misärporrens pedagogiska verkan i att lära människor att kunna se den oförskönade verkligheten som den är, men ärligt talat tror vi att de flesta är redan tillräckligt medvetna om världens elände eftersom de blir konstant påminda om svårigheter i vardagen genom nyheterna och sin egen försämrade ekonomi. Därför anser vi att många snarare behöver eskapism i sin underhållning för att orka genom ekonomiskt svåra tider som den nuvarande. Dessutom blir litteraturfronten i vårt tycke mycket lidande om den är för enformig och förblir besatt med en ganska dyster variation av ”realism”. Därför skulle vi gärna se betydligt större variation vad gäller tematik och vi hoppas se fler finlandssvenska författare göra som Maria Turtschaninoff, som går emot allmänna trender och skriver fantasy istället för den sedvanliga misärporren.

Det som jag skrivit ovan är i stort sett vad jag och Johan talade om i diskussionsvideon och nu vill jag fortsätta vidare från den ståndpunkten, till att gå mer in på detalj vad vi tycker att det litterära utbudet i Finland kunde ha mer av. Som sagt finns det sedan länge en ovilja bland finländska författare att ha övernaturliga eller paranormala inslag, till skillnad från andra länder där sådant syns i betydligt större omfattning i litteraturen. Därför känns det som en brist att det finns rätt få undantag för den finlandssvenska trenden av minimalistiskt drama och stenhård förankring i författarens vardag. Finlandssvensk litteratur riskerar ofta vara petnoga verklighetstrogen på bekostnad av handlingen, som om 1800-talets litterära realism aldrig tagit slut. Ta som exempel om det skrevs en kosmisk skräckberättelse i bästa lovecraftiska anda, om akademiker som i ett universitetsbibliotek upptäcker en bok med trollformler för att frammana extradimensionella monster från bortom tid och rum. Likt de flesta skräckhistorier av Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft och Stephen King kunde en sådan berättelse helt bra förflyttas till Svenskfinland, men då finns det en stor risk att berättelsen skrivs på ett för finlandssvenskt vis så att största delen av handlingen går ut på huvudpersonernas gnäll om FPA och deras dyra Helsingforsettor. Jag har tillräckligt mycket egna orsaker till att kritisera FPA och andra finländska myndigheter, men jag klarar mig utan att läsa om en fiktiv karaktär som har liknande upplevelser. Även om det kunde ses som ett verktyg att få läsaren att bättre känna igen sig i handlingen vill jag gärna ha min eskapism utan för mycket realism, för jag ser det snarare som något som tar värdefullt sidutrymme från den kosmiska skräcken med obegripliga monster som hotar förinta världen. 

Likt min kollega tycker jag om science fiction, övernaturlig skräck och fantasy och därför efterlyser jag en större öppenhet för fantasifulla element i finlandssvensk litteratur. Mest skulle jag vilja se fler författare våga skriva övernaturliga berättelser som äger rum i Svenskfinland, men som dessutom undviker de vanliga fallgroparna i hur finlandssvenska böcker skrivs. Jag nämnde redan de inflytelserika skräckförfattarna Poe, Lovecraft och King, vars berättelser kunde utan större problem anpassas till en finlandssvensk miljö. Poe skrev drömsk och makaber gotisk skräck och han var samtida med Runeberg och Topelius, så många av hans berättelser kunde  förflyttas till kamrar hemma hos fint herrefolk i de gamla finländska kulturstäderna. Alternativt kunde man tänka sig en skräcknovell som berör samma händelser som Fänrik Ståhls sägner, men istället för en fosterländsk vinkling framhävs krigets trauma genom stupade soldater som går igen och spökar hos de överlevande. Som författare påminner Lovecraft mycket om Poe, fast skräcken i Lovecrafts berättelser kretsar oftare kring dolda hemligheter och mänsklighetens obetydlighet i ett likgiltigt universum. Lovecraft kunde dock variera skalan av sina berättelser, från ofattbart kolossala existentiella frågor om människans plats i världsalltet till mer lokala mörka hemligheter baserade på existerande folktro. King är på samma bana som de två andra författarna, men han är bättre på att skriva om vanliga arbetarmänniskors vardag medan de tidigare författarna föredrog att skriva om akademiker och välbärgade intellektuella. Kings största styrka är att han brukar klara av att placera kusliga och ofta bisarra skräckmoment i trovärdiga småstadsmiljöer. Därför kunde en typisk Kingberättelse placeras i t.ex. en bensinmack någonstans i Korsholm eller i Oravais, med ett monster som gömmer sig i biltvätten.

Som folklorist kan jag bekräfta att det finns mycket folktro i Svenskfinland som kan användas som stoff till övernaturlig litteratur i olika genrer. Det finns mängder av skrämmande folktroväsen och berättelser om dessa, som kunde antingen uppdateras till en modern miljö eller användas för en historisk roman. Ett exempel på återkommande teman i folksagor är drängar och bönder som av varierande skäl gör pakter med övernaturliga väsen, som är antingen genuint välvilliga eller kräver fruktansvärda pris för sin hjälp. Det enklaste vore att helt enkelt skriva om den klassiska berättelsen om en stackare som försöker komma ut ur sin pakt med ett skogsrå eller något värre kräk, förutom att spinna vidare och skriva det som en rysare. Ytterlig inspiration kan plockas ur de många spökhistorier som finns i Svenskfinland, i synnerhet de många hårresande berättelser från stora och lilla ofrederna. Norrmännen har lyckats riktigt bra med att göra moderna skräckhistorier som baserar på både vikingamytologi och folktro om troll, vilket beror på att de anammat sin allmogekultur på ett sätt som sänker tröskeln för berättelser där troll rör sig i en annars realistisk vardag. Trolljegeren är ett ytterst bra exempel på användandet av gammal folkore i nytt syfte, precis som gjordes med Rare Exports och kan göras igen i Finland. Bjäran är ett bra exempel på ett folktroväsen som kan användas, för den är en blodtörstig monsterhare som tjänar häxor i allehanda ofog. Tomtar kan också användas, för det finns mängder av berättelser om dem på varje ort.

Jag vill också framhäva hur det finlandssvenska landskapet kan användas i övernaturlig litteratur på samma vis som H.P. Lovecraft och Stephen King gjort med sina hemorter i New England. I Svenskfinland finns de gamla kulturstäderna som t.ex. Åbo och Borgå, som kan användas för alla möjliga berättelser förlagda till äldre tiders urbana miljöer och fina hem med dess ofina hemligheter. På tal om hemligheter kan arkiven i våra universitetsbibliotek utnyttjas för att ge protagonister en tillgång till dold och förbjuden kunskap. Mest potential för skräckhistorier ser jag dock i Svenskfinlands landsbygd. I vår senaste Halloweendiskussion skämtade jag och Johan om en möjlig skräckberättelse om en grupp stadsbor från Helsingfors som tappar bort sig i Österbotten och blir anfallna av kannibalistiska landsortsbor, som i Texas Chainsaw Massacre och otaliga andra exempel på undergenren hillbilly-horror. Men den österbottniska landsbygden skulle vara perfekt för seriösa skräckberättelser, i synnerhet om huvudpersonerna inte är ortsbor och är inte vana med de långa avstånden mellan bosättningar. De långa avstånden, de stora åkrarna med övergivna ladugårdar och den omringande vildmarken kan bidra till en känsla av isolation, vilket är perfekt för en skräckstämning. Många förbannar sig över småstadsmentalitet och sammanslutna små samhällen, vilket är en till sak som gör landsbygden till en så passande miljö för kuslig litteratur. I synnerhet som det på riktigt förekommit byasamhällen som varit farliga kultnästen, som i det ökända fallet med Maria Åkerblom och Terjärvkulten. Den bisarra historien med Åkerblom är värd att ta inspiration från, för händelseförloppet påminner förbluffande mycket om något som Lovecraft kunde ha skrivit om. Mycket av samma element som finns i landsbygden på fastlandet kan även hittas i skärgården, men det omringande vattnet kan erbjuda en större känsla av isolation och väcka en rädsla för vad som kan gömma sig under ytan. Men isolation kan även användas som redskap för berättelser förlagda i moderna städer bland folkhopar, så det finns en plats även för deprimerande Helsingforsettor i skräck. Bara man sätter med monster och annat utöver det vanliga.

Även om jag nu skrivit mest om skräck så finns det mycket potential för andra slags fantasifyllda berättelser förlagda till Svenskfinland. Den rika folkloren och finländska historien finns tillgänglig för att skriva vilken som helst genre man kan tänkas villa skriva, exempelvis liknande urban fantasy som Neil Gaiman skriver. Om utländska författare känns för avlägsna att ta inspiration från så finns alltid den beundransvärda Tove Jansson. Hennes böcker om Muminfamiljen lyckas beröra den finlandssvenska vardagen och hon befolkar Mumindalen med alla sorters personligheter vem som helst kan känna igen, men hon gör det symboliskt och metaforiskt genom en sagomiljö. Jansson visade att finlandssvensk litteratur kan vara både verklighetstroget och fantasifullt, vilket gör henne mer intressant än de många författare som tillsynes glömt bort att kombinationen är möjlig.

Påskens uråldriga anor

Jag har tidigare skrivit blogginlägg om julens ursprung och om kopplingen mellan allhelgona och Halloween, mest gällande kvarlevor från nordisk hedendom. Den här gången skriver jag om påsken, eftersom helgen är likt julen en brokig blandning av gammalt och nytt från flera olika kulturer. Båda helgerna blandar uppenbart kristna traditioner med riktigt uråldrig hedendom samt modern kommersialism, men som jag påpekat med julen är det kommersiella förvånansvärt ofta kopplat till gamla traditioner som lever vidare i modern ertappning. Man kan ju fråga sig vad Jesu död och uppståndelse har för gemensamt med häxor, harar och chokladägg, men kopplingen känns logisk bara man funderar på symboliken i högtiden och på den livstid som rådde förr. Som folklorist ska jag försöka i stora drag beskriva hur det kristna och hedniska går ihop i den moderna finländska påsken.

Den kristna delen av påsktraditionerna handlar om Jesu död och uppståndelse, vilket tematiskt sett passar väl in med ännu äldre allmäneuropeiska traditioner kring fruktbarhet och förnyelse när vintern ger vika för våren. Precis som julen är påskens förkristna ursprung starkt kopplat till hur olika årstider påverkade jordbrukarnas vardagsliv för länge sedan, vilket innebär att de flesta av årets högtider hör ihop med solens olika faser i skördekalendern. Efter midsommaren och höstdagsjämningen kommer alla helgons afton, som äger rum på natten då hösten övergår till vinter och skördetiden tar slut. Julen inträffar vid midvinter då året är som mörkast och ingenting nytt växer i naturen, vilket innebär att hela världen är tillfälligt död enligt gammal folktro. Under högtiden firas det hur man lyckats överleva halvvägs till våren och den mörkaste tiden är över. På våren blir dagarna längre, växterna blir gröna igen och djuren förökar sig; allt som visar att världen lever igen. Påsken är en fortsättning till julen och inträffar vid gränspunkten då våren är i sin början, men vintern är fortfarande närvarande och marken kan bli täckt under ett nytt lager snö när som helst. För ett samhälle som är beroende av vädrets nycker är perioden då påsken inträffar en mycket orolig tid och det är därför som man var speciellt mycket rädda för mörkrets makter just då. Rädslan för en hård bakvinter och för det onda är orsaken till häxornas roll i det nordiska påskfirandet.

Här emellanåt måste jag använda ett stycke till att berätta om allmogekulturens världsbild för att ge kontext till hur de resonerade. Gamla tiders jordbrukare visste att det krävs hårt arbete för att sköta ett jordbruk och hålla familjen i liv, men de var fullt medvetna om att allt deras hårda arbete kunde vara för intet på grund av omständigheter de inte hade någon kontroll över. Oberoende hur hårt man arbetade kunde skörden slå fel eller boskapen dö, vilket kunde vara en dödsdom åt gården eller hela byasamhället. I det gamla bondesamhället gjordes ingen egentlig skillnad på naturligt och övernaturligt, för gårdens öde påverkades lika mycket av det egna arbetet som av lycka. Lycka som koncept innebar utöver tur framförallt ekonomisk framgång, vilket skulle förtjänas genom dygd och gudfruktighet. Det gällde även att vara på god fot med gårdens hustomte, som ansågs vara gårdens sanna ägare och är en kvarleva av ännu äldre förfadersdyrkan. Det ansågs dessutom finnas begränsat med lycka i världen och att den inte kunde räcka till alla jämlikt, vilket innebar olika framgång gårdar och individer emellan. Oron att förlora av sin lycka bidrog till mycket av den vidskepelse vi numera känner till gällande svarta katter, söndrade speglar eller att gå under stegar. Dessa var passiva olycksbringare som kunde undvikas eller relativt lätt botas med diverse besvärjelser och lyckobringande ting, i stil med hästskor och andra föremål av järn eller silver. Men värst av allt var rädslan att lyckan kunde bli stulen genom svartkonster, vilket var svårare att bota. Därför var folk rädda för häxor, personer som kunde stjäla en gårds lycka och orsaka mycket skada med sina trollformler. Förutom att häxorna kunde stjäla lyckan som ett metafysiskt koncept fanns det även risken för att de skulle stjäla av gårdens produkter (t.ex. mjölk och fårull), vilka var symboliska representationer för lyckan.

Häxorna ansågs vara ett hot under hela året, men orsaken till att häxor förknippas numera så starkt med påsktraditioner beror på en kombination av Jesu död på långfredag och föreställningen att mörkrets makter är i synnerhet aktiva under solstånd och årets övriga brytningspunkter. Intressant nog passar händelseförloppet kring Kristus död och uppståndelse väl ihop med tidpunkten och symboliken i de uråldriga europeiska vårtraditionerna. Det att Jesus dör tillfälligt är jämförbart hur våren kan få ett plötsligt avbrott via en intensiv bakvinter, som hotar skörden samt folk och fä. Under de tre dagar Jesus är död firar mörkrets makter på Blåkulla att de har segrat och hela världen ska täckas i evigt mörker, vilket återspeglar urgamla rädslor om en vinter som aldrig tar slut. Jesu uppståndelse på den tredje dagen passar in med att våren segrar över vintern och leder till sommaren. Det att svenskspråkiga barn klär sig till påskhäxor dagen efter långfredag är baserat på uråldriga föreställningar om att antingen skrämma eller lura bort onda varelser genom att klä ut sig till dessa, precis som på Halloween. Ganska passande, för påsken är tematiskt som en bakvänd allhelgona.

Likt julen har tiden kring påsken blivit lättare att överleva tack vare olika framsteg och det är lättare att lysa upp ett hem, vilket gjort mörkret mindre skrämmande och likaså alla häxor och djävlar. Därför har även påsken på många vis blivit en allt gladare högtid med tidens lopp, bland annat med allt godis. Men de gamla symbolerna finns kvar i formen av påskägg och mycket annat som symboliserar den fruktbarhet som förknippas med våren. Påskäggen har sitt ursprung i att höns traditionellt inte lägger ägg under vintern på grund av bristen på solljus och näring, vilket gör våren till en glädjens tid då hönsägg blir tillgängliga igen. Därför är ägg en viktig återkommande symbol för livet och därför förekommer kycklingar ofta i påskpynt. Det samma gäller påskharen, för harar och kaniner har sedan urminnes tider varit en fruktbarhetssymbol av mycket uppenbara skäl. Alla sorters godsaker är en populär del av festligheterna, för Jesu uppståndelse är ju kyrkoårets viktigaste händelse och ska firas. I det gamla bondesamhället fanns det begränsad tillgång till choklad och andra sötsaker som kunde köpas i städer, men memma var lätt att tillverka av biprodukter från jordbruket. Det är först i samband med industrialiseringen på 1900-talet som chokladen på allvar började ersätta memma och vanliga hönsägg som påskmat, men memman har ätits så länge i Finland att den är traditionell efterrätt fortfarande. Vidare kan det nämnas att paschan kommit till Finland under den ryska tiden, vilket ger den traditionella påsken en ytterligare mångkulturell prägel.

Allt det här är egentligen bara skrapning av ytan, för det finns så mycket mer till påsktraditioner och våra förfäders livsstil än det jag skrivit om. Men jag hoppas att det jag skrivit kunde väcka intresse för gamla traditioner som finns kvar och hur olika element blandats samman under hundratals år. Kanske det eventuellt kunde uppmuntra till lite folklivsforskning? Jag rekommenderar varmt att läsa om historia och folkkultur, för det är mycket berikande att få en inblick i varför olika kulturer har de traditioner de har.

Kort om bakgrunden till Halloween och allhelgona

Halloween är i mitt tycke en riktigt intressant och rolig tradition. Beroende på synvinkeln kan den ses som en rolig högtid då man får klä ut sig i fantasifull prakt, ett perfekt exempel på krass kommersialism eller rentav som hyllande av anarki och dåligt beteende. Halloween har under årens lopp blivit allt mer synbar i Norden, även om det fortfarande inte är en officiell högtid på våra breddgrader. Det finns ett rätt vanligt missförstånd att Halloween och allhelgonadagen skulle vara samma helg med annorlunda tillvägagångssätt, eftersom de sker rätt nära varandra på kalendern. På grund av det har i synnerhet marknadskrafterna anklagats för att tränga in Halloween och ”amerikansk imperialism” på den mycket mer allvarliga helgen, som reserverats till att i tyst vördnad komma ihåg de avlidna med ett ljus på graven. Det behöver man inte alls oroa sig för eftersom Halloween  äger rum på natten intill alla helgons dag, därav det fulla namnet ”All Hallows’ Eve” (eller ”alla helgons afton” på svenska). Jag ska försöka ge lite historisk kontext till Halloween och dess koppling med vårt allhelgonafirande.

För det första är den moderna allhelgonatraditionen i Norden ett resultat av att reformationen försökte förenkla kyrkoåret men gjorde det istället mer komplicerat. Under tiden då Norden var fortfarande katolskt var alla helgons dag (1.11) ett tillfälle då man på kyrkligt håll firade martyrer, helgon och kanoniserade döda. Vanligt folk satsade hellre på att fira alla själars dag (2.11) då alla övriga avlidna blev ihågkomna. I och med reformationen på 1500-talet slopades helgondyrkan officiellt och de flesta medeltida helger togs bort, men trots det sparades alla helgons dag som helg i svenska kalendern förutom att den flyttades från det fastslagna datumet 1.11 till månadens första söndag. Helgen togs officiellt ur bruk från kyrkoböckerna 1772, men den användes fortsättningsvis som en inofficiell märkesdag både på datumet 1.11 och första söndagen i november. Även om allhelgonadagen inte längre var en kyrklig högtid fick dagen hos vanligt folk samma betydelse som alla själars dag haft under den katolska tiden, nämligen att högakta bortgångna familjemedlemmar. Allhelgonadagen blev igen en officiell högtid år 1953, då det ansågs finnas ett behov att på allmän väg fira de avlidna och i samma tider uppstod traditionen med att tända ljus på gravarna. Nuförtiden heter den flyttbara högtiden alla helgons dag och äger rum på den första lördagen i november för att skilja åt den från helgfirandet på söndagar. Samtidigt finns allhelgonadagen kvar och sker alltid på 1.11.

Hänger ni med ännu? För det här var bara den officiellt kyrkliga delen av högtiden. Tidpunkten för allhelgona har varit en högtid i hela Europa troligtvis långt innan kristendomen kom in i bilden, för det är frågan om en brytningsperiod då vintern börjar och skördetiden officiellt tar slut. Vintern är den mörkaste tiden på året och som jag skrivit i ett tidigare inlägg bidrog det till mycket folktro om mörkrets makter och världens potentiella undergång om solen inte fick en kickstart genom blodsoffer. Eftersom solen var så viktig för överlevnad påverkade det årets högtider, men de fyra viktigaste inträffar vid solstånden och dagjämningarna: Jul, påsk, midsommar och allhelgona. Eftersom nätterna blir längre och världen börjar sakta dö under vintern uppstod i folktron att allhelgona och hela senhösten är en mycket ockult aktiv tidsperiod, vilket är en allmäneuropeisk föreställning. De kända traditionerna kring Halloween med maskerad, tiggande och pumplyktor har uppstått som ett sätt att handskas med en annars mycket skrämmande situation. Även i gammal nordisk folktro och -tradition förekommer tanken att hålla mörka väsen borta genom att klä sig i ruskiga kläder, antingen genom att skrämma bort demoner eller att lura dem att tro att demonkollegerna redan tar hand om situationen. På många håll har det uppstått tiggeri vid den här sortens firande när högtiden blivit mindre allvarlig och mer symbolisk, för de utklädda tiggarna symboliserar mörkrets makter som ska mutas innan de lämnar gården ifred. Dessutom brukade den sista skördedagen firas stort för även det troddes kunna skrämma bort monster, men också för att fastan inför midvinter skulle börja efter att festen var slut.

Alla hörnor i Europa har haft sina egna variationer av annars mycket liknande helger och eftersom Nordamerika varit en stor smältdegel i hundratals år har de olika regionernas kyrkliga och sekulära folktraditioner blandats samman där till den moderna versionen av Halloween. Jämförbart med julen går Halloween mer ut på karnevalisk underhållning än på genuin rädsla för mörkrets makter, men den gamla kopplingen är mer uppenbar. Det är en av orsakerna till charmen med moderna Halloween, för det karnevaliska kombinerat med ytliga skräckelement gör det till en mysruskig högtid.

Till Norden har högtiden kommit mest genom importerad amerikansk underhållning och därför är det inte så konstigt att många här blivit förtjusta i den, för det ser ju så roligt ut som jänkarna ordnar firandet i sina filmer. Dessutom har den finländska hösten ont om roliga högtider och karnevaliska traditioner som skulle tillåta folk att släppa loss på ett icke-finskt roligt vis under värsta höstmörkret. Halloween i USA är en väl etablerad högtid för hela familjen, lite som vårt påskfirande på steroider, men här har högtiden mest anammats av unga vuxna. I gott sällskap kan Halloween tillåta oss att uppleva barnaktig glädje i att klä oss i kreativa dräkter, dekorera huset i spindelväv och plastfladdermöss, äta massor av godis eller ha en maraton med underhållande skräckfilmer. 

Jag tycker att Halloween är ett harmlöst tillägg till de nodiska högtiderna. Det gör inget om det säljs en massa skräp och andra onyttigheter, för det gäller egentligen hela resten av året. Det gör heller inget om Halloween kommit hit från Amerika, för högtiden är ett hopkok av mycket sådant som även våra förfäder varit bekanta med. Jag anser inte heller att den trampar någon på tårna när det gäller det mer allvarliga allhelgonafirandet, för Halloween äger rum före allhelgona och alla helgons dag. Dessutom är Halloween trots dess makabra detaljer inget hinder för att på den aktuella dagen tända ljus på de gravar man vill besöka.

Ett insider-reportage från Stundars

Jag har i två somrar haft den stora glädjen att få arbeta som guide på friluftsmuseet Stundars i Solf. Museibyn ska föreställa en typisk österbottnisk by för drygt hundra år sedan, med bl.a. en lanthandel, en byskola, en smedja, två väderkvarnar samt flera verkstäder och stugor. Eftersom min mor idkat forskning i allmogekultur under hela min barndom har jag fått ett starkt intresse för det gamla bondesamhället och därför har jag själv hamnat in på museibanan. Jag stortrivs på Stundars och museet är mycket tilltalande för besökare eftersom man får en inblick i livet på landsbygden förr i tiden. Dessutom känns det som om tiden står stilla där och man kan ta en paus från allvärldens elektroniska prylar och rackerier. Det samma gäller också för sommarpersonalen och vi har riktigt roligt att leva oss in i rollen av en piga eller dräng, när vi dagligen arbetar i en liten by i Korsholm kring sekelskiftet 1900.

En stor del av tillvaron för personalen på Stundars går åt till fysiskt arbete, eftersom vi an roller och tar hand om diverse gammaldags arbetssysslor när besökarna ser på. För mig som dräng kan en typisk dag gå åt till att slå gräs och lägga upp höstörar, att mocka koskit eller att snickra något smått. Pigorna brukar mest byka och baka. Utöver vardagsarbetet brukar personalen turas om sinsemellan vem som tar en av dagens två guidningar eller agerar lärare under en gammaldags skollektion i byskolan. Arbetet på Stundars varierar mycket från dag till dag, vilket bidrar till att det finns betydligt mindre stress i museibyns vardag jämfört med de flesta arbetsplatser.

Under min första sommar gjorde jag en kort reklamfilm för museet.

För mig är drängarbetet perfekt, för min första sommar på Stundars följde efter att jag lämnat in min magisteravhandling och därför var det otroligt uppfriskande att som omväxling få idka kroppsligt arbete med mycket mer konkreta mål en hel sommar. I kontrast till en akademisk skrivprocess går det fysiska arbetet trevligare till för man vet hur mycket man har kvar av en arbetsuppgift. T.ex. när man ser hur mycket gräs som ännu måste slås, hur mycket ved det finns kvar att hugga, eller hur mycket koskit det finns kvar att mocka. Apropå det sistnämnda, kalvar har en tendens att skita ner sin sovplats och har mycket dålig hygien jämfört med sina grannar grisarna. Men kossorna är så älskvärda djur att man inte kan vara sur på dem i längden, trots allt bokstavligt skitjobb de orsakar. Överlag är djurskötseln bland de bästa sakerna på Stundars, i synnerhet om man inte haft glädjen att umgås med kor, grisar och höns hemifrån. Vid speciella tillfällen som det årliga barnkalaset och hantverkardagar brukar det dessutom finnas får.

En kort reklamfilm för hantverkardagarna som ordnas två gånger varje sommar.

Det finns mycket annat trevligt med att arbeta på Stundars, eftersom personalen blir väl omhändertagen. Stundars har öppet alla veckodagar under sommarsäsongen, men sommarguidernas arbetsdagar roteras runt så att alla borde kunna ha två lediga dagar per vecka. Det går också riktigt väl att förhandla om lediga dagar om man ska på ett bröllop, en släktträff eller någon annan tillställning. Eftersom arbetet är flexibelt och påverkas av mängden besökare per dag får personalen fritt ta gratis kaffe och överlopps bakelser från diverse evenemang, i synnerhet Stundars kända syltgrisar. Dessutom är de gammaldags linnekläderna mycket sköna och bekväma att ha på sig, eftersom dessa är mer anpassningsbara för olika temperaturer än moderna kläder.

Det är visserligen inte enbart en dans på rosor att jobba på ett museum och det ingår mycket frustrerande. Något som förargar mig mycket är varje besökare som inte förstår att man inte får röra museiföremål, oberoende hur många förbudsskyltar det finns eller hur många gånger guiden sagt till om saken. Att barn är klåfingriga i sin nyfikenhet kan jag förstå, men jag tycker att en myndig människa borde förstå att inte ta en tvåhundraårig sälbössa ner från väggen eller flytta på en tavla för att se vad som finns bakom den. Det är ett stort problem i museivärlden och det försämrar läget för alla besökare även om det är frågan om bara en liten minoritet som inte kan bete sig borta hemifrån, för vi blir tvungna att vara alltmer restriktiva för att hålla det gemensamma kulturarvet i liv. Men sist och slutligen är de flesta besökare den sortens folk som gör museiarbetet värt allt besvär och man lyckas behålla sin passion. Arbetet som sommarguide är mycket socialt och man umgås med alla slags människor som kommer till museiområdet. I bästa fall får man hålla en guidning för en grupp människor som är mycket intresserade av det förgångna och på köpet kan man dessutom ha givande diskussioner med dem om livet på landsbygden, gammaldags byggnadsteknik, djurskötsel och vad som helst annat som hör ihop med det förgångna.

Jag kan helt ärligt säga att sommararbetet på Stundars varit bland de bästa arbetsplatserna jag varit på. Därför rekommenderar jag varmt till alla kulturstuderande och allmänt historieintresserade att söka sommararbete från museet bara ni har möjligt. Jag föreslår också att alla ni som befinner er i Österbotten tar chansen att besöka museibyn om ni inte varit till Stundars sedan ni var små (eller gjort det över huvudtaget). Ni kan ta en titt på programet som står på Stundars hemsida och mina fotografier från somrarna 2014 och 2015.

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157652975343468

https://www.flickr.com/photos/95047328@N07/sets/72157655838277046