Vidare funderingar om läget i finlandssvensk litteratur

Innan julen spelade jag och Johan in en video där vi diskuterade våra åsikter gällande finländsk underhållning, framförallt vad vi anser om det svenskspråkiga litteraturutbudet. Vi beklagade hur film och litteratur i Finland tenderar enligt vår erfarenhet vara mycket repetitiv och upprepa samma dystra berättelser som frossar i social misär tills det blir likt porr, därav begreppet ”misärporr”. På finskspråkigt håll handlar litteraturen fortfarande vanligtvis om fattiga människor som lider av sociopolitiska skäl och den finländska alkoholkulturen, medan motsvarande svenskspråkig litteratur tycks handla allt oftare om angstiga finlandssvenska akademiker bosatta i deprimerande Helsingforsettor. Det sistnämnda är inte precis på samma nivå som den genuint gripande poesin hos Edith Södergran, vars verk influerades av att hon i flera år höll på att dö av en hemsk men även ofta romantiserad sjukdom.

Utöver en allmänt dyster stämning verkar den finländska underhållningen dessutom ha mycket länge varit allergisk mot eskapism med fantasifulla element, vilket reflekterar den allmänt gråa och buttra finländska vardagsattityden om att bara hålla på med nyttigheter. Jag och Johan har båda hört diverse argument för misärporrens pedagogiska verkan i att lära människor att kunna se den oförskönade verkligheten som den är, men ärligt talat tror vi att de flesta är redan tillräckligt medvetna om världens elände eftersom de blir konstant påminda om svårigheter i vardagen genom nyheterna och sin egen försämrade ekonomi. Därför anser vi att många snarare behöver eskapism i sin underhållning för att orka genom ekonomiskt svåra tider som den nuvarande. Dessutom blir litteraturfronten i vårt tycke mycket lidande om den är för enformig och förblir besatt med en ganska dyster variation av ”realism”. Därför skulle vi gärna se betydligt större variation vad gäller tematik och vi hoppas se fler finlandssvenska författare göra som Maria Turtschaninoff, som går emot allmänna trender och skriver fantasy istället för den sedvanliga misärporren.

Det som jag skrivit ovan är i stort sett vad jag och Johan talade om i diskussionsvideon och nu vill jag fortsätta vidare från den ståndpunkten, till att gå mer in på detalj vad vi tycker att det litterära utbudet i Finland kunde ha mer av. Som sagt finns det sedan länge en ovilja bland finländska författare att ha övernaturliga eller paranormala inslag, till skillnad från andra länder där sådant syns i betydligt större omfattning i litteraturen. Därför känns det som en brist att det finns rätt få undantag för den finlandssvenska trenden av minimalistiskt drama och stenhård förankring i författarens vardag. Finlandssvensk litteratur riskerar ofta vara petnoga verklighetstrogen på bekostnad av handlingen, som om 1800-talets litterära realism aldrig tagit slut. Ta som exempel om det skrevs en kosmisk skräckberättelse i bästa lovecraftiska anda, om akademiker som i ett universitetsbibliotek upptäcker en bok med trollformler för att frammana extradimensionella monster från bortom tid och rum. Likt de flesta skräckhistorier av Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft och Stephen King kunde en sådan berättelse helt bra förflyttas till Svenskfinland, men då finns det en stor risk att berättelsen skrivs på ett för finlandssvenskt vis så att största delen av handlingen går ut på huvudpersonernas gnäll om FPA och deras dyra Helsingforsettor. Jag har tillräckligt mycket egna orsaker till att kritisera FPA och andra finländska myndigheter, men jag klarar mig utan att läsa om en fiktiv karaktär som har liknande upplevelser. Även om det kunde ses som ett verktyg att få läsaren att bättre känna igen sig i handlingen vill jag gärna ha min eskapism utan för mycket realism, för jag ser det snarare som något som tar värdefullt sidutrymme från den kosmiska skräcken med obegripliga monster som hotar förinta världen. 

Likt min kollega tycker jag om science fiction, övernaturlig skräck och fantasy och därför efterlyser jag en större öppenhet för fantasifulla element i finlandssvensk litteratur. Mest skulle jag vilja se fler författare våga skriva övernaturliga berättelser som äger rum i Svenskfinland, men som dessutom undviker de vanliga fallgroparna i hur finlandssvenska böcker skrivs. Jag nämnde redan de inflytelserika skräckförfattarna Poe, Lovecraft och King, vars berättelser kunde utan större problem anpassas till en finlandssvensk miljö. Poe skrev drömsk och makaber gotisk skräck och han var samtida med Runeberg och Topelius, så många av hans berättelser kunde  förflyttas till kamrar hemma hos fint herrefolk i de gamla finländska kulturstäderna. Alternativt kunde man tänka sig en skräcknovell som berör samma händelser som Fänrik Ståhls sägner, men istället för en fosterländsk vinkling framhävs krigets trauma genom stupade soldater som går igen och spökar hos de överlevande. Som författare påminner Lovecraft mycket om Poe, fast skräcken i Lovecrafts berättelser kretsar oftare kring dolda hemligheter och mänsklighetens obetydlighet i ett likgiltigt universum. Lovecraft kunde dock variera skalan av sina berättelser, från ofattbart kolossala existentiella frågor om människans plats i världsalltet till mer lokala mörka hemligheter baserade på existerande folktro. King är på samma bana som de två andra författarna, men han är bättre på att skriva om vanliga arbetarmänniskors vardag medan de tidigare författarna föredrog att skriva om akademiker och välbärgade intellektuella. Kings största styrka är att han brukar klara av att placera kusliga och ofta bisarra skräckmoment i trovärdiga småstadsmiljöer. Därför kunde en typisk Kingberättelse placeras i t.ex. en bensinmack någonstans i Korsholm eller i Oravais, med ett monster som gömmer sig i biltvätten.

Som folklorist kan jag bekräfta att det finns mycket folktro i Svenskfinland som kan användas som stoff till övernaturlig litteratur i olika genrer. Det finns mängder av skrämmande folktroväsen och berättelser om dessa, som kunde antingen uppdateras till en modern miljö eller användas för en historisk roman. Ett exempel på återkommande teman i folksagor är drängar och bönder som av varierande skäl gör pakter med övernaturliga väsen, som är antingen genuint välvilliga eller kräver fruktansvärda pris för sin hjälp. Det enklaste vore att helt enkelt skriva om den klassiska berättelsen om en stackare som försöker komma ut ur sin pakt med ett skogsrå eller något värre kräk, förutom att spinna vidare och skriva det som en rysare. Ytterlig inspiration kan plockas ur de många spökhistorier som finns i Svenskfinland, i synnerhet de många hårresande berättelser från stora och lilla ofrederna. Norrmännen har lyckats riktigt bra med att göra moderna skräckhistorier som baserar på både vikingamytologi och folktro om troll, vilket beror på att de anammat sin allmogekultur på ett sätt som sänker tröskeln för berättelser där troll rör sig i en annars realistisk vardag. Trolljegeren är ett ytterst bra exempel på användandet av gammal folkore i nytt syfte, precis som gjordes med Rare Exports och kan göras igen i Finland. Bjäran är ett bra exempel på ett folktroväsen som kan användas, för den är en blodtörstig monsterhare som tjänar häxor i allehanda ofog. Tomtar kan också användas, för det finns mängder av berättelser om dem på varje ort.

Jag vill också framhäva hur det finlandssvenska landskapet kan användas i övernaturlig litteratur på samma vis som H.P. Lovecraft och Stephen King gjort med sina hemorter i New England. I Svenskfinland finns de gamla kulturstäderna som t.ex. Åbo och Borgå, som kan användas för alla möjliga berättelser förlagda till äldre tiders urbana miljöer och fina hem med dess ofina hemligheter. På tal om hemligheter kan arkiven i våra universitetsbibliotek utnyttjas för att ge protagonister en tillgång till dold och förbjuden kunskap. Mest potential för skräckhistorier ser jag dock i Svenskfinlands landsbygd. I vår senaste Halloweendiskussion skämtade jag och Johan om en möjlig skräckberättelse om en grupp stadsbor från Helsingfors som tappar bort sig i Österbotten och blir anfallna av kannibalistiska landsortsbor, som i Texas Chainsaw Massacre och otaliga andra exempel på undergenren hillbilly-horror. Men den österbottniska landsbygden skulle vara perfekt för seriösa skräckberättelser, i synnerhet om huvudpersonerna inte är ortsbor och är inte vana med de långa avstånden mellan bosättningar. De långa avstånden, de stora åkrarna med övergivna ladugårdar och den omringande vildmarken kan bidra till en känsla av isolation, vilket är perfekt för en skräckstämning. Många förbannar sig över småstadsmentalitet och sammanslutna små samhällen, vilket är en till sak som gör landsbygden till en så passande miljö för kuslig litteratur. I synnerhet som det på riktigt förekommit byasamhällen som varit farliga kultnästen, som i det ökända fallet med Maria Åkerblom och Terjärvkulten. Den bisarra historien med Åkerblom är värd att ta inspiration från, för händelseförloppet påminner förbluffande mycket om något som Lovecraft kunde ha skrivit om. Mycket av samma element som finns i landsbygden på fastlandet kan även hittas i skärgården, men det omringande vattnet kan erbjuda en större känsla av isolation och väcka en rädsla för vad som kan gömma sig under ytan. Men isolation kan även användas som redskap för berättelser förlagda i moderna städer bland folkhopar, så det finns en plats även för deprimerande Helsingforsettor i skräck. Bara man sätter med monster och annat utöver det vanliga.

Även om jag nu skrivit mest om skräck så finns det mycket potential för andra slags fantasifyllda berättelser förlagda till Svenskfinland. Den rika folkloren och finländska historien finns tillgänglig för att skriva vilken som helst genre man kan tänkas villa skriva, exempelvis liknande urban fantasy som Neil Gaiman skriver. Om utländska författare känns för avlägsna att ta inspiration från så finns alltid den beundransvärda Tove Jansson. Hennes böcker om Muminfamiljen lyckas beröra den finlandssvenska vardagen och hon befolkar Mumindalen med alla sorters personligheter vem som helst kan känna igen, men hon gör det symboliskt och metaforiskt genom en sagomiljö. Jansson visade att finlandssvensk litteratur kan vara både verklighetstroget och fantasifullt, vilket gör henne mer intressant än de många författare som tillsynes glömt bort att kombinationen är möjlig.

Socialpedagogiskt filmskapande

Jag har tidigare skrivit om mitt intresse för att göra egna filmer, vilket jag haft glädjen att göra några gånger med mina kolleger. De projekt som vi spelat in hittills är gjorda helt i underhållningssyfte, men jag har flera gånger funderat på att göra något mer seriöst samt på möjligheten att kombinera min filmhobby med arbete och studier. På ett sätt harmar det mig att mitt filmskapande började på allvar först efter att jag blev färdig med min utbildning inom folkloristik på Åbo Akademi, för i efterskott skulle jag gärna ha gjort något historiskt om allmogekultur då redan, men som tur är det aldrig för sent. 

En av orsakerna till att jag nu studerar till socionom på Novia är att jag fått höra om hur bred branscen är och hur det kan vara till stor nytta med kreativa hobbyer redan under studierna. Därför har jag hållit ögonen öppna för möjligheten att använda filmmaterial till presentationer och dylika arbeten. Nyligen blev tanken verklighet när jag gick en kurs i socialpedagogik och vi fick i uppdrag att analysera Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet, som handlar om när Muminfamiljen tar hand om ett illabehandlat barn med dåligt självförtroende. Utöver en skriftlig analys skulle vi även hålla en socialpedagogisk presentation om berättelsens budskap, gärna som om vår publik var skolelever. Till min stora glädje lyckades jag övertyga de andra i min arbetsgrupp att vi kunde göra presentationen som en kortfilm.

Största utmaningen med presentationen var att inte för mycket kopiera det som Tove redan gjorde, för hon lyckades på ett mycket enkelt sätt framföra en bra metafor om utstötthet bland barn och vuxna. (Min respekt för Jansson som författare är stor nog att jag tänker någon dag skriva en hyllning till henne.) Vi funderade länge på vad som kunde fungera och tänkte på olika sammanhang i vardagen där metaforen om osynlighet passar in, vilket vi filmade i flera snuttar som kunde placeras lite hur som helst. Från en rent teknisk synvinkel hade jag roligt att experimentera med dubbelexponering för att skapa illusionen av genomskinliga skådespelare. Vi hade inget manus till att börja med och vi filmade de lösryckta snuttarna med tanken att senare binda ihop dem med citat ur litteratur om barnpedagogik. Så ska man ju inte göra med ett filmprojekt utan man borde göra mer planering på förhand, eftersom jag vet av erfarenhet att slutredigering kan ta otroligt länge och det är sällan problemfritt.

För min del var tanken vi skulle sikta på att göra en kortfilm som eventuellt kunde visas i skolor och leda till diskussion elever emellan, men jag ville också få fram det universala i känslan av osynlighet och att vuxna drabbas minst lika ofta av det. Dessutom var jag mån om att filmen måste vara väl genomtänkt för att undvika de vanliga misstagen i diverse kampanjvideon riktade till barn och ungdomar, för har jag sett så många sorgliga videon som är välmenande men otroligt klumpiga i sitt framförande. Men på något vis lyckades vi improvisera fram ett löst narrativ och få en helhetseffekt som jag tycker att funkar riktigt bra. Vi i arbetsgruppen är riktigt nöjda med slutresultatet och förhoppningsvis tilltalar filmen er också.

Att lära sig finska

[Den här texten blev ursprungligen publicerad i Österbottniska Nationens medlemstidning Blade 3/15] 

En stor del av de nya studerande som kommer till Åbo härstammar från orter där det funnits lite behov att lära sig landets majoritetsspråk redan som barn. Därför har inte alla riktigt flytande kunskap i finska och för många finns det en hög tröskel att ta det viktiga första steget till att lära sig. Det är begripligt med tanke på hur komplicerad grammatik finskan har, med alla ändelser och uttal som sätter knut på tungan. Men det finns ingen orsak att behöva vara rädd för det finska språket trots att det är en stor utmaning, för man har nytta och glädje av att kunna olika språk.

Jag har själv kunnat finska lika länge som jag kunnat prata och jag har haft bara fördelar av det i hela mitt liv. Faktum är att jag blev bra på att konversera tidigare på finska än på mitt eget modersmål, helt enkelt för att de flesta av mina grannar var finskspråkiga. Eftersom jag haft mycket nytta i vardagen av att kunna finska vill jag gärna dela med mig tips för att göra inlärningen lite trevligare.

Jag föreslår att inte alls ta någon press utan att börja med enkla medel. Bland de enklaste knepen är att se på barnprogram dubbat till finska, men det lönar sig att vara lite selektiv vad man tittar på. Ett problem med det mesta som dubbats under de senaste femton åren är att språkbruket är tidvis mycket slarvigt och det finns mycket rentav obegriplig slang som gör det svårt att hänga med om man inte förstår finska till att börja med. När jag var liten på tidigt 90-tal dubbades mycket färre barnprogram till finska eftersom dubbning var dyrare än textning, vilket innebär att det är lättare att hitta kvalitetsdubbning på gamla serier. Det är oftast frågan om välvårdad och dialektneutral finska som uttalas välartikulerat av erfarna teaterskådisar, vilket borde göra det lättare att förstå sammanhanget och gradvis förstå mer och mer av det som sägs.

Det vanligaste förr var en ensam berättare som dubbade över tecknade serier som om dessa var sagoböcker. Ett bra exempel på den stilens dubbning är den gamla japanskanimerade serien om Nils Holgersson, som hittas på finska under namnet Peukaloisen retket. Bland de bäst dubbade serier jag kan rekommendera är klassikern Mumin, de flera olika Det var en gång-serierna och Alfred J Kwak. Utöver det att dessa serier är riktigt väl dubbade till finska rekommenderar jag dem mycket gärna eftersom jag fick mycket glädje av dem som barn. Alla tre serier har mycket komplexa lärdomar om människonatur samt hur världen fungerar och på olika nivåer som gör upplevelsen tilltalande för både barn och vuxna. 

Följande steg efter att ha sett på bra tecknade serier är att läsa först serietidningar och sedan böcker på finska. Det är bäst att lämna krävande skönlitteratur och tentböcker till senare och börja med serier som Kalle Anka och Tintin på finska. Allt för att inlärningen ska kännas rolig och trygg.

Jag förstår om det kan vara frestande att inte alls försöka stiga över tröskeln, eftersom det är svårt att lära sig finska i vuxenålder. Därför hoppas jag att mina tips kan vara till hjälp att bättre våga anta utmaningen att lära sig språket, men det är bara en början. Det bästa sättet att lära sig finska är samma knep som gäller för alla nya språk: Att prata på och fortsätta oberoende hur svårt det kan kännas. Det går nog bra.

Backmans skämtteckningar: Snusmumriken arresterad

Nu vet vi vad Snusmumriken höll på med under sina resor söderut.

Den här bilden ritades under senaste stora snushärvan i Finland, som en kommentar på hur absurd situationen verkar tidvis. Det finns ingen passiv snusning och man kan inte bli så hög på snuspillror att man kunde skada någon annan än sig själv, så lika bra att man gör snusen laglig i Finland.