Backmans skämtteckningar: Illustrationer till diverse studentpublikationer

Jag har tidigare skrivit om mina tankar gällande skämtteckningar som en del av det komplexa förhållandet mellan politik och humor. Jag tror inte att jag skulle klara av att vara tillräckligt opartisk eller produktiv för att regelbundet rita politiska karikatyrer, men jag fick ett smakprov av det under min värnplikt och under min studietid på Åbo Akademi. I militären ritade jag ett flertal bilder till Beväringskommitténs infoblad eftersom det hände hela tiden någonting som inspirerade mig till ett skämt. Mängden bilder som godkändes och publicerades i infobladet var tillräckligt många för att visa en ny bild per vecka i ett helt år. Vad jag hört har bilderna tidvis varit i publikation i några omgångar och fortsättningsvis varit populära, vilket gläder mig mycket. Jag skulle gärna publicera skämtteckningarna i bokform med löpande kommentar om skämten och det militära livet, men det har tyvärr inte blivit aktuellt ännu på grund av diverse hinder.

Riktigt lika produktivt med skämtteckningar blev det tyvärr inte i Akademikvarteret, eftersom det var mycket svårare att hitta på skämt som alla fakulteter och ämnesgrupper kunde känna igen sig i. Studenterna på ÅA är ett så blandat gäng att sprit och festande är bland de få ämnen som exakt alla grupper kan relatera till, men det blir gammalt i längden. Dessutom fanns det i militären en stor fördel i den kollektiva anonymiteten i att alla var klädda i grönt och hade kort hår, oberoende om de var beväringar eller stampersonal. I akademiska kretsar uppstår det lätt ett problem när alla är mer individualistiska, vilket gör skämtens inspirationskällor mer igenkännbara. I Dragsvik kunde jag skämta och driva med vissa personer utan att någon kunde bevisligen pekas ut, men i ÅA skulle alla ha vetat vem som var offret för nidbilden. Det fanns nog mycket att göra narr av och satiriskt peka på dumheter inom både studerandekultur och i byråkratin, men det fanns en helt annan risk för att någon tog illa upp eftersom akademiker är mer känsliga än militärer och skulle uppfatta något som mobbning. Ett annat problem för mig var att många studentföreningars tidningsredaktioner tycker att det är lättare att bara söka efter någon bild på Google, så mina tjänster behövdes sällan.

Men jag fick ändå ett antal chanser att sporadiskt göra skämtteckningar och pärmbilder till olika studentpublikationer, som t.ex. Studentkårens bulletin Bullen så länge den ännu existerade. Mer regelbundet fick jag uppdrag från några studentföreningars tidningar, men det gällde vanligtvis bara så länge jag hade bekanta personer i redaktionen och vid redakrionsbyte tog uppdragen slut. Efter att jag hade studerat i några år fick jag en jackpot då jag anlitades att rita bilder till Österbottniska nationens medlemstidning Blade. Mest nämnvärt har jag ritat alla pärmbilder sedan tidningens 35-årsjubileum år 2012. Det har varit en riktigt trevlig arbetsuppgift och jag fortsätter gärna med det så länge jag bara hinner och vill, åtminstone så länge jag ännu är bosatt i Åbo.

Backmans skämtteckningar: Snusmumriken arresterad

Nu vet vi vad Snusmumriken höll på med under sina resor söderut.

Den här bilden ritades under senaste stora snushärvan i Finland, som en kommentar på hur absurd situationen verkar tidvis. Det finns ingen passiv snusning och man kan inte bli så hög på snuspillror att man kunde skada någon annan än sig själv, så lika bra att man gör snusen laglig i Finland.

Backmans skämtteckningar: Förändringar i huvudstadsregionen

Den här bilden ritade jag för tre år sedan som en egen kommentar på läget i huvudstadsregionen, därifrån jag själv härstammar. Kort sagt är jag missnöjd med den ökande urbaniseringen i Nyland och i synnerhet med att min hemkommun Kyrkslätt i praktiken blivit en förort till Helsingfors. Eftersom jag trivs bäst på landsbygden och med stora skogsmarker tycker jag att det är synd hur det försvinner allt mer av det gamla och fina från mitt barndomslandskap. En ytterligare inspiration till teckningen var min upprörda reaktion över den fula markstölden som då nyligen skett i Sibbo. Därifrån fick jag en mental bild av huvudstaden som ett amöbalikt monster som slukar i sig alla omringande orter och assimilerar dessa tills Hangö antagligen blir den västligaste delen av Helsingfors supermetropol.

Jag är inte heller förtjust i komunsammanslagningarna, för regeringens påfrestningar att Kyrkslätt slås ihop med Esbo skulle göra läget betydligt svårare för den allt minskande minoriteten med svenska som modersmål. Men en ljuspunkt finns i förslaget om Porkala stad, vilket jag hoppas blir verklighet.

Backmans skämtteckningar: De Tre Ässen

Som jag redan nämnt i mitt blogginlägg om politiska skämtteckningar har jag själv tidvis gjort skämtteckningar, mest för riktigt små studentpublikationer. Jag tror knappast att jag skulle ha tillräckligt med inspiration och energi att varje dag rita en ny slående kommentar över landets politiska läge, eller för den delen rita en pågående webbserie. Jag arbetar hellre sporadiskt när inspirationen kommer till mig och satsar gärna på tidsbestämda projekt. Men efter ett förslag från min kollega herr Anderssén (som är en betydligt flitigare skribent än jag någonsin kan vara) kommer jag att tidvis publicera en bild på bloggen, med en kort kommentar om teckningens ursprung och sammanhanget. Det här gäller både nya teckningar och äldre material som finns redan på min Deviantart-sida.

Den första bilden reflekterar min åsikt om den nuvarande regeringen och hur mycket förtroende jag känner för de makthavande:

När jag hörde att de tre particheferna fått smeknamnet "De tre ässen" blev jag påmind om en tecknad serie med samma namn och som kunde ses på barnprogramet Pikku Kakkonen under 90-talet. Jag har ruvat på den här mentala bilden i evigheter, men nu fick jag tid mellan arbete och andra projekt så det gick att sätta det på papper.

Om politik och humor

Politik och humor har alltid haft ett komplicerat förhållande. Vanligtvis sker kombinationen genom samhällskritik och kritik av enskilda partier och politiker, t.ex. genom skämtteckningar och annan satir. Det fungerar inte riktigt lika väl då politiker försöker blanda in humor i sin retorik, i synnerhet som det ofta görs som ett försök att först presentera ytterst ickerumsrena åsikter och sedan försöka dämpa ner kontroversen för ”det var ju bara på skämt”. Konstigt nog är den såkallat uppenbara ”satiren” sällan tillräckligt uppenbar för allmänheten eller ens värst rolig, när det enbart går ut på att förolämpa någon utan minsta försök till att vara snillrik. När kontroversiella påståenden som den ytterst motbjudande ”diskussionsöppnaren” nyligen får kritik från upprörda människor tenderar den anklagade politikerns purkna svar vara att gråtande sparka sand och klaga på överdriven politisk korrekthet, brist på humor samt på överkänslighet. Personligen anser jag det vara en mycket feg ursäkt att påstå att ens förolämpande uttal vore bara satir, för det kräver betydligt mer ryggrad att stå bakom sina ord oberoende hur sårande de må vara för andra av motsatt åsikt. Dessutom ser jag ursäkten som en förolämpning till alla briljanta komiker och skämttecknare vars yrke går ut på att bekämpa rådande maktstrukturer med humor, vilket är en viktig uppgift och visar att ett samhälle kan vara självkritiskt. Det är inget fel med elak humor, men om det är riktat uppifrån mot en redan utsatt minoritetsgrupp är det bara frågan om mobbning.

Jag har själv gjort några skämtteckningar för studentpublikationer och under min värnplikt ritade jag bilder till infobladet i Dragsvik. Jag har som princip att som skämttecknare bör man vara så opartisk som möjligt, vilket gäller i synnerhet om man är inriktad på att kommentera politisk verksamhet. Om en skämttecknare tydligt väljer en viss sida tycker jag att mycket av samhällsanalysen försvinner och teckningarna blir enbart propaganda, eller i värsta fall barnslig mobbning. Därför tycker jag att skämttecknare borde vara politiskt obundna och om möjligt helst publiceras i neutrala tidningar, som saknar uttryckt politisk agenda eller specifik partilojalitet. Bland finländska skämttecknare har jag två idoler som inspirerat mig som tecknare och humorist: Kari Suomalainen (1920–1999) och Leif Sjöström (1958–2012). Båda skämttecknarna är bland de mest kända och inflytelserika politiskt inriktade skämttecknarna i Finland, men de hade mycket olika stilar och utgångspunkt.

Kari Suomalainens bilder publicerades i Helsingin Sanomat tillsammans med ledartexten i 40 års tid och rätt ofta reflekterade teckningarna mer hans åsikter än tidningens officiella linje. Kari kom undan med att rita teckningar som tidvis hade absolut inget att göra med ledartextens innehåll, eftersom bilderna var så populära med läsarkretsen och han hade en fantastisk talang för att få uttryckt i bild det som förargade honom och många andra. Något som var mycket karakteristiskt för Kari var hans bitska humor och hur han fritt kritiserade alla politiska och kulturella riktningar i landet. Han hade mycket starka åsikter om landets politiska läge under kalla kriget och hans bilder var ofta motiverade av stark fosterlandskärlek efter hans erfarenheter under fortsättningskriget. Han var kritisk mot all utländsk påverkan och mest av allt ogillade Kari att Finland gav efter åt Sovjetunionens alla krav. Under det kalla kriget hade finländska tidningar en praxis av inofficiell självcensur för att undvika att förolämpa Sovjet eller deras allierade i kommunistpartiet, men av sina samtida tecknare var Kari en av de få som vågade öppet kritisera förhållandet med Sovjetunionen. Kari ritade medvetet så provocerande bilder han kunde att han faktiskt drog många politikers ilska över sig, bland dem självaste president Kekkonen. 

Utöver Karis kritik av Sovjetunionen var han också mycket skeptiskt inställd till att Finland skulle gå med i det blivande EU. När Sovjetunionens närvaro minskade under 1980-talet visade Kari sin egen växande euroskepticism allt mera. I hans ögon skulle ett möjligt medlemskap i EG vara enbart ett byte från sovjetisk överhöghet till en annan, med Finland som den förlorande sidan oberoende vem vi tillhörde. Med åldern blev Kari uppenbart mera sur och vrång i sin kritik, men det var inget problem så länge han var jämlikt elak mot alla politiska riktningar och samhällsgrupper. Tyvärr efter Sovjetunionens fall blev utlandsfientligheten i Karis teckningar till sist för stark för den dåvarande redaktionens smak efter att han uttryckte sig negativt om somaliska invandrare. Det var den första gången som Helsingin Sanomat vägrat godkänna en av Karis bilder och han valde att avgå i protest.

I mitt tycke är det synd att Kari i sin växande surhet glömde bort det viktigaste i skämttecknarens yrke, nämligen att vara neutral. Även om hans karriär slutade snopet och han blev alltmer xenofobisk finns det mycket värt att uppskatta i hans teckningar. Kari var mycket populär tack vare sin förmåga att kommentera på vardagens angelägenheter genom enkla och karikerade människofigurer, som i olika skepnader stått för politiska partier och regeringselement. Utöver karikatyrer på enskilda politiker hade han ett stort galleri av personligheter, exempelvis en skinntorr skattebetalare iklädd trasiga kläder som konstant plågas av staten, vanligtvis representerad av en finklädd tjock herre med cylinderhatt.

Medan Kari Suomalainens politiska kommentar hade oftast en riksomfattande karaktär, var Leif Sjöström mer fokuserad på lokala angelägenheter och kommenterade finländsk politik från den synvinkeln. Hans serie Folkets dagblad publicerades i en mängd tidningar i Svenskfinland, som Vasabladet och Åbo underrättelser. Förutom vissa undantag visar Sjöström huvudsakligen hur politiska beslut i Finland och EU påverkar österbottniska angelägenheter och lokalbefolkningens levnad. Exempelvis gjorde Sjöström tidvis narr av hur trög och absurd byråkratin inom EU anses vara, med referenser till direktiven om hur böjda gurkor tillåts vara inför försäljning. Men överlag verkar Sjöström aldrig ha varit lika euroskeptisk eller allmänt arg som Kari Suomalainen, även om båda tecknarna berörde samma teman. Sjöström hade en lika fantastisk talang som Kari för snillrik samhällskommentar, men Sjöströms humor är i allmänhet mer lågmäld och snällare. Enligt egna ord ville han inte odla ett politikerförakt utan hoppades genom sin serie att bland sina läsare öka intresset för samhällsskeendet och det politiska livet i allmänhet.

Jag har enorm respekt för Sjöströms talang, eftersom det är mycket svårare för en komiker att vara rolig och snäll samtidigt. Men han lyckades göra sitt jobb på ett slagkraftigt vis och träffa huvudet på spiken, dock genomgående sympatiskt mot politikerna och övriga kändisarna han karikerade. Ett resultat av hans vänliga tillvägagångssätt var att det blev en slags statussymbol att bli avbildad av honom och många politiker såg framemot det. I en intervju beskrev Sjöström sig själv som ”marxist”, eftersom hans största intryck kommit från komedifilmerna av bröderna Marx. Precis som Marxbröderna visade Sjöström att man kunde vara riktigt rolig och finurlig utan att ta den enkla vägen och förolämpa andra.

Både Suomalainen och Sjöström har inspirerat mig i mitt eget skämttecknande. Från dem har jag lärt mig hur man med enkla teckningar och lätt begripliga skämt kan få fram sin poäng och få folk att fundera på sin samtid, ofta betydligt effektivare än genom tusentals ord långa blogginlägg eller skriverier på social media. Skämttecknaren har också ett stort ansvar, för även om det är otroligt lätt att förlöjliga politiker och kändisar bör man vara försiktig med det. Det finns redan för många människor som är totalt desillusionerade med det politiska maskineriet och förväntar sig enbart det värsta av dem som frivilligt beger sig in på en politisk karriär. Därför bör skämttecknaren kunna balansera ut fördömandet med lite snällare material för att väcka genuint intresse i politik, samt förhoppningsvis uppmuntra nuvarande politiker att sköta sitt jobb med entusiasm.