Om politik och humor

Politik och humor har alltid haft ett komplicerat förhållande. Vanligtvis sker kombinationen genom samhällskritik och kritik av enskilda partier och politiker, t.ex. genom skämtteckningar och annan satir. Det fungerar inte riktigt lika väl då politiker försöker blanda in humor i sin retorik, i synnerhet som det ofta görs som ett försök att först presentera ytterst ickerumsrena åsikter och sedan försöka dämpa ner kontroversen för ”det var ju bara på skämt”. Konstigt nog är den såkallat uppenbara ”satiren” sällan tillräckligt uppenbar för allmänheten eller ens värst rolig, när det enbart går ut på att förolämpa någon utan minsta försök till att vara snillrik. När kontroversiella påståenden som den ytterst motbjudande ”diskussionsöppnaren” nyligen får kritik från upprörda människor tenderar den anklagade politikerns purkna svar vara att gråtande sparka sand och klaga på överdriven politisk korrekthet, brist på humor samt på överkänslighet. Personligen anser jag det vara en mycket feg ursäkt att påstå att ens förolämpande uttal vore bara satir, för det kräver betydligt mer ryggrad att stå bakom sina ord oberoende hur sårande de må vara för andra av motsatt åsikt. Dessutom ser jag ursäkten som en förolämpning till alla briljanta komiker och skämttecknare vars yrke går ut på att bekämpa rådande maktstrukturer med humor, vilket är en viktig uppgift och visar att ett samhälle kan vara självkritiskt. Det är inget fel med elak humor, men om det är riktat uppifrån mot en redan utsatt minoritetsgrupp är det bara frågan om mobbning.

Jag har själv gjort några skämtteckningar för studentpublikationer och under min värnplikt ritade jag bilder till infobladet i Dragsvik. Jag har som princip att som skämttecknare bör man vara så opartisk som möjligt, vilket gäller i synnerhet om man är inriktad på att kommentera politisk verksamhet. Om en skämttecknare tydligt väljer en viss sida tycker jag att mycket av samhällsanalysen försvinner och teckningarna blir enbart propaganda, eller i värsta fall barnslig mobbning. Därför tycker jag att skämttecknare borde vara politiskt obundna och om möjligt helst publiceras i neutrala tidningar, som saknar uttryckt politisk agenda eller specifik partilojalitet. Bland finländska skämttecknare har jag två idoler som inspirerat mig som tecknare och humorist: Kari Suomalainen (1920–1999) och Leif Sjöström (1958–2012). Båda skämttecknarna är bland de mest kända och inflytelserika politiskt inriktade skämttecknarna i Finland, men de hade mycket olika stilar och utgångspunkt.

Kari Suomalainens bilder publicerades i Helsingin Sanomat tillsammans med ledartexten i 40 års tid och rätt ofta reflekterade teckningarna mer hans åsikter än tidningens officiella linje. Kari kom undan med att rita teckningar som tidvis hade absolut inget att göra med ledartextens innehåll, eftersom bilderna var så populära med läsarkretsen och han hade en fantastisk talang för att få uttryckt i bild det som förargade honom och många andra. Något som var mycket karakteristiskt för Kari var hans bitska humor och hur han fritt kritiserade alla politiska och kulturella riktningar i landet. Han hade mycket starka åsikter om landets politiska läge under kalla kriget och hans bilder var ofta motiverade av stark fosterlandskärlek efter hans erfarenheter under fortsättningskriget. Han var kritisk mot all utländsk påverkan och mest av allt ogillade Kari att Finland gav efter åt Sovjetunionens alla krav. Under det kalla kriget hade finländska tidningar en praxis av inofficiell självcensur för att undvika att förolämpa Sovjet eller deras allierade i kommunistpartiet, men av sina samtida tecknare var Kari en av de få som vågade öppet kritisera förhållandet med Sovjetunionen. Kari ritade medvetet så provocerande bilder han kunde att han faktiskt drog många politikers ilska över sig, bland dem självaste president Kekkonen. 

Utöver Karis kritik av Sovjetunionen var han också mycket skeptiskt inställd till att Finland skulle gå med i det blivande EU. När Sovjetunionens närvaro minskade under 1980-talet visade Kari sin egen växande euroskepticism allt mera. I hans ögon skulle ett möjligt medlemskap i EG vara enbart ett byte från sovjetisk överhöghet till en annan, med Finland som den förlorande sidan oberoende vem vi tillhörde. Med åldern blev Kari uppenbart mera sur och vrång i sin kritik, men det var inget problem så länge han var jämlikt elak mot alla politiska riktningar och samhällsgrupper. Tyvärr efter Sovjetunionens fall blev utlandsfientligheten i Karis teckningar till sist för stark för den dåvarande redaktionens smak efter att han uttryckte sig negativt om somaliska invandrare. Det var den första gången som Helsingin Sanomat vägrat godkänna en av Karis bilder och han valde att avgå i protest.

I mitt tycke är det synd att Kari i sin växande surhet glömde bort det viktigaste i skämttecknarens yrke, nämligen att vara neutral. Även om hans karriär slutade snopet och han blev alltmer xenofobisk finns det mycket värt att uppskatta i hans teckningar. Kari var mycket populär tack vare sin förmåga att kommentera på vardagens angelägenheter genom enkla och karikerade människofigurer, som i olika skepnader stått för politiska partier och regeringselement. Utöver karikatyrer på enskilda politiker hade han ett stort galleri av personligheter, exempelvis en skinntorr skattebetalare iklädd trasiga kläder som konstant plågas av staten, vanligtvis representerad av en finklädd tjock herre med cylinderhatt.

Medan Kari Suomalainens politiska kommentar hade oftast en riksomfattande karaktär, var Leif Sjöström mer fokuserad på lokala angelägenheter och kommenterade finländsk politik från den synvinkeln. Hans serie Folkets dagblad publicerades i en mängd tidningar i Svenskfinland, som Vasabladet och Åbo underrättelser. Förutom vissa undantag visar Sjöström huvudsakligen hur politiska beslut i Finland och EU påverkar österbottniska angelägenheter och lokalbefolkningens levnad. Exempelvis gjorde Sjöström tidvis narr av hur trög och absurd byråkratin inom EU anses vara, med referenser till direktiven om hur böjda gurkor tillåts vara inför försäljning. Men överlag verkar Sjöström aldrig ha varit lika euroskeptisk eller allmänt arg som Kari Suomalainen, även om båda tecknarna berörde samma teman. Sjöström hade en lika fantastisk talang som Kari för snillrik samhällskommentar, men Sjöströms humor är i allmänhet mer lågmäld och snällare. Enligt egna ord ville han inte odla ett politikerförakt utan hoppades genom sin serie att bland sina läsare öka intresset för samhällsskeendet och det politiska livet i allmänhet.

Jag har enorm respekt för Sjöströms talang, eftersom det är mycket svårare för en komiker att vara rolig och snäll samtidigt. Men han lyckades göra sitt jobb på ett slagkraftigt vis och träffa huvudet på spiken, dock genomgående sympatiskt mot politikerna och övriga kändisarna han karikerade. Ett resultat av hans vänliga tillvägagångssätt var att det blev en slags statussymbol att bli avbildad av honom och många politiker såg framemot det. I en intervju beskrev Sjöström sig själv som ”marxist”, eftersom hans största intryck kommit från komedifilmerna av bröderna Marx. Precis som Marxbröderna visade Sjöström att man kunde vara riktigt rolig och finurlig utan att ta den enkla vägen och förolämpa andra.

Både Suomalainen och Sjöström har inspirerat mig i mitt eget skämttecknande. Från dem har jag lärt mig hur man med enkla teckningar och lätt begripliga skämt kan få fram sin poäng och få folk att fundera på sin samtid, ofta betydligt effektivare än genom tusentals ord långa blogginlägg eller skriverier på social media. Skämttecknaren har också ett stort ansvar, för även om det är otroligt lätt att förlöjliga politiker och kändisar bör man vara försiktig med det. Det finns redan för många människor som är totalt desillusionerade med det politiska maskineriet och förväntar sig enbart det värsta av dem som frivilligt beger sig in på en politisk karriär. Därför bör skämttecknaren kunna balansera ut fördömandet med lite snällare material för att väcka genuint intresse i politik, samt förhoppningsvis uppmuntra nuvarande politiker att sköta sitt jobb med entusiasm.