Fist of the North Star

Nyligen hade den fjärde Mad Max-filmen Fury Road premiär och jag recenserade den tillsammans med min kollega Johan. Som vi nämner i videon är filmserien bland de mest inflytelserika postapokalyptiska filmerna som gjorts, vilket syns i estetiken hos allt senare postapokalyptiskt. Vanligtvis är postapokalyptisk fiktion som en slags western, med vilda barbarpunkare som kör bisarra custombilar och härjar med alla övriga stackare som försöker överleva i den radioaktiva ödemarken. I synnerhet under 1980-talet publicerades hundratals lågbudgetskopior av den andra filmen (Road Warrior) på löpande band, huvudsakligen från Italien, medan numera är Fallout-spelen ett av de mer nämnvärda exemplen på popkultur som inspirerats av Mad Max. En av mina största favoriter är den japanska manga-klassikern Hokuto no Ken, känd som Fist of the North Star i västvärlden och skapad av tecknaren Tetsuo Hara samt författaren Buronson.

Serien handlar om muskelmannen Kenshiro, som enklast kan beskrivas som en kombination av Mad Max och Bruce Lee. Det tredje världskriget har ägt rum under året 199X och hela världen har blivit en enda stor öken med stadsruiner. Serien handlar genomgående om hur Ken vandrar i ödemarken och bekämpar diverse skurkar eftersom han inte kan tillåta dem gå ostraffade. Dessutom råkar han vara en slagskämpe specialiserad i den bokstavligt explosiva kampsporten ”Hokuto Shin Ken” (ungefär ”den himmelska Karlavagnsknytnäven”). Kampsporten går ut på att Ken slår blixtsnabbt sina motståndares akupunkturpunkter så att de exploderar. Eftersom han är löst baserad på Bruce Lee brukar Kenshiro skrika gällt medan han slåss och enskilda motståndare brukar få höra hans catch-phrase ”Omae wa mo... shindeiru” (=”du är redan död”) innan de sprängs. Om Kenshiros kampstil låter överdriven är det inget jämfört med myriaden av konstiga kampsporter som används av hans fiender: Allt från knivvassa fingerspetsar och bokstavlig eldstrid till färggranna energiattacker. Om man tänker bekanta sig med serien bör man ta allt som händer med en nypa salt och vänja sig vid en avsaknad av all subtilitet, för det är trots allt frågan om något japanskt från 80-talet. 

Handlingen börjar med en ganska standard berättelse där Ken försöker rädda sin kidnappade fästmö från en barndomsvän, som flippat ut efter apokalypsen och blivit en av seriens många skurkar. Den berättelsen varar inte länge och serien fortsätter episodiskt framåt när Kenshiro vandrar från kris till kris och spränger upp allt värre skurkar. Han blir så småningom inblandad i en stor kamp mellan megalomaniska krigsherrar som vill styra den nya världen. Förutom de överdrivna kampsporterna är Fist of the North Star i början en rätt generisk postapokalyptisk Mad Max-klon, men serien lyckas efter en tid hitta sin egen identitet och stiger sakta i kvalité. Jag skulle säga att brytningspunkten sker runt kapitel 26 av mangan (alternativt avsnitt 23 i animeserien) då den första riktigt coola bifiguren – Rei – introduceras och kort efter det kommer handlingen igång på allvar när Kens tre adoptivbröder introduceras. Jagi är familjens svarta får och en feg bandit, den dödssjuke Toki är i princip Jesus som använder sin kampsport till att hela de sjuka, medan det massiva testosteronberget Raoh bestämt sig för att erövra världen och med sin tyranni sätta ett stopp för allt kaos. I den växande konflikten mellan Kenshiros bröder och andra kampsportsskolor representerar alla deltagare någon stjärna ur kinesisk astrologi och spelar sin roll enligt uråldriga profetior, vilka påverkar hela världens framtid.

Mera än så behöver man egentligen inte veta om handlingen för charmen med Fist of the North Star ligger i upplevelsen av en överdrivet melodramatisk och tidvis töntig serie. Det gäller att vara i rätt sinnelag för att kunna uppskatta all galenskap i serien, eftersom det märks att författaren och tecknaren har samlat ihop allt de tyckt om med actionfilmer och övrig popkultur från 1980-talet och sedan gjort en distinkt japansk och sinnessjuk potpurri av det hela. Utöver överdrivna kampsporter handlar det om stora känslor och manligt melodramatisk såpopera till n-te graden. Serien är så överdriven att den borde logiskt sätt vara för löjlig att vara tilltalande, men den går bortom löjligt och rundar kurvan tills den kommer tillbaka till att igen vara genuint häftig och spännande.

Serien var mycket populär när den ursprungligen kom ut på 1980-talet och är ännu också en av de mest inflytelserika shonen-serierna om kampsport. Det kanske mest intressanta med seriens inflytande är att Kenshiro var den första manliga hjälten i anime som grät regelbundet. Trots att han annars är ett buttert stenansikte är Kenshiro och de andra manliga hjältarna i serien mycket känslosamma och gråter ofta när de bevittnar tyranni och andra orättvisor, vilket gjorde det acceptabelt för senare japanska manliga hjältar att gråta när det är dramatiskt passande. Men eftersom serien primärt kretsar kring action brukar det inte dröja länge förrän Kenshiro stålsätter sig för att straffa skurkarna.

Det har sedermera byggts en enorm franchise runt mangan och animen, med flera olika spel, spinoffserier och nya filmversioner till seriens 25-årsjubileum. Min personliga favoritversion av berättelsen är den ursprungliga animeserien från 1984–88, för jag tycker om hur överdrivet pampigt röstskådisarna beter sig för att kompensera för den uppenbart billiga animationen. Dessutom tycker jag mycket om musiken, som tidvis låter mer som 1970-talsk discomusik än något från 80-talet. Men om man inte har tålamod att läsa igenom mangan eller se på alla 152 avsnitt av animeserien kan man se historien i betydligt mer kondenserad form och med bättre animation genom de fem jubileumsfilmerna. Alternativt kan ni göra som jag gjorde i början och enbart titta på lösryckta klipp från Youtube tills ni möjligtvis vill ta en närmare titt.  

Hela franchisen passar in med den kategori av underhållning som min kollega Johan skulle kalla för en ”ölfilm”: Det är ofta töntigt, löjligt och tidvis rentav dåligt, men det är ack så underhållande om man ser på serien med rätt sinnelag.