Att översätta det förflutna

Att porträttera det förgångna på film och TV är ohjälpligt en utmaning, som jag påpekat redan flera gånger. Det kan vara svårt att få rekvisitan och miljön förverkligad ordentligt, om det inte finns tillgång till rätt slags material eller tillräckligt med kunskap om en tidsperiod. Det kan också vara svårt att porträttera samtida kultur utan moderna anakronismer, vad gäller smak, moral och attityder i största allmänhet. Tyvärr tenderar det förgångna porträtteras vedervärdigt för att det ofta saknas en vilja att satsa på historisk korrekthet, ifall målet är att bara upprepa tröttsamma fördomar och klichéer för att få lite snabba pengar. Men låt säga att någon vill göra en bra historisk film och lyckas ganska bra med rekvisitan och scenografin, samt att porträttera historiska händelser i någotsånär rätt ordning och sammanhang. Även då finns fortfarande kvar en av de största tänkbara utmaningarna: Tror publiken på de förgångna personligheterna och tas de på allvar som levande människor? Eller ses de bara som missfoster i en freak show, något att förlöjliga och skratta åt? Problemet är att det förgångna är i regel lika avlägset och exotiskt som ett främmande land, vilket kräver en hel del anpassning och förståelse.

Samhället är i konstant ändring och generationsklyftor bidrar till svårigheter att känna empati för människor som levt förritiden, eftersom sättet att se på världen är ohjälpligt annorlunda och bundet till sin samtida kontext. Det kan finnas enormt mycket likheter på fundamental nivå mellan olika generationer, som behovet att få äta sig mätt eller hitta en trygg plats att sova på, men vi människor tenderar hänga upp oss på ytdetaljer. Dessutom sker utvecklingen i samhället allt snabbare, då trender och attityder inom några få år kan ändras lika mycket som det tidigare kunde ha tagit minst ett halvt sekel. Av den orsaken är det förståeligt om nutida människor har svårigheter att kunna förstå kulturella normer som togs på dödligt allvar hundratals år sedan, på samma vis som den tidens människor hade svårt att begripa sig på något deras förfäder ansåg vara viktigt. Därför finns det en risk att fullständigt historisk korrekt underhållning kan bli obegriplig för publiken, om den saknar färdig akademisk kunskap om vad som gällde vid olika epoker. Av samma orsak finns risken att människor från det förflutna blir osympatiska, om publiken är ovillig att göra den mentala gymnastik som behövs för att leva sig in i forna tiders moral.

Tidvis kan det vara riktigt bra om ett verk tar vissa friheter för att översätta ett historisk sammanhang, genom att dra direkta jämförelser till något modernt som publiken kan vara mer bekant med. Ett exempel är filmen A Knight's Tale med Heath Ledger i huvudrollen. Filmen är förlagd till mitten av 1300-talet men använder sig av många anakronistiska stilgrepp med flit, framförallt gällande musiken som består mestadels av 1970-talsk rock. Ursprungligen började det som ett skämt, då det spelades in en extra snutt där torneringspubliken klappade i takt till sången "We Will Rock You". Men filmmakarna tyckte så mycket om effekten att de beslöt att gör all musik i filmen modern, med syftet att visa hur medeltida människor skulle ha upplevt sin egen samtida musik. Stilgreppet berättigades med att traditionell filmmusik skulle vara lika malplacerat i en medeltida miljö, eftersom klassisk orkestermusik uppstått bara några århundraden innan rock- och popmusikens tidigaste former. Dessutom skulle det enligt filmmakarna vara svårare för en modern filmpublik att förstå och uppskatta medeltida musik, så som den var meningen att upplevas i dess ursprungliga sammanhang. Personligen skulle jag inte ha något emot att höra musik med medeltida anor, men jag kan uppskatta filmmakarnas mål att försöka presentera medeltida människor som mindre exotiska och mer igenkännbara.

Jämförbart med den moderna musiken är filmens struktur mycket lik en typisk idrottsfilm, med de klassiska troperna om en underdog som ska besegra en starkare rival som är dessutom ondskefull. Dessutom handlar det inte om att anakronistiskt försöka göra alla i pöbeln jämlika, utan om att en individ vill nå en högre elitstatus. Tornering presenteras som en medeltida motsvarighet till kampen som Rocky Balboa går igenom i varje film, medan den ofta antydda klasskampen inom genren blir betydligt mer uppenbar då tornering är något exklusivt för adeln och Ledger tvingas låtsas vara av hög börd för att få tävla. En liknande sportfilm kunde göras om romerska gladiatorspel, för även om en stor del av gladiatorerna var slavar kunde de genom underhållande agerande bli stora rikskändisar likt moderna idrottare. I filmen Gladiator var det meningen att Maximus skulle ha fått ett sponsorkontrakt med lokala köpmän, som en korgbollspelare som gör reklam för Adidas eller Nike. Men filmmakarna var oroliga att publiken skulle uppfatta det som för modernt då det inte passar in med de flestas föreställning av livet i romarriket. Det skulle egentligen vara helt historiskt korrekt för en gladiator att göra reklam för en särskild tillverkare av lyxkläder, eller en viss importör av spansk garum. Förutom legitim modern idrott är både gladiatorspelen och tornering också jämförbara med wrestling, för det ingår mycket teaterteknik i dessa. I så fall vore det helt acceptabelt om någon av riddarna i A Knight's Tale mött den jublande publiken med Hulk Hogans entrélåt "Real American" som ackompanjemang. 

Det vanligaste exemplet på att översätta det förgångna går ut på att enbart uppdatera språkbruket. Det gäller vanligtvis svordomar, för även om folk under alla tider uttryckt sig vulgärt brukar svordomar likt övriga uttryck ändras med tiden. De ord och uttryck som upplevs fula hör ihop med koncept som just då är tabubelagda, exempelvis av religiösa skäl eller om samhället har mycket pryda sexualnormer. Därför är det vanligt att fult språk från t.ex. 1800-talet kan verka mycket komiskt för en modern publik, jämförbart med hur gamla oskyldiga uttryck kan senare tolkas som fulla av innuendo. Av den orsaken kan jag förstå behovet av att modernisera språkbruket för att framhäva betydelsen av det som sägs, i synnerhet om någon svär som en sjöman och deras språkbruk är menat att verka chockerande för den samtida befolkningen. Att bara ersätta tidsenligt svärande med moderna skälsord är i mitt tycke dock ganska fantasilöst, för även om ålderdomligt språkbruk kan vara svårt att förstå har det ofta sin egen charm.

Ett exempel på en film som försöker genomgående porträttera korrekt språket från sin valda tidsperiod är western-skräckisen Bone Tomahawk. Filmen är visserligen något av en rekonstruktion av 80-talets exploitativa kannibalfilmer, kombinerat med filmgenren om grottmänniskor i nutid, samt filmer där cowboys möter fantastiska fiender (i stil med dinosaurie-western Gwangi). Trots det har filmmakarna satsat troget på språkbruk och klädsel, så långt att filmens porträttering av vardagslivet i en småstad i 1800-talets USA är mer lik en avskalad och oromantiserad dokumentär. Men jag kan inte rekommendera filmen utan att ge en varning om att Bone Tomahawk har en av de mest groteska dödsscener jag sett i en modern film, främst för att det likt resten av filmen presenteras så nonchalant och dokumentäriskt. Förutom tillägget av kannibaliska grottmänniskor är filmen ett av de mer lyckade försöken att göra en western baserad på historisk forskning, mest genom att aktivt undvika det romantiska som ingår i genren men utan att avromantisera det för mycket åt andra hållet.

Dock är filmen också ett exempel på varför det förgångna vanligtvis måste översättas till moderna begrepp, åtminstone i viss mån. Bone Tomahawk är ett passionsprojekt från början till slut, regisserad av en romanförfattare som en visuell roman snarare än en film. Det är en liten film för en ganska specifik grupp av tittare som vet vad de vill ha, så den skulle knappast falla i smaken för en bred biopublik. Jag kan tänka mig jämförbart om det gjordes en film av en grupp medeltidsentusiaster, som spenderar sin fritid på HEMA-träningar och regelbundet besöker medeltidsmarknader i den mest historiskt korrekta utrustning de kan skrapa ihop. Om dessa människor beslöt att kombinera sin entusiasm och kollektiva historiska kunskap till att göra en hypotetisk film, då finns en möjlighet att det kan bli en riktigt bra film förlagd till medeltiden vad gäller den historiska biten. Men det är inte garanterat att filmen skulle tilltala folk som har ett mer ytligt intresse i medeltiden, eller bara vill se någon slåss med svärd. Jag skulle gärna se en sådan film och även delta i produktionen av något sådant, vilket beror på att jag är en del av den tilltänkta publiken och skulle vara nöjd med en välgjord dokumentär. Som tur finns ställen som Kickstarter för att förverkliga diverse udda passionsprojekt.

Jag skulle också gärna se fler filmer som A Knight's Tale, som utnyttjar sina anakronismer till att berätta om det förgångna och porträttera forntida människor mer sympatiskt. Motsvarande till att porträttera tornerspel via troper i moderna idrottsfilmer är insikten bakom sången "Rock Me Amadeus", att Mozart var sin tids rockstjärna. Därför kunde det i mitt tycke helt bra göras en rockopera om hans liv med rock-versioner av hans musik. Det kunde skapa en känslomässig kontakt även med människor som inte är intresserade av klassisk musik, eftersom de kan lättare få en inblick i varför Mozart och andra kompositörer var så inflytelserika under sin samtid. Ett annat lösryckt exempel jag kan tänka mig är att på film framhäva likheten mellan moderna rap-battles och flyting, som går ut på att förolämpa varandra genom dikt. Precis som nuförtiden kunde fejder mellan skalder och poeter leda också förritiden till våldsamhet mellan deras anhängare och även mord. På tal om mord, kan jag också tänka mig ett mordmysterium där det romerska imperiets undre värld presenteras likt en film noir, komplett med sorgsen jazzmusik.

Det finns visserligen risken för att metoden används dåligt och slutresultatet blir råddigt, likt Robin Hood-filmen som kom ut förra året. Den försökte tillsynes placera in kommentar på Irak-kriget och moderna proteströrelser i ett vagt medeltida sammanhang, dock mycket klumpigt och utan någon större insikt i det riktiga 1100-talets England. Men jag anser att det är ett potentiellt intressant grepp att försöka översätta det förgångna genom strategisk användning av anakronismer, för att få fram likheterna mellan oss i nutiden och dem i det förflutna. I bästa fall kan det bidra till att förmänskliga det förgångna på ett mer mångsidigt vis än att bara förenklat porträttera alla som malplacerade moderna amerikaner.

Fist of the North Star

Nyligen hade den fjärde Mad Max-filmen Fury Road premiär och jag recenserade den tillsammans med min kollega Johan. Som vi nämner i videon är filmserien bland de mest inflytelserika postapokalyptiska filmerna som gjorts, vilket syns i estetiken hos allt senare postapokalyptiskt. Vanligtvis är postapokalyptisk fiktion som en slags western, med vilda barbarpunkare som kör bisarra custombilar och härjar med alla övriga stackare som försöker överleva i den radioaktiva ödemarken. I synnerhet under 1980-talet publicerades hundratals lågbudgetskopior av den andra filmen (Road Warrior) på löpande band, huvudsakligen från Italien, medan numera är Fallout-spelen ett av de mer nämnvärda exemplen på popkultur som inspirerats av Mad Max. En av mina största favoriter är den japanska manga-klassikern Hokuto no Ken, känd som Fist of the North Star i västvärlden och skapad av tecknaren Tetsuo Hara samt författaren Buronson.

Serien handlar om muskelmannen Kenshiro, som enklast kan beskrivas som en kombination av Mad Max och Bruce Lee. Det tredje världskriget har ägt rum under året 199X och hela världen har blivit en enda stor öken med stadsruiner. Serien handlar genomgående om hur Ken vandrar i ödemarken och bekämpar diverse skurkar eftersom han inte kan tillåta dem gå ostraffade. Dessutom råkar han vara en slagskämpe specialiserad i den bokstavligt explosiva kampsporten ”Hokuto Shin Ken” (ungefär ”den himmelska Karlavagnsknytnäven”). Kampsporten går ut på att Ken slår blixtsnabbt sina motståndares akupunkturpunkter så att de exploderar. Eftersom han är löst baserad på Bruce Lee brukar Kenshiro skrika gällt medan han slåss och enskilda motståndare brukar få höra hans catch-phrase ”Omae wa mo... shindeiru” (=”du är redan död”) innan de sprängs. Om Kenshiros kampstil låter överdriven är det inget jämfört med myriaden av konstiga kampsporter som används av hans fiender: Allt från knivvassa fingerspetsar och bokstavlig eldstrid till färggranna energiattacker. Om man tänker bekanta sig med serien bör man ta allt som händer med en nypa salt och vänja sig vid en avsaknad av all subtilitet, för det är trots allt frågan om något japanskt från 80-talet. 

Handlingen börjar med en ganska standard berättelse där Ken försöker rädda sin kidnappade fästmö från en barndomsvän, som flippat ut efter apokalypsen och blivit en av seriens många skurkar. Den berättelsen varar inte länge och serien fortsätter episodiskt framåt när Kenshiro vandrar från kris till kris och spränger upp allt värre skurkar. Han blir så småningom inblandad i en stor kamp mellan megalomaniska krigsherrar som vill styra den nya världen. Förutom de överdrivna kampsporterna är Fist of the North Star i början en rätt generisk postapokalyptisk Mad Max-klon, men serien lyckas efter en tid hitta sin egen identitet och stiger sakta i kvalité. Jag skulle säga att brytningspunkten sker runt kapitel 26 av mangan (alternativt avsnitt 23 i animeserien) då den första riktigt coola bifiguren – Rei – introduceras och kort efter det kommer handlingen igång på allvar när Kens tre adoptivbröder introduceras. Jagi är familjens svarta får och en feg bandit, den dödssjuke Toki är i princip Jesus som använder sin kampsport till att hela de sjuka, medan det massiva testosteronberget Raoh bestämt sig för att erövra världen och med sin tyranni sätta ett stopp för allt kaos. I den växande konflikten mellan Kenshiros bröder och andra kampsportsskolor representerar alla deltagare någon stjärna ur kinesisk astrologi och spelar sin roll enligt uråldriga profetior, vilka påverkar hela världens framtid.

Mera än så behöver man egentligen inte veta om handlingen för charmen med Fist of the North Star ligger i upplevelsen av en överdrivet melodramatisk och tidvis töntig serie. Det gäller att vara i rätt sinnelag för att kunna uppskatta all galenskap i serien, eftersom det märks att författaren och tecknaren har samlat ihop allt de tyckt om med actionfilmer och övrig popkultur från 1980-talet och sedan gjort en distinkt japansk och sinnessjuk potpurri av det hela. Utöver överdrivna kampsporter handlar det om stora känslor och manligt melodramatisk såpopera till n-te graden. Serien är så överdriven att den borde logiskt sätt vara för löjlig att vara tilltalande, men den går bortom löjligt och rundar kurvan tills den kommer tillbaka till att igen vara genuint häftig och spännande.

Serien var mycket populär när den ursprungligen kom ut på 1980-talet och är ännu också en av de mest inflytelserika shonen-serierna om kampsport. Det kanske mest intressanta med seriens inflytande är att Kenshiro var den första manliga hjälten i anime som grät regelbundet. Trots att han annars är ett buttert stenansikte är Kenshiro och de andra manliga hjältarna i serien mycket känslosamma och gråter ofta när de bevittnar tyranni och andra orättvisor, vilket gjorde det acceptabelt för senare japanska manliga hjältar att gråta när det är dramatiskt passande. Men eftersom serien primärt kretsar kring action brukar det inte dröja länge förrän Kenshiro stålsätter sig för att straffa skurkarna.

Det har sedermera byggts en enorm franchise runt mangan och animen, med flera olika spel, spinoffserier och nya filmversioner till seriens 25-årsjubileum. Min personliga favoritversion av berättelsen är den ursprungliga animeserien från 1984–88, för jag tycker om hur överdrivet pampigt röstskådisarna beter sig för att kompensera för den uppenbart billiga animationen. Dessutom tycker jag mycket om musiken, som tidvis låter mer som 1970-talsk discomusik än något från 80-talet. Men om man inte har tålamod att läsa igenom mangan eller se på alla 152 avsnitt av animeserien kan man se historien i betydligt mer kondenserad form och med bättre animation genom de fem jubileumsfilmerna. Alternativt kan ni göra som jag gjorde i början och enbart titta på lösryckta klipp från Youtube tills ni möjligtvis vill ta en närmare titt.  

Hela franchisen passar in med den kategori av underhållning som min kollega Johan skulle kalla för en ”ölfilm”: Det är ofta töntigt, löjligt och tidvis rentav dåligt, men det är ack så underhållande om man ser på serien med rätt sinnelag.