Visar inlägg med etikett fribrottning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett fribrottning. Visa alla inlägg

tisdag 4 augusti 2020

Att översätta det förflutna

Att porträttera det förgångna på film och TV är ohjälpligt en utmaning, som jag påpekat redan flera gånger. Det kan vara svårt att få rekvisitan och miljön förverkligad ordentligt, om det inte finns tillgång till rätt slags material eller tillräckligt med kunskap om en tidsperiod. Det kan också vara svårt att porträttera samtida kultur utan moderna anakronismer, vad gäller smak, moral och attityder i största allmänhet. Tyvärr tenderar det förgångna porträtteras vedervärdigt för att det ofta saknas en vilja att satsa på historisk korrekthet, ifall målet är att bara upprepa tröttsamma fördomar och klichéer för att få lite snabba pengar. Men låt säga att någon vill göra en bra historisk film och lyckas ganska bra med rekvisitan och scenografin, samt att porträttera historiska händelser i någotsånär rätt ordning och sammanhang. Även då finns fortfarande kvar en av de största tänkbara utmaningarna: Tror publiken på de förgångna personligheterna och tas de på allvar som levande människor? Eller ses de bara som missfoster i en freak show, något att förlöjliga och skratta åt? Problemet är att det förgångna är i regel lika avlägset och exotiskt som ett främmande land, vilket kräver en hel del anpassning och förståelse.

Samhället är i konstant ändring och generationsklyftor bidrar till svårigheter att känna empati för människor som levt förritiden, eftersom sättet att se på världen är ohjälpligt annorlunda och bundet till sin samtida kontext. Det kan finnas enormt mycket likheter på fundamental nivå mellan olika generationer, som behovet att få äta sig mätt eller hitta en trygg plats att sova på, men vi människor tenderar hänga upp oss på ytdetaljer. Dessutom sker utvecklingen i samhället allt snabbare, då trender och attityder inom några få år kan ändras lika mycket som det tidigare kunde ha tagit minst ett halvt sekel. Av den orsaken är det förståeligt om nutida människor har svårigheter att kunna förstå kulturella normer som togs på dödligt allvar hundratals år sedan, på samma vis som den tidens människor hade svårt att begripa sig på något deras förfäder ansåg vara viktigt. Därför finns det en risk att fullständigt historisk korrekt underhållning kan bli obegriplig för publiken, om den saknar färdig akademisk kunskap om vad som gällde vid olika epoker. Av samma orsak finns risken att människor från det förflutna blir osympatiska, om publiken är ovillig att göra den mentala gymnastik som behövs för att leva sig in i forna tiders moral.


Tidvis kan det vara riktigt bra om ett verk tar vissa friheter för att översätta ett historisk sammanhang, genom att dra direkta jämförelser till något modernt som publiken kan vara mer bekant med. Ett exempel är filmen A Knight's Tale med Heath Ledger i huvudrollen. Filmen är förlagd till mitten av 1300-talet men använder sig av många anakronistiska stilgrepp med flit, framförallt gällande musiken som består mestadels av 1970-talsk rock. Ursprungligen började det som ett skämt, då det spelades in en extra snutt där torneringspubliken klappade i takt till sången "We Will Rock You". Men filmmakarna tyckte så mycket om effekten att de beslöt att gör all musik i filmen modern, med syftet att visa hur medeltida människor skulle ha upplevt sin egen samtida musik. Stilgreppet berättigades med att traditionell filmmusik skulle vara lika malplacerat i en medeltida miljö, eftersom klassisk orkestermusik uppstått bara några århundraden innan rock- och popmusikens tidigaste former. Dessutom skulle det enligt filmmakarna vara svårare för en modern filmpublik att förstå och uppskatta medeltida musik, så som den var meningen att upplevas i dess ursprungliga sammanhang. Personligen skulle jag inte ha något emot att höra musik med medeltida anor, men jag kan uppskatta filmmakarnas mål att försöka presentera medeltida människor som mindre exotiska och mer igenkännbara.


Jämförbart med den moderna musiken är filmens struktur mycket lik en typisk idrottsfilm, med de klassiska troperna om en underdog som ska besegra en starkare rival som är dessutom ondskefull. Dessutom handlar det inte om att anakronistiskt försöka göra alla i pöbeln jämlika, utan om att en individ vill nå en högre elitstatus. Tornering presenteras som en medeltida motsvarighet till kampen som Rocky Balboa går igenom i varje film, medan den ofta antydda klasskampen inom genren blir betydligt mer uppenbar då tornering är något exklusivt för adeln och Ledger tvingas låtsas vara av hög börd för att få tävla. En liknande sportfilm kunde göras om romerska gladiatorspel, för även om en stor del av gladiatorerna var slavar kunde de genom underhållande agerande bli stora rikskändisar likt moderna idrottare. I filmen Gladiator var det meningen att Maximus skulle ha fått ett sponsorkontrakt med lokala köpmän, som en korgbollspelare som gör reklam för Adidas eller Nike. Men filmmakarna var oroliga att publiken skulle uppfatta det som för modernt då det inte passar in med de flestas föreställning av livet i romarriket. Det skulle egentligen vara helt historiskt korrekt för en gladiator att göra reklam för en särskild tillverkare av lyxkläder, eller en viss importör av spansk garum. Förutom legitim modern idrott är både gladiatorspelen och tornering också jämförbara med wrestling, för det ingår mycket teaterteknik i dessa. I så fall vore det helt acceptabelt om någon av riddarna i A Knight's Tale mött den jublande publiken med Hulk Hogans entrélåt "Real American" som ackompanjemang. 


Det vanligaste exemplet på att översätta det förgångna går ut på att enbart uppdatera språkbruket. Det gäller vanligtvis svordomar, för även om folk under alla tider uttryckt sig vulgärt brukar svordomar likt övriga uttryck ändras med tiden. De ord och uttryck som upplevs fula hör ihop med koncept som just då är tabubelagda, exempelvis av religiösa skäl eller om samhället har mycket pryda sexualnormer. Därför är det vanligt att fult språk från t.ex. 1800-talet kan verka mycket komiskt för en modern publik, jämförbart med hur gamla oskyldiga uttryck kan senare tolkas som fulla av innuendo. Av den orsaken kan jag förstå behovet av att modernisera språkbruket för att framhäva betydelsen av det som sägs, i synnerhet om någon svär som en sjöman och deras språkbruk är menat att verka chockerande för den samtida befolkningen. Att bara ersätta tidsenligt svärande med moderna skälsord är i mitt tycke dock ganska fantasilöst, för även om ålderdomligt språkbruk kan vara svårt att förstå har det ofta sin egen charm.

Ett exempel på en film som försöker genomgående porträttera korrekt språket från sin valda tidsperiod är western-skräckisen Bone Tomahawk. Filmen är visserligen något av en rekonstruktion av 80-talets exploitativa kannibalfilmer, kombinerat med filmgenren om grottmänniskor i nutid, samt filmer där cowboys möter fantastiska fiender (i stil med dinosaurie-western Gwangi). Trots det har filmmakarna satsat troget på språkbruk och klädsel, så långt att filmens porträttering av vardagslivet i en småstad i 1800-talets USA är mer lik en avskalad och oromantiserad dokumentär. Men jag kan inte rekommendera filmen utan att ge en varning om att Bone Tomahawk har en av de mest groteska dödsscener jag sett i en modern film, främst för att det likt resten av filmen presenteras så nonchalant och dokumentäriskt. Förutom tillägget av kannibaliska grottmänniskor är filmen ett av de mer lyckade försöken att göra en western baserad på historisk forskning, mest genom att aktivt undvika det romantiska som ingår i genren men utan att avromantisera det för mycket åt andra hållet.

Dock är filmen också ett exempel på varför det förgångna vanligtvis måste översättas till moderna begrepp, åtminstone i viss mån. Bone Tomahawk är ett passionsprojekt från början till slut, regisserad av en romanförfattare som en visuell roman snarare än en film. Det är en liten film för en ganska specifik grupp av tittare som vet vad de vill ha, så den skulle knappast falla i smaken för en bred biopublik. Jag kan tänka mig jämförbart om det gjordes en film av en grupp medeltidsentusiaster, som spenderar sin fritid på HEMA-träningar och regelbundet besöker medeltidsmarknader i den mest historiskt korrekta utrustning de kan skrapa ihop. Om dessa människor beslöt att kombinera sin entusiasm och kollektiva historiska kunskap till att göra en hypotetisk film, då finns en möjlighet att det kan bli en riktigt bra film förlagd till medeltiden vad gäller den historiska biten. Men det är inte garanterat att filmen skulle tilltala folk som har ett mer ytligt intresse i medeltiden, eller bara vill se någon slåss med svärd. Jag skulle gärna se en sådan film och även delta i produktionen av något sådant, vilket beror på att jag är en del av den tilltänkta publiken och skulle vara nöjd med en välgjord dokumentär. Som tur finns ställen som Kickstarter för att förverkliga diverse udda passionsprojekt.


Jag skulle också gärna se fler filmer som A Knight's Tale, som utnyttjar sina anakronismer till att berätta om det förgångna och porträttera forntida människor mer sympatiskt. Motsvarande till att porträttera tornerspel via troper i moderna idrottsfilmer är insikten bakom sången "Rock Me Amadeus", att Mozart var sin tids rockstjärna. Därför kunde det i mitt tycke helt bra göras en rockopera om hans liv med rock-versioner av hans musik. Det kunde skapa en känslomässig kontakt även med människor som inte är intresserade av klassisk musik, eftersom de kan lättare få en inblick i varför Mozart och andra kompositörer var så inflytelserika under sin samtid. Ett annat lösryckt exempel jag kan tänka mig är att på film framhäva likheten mellan moderna rap-battles och flyting, som går ut på att förolämpa varandra genom dikt. Precis som nuförtiden kunde fejder mellan skalder och poeter leda också förritiden till våldsamhet mellan deras anhängare och även mord. På tal om mord, kan jag också tänka mig ett mordmysterium där det romerska imperiets undre värld presenteras likt en film noir, komplett med sorgsen jazzmusik.

Det finns visserligen risken för att metoden används dåligt och slutresultatet blir råddigt, likt Robin Hood-filmen som kom ut förra året. Den försökte tillsynes placera in kommentar på Irak-kriget och moderna proteströrelser i ett vagt medeltida sammanhang, dock mycket klumpigt och utan någon större insikt i det riktiga 1100-talets England. Men jag anser att det är ett potentiellt intressant grepp att försöka översätta det förgångna genom strategisk användning av anakronismer, för att få fram likheterna mellan oss i nutiden och dem i det förflutna. I bästa fall kan det bidra till att förmänskliga det förgångna på ett mer mångsidigt vis än att bara förenklat porträttera alla som malplacerade moderna amerikaner.

tisdag 20 januari 2015

Wrestling som teaterform





”Wrestling e fejkt!!”

De tre orden är mycket vanlig kritik riktat mot fribrottning, eller ”wrestling” som det vanligtvis kallas på svengelska för att skilja det från sportgrenen brottning. Men hela poängen med wrestling är just att det är på låtsas, för det är frågan om scenkonst på samma sätt som cirkus och teater. Jag tycker om wrestling eftersom jag föredrar min våldsunderhållning som fiktiv och får ingen glädje av att se folk puckla på varandra på riktigt. Det är av samma orsak som jag tycker om actionfilmer med Arnold Schwarzenegger, för det finns en trygghet i att veta att Arnold skjuter skurkar och spränger halva världen bara på låtsas. Men jag skulle ha helt motsatt reaktion av att se på riktig skottlossning, eller om jag såg på boxning samt MMA. Största skillnaden mellan wrestling och riktiga kampsporter är samma som skillnaden mellan en actionfilm och riktig strid: I den fiktiva varianten är det lättare att urskilja vem som är hjälte och vem som är skurk.


Wrestling går ut på att varje match formar en berättelse med fokus på motståndarnas relation till varandra, för vanligtvis är den ena brottaren en hjälte (”face”) och den andra en skurk (”heel”). Det görs mycket uppenbart för publiken vem som är vem och hur man förväntas bemöta de olika brottarna, eftersom brottarna har mycket färgstarka personligheter och dräkter som understryker vilken arketyp de passar in i. Dessutom brukar brottarna ha olika slags entréer, t.ex. kan den goda brottaren ge high-fives åt folk i publiken medan den onda brottaren kanske öppet visar sitt förakt för pöbeln. Det mycket enkla sättet hur brottare karakteriseras kan jämföras med serietidningar och matcherna är likt slagsmål mellan superhjältar och -skurkar. På samma vis som när två boxare mötts flertal gånger i ringen används en eventuell rivalitet mellan brottare till att ge matcherna en större dramatisk mening än om det var två obekanta motståndare. Men till skillnad från en professionell rivalitet som mellan Muhammad Ali och Joe Frazier brukar rivaliteten mellan två brottare överdrivas till en fråga om liv och död, en episk kamp mellan två mytologiska figurer.


Det ingår mycket drama i wrestling och det mjölkas till den grad att scenkonsten beskrivs ofta som såpopera för män, eftersom bittra fiender kan bli vänner och goda vänner kan bli bittra fiender. Kanske någondera brottaren stal den andras flickvän, förrådde honom i en tag-team match, förolämpade den andras mentor, eller så har de en filosofisk debatt på gång? Oberoende vad för slags privat konflikt det är frågan om kan den enbart lösas i ringen, med en uppviglad publik som ser på och hejar på sin favorit. Mest chockerande är det när en älskvärd hjälte plötsligt blir ond, eller då en tidigare avskyvärd skurk bestämmer sig för att bli en bättre människa. De flesta brottare brukar periodvis ändra sin roll för en tid framåt och föredrar den som fungerar bäst för dem och publiken. Wrestling är egentligen en form av teater kombinerat med häftiga akrobattrick, exempelvis när någon flyger genom luften för att ge dödsstöten åt sin svurna fiende. En stor orsak till att jag föredrar wrestling framom MMA och boxning är att det finns så mycket akrobatik inblandat i wrestling-matcher, eftersom striderna i wrestling är menade att se häftiga ut på ett sätt som inte skulle funka i ett riktigt slagsmål. Den fysiska delen av wrestling är som att se på en kampsportsfilm, medan den dramatiska biten gör att wrestling är det närmaste man kommer till att kunna se en boxningsmatch ur Rocky-filmerna i riktiga livet.


Om man ska se på wrestling lönar det sig att göra så på plats med en levande publik, för upplevelsen är bäst när man delar den med andra människor som är insatta. Som sagt kritiseras wrestling ofta för att det inte är äkta, som om publiken inte skulle vara medveten om det. Tvärtom: Publiken är inte bara fullständigt medveten om vad som pågår utan bidrar till hur väl showen lyckas vara underhållande. Publiken vet vad som förväntas av dem: De ska hurra på hjältarna, bua åt skurkarna och reagera på våldet som om det var riktigt. Wrestling är inte bara en form av teater utan en interaktiv teater där publiken påverkar det som händer i ringen genom att interagera med brottarna, som svarar med antingen skämt eller glåpord beroende på vad som passar in med deras karaktär. Dessutom händer det att brottarna faller utanför ringen och fortsätter att slåss mitt bland publiken för att höja adrenalinet hos alla inblandade. I wrestling blir brottarna och publiken tillsammans uppträdare och alla smittar av sin energi åt varandra, tills alla är riktigt utmattade efter att showen tagit slut.


I Finland är wrestling tillsvidare en ganska liten underground grej och det finns bara ett verksamt bolag, Fight Club Finland (FCF), men verksamheten är mycket imponerande. FCF ordnar flera evenemang per år, vanligtvis i diverse klubblokaler i Helsingfors eller undantagsvis på någon annan ort. Jag har själv varit på fem tillställningar som FCF ordnat och jag har inte varit besviken en enda gång. Varje gång har det varit häftig action, en fantastisk stämning och efteråt har man varit trött och hes efter allt hurrande. FCF har en riktigt duktig samling brottare, både män och kvinnor samt den mycket gladlynta och positiva transkvinnan Jessica Love. Alla brottare är skickliga men bland vissa av mina favoriter nämner jag gärna den urfinska vildmannen ”Häijy” Heimo Ukonselkä och hans motpol, den arroganta finlandssvenska rikemannen Valentine. De här herrarna har stridigt flera gånger mot varandra, tillfälligt allierats och sedan blivit fiender igen. Båda är mycket karismatiska på var sitt sätt: Valentine är en mästare på att reta gallfeber på publiken genom att vara en underhållande vidrig skitstövel, medan Heimo ter sig ofta som en råbarkat ärlig barbar som man kan hurra på och dricka en öl tillsammans med.



Jag förstår att wrestling ohjälpligt inte faller alla i smaken, för det är ett svårt koncept att sälja till idrottsinriktade och det krävs att man har rätt sinneslag för att njuta av föreställningarna. Men jag skulle rekommendera mest åt teaterfantaster att se på ett wrestling-evenemang. Wrestling må vara en mycket förenklad och ofta karikerad form av teater, men det finns mycket att lära sig av det, framförallt hur man får publiken i rätt stämning. Ett av problemen med proffsteater är stämpeln som finkultur har av att vara snofsigt och elitistiskt, medan wrestling-föreställningarna är riktade till en publik som knappast kunde tänka sig att se på en teaterföreställning. Men wrestling-publiken ser ändå gärna på dramatiska händelseförlopp som påminner en hel del om Shakespeare, vars pjäser var lika burdusa och politiskt inkorrekt som wrestling tenderar vara. Jag får intrycket av att brottarna har samma stora passion för sin verksamhet som många inom amatörteaterkretsarna, att de känner en stor glädje i att få porträttera superhjältar och -skurkar på scen. Därför tror jag att det skulle vara berikande för teaterintresserade att besöka ett evenemang när man har passligt.

Häng gärna med någon gång. Ta en öl, skrik tills du blir hes när du hurrar på typerna som låtsas smälla skiten ur varandra i ringen. Bli ett barn igen, när du ser din favorit superhjälte slåss med din favorit superskurk i en episk kamp mellan gott och ont.



Mina foton från FCFs evenemang: