Att översätta det förflutna

Att porträttera det förgångna på film och TV är ohjälpligt en utmaning, som jag påpekat redan flera gånger. Det kan vara svårt att få rekvisitan och miljön förverkligad ordentligt, om det inte finns tillgång till rätt slags material eller tillräckligt med kunskap om en tidsperiod. Det kan också vara svårt att porträttera samtida kultur utan moderna anakronismer, vad gäller smak, moral och attityder i största allmänhet. Tyvärr tenderar det förgångna porträtteras vedervärdigt för att det ofta saknas en vilja att satsa på historisk korrekthet, ifall målet är att bara upprepa tröttsamma fördomar och klichéer för att få lite snabba pengar. Men låt säga att någon vill göra en bra historisk film och lyckas ganska bra med rekvisitan och scenografin, samt att porträttera historiska händelser i någotsånär rätt ordning och sammanhang. Även då finns fortfarande kvar en av de största tänkbara utmaningarna: Tror publiken på de förgångna personligheterna och tas de på allvar som levande människor? Eller ses de bara som missfoster i en freak show, något att förlöjliga och skratta åt? Problemet är att det förgångna är i regel lika avlägset och exotiskt som ett främmande land, vilket kräver en hel del anpassning och förståelse.

Samhället är i konstant ändring och generationsklyftor bidrar till svårigheter att känna empati för människor som levt förritiden, eftersom sättet att se på världen är ohjälpligt annorlunda och bundet till sin samtida kontext. Det kan finnas enormt mycket likheter på fundamental nivå mellan olika generationer, som behovet att få äta sig mätt eller hitta en trygg plats att sova på, men vi människor tenderar hänga upp oss på ytdetaljer. Dessutom sker utvecklingen i samhället allt snabbare, då trender och attityder inom några få år kan ändras lika mycket som det tidigare kunde ha tagit minst ett halvt sekel. Av den orsaken är det förståeligt om nutida människor har svårigheter att kunna förstå kulturella normer som togs på dödligt allvar hundratals år sedan, på samma vis som den tidens människor hade svårt att begripa sig på något deras förfäder ansåg vara viktigt. Därför finns det en risk att fullständigt historisk korrekt underhållning kan bli obegriplig för publiken, om den saknar färdig akademisk kunskap om vad som gällde vid olika epoker. Av samma orsak finns risken att människor från det förflutna blir osympatiska, om publiken är ovillig att göra den mentala gymnastik som behövs för att leva sig in i forna tiders moral.

Tidvis kan det vara riktigt bra om ett verk tar vissa friheter för att översätta ett historisk sammanhang, genom att dra direkta jämförelser till något modernt som publiken kan vara mer bekant med. Ett exempel är filmen A Knight's Tale med Heath Ledger i huvudrollen. Filmen är förlagd till mitten av 1300-talet men använder sig av många anakronistiska stilgrepp med flit, framförallt gällande musiken som består mestadels av 1970-talsk rock. Ursprungligen började det som ett skämt, då det spelades in en extra snutt där torneringspubliken klappade i takt till sången "We Will Rock You". Men filmmakarna tyckte så mycket om effekten att de beslöt att gör all musik i filmen modern, med syftet att visa hur medeltida människor skulle ha upplevt sin egen samtida musik. Stilgreppet berättigades med att traditionell filmmusik skulle vara lika malplacerat i en medeltida miljö, eftersom klassisk orkestermusik uppstått bara några århundraden innan rock- och popmusikens tidigaste former. Dessutom skulle det enligt filmmakarna vara svårare för en modern filmpublik att förstå och uppskatta medeltida musik, så som den var meningen att upplevas i dess ursprungliga sammanhang. Personligen skulle jag inte ha något emot att höra musik med medeltida anor, men jag kan uppskatta filmmakarnas mål att försöka presentera medeltida människor som mindre exotiska och mer igenkännbara.

Jämförbart med den moderna musiken är filmens struktur mycket lik en typisk idrottsfilm, med de klassiska troperna om en underdog som ska besegra en starkare rival som är dessutom ondskefull. Dessutom handlar det inte om att anakronistiskt försöka göra alla i pöbeln jämlika, utan om att en individ vill nå en högre elitstatus. Tornering presenteras som en medeltida motsvarighet till kampen som Rocky Balboa går igenom i varje film, medan den ofta antydda klasskampen inom genren blir betydligt mer uppenbar då tornering är något exklusivt för adeln och Ledger tvingas låtsas vara av hög börd för att få tävla. En liknande sportfilm kunde göras om romerska gladiatorspel, för även om en stor del av gladiatorerna var slavar kunde de genom underhållande agerande bli stora rikskändisar likt moderna idrottare. I filmen Gladiator var det meningen att Maximus skulle ha fått ett sponsorkontrakt med lokala köpmän, som en korgbollspelare som gör reklam för Adidas eller Nike. Men filmmakarna var oroliga att publiken skulle uppfatta det som för modernt då det inte passar in med de flestas föreställning av livet i romarriket. Det skulle egentligen vara helt historiskt korrekt för en gladiator att göra reklam för en särskild tillverkare av lyxkläder, eller en viss importör av spansk garum. Förutom legitim modern idrott är både gladiatorspelen och tornering också jämförbara med wrestling, för det ingår mycket teaterteknik i dessa. I så fall vore det helt acceptabelt om någon av riddarna i A Knight's Tale mött den jublande publiken med Hulk Hogans entrélåt "Real American" som ackompanjemang. 

Det vanligaste exemplet på att översätta det förgångna går ut på att enbart uppdatera språkbruket. Det gäller vanligtvis svordomar, för även om folk under alla tider uttryckt sig vulgärt brukar svordomar likt övriga uttryck ändras med tiden. De ord och uttryck som upplevs fula hör ihop med koncept som just då är tabubelagda, exempelvis av religiösa skäl eller om samhället har mycket pryda sexualnormer. Därför är det vanligt att fult språk från t.ex. 1800-talet kan verka mycket komiskt för en modern publik, jämförbart med hur gamla oskyldiga uttryck kan senare tolkas som fulla av innuendo. Av den orsaken kan jag förstå behovet av att modernisera språkbruket för att framhäva betydelsen av det som sägs, i synnerhet om någon svär som en sjöman och deras språkbruk är menat att verka chockerande för den samtida befolkningen. Att bara ersätta tidsenligt svärande med moderna skälsord är i mitt tycke dock ganska fantasilöst, för även om ålderdomligt språkbruk kan vara svårt att förstå har det ofta sin egen charm.

Ett exempel på en film som försöker genomgående porträttera korrekt språket från sin valda tidsperiod är western-skräckisen Bone Tomahawk. Filmen är visserligen något av en rekonstruktion av 80-talets exploitativa kannibalfilmer, kombinerat med filmgenren om grottmänniskor i nutid, samt filmer där cowboys möter fantastiska fiender (i stil med dinosaurie-western Gwangi). Trots det har filmmakarna satsat troget på språkbruk och klädsel, så långt att filmens porträttering av vardagslivet i en småstad i 1800-talets USA är mer lik en avskalad och oromantiserad dokumentär. Men jag kan inte rekommendera filmen utan att ge en varning om att Bone Tomahawk har en av de mest groteska dödsscener jag sett i en modern film, främst för att det likt resten av filmen presenteras så nonchalant och dokumentäriskt. Förutom tillägget av kannibaliska grottmänniskor är filmen ett av de mer lyckade försöken att göra en western baserad på historisk forskning, mest genom att aktivt undvika det romantiska som ingår i genren men utan att avromantisera det för mycket åt andra hållet.

Dock är filmen också ett exempel på varför det förgångna vanligtvis måste översättas till moderna begrepp, åtminstone i viss mån. Bone Tomahawk är ett passionsprojekt från början till slut, regisserad av en romanförfattare som en visuell roman snarare än en film. Det är en liten film för en ganska specifik grupp av tittare som vet vad de vill ha, så den skulle knappast falla i smaken för en bred biopublik. Jag kan tänka mig jämförbart om det gjordes en film av en grupp medeltidsentusiaster, som spenderar sin fritid på HEMA-träningar och regelbundet besöker medeltidsmarknader i den mest historiskt korrekta utrustning de kan skrapa ihop. Om dessa människor beslöt att kombinera sin entusiasm och kollektiva historiska kunskap till att göra en hypotetisk film, då finns en möjlighet att det kan bli en riktigt bra film förlagd till medeltiden vad gäller den historiska biten. Men det är inte garanterat att filmen skulle tilltala folk som har ett mer ytligt intresse i medeltiden, eller bara vill se någon slåss med svärd. Jag skulle gärna se en sådan film och även delta i produktionen av något sådant, vilket beror på att jag är en del av den tilltänkta publiken och skulle vara nöjd med en välgjord dokumentär. Som tur finns ställen som Kickstarter för att förverkliga diverse udda passionsprojekt.

Jag skulle också gärna se fler filmer som A Knight's Tale, som utnyttjar sina anakronismer till att berätta om det förgångna och porträttera forntida människor mer sympatiskt. Motsvarande till att porträttera tornerspel via troper i moderna idrottsfilmer är insikten bakom sången "Rock Me Amadeus", att Mozart var sin tids rockstjärna. Därför kunde det i mitt tycke helt bra göras en rockopera om hans liv med rock-versioner av hans musik. Det kunde skapa en känslomässig kontakt även med människor som inte är intresserade av klassisk musik, eftersom de kan lättare få en inblick i varför Mozart och andra kompositörer var så inflytelserika under sin samtid. Ett annat lösryckt exempel jag kan tänka mig är att på film framhäva likheten mellan moderna rap-battles och flyting, som går ut på att förolämpa varandra genom dikt. Precis som nuförtiden kunde fejder mellan skalder och poeter leda också förritiden till våldsamhet mellan deras anhängare och även mord. På tal om mord, kan jag också tänka mig ett mordmysterium där det romerska imperiets undre värld presenteras likt en film noir, komplett med sorgsen jazzmusik.

Det finns visserligen risken för att metoden används dåligt och slutresultatet blir råddigt, likt Robin Hood-filmen som kom ut förra året. Den försökte tillsynes placera in kommentar på Irak-kriget och moderna proteströrelser i ett vagt medeltida sammanhang, dock mycket klumpigt och utan någon större insikt i det riktiga 1100-talets England. Men jag anser att det är ett potentiellt intressant grepp att försöka översätta det förgångna genom strategisk användning av anakronismer, för att få fram likheterna mellan oss i nutiden och dem i det förflutna. I bästa fall kan det bidra till att förmänskliga det förgångna på ett mer mångsidigt vis än att bara förenklat porträttera alla som malplacerade moderna amerikaner.

Mer funderingar över medeltiden på film

Jag har tidigare skrivit om hur det förgångna tydligen måste porträtteras enbart på ett dystert vis och att historisk korrekthet strävas efter mycket sällan, med några få härliga undantag. Av de olika epoker som syns inom underhållning tycks det vara främst medeltiden som är offer för historiska felaktigheter. Fast för mig är det värre hur porträtteringarna av medeltida vardagsliv brukar inte bara vara felaktiga, utan rentav elakt fördömande.

Den här bilden illustrerar några av de vanligaste problemen i hur medeltiden porträtteras av nöjesindustrin: Allt är miserabelt, färglöst och smutsigt. (Och av någon orsak ska det överallt finnas facklor som gör ingen nytta.) Människorna från medeltiden porträtteras konsekvent som de dummaste, trögaste, smutsigaste och i allmänhet sämsta som någonsin existerat på denna jord. De presenteras som ett historiskt missfoster som kom mellan den högt utvecklade antiken och renässansens återupplivande av intellektuella intressen. I de mest absurda fallen spekuleras det att om romarriket inte brakat samman kunde mänskligheten ha uppfunnit rymdraketer minst tusen år tidigare, om inte den där förbannade medeltiden ägt rum och förstört allting för alla.

Jag börjar verkligen vara trött på det ovannämnda. Förutom att det är historieförvrängande i sitt förenklande av det förgångna är det också upprätthållande av mycket gamla stereotyper. Nöjesindustrin är trög på att anpassa sig till utveckling inom forskning och förändring i största allmänhet. Ett annat exempel på fenomenet är hur psykologi porträtteras på film: Patienten ska ligga på en soffa och Freud tas fortfarande på allvar, vilket inte stämt på fler årtionden. Jämförbart brukar filmer och tv-serier också göra mängder av misstag då det läggs mycket fokus på den senaste och mest utvecklade mobilteknologin, för de inblandade människorna tenderar veta mycket mindre om ämnet än vad de vill ge intryck av. Det är samma som den sorgligt vanliga tendensen att anlita historiska konsulter bara för att ignorera dem och fortsätta med välanvända stereotyper som visats sedan Hollywoods guldålder.

Som jag skrivit tidigare tenderar medeltiden porträtteras som ett hopkok av olika element som klumpas ihop till en förenklad helhet, utan att ta i beaktande mängder av regionala skillnader eller att begreppet täcker många små perioder över loppet av dryga tusen år. Korfattat rymmer medeltiden betydligt mer variation än vad som syns på film eller TV. Dessutom ignoreras det hur mycket dynamisk innovation som skedde efter att romarrikets västra halva splittrades och befolkningen tvingades anpassa sig till att livet blev i många fall mer lokalt och begränsat. Det fanns ingen romersk byråkrati längre att koppla ihop de olika provinserna i västra Europa, rörelsefriheten minskade och många etablerade handelskontakter bröts. Som tur är människor bra på överlevnad, samarbete och improvisation, vilket bidrog till att nya små riken uppstod och befolkningen lyckades överleva vardagen. Dessutom var övergången från antik till medeltid ingenting plötsligt, utan imperiet hade försvagats och splittrats gradvis över en längre tid innan östra halvan fick ensam representera romersk överhöghet. Det sistnämnda brukar också glömmas bort i porträtteringar av medeltiden, att romarriket överlevde med Konstantinopel som huvudstad i ytterligare tusen år och var fortfarande mäktigt under största delen av den tiden.

Även om jag gärna vill se historisk realism så långt som möjligt inom underhållning, är det ändå inte ett 100% nödvändigt krav för att något ska tilltala mig. Jag brukar vara positivt överraskad om jag ser någonting porträtteras ens lite åt rätt håll, i synnerhet om det är i något som inte måste vara realistiskt. Exempelvis serien Merlin, som är baserad på myter om Kung Arthur och innehåller en hel del övernaturliga element. En serie med magi och drakar måste inte försöka vara realistisk, men jag blir mycket glad då serien gör det drastiska beslutet att visa medeltida människor i färggranna kläder och det finns en hel del rekvisita jag känner igen från diverse medeltidsorienterade nätbutiker. Det gör inget att utrustningen är ett hopkok från flera olika århundraden, för redskapen i sig är i förvånansvärt många fall baserade på något som folk använde på riktigt istället för påhittad fantasy-rekvisita. Redan det att kungen inte har ett lortigt ansikte gör Merlin i mitt tycke till en av de bättre tv-serierna om medeltiden.

Det renaste ansiktet i kungadömet.

I kontrast till Merlin blir jag förargad av serier som Vikings och The Last Kingdom, för dessa serier har i allmänhet betydligt sämre rekvisita och presentation av medeltiden. Då jag försökt kolla på båda serierna har en stor del av tiden gått åt till att himla mig över kläder, militär utrustning och att även kungligheterna ser ut som uteliggare. Det som förargar mig mest är hur serierna marknadsförs med ett antydande om att de är mer baserade på historiska källor och arkeologiska fynd än de egentligen är, för bristen på komiska hornhjälmar gör inte dessa vikingar mer verklighetstrogna. Jag skulle föredra om de var mer ärliga om saken, att de inte gav intrycket att deras porträttering skulle vara mer korrekt, för det är till stor del gamla stereotyper och vanföreställningar i en lite annorlunda förpackning än tidigare. Det enda jag ber om är lite mer ansträngning, för tidsenliga 900-talskläder skulle se bättre ut än trasorna och de konstiga lädervästarna som finns överallt.

Det snällaste jag kan säga är att sköldarna är åtminstone runda och båten ser helt okej ut.

Om det inte går att sträva efter bättre redskap, då föredrar jag faktiskt vikingar som med flit porträtteras överdrivet karikerat. Det samma gäller vikingarnas motparter, för hellre ser jag en överdriven strid mellan högmedeltida sagoriddare och fantasybarbarer. Det skulle åtminstone vara ärligt felaktigt och betydligt mer underhållande, för utöver historiska felaktigheter är det en värre synd om handlingen uttråkar mig. 

Prince Valiant (1954), ett härligt töntigt retroäventyr.

Intressant nog finns ett exempel på riktigt välporträtterade anglosaxer i Sagan om Ringen, där folket i Rohan ser mer ut som riktiga fornengelska krigare än vad som oftast ses i verk förlagda till tidigmedeltida England. Det är ganska ironiskt att ett fantasyverk kan ha mer realistisk porträttering av medeltiden än de flesta verk som sägs vara baserade på historisk forskning.

Men det finns hopp, för jag har märkt under de senaste åren en växande entusiasm på internet för medeltiden och vikingatiden. Det gläder mig att entusiasmen numera bidrar också med ett större intresse för historiska källor och arkeologisk forskning. Det är ohjälpligt svårt att sålla bort nonsens på internet, men det finns några riktigt bra Youtube-kanaler dedikerade till historiska kampsporter och forntida krigsföring. Exempelvis Scholagladiatoria, Skallagrim och Metatron, som brukar förklara varifrån de fått sin kunskap och ger tips åt nybörjare inom historiskt återskapande. Jag rekommenderar gärna även Jackson Crawford, en akademiker som gjort en egen översättning av Eddan och presenterar grundligt det vi vet (och tyvärr inte vet) om vikingatida trosföreställningar utifrån de få källor som finns. 

En annan trevlig sak jag upptäckt nyligen är en webb-serie som vikingacentret i Ribe producerat. Dramatiseringen av livet i den lilla hamnstaden är det närmaste jag hittills sett av det jag önskat mig från en TV-serie, som är förlagd till vikingatidensträvar efter historisk realism och lyckas riktigt bra. Därför skulle jag gärna se fler dylika videoprojekt, där museifolk och entusiaster för det förgångna lyckas göra ett bättre jobb än Hollywood. Tyvärr har Hollywood mer pengar, så entusiasterna får lov att vara mer kreativa och småskaliga.

Den växande entusiasmen märks också i hur det på sistone har också uppstått en stark trend för att göra medeltida remixar av popsångar, "Bardcore", som om ett musikstycke skulle ha gjorts flera hundra år tidigare. Vissa remixar är bättre och vissa låter fortfarande ganska elektroniska, men min personliga favorit lyckas över förväntningarna. Det är en remix på sången "Pumped Up Kicks", vilket det finns redan några medeltidsremixar av. Men den här versionen är sjungen på fornengelska och låter nästan som en riktig ballad från 1000-talet.

Samma fenomen märks också på medeltidsevenemang, då de uppträdande musikerna ibland spelar kända poplåtar med sina instrument. Exempelvis hade jag sommaren 2009 glädjen att få höra bandet Patrask spela "I Feel Good" på säckpipa. 

Jag är överlag ganska hoppful, trots att jag inledde det här blogginlägget med ett långt klagomål om hur negativt medeltiden tenderar porträtteras i underhållning. Delvis känns det som att en växande mängd människor vill genuint veta mer om det förgångna, för jag tycker mig se en utveckling i video-essäer om historia, arkeologi och mytologi jämfört med tidigare. Dessutom tycks intresset för forntidsevenemang ha ökat över de senaste flera åren och historisk återskapande blir mer populärt. För egen del ser jag framemot att kunna börja besöka evenemang mer flitigt igen, så fort som koronan avtagit mer och min dotter blivit lite större. Hon är ännu under två år, men inom ett par år tror jag att hon kan bli en flitig marknadsbesökare i en egen liten medeltidsdräkt. Vem vet, kanske vi kommer också att börja göra egna historiska videoprojekt?

Funderingar kring filmen "Outlaw King"

Jag skrev tidigare ett inlägg om utmaningarna med historisk korrekthet inom underhållning, framförallt vad gäller porträttering av medeltiden. Som jag skrev då är den vanliga trenden tyvärr att skaparna totalt saknar intresse att ens försöka porträttera en plats och tidsperiod enligt det som historiker och arkeologer lyckats pussla ihop om hur det möjligtvis varit. Minimikravet för producenter borde vara att åtminstone ta en titt på en artikel på Wikipedia, men rekvisitan och kläderna i serier som Vikings visar på en brist på intresse för ens den lilla åtgärden. Hur svårt ska det vara att klä folk i tidsenligt granna färger? Tyvärr är en förklaring att porträtteringen av det förgångna i regel tar mer i beaktande den nulevande publikens förutfattade meningar och vad de förväntar sig att se.

En av de största syndarna för medeltidsentusiaster är filmen Braveheart från 1995, som är så historiskt inkorrekt att det gör ont. Det bör dock påpekas att filmen är underhållande och hör till mina personliga favoriter, samt ironiskt nog bidragit starkt till mitt eget intresse för historia. Kortfattat tar filmen enorma friheter med händelseförloppet kring den engelske kung Edvard den förstes ockupation av Skottland på 1290-talet, men utöver det är det mycket i porträtteringen av tidsenliga kläder, vapen, redskap och traditioner som gör filmen mer till fantasy än något historiskt. Utöver helt påhittad rekvisita som aldrig funnits på riktigt så porträtteras sekelskiftet 1300 med en salig blandning av anakronistiska grejer från antingen långt senare eller mycket tidigare än då filmen utspelar sig. Exempelvis porträtteras skottarna som kulturellt närmare romartida kaledonier med sina rockarfrisyrer, sunkiga stenhyddor och blå krigsmålning, men så bär de dessutom kiltar som i dess mer kända form är ett soldatplagg från 1600-talet. 

Men nu ska jag inte skriva mer om hur Braveheart misslyckas på den historiska fronten, utan istället om en film som är bland de mest historiskt korrekta jag någonsin sett. Filmen Outlaw King (som finns på Netflix) är nästan som en fortsättning till Braveheart för den handlar om samma konflikt i det tidiga 1300-talets Skottland och äger rum kort efter den tidigare filmens händelser, närmare sagt år 1305 och framåt. Filmen handlar om hur det skotska frihetskriget är tillsynes över och att den skotska adeln tror att de ska snart återfå sin självständighet, men den engelska kungens inflytande är fortsättningsvis för stort i mångas mening. Handlingen kretsar kring Skottlands nationalhjälte Robert the Bruce, börjandes med hur han först krönts till omtvistad konung och sedan besegrats i strid av engelsmännen som förklarar honom fredslös. Det mesta kretsar kring gerillakriget han inleder mot de ockuperande engelska trupperna och för att göra sin kungastatus legitim, vilket utgör en förhållandevis kort episod i frihetskriget som officiellt tog slut först dryga tjugo år senare. Jag tänker inte beskriva handlingen mycket närmare än så, eller ge mer ingående kritik än att konstatera att jag tyckte själv mycket om den som historisk krigsfilm. Jag vill nämligen helst skriva om hur väl filmen lyckas visa tillvaron i medeltidens England och Skottland och hur den lyckas undvika många vanliga fallgropar gällande rekvisita och attityder, vilket jag diskuterade i mitt tidigare blogginlägg. 

På många vis kan Braveheart och Outlaw King ses som varandras motsatser, för de har mycket olika sätt att porträttera samma tidsperiod, samma kultur, samma konflikt och samma personer. Bland de många saker som Outlaw King gör bättre är porträtteringen av karaktärerna inom deras kontext, i synnerhet hur huvudpersonerna lyckas vara sympatiska utan att filmmakarna försöker ge dem opassande moderna värderingar. I Braveheart porträtteras huvudpersonen William Wallace som en tillsynes vanlig medborgare som predikar om skotska folkets frihet, medan det lilla vi vet om den verkliga Wallace tyder på att han tillhörde markägande småadel och knappast hade något större intresse för den sortens frihet till pöbeln som en amerikansk publik skulle ha kännt igen på 90-talet. Filmens Wallace är kort sagt en modern amerikan med moderna amerikanska attityder om personlig frihet, dock iförd kilt och med skotsk brytning. Robert the Bruce är huvudpersonen i Outlaw King och därför presenteras konflikten främst ur hans synvinkel, men till skillnad från Wallace är han en mer tidsenlig och moraliskt gråttlutande person. Filmen porträtterar honom främst som både en god familjefar och en ansvarsfull husbonde för sina undersåtar, utan att han skulle en enda gång anakronistiskt ifrågasätta sin egen maktposition eller den tidsenliga feodala världsordningen. Filmmakarna lyckas göra honom sympatisk för tittarna trots att de tidvis alluderar till hur hänsynslös Robert kunde vara, främst i en scen då han mördar en rival till den skotska tronen. I en kyrka, framför altaret. Den detaljen leder till att inte alla i Skottland godkänner honom som kung och många ställer sig hellre på engelsmännens sida, för de har en legitim orsak att inte stöda honom.

En annan jämförelse mellan de två filmerna är hur Edvard den första porträtteras i Braveheart som en karikerad superskurk, medan Outlaw King visar honom som en mer mänsklig figur. I den senare filmen är hans porträttering betydligt mer nyanserad, för hans roll som skurk beror mest på sammanhanget precis som Roberts roll som hjälten. I historieskrivning tenderar skottarna helt förståeligt mest fokusera på den tidvis mycket brutala ockupationen av Skottland och hur Edvards hänsynslöshet gav honom öknamnet Scottorum Malleus, "Skottarnas hammare". Engelska historiker däremot vill fokusera på hur Edvard förnyade lagsystemet och bidrog till att föra parlamentet närmare dess moderna form, helt enkelt för att det känns mer relevant för engelsmän. Det här är jämförbart med hur Oliver Cromwell koms ihåg som parlamentarismens förkämpe i 1600-talets England, medan irländarna helst drar uppmärksamhet till att samma människa ville utrota katolicismen och var villig att utplåna hela det irländska folket om så krävdes. Poängen är att riktiga människor är komplexa och samma personer tenderar bära rollen av både hjälte och skurk beroende på sammanhanget och vem man frågar. Med det i åtanke lyckas Outlaw King porträttera den engelska kungen som en farlig fiende för huvudpersonerna, men samtidigt också som ganska resonabel och villig att ge en till chans om någon kan bevisa sin lojalitet. Dessutom verkar han i den här filmen inte ha någonting personligt emot Skottland eller rabiat hata dess folk, utan tvärtom är han en familjevän till klanen Bruce och är snarare mycket frustrerad över att konflikten inte ännu heller tagit slut.

Det mest märkvärdiga för mig med Outlaw King är dock rekvisitan och porträtteringen av tidsenligt vardagsliv. Jag har beklagat tidigare över hur forna tiders kläder i regel porträtteras med betydligt dystrare färger än de skulle ha haft på riktigt, vanligtvis i svart eller olika nyanser av brunt och grått. Under medeltiden och ända till 1800-talets mitt brukade folk i regel klä sig i så granna färger de bara hade råd med, främst för att visa att de hade råd med det. I den här filmen klär sig framförallt adeln i mycket granna färger då det är passande, fast inte riktigt så grällt som medeltida människor ville ha det och pöbelns kläder porträtteras överlag lika färglöst som vanligt i medeltidsfilmer. Det är dessutom mycket vanligt i historiska filmer att felaktigt dystert färgade kläder tenderar gå hand i hand med att alla karaktärer har smuts över sina ansikten, även kungar och andra personer som borde ha möjlighet att tvätta sig. Det finns en vanlig föreställning att människor förr var i regel mycket smutsiga och så det finns ett missförstånd att medeltida människor skulle ha undvikit att tvätta sig på grund av religiösa förbud. Det beror på att dåvarande katolska kyrkan inte godkände hur allmänna badhus var ett vanligt ställe för att träffa prostituerade, vilket troligtvis var en bidragande orsak till att medeltida människor badade betydligt oftare än folk under senare epoker. I Outlaw King är karaktärerna för ovanlighetens skull alternativt prydliga och smutsiga då det passar sammanhanget, exempelvis då Robert och hans gerilla rör sig flera månader i ödemarken utan tillgång till regelbundna klädesbyten. Det finns inga lortiga tunikor eller otvättade ansikten i den här filmens festscener eller viktiga tillfällen.

En sida ur Holkhambibeln från 1300-talets första hälft, med exempel på tidsenlig utrustning.

Jag är ingen expert på medeltida vapen och utrustning, bara en entusiast. Men vad jag förstått från personer mer insatta i medeltiden är militärutrustningen i filmen till mestadels tidsenlig. Det förekommer ohjälpligt lite kast på några årtionden och diverse utrustning skulle inte ha varit i bruk förrän hundra år senare. Dessutom används utrustningen inte nödvändigtvis på rätt vis även då den är annars tidsenlig. Men jämfört med en typisk medeltidsfilm märks det att filmen försöker så långt som möjligt presentera en enhetlighet i vapnen och rustningarna för att få de olika arméerna att se ut som om de existerar i samma tidsperiod. Som exempel på hurdan noggrannhet filmmakarna strävat efter syns det mer spjut än de flesta historiska filmer från de senaste årtionden visar totalt. Spjutet har sedan stenåldern varit det vanligaste och mest använda vapnet fram till moderna tider, men det är som vapen tyvärr inte lika mediesexigt som svärd och visas därför mer sällan på film. Visserligen tycks filmens ryttare ha glömt hem sina lansar, men fotsoldaternas spjut och övriga vapen har det satsats bra på.

Filmen får ytterligare realismpoäng genom att visa även mer ovanlig och obskyr utrustning från 1300-talet, exempelvis hur Robert och många andra karaktärer bär på "testikeldolkar". Det antas att dolkarna med sina vagt penisformade handtag betraktades under medeltiden som en humoristisk modegrej, för vanligtvis placerades den på bältet strategiskt framför skrövet på samma sätt som de mer extrema blygdkapslarna i renässanstida herrmode. Det har förekommit en hel del variation inom europeiskt herrmode under de senaste tusen åren, men i regel handlar det om att dra uppmärksamhet till snoppen på något vis.

Det finns mycket mer än detta att diskutera och skriva essä om, men jag avrundar här och föreslår att ni ser på filmen själva och läser om tidsperioden. Jag rekommenderar riktigt gärna den här filmen, både som underhållning och som inblick i det förgångna. Den är långt ifrån perfekt och den gör sin andel av misstag vad gäller historisk korrekthet, men för mig är huvudsaken att filmmakarna har velat satsa på det betydligt mer än vad många andra projekt gjort. Om ni vill veta mer i detalj om redskapen finns det redan en hel del analys om filmens historicitet att se på internet. Jag rekommenderar framförallt att kolla på videon av youtubarna Shadiversity och Metatron, som båda vet betydligt mer än mig om medeltiden och kan närmare kommentera filmens trovärdighet.

Rekvisita- och replikavapen

Jag tycker mycket om att pyssla och tillverka saker med mina händer, bl.a. miniatyrer och rekvisita för mina diverse filmprojekt. Fördelen med rekvisita som används på film eller på teaterscen är att det måste inte vara äkta eller ens se värst realistisk ut, för i sådana projekt är det viktigt att redskapet uppfyller sin visuella funktion och är trygg. Det samma gäller för rekvisita i cosplay och lajvande, där rekvisitans huvudfunktion är att se fin ut och representera något fantasifullt. Det är ju frågan om scenkonst och därför är det inte bara tillåtet utan rentav uppmuntrat att återskapa något som ser dyrbart ut av billiga material, för att göra hobbyn mer tillgänglig för dem som arbetar med nollbudget. Jag kommer troligtvis att försöka tillverka en hel del krigsutrustning av paff och skumplast bara tid och utrymme tillåter det, för jag har ett flertal idéer för något fantasyprojekt i framtiden.

Men det är lite annorlunda med replikavapen, alltså redskap som är menade att representera och återskapa känslan av riktiga vapen som är eller har varit i bruk förr. Jag skulle nog inte täckas ha ett leksakssvärd av plast på mig om jag var på ett medeltidsevenemang eller en vikingamarknad, oberoende hur väl det skulle vara målat eller annars maskerat för att se äkta ut. Hur historiskt korrekta vapnen är varierar enormt mellan tillverkare och hur hårt det satsas på realism varierar visserligen mellan evenemang, men enligt min erfarenhet finns det en del krav på satsad realism vad gäller forntidsevenemang. Jag tror inte att arrangörerna på varken Saltvikens vikingamarknad eller Visbys medeltidsvecka skulle godkänna att någon av uppträdarna klädde sig i rustningar som ur World of Warcraft, eller något annat uppenbart fantasifullt. Det samma gäller även mer relativt nertonade fantasyrustningar som dem i Skyrim, för det finns i allmänhet en låg tolerans för hornhjälmar och dylikt som inte är verklighetstroget. Jag har tidigare skrivit om den stora utmaningen med historisk korrekthet inom populärkultur och det gäller lika ofta på marknader och dylika evenemang. Utmaningen till trots verkar det finnas en osagd förväntan att det ska synas att man åtminstone försökt satsa lite mer än att köpa en färdig Halloweendräkt från en maskeradbutik.

Sedan jag arbetat på Rosala och Stundars har jag blivit alltmer intresserad av att delta på marknader i tidsenliga kläder, i synnerhet efter att jag fick hänga med marknadsfolket på Rosala vikingadagar sommaren 2017. Jag har fått stor glädje av att arbeta på min vikingamundering och jag har tidigare dokumenterat utvecklingen på dräkten i både blogg och videoformat. Jag vill gärna ha en lagom fin dräkt för att möjligtvis kunna själv uppträda på marknader som ordnas på olika håll i Finland, möjligtvis som sagoberättare för jag kan utantill ett flertal fornnordiska sagor. Stridsuppvisningar har jag inget större intresse att delta i eller att träna för, men jag skulle gärna ha något replikavapen för att komplettera dräkten. Under järnåldern förväntades det att frifödda människor skulle bära sina knivar synbart för att visa sin fria status, eller rentav svärd om de hade råd med det. Ett svärd är tyvärr bortom min budget, för de flesta bra svärden kan kosta hundratals eller ett partusen euro. Det gäller framförallt fint hantverk, fast det finns också fabriksgjort skräp som säljes på överpris. På grund av priset har jag hittills nöjt mig med att ha en kniv jag gjorde i slöjden på högstadiet, men jag har länge drömt om att skaffa något lite stöddigare än så.

Jag köpte mitt första replikavapen i maj, en rekonstruktion av frankiska enhandsyxor från folkvandringstiden. Yxan var bland de billigaste replikavapnen som finns till salu, vilket märktes redan på att stålet svärtats med målfärg. Men det gör inget, för jag har inga planer på att börja med medeltida fäktning eller andra varianter av historiska europeiska kampsporter. Yxan ska huvudsakligen vara ett prydnadsföremål och komplettera min vikingamundering, så det var viktigare att yxan skulle se fin ut. Det första jag gjorde var att slipa bort svärtan och sedan skrev jag in mitt namn som "Martin Jansson" i det äldre runalfabetet, omringad av en stiliserad bild på Fenrisulven. Runorna och vargen märkte jag in i träet med en brännpenna och gjorde ännu tydligare med akrylfärg, efter vilket hela skaftet oljades in i linolja.

Förutom arbetet på yxhuvudet och -skaftet tillverkade jag en liten bälteshållare i läder, med en dekorativ M-runa i vit tråd. Det finns egentligen inga bevis på att det i forna tider skulle ha använts hölster på yxor, men jag tänkte mig att det skulle vara praktiskt av säkerhetsskäl att tillverka ett hölster. Ifall jag skulle använda yxan på vikingacentret eller på en marknad kunde det vara skäligt att minska risken att ett barn eller en turist skulle skada sig på yxan om de tog i den utan lov. Hölstret tillverkades också i läder, med ett enkelt mönster i tråd och med en läderrem för att fästa hölstret på yxan.

Under mitt sista arbetspass på vikingacentret var jag tyvärr dum nog att testa yxan mot yxkastningsmåltavlan på Rosala, för yxan hade marknadsförts som duglig för träningskastning och jag ville se hur det går att slänga en enhandsyxa. Det är betydligt lättare att sikta med de stora tvåhandsyxorna av Gränsfors bruk och skaftet på min nya yxa brast efter en ordentlig snedträff på måltavlans stödpelare. Mest harmar det mig för allt arbete jag lagt på att dekorera skaftet, fast det borde vara lätt att ersätta det gamla skaftet och att dekorera det ännu bättre. Dessutom ser graveringen på det gamla skaftet fortfarande så bra ut att det kan vara ett prydnadsföremål i sig. En ytterligare lärdom av det här är att ifall jag i framtiden bygger en egen ställning yxkastning ska jag inte använda replikavapen, utan ha dessa enbart som prydnadsföremål.

Förutom att jag köpt ett nytt skaft har jag skaffat en billig spjutspets, för vilken jag ska köpa ett kvastskaft. Jag funderar också på att skaffa en till billig yxa för att kunna lägga båda två i kors på väggen. Alla vapnen ska vara enbart dekorativa och därför ska jag göra dem så snygga jag bara kan. För min första yxas nya skaft tänker jag kopiera det tidigare mönstret samt möjligtvis tillägga på andra sidan en bild på vargarna Hati och Sköll, som jagar månen respektive solen. För spjutet är jag dumdristiskt ambitiös att kanske gravera in en orm, som ringlar sig längs hela skaftet. För den andra yxan har jag inte bestämt något färdigt mönster ännu, men jag tror att jag vill göra skaftet mörkare med en rödaktig lasyr.

De här planerade vapenprojekten är möjliga att sluföra som jag bor nu, i en studentbostad utan egentlig verkstad och med en liten budget. Några svärd lönar det sig inte att skaffa så länge som mina inkomster är för låga för att spontant slänga bort pengar som motsvarar en stydenthyra i Åbo eller Vasa. Ett annat projekt som måste vänta tillsvidare är att bygga en egen skjöld, för det kräver en egen verkstad med ordentliga verktyg. Jag har som tur redan färdigt en sköldbuckla i stål, som jag fått i gåva från vikingacentret. Dessutom har jag en idé för hur skölden kunde kanske se ut: En röd bakgrund med stilisterade vargar i svart och guld. Eventuellt kunde skölden se ut som en större variant av den jag tillverkade i miniatyr för en av mina dockor.

Det mesta jag skrivit om den här gången är fortfarande i planeringsstadiet, eftersom jag min vana trogen fortsättningsvis haft fullt med program. Utöver en tung flyttprocess mellan Åbo och Vasa samt en sista slutspurt med studierna så kommer det snart att ske familjetillökning. Allt detta skapar ett uppenbart avbrott i rekvisitaprocessen, men jag hör av mig igen nästa gång då jag har funderingar att skriva om.