Funderingar kring filmen "Outlaw King"

Jag skrev tidigare ett inlägg om utmaningarna med historisk korrekthet inom underhållning, framförallt vad gäller porträttering av medeltiden. Som jag skrev då är den vanliga trenden tyvärr att skaparna totalt saknar intresse att ens försöka porträttera en plats och tidsperiod enligt det som historiker och arkeologer lyckats pussla ihop om hur det möjligtvis varit. Minimikravet för producenter borde vara att åtminstone ta en titt på en artikel på Wikipedia, men rekvisitan och kläderna i serier som Vikings visar på en brist på intresse för ens den lilla åtgärden. Hur svårt ska det vara att klä folk i tidsenligt granna färger? Tyvärr är en förklaring att porträtteringen av det förgångna i regel tar mer i beaktande den nulevande publikens förutfattade meningar och vad de förväntar sig att se.

En av de största syndarna för medeltidsentusiaster är filmen Braveheart från 1995, som är så historiskt inkorrekt att det gör ont. Det bör dock påpekas att filmen är underhållande och hör till mina personliga favoriter, samt ironiskt nog bidragit starkt till mitt eget intresse för historia. Kortfattat tar filmen enorma friheter med händelseförloppet kring den engelske kung Edvard den förstes ockupation av Skottland på 1290-talet, men utöver det är det mycket i porträtteringen av tidsenliga kläder, vapen, redskap och traditioner som gör filmen mer till fantasy än något historiskt. Utöver helt påhittad rekvisita som aldrig funnits på riktigt så porträtteras sekelskiftet 1300 med en salig blandning av anakronistiska grejer från antingen långt senare eller mycket tidigare än då filmen utspelar sig. Exempelvis porträtteras skottarna som kulturellt närmare romartida kaledonier med sina rockarfrisyrer, sunkiga stenhyddor och blå krigsmålning, men så bär de dessutom kiltar som i dess mer kända form är ett soldatplagg från 1600-talet. 

Men nu ska jag inte skriva mer om hur Braveheart misslyckas på den historiska fronten, utan istället om en film som är bland de mest historiskt korrekta jag någonsin sett. Filmen Outlaw King (som finns på Netflix) är nästan som en fortsättning till Braveheart för den handlar om samma konflikt i det tidiga 1300-talets Skottland och äger rum kort efter den tidigare filmens händelser, närmare sagt år 1305 och framåt. Filmen handlar om hur det skotska frihetskriget är tillsynes över och att den skotska adeln tror att de ska snart återfå sin självständighet, men den engelska kungens inflytande är fortsättningsvis för stort i mångas mening. Handlingen kretsar kring Skottlands nationalhjälte Robert the Bruce, börjandes med hur han först krönts till omtvistad konung och sedan besegrats i strid av engelsmännen som förklarar honom fredslös. Det mesta kretsar kring gerillakriget han inleder mot de ockuperande engelska trupperna och för att göra sin kungastatus legitim, vilket utgör en förhållandevis kort episod i frihetskriget som officiellt tog slut först dryga tjugo år senare. Jag tänker inte beskriva handlingen mycket närmare än så, eller ge mer ingående kritik än att konstatera att jag tyckte själv mycket om den som historisk krigsfilm. Jag vill nämligen helst skriva om hur väl filmen lyckas visa tillvaron i medeltidens England och Skottland och hur den lyckas undvika många vanliga fallgropar gällande rekvisita och attityder, vilket jag diskuterade i mitt tidigare blogginlägg. 

På många vis kan Braveheart och Outlaw King ses som varandras motsatser, för de har mycket olika sätt att porträttera samma tidsperiod, samma kultur, samma konflikt och samma personer. Bland de många saker som Outlaw King gör bättre är porträtteringen av karaktärerna inom deras kontext, i synnerhet hur huvudpersonerna lyckas vara sympatiska utan att filmmakarna försöker ge dem opassande moderna värderingar. I Braveheart porträtteras huvudpersonen William Wallace som en tillsynes vanlig medborgare som predikar om skotska folkets frihet, medan det lilla vi vet om den verkliga Wallace tyder på att han tillhörde markägande småadel och knappast hade något större intresse för den sortens frihet till pöbeln som en amerikansk publik skulle ha kännt igen på 90-talet. Filmens Wallace är kort sagt en modern amerikan med moderna amerikanska attityder om personlig frihet, dock iförd kilt och med skotsk brytning. Robert the Bruce är huvudpersonen i Outlaw King och därför presenteras konflikten främst ur hans synvinkel, men till skillnad från Wallace är han en mer tidsenlig och moraliskt gråttlutande person. Filmen porträtterar honom främst som både en god familjefar och en ansvarsfull husbonde för sina undersåtar, utan att han skulle en enda gång anakronistiskt ifrågasätta sin egen maktposition eller den tidsenliga feodala världsordningen. Filmmakarna lyckas göra honom sympatisk för tittarna trots att de tidvis alluderar till hur hänsynslös Robert kunde vara, främst i en scen då han mördar en rival till den skotska tronen. I en kyrka, framför altaret. Den detaljen leder till att inte alla i Skottland godkänner honom som kung och många ställer sig hellre på engelsmännens sida, för de har en legitim orsak att inte stöda honom.

En annan jämförelse mellan de två filmerna är hur Edvard den första porträtteras i Braveheart som en karikerad superskurk, medan Outlaw King visar honom som en mer mänsklig figur. I den senare filmen är hans porträttering betydligt mer nyanserad, för hans roll som skurk beror mest på sammanhanget precis som Roberts roll som hjälten. I historieskrivning tenderar skottarna helt förståeligt mest fokusera på den tidvis mycket brutala ockupationen av Skottland och hur Edvards hänsynslöshet gav honom öknamnet Scottorum Malleus, "Skottarnas hammare". Engelska historiker däremot vill fokusera på hur Edvard förnyade lagsystemet och bidrog till att föra parlamentet närmare dess moderna form, helt enkelt för att det känns mer relevant för engelsmän. Det här är jämförbart med hur Oliver Cromwell koms ihåg som parlamentarismens förkämpe i 1600-talets England, medan irländarna helst drar uppmärksamhet till att samma människa ville utrota katolicismen och var villig att utplåna hela det irländska folket om så krävdes. Poängen är att riktiga människor är komplexa och samma personer tenderar bära rollen av både hjälte och skurk beroende på sammanhanget och vem man frågar. Med det i åtanke lyckas Outlaw King porträttera den engelska kungen som en farlig fiende för huvudpersonerna, men samtidigt också som ganska resonabel och villig att ge en till chans om någon kan bevisa sin lojalitet. Dessutom verkar han i den här filmen inte ha någonting personligt emot Skottland eller rabiat hata dess folk, utan tvärtom är han en familjevän till klanen Bruce och är snarare mycket frustrerad över att konflikten inte ännu heller tagit slut.

Det mest märkvärdiga för mig med Outlaw King är dock rekvisitan och porträtteringen av tidsenligt vardagsliv. Jag har beklagat tidigare över hur forna tiders kläder i regel porträtteras med betydligt dystrare färger än de skulle ha haft på riktigt, vanligtvis i svart eller olika nyanser av brunt och grått. Under medeltiden och ända till 1800-talets mitt brukade folk i regel klä sig i så granna färger de bara hade råd med, främst för att visa att de hade råd med det. I den här filmen klär sig framförallt adeln i mycket granna färger då det är passande, fast inte riktigt så grällt som medeltida människor ville ha det och pöbelns kläder porträtteras överlag lika färglöst som vanligt i medeltidsfilmer. Det är dessutom mycket vanligt i historiska filmer att felaktigt dystert färgade kläder tenderar gå hand i hand med att alla karaktärer har smuts över sina ansikten, även kungar och andra personer som borde ha möjlighet att tvätta sig. Det finns en vanlig föreställning att människor förr var i regel mycket smutsiga och så det finns ett missförstånd att medeltida människor skulle ha undvikit att tvätta sig på grund av religiösa förbud. Det beror på att dåvarande katolska kyrkan inte godkände hur allmänna badhus var ett vanligt ställe för att träffa prostituerade, vilket troligtvis var en bidragande orsak till att medeltida människor badade betydligt oftare än folk under senare epoker. I Outlaw King är karaktärerna för ovanlighetens skull alternativt prydliga och smutsiga då det passar sammanhanget, exempelvis då Robert och hans gerilla rör sig flera månader i ödemarken utan tillgång till regelbundna klädesbyten. Det finns inga lortiga tunikor eller otvättade ansikten i den här filmens festscener eller viktiga tillfällen.

En sida ur Holkhambibeln från 1300-talets första hälft, med exempel på tidsenlig utrustning.

Jag är ingen expert på medeltida vapen och utrustning, bara en entusiast. Men vad jag förstått från personer mer insatta i medeltiden är militärutrustningen i filmen till mestadels tidsenlig. Det förekommer ohjälpligt lite kast på några årtionden och diverse utrustning skulle inte ha varit i bruk förrän hundra år senare. Dessutom används utrustningen inte nödvändigtvis på rätt vis även då den är annars tidsenlig. Men jämfört med en typisk medeltidsfilm märks det att filmen försöker så långt som möjligt presentera en enhetlighet i vapnen och rustningarna för att få de olika arméerna att se ut som om de existerar i samma tidsperiod. Som exempel på hurdan noggrannhet filmmakarna strävat efter syns det mer spjut än de flesta historiska filmer från de senaste årtionden visar totalt. Spjutet har sedan stenåldern varit det vanligaste och mest använda vapnet fram till moderna tider, men det är som vapen tyvärr inte lika mediesexigt som svärd och visas därför mer sällan på film. Visserligen tycks filmens ryttare ha glömt hem sina lansar, men fotsoldaternas spjut och övriga vapen har det satsats bra på.

Filmen får ytterligare realismpoäng genom att visa även mer ovanlig och obskyr utrustning från 1300-talet, exempelvis hur Robert och många andra karaktärer bär på "testikeldolkar". Det antas att dolkarna med sina vagt penisformade handtag betraktades under medeltiden som en humoristisk modegrej, för vanligtvis placerades den på bältet strategiskt framför skrövet på samma sätt som de mer extrema blygdkapslarna i renässanstida herrmode. Det har förekommit en hel del variation inom europeiskt herrmode under de senaste tusen åren, men i regel handlar det om att dra uppmärksamhet till snoppen på något vis.

Det finns mycket mer än detta att diskutera och skriva essä om, men jag avrundar här och föreslår att ni ser på filmen själva och läser om tidsperioden. Jag rekommenderar riktigt gärna den här filmen, både som underhållning och som inblick i det förgångna. Den är långt ifrån perfekt och den gör sin andel av misstag vad gäller historisk korrekthet, men för mig är huvudsaken att filmmakarna har velat satsa på det betydligt mer än vad många andra projekt gjort. Om ni vill veta mer i detalj om redskapen finns det redan en hel del analys om filmens historicitet att se på internet. Jag rekommenderar framförallt att kolla på videon av youtubarna Shadiversity och Metatron, som båda vet betydligt mer än mig om medeltiden och kan närmare kommentera filmens trovärdighet.

Annihilation och The Colour Out Of Space

Nyligen hade filmen Annihilation premiär på Netflix. Det är en mycket atmosfärisk science-fiktionfilm med en existentiellt obehaglig och tryckande stämning, som gör den mycket lik den sortens kosmisk skräck som skrevs av H.P. Lovecraft på 1920-talet. Filmen handlar om ett forskarteam som ska ta sig in i ett kusligt vildmarksområde, som regeringen spärrat av efter att en meteorit kraschade där. Meteoriten har orsakat ett fenomen som ser ut som en enorm glimmande såpbubbla som täcker omgivningen och växer konstant, vilket regeringen ser som ett potentiellt hot eftersom ingen vet vad som finns innanför bubblan. Det har skickats in drönare och tidigare teams att utforska området, men hittills har ingen återvänt från uppdraget och all radiokontakt med omvärlden bryts innanför bubblan.

Handlingen följer med det nyaste teamet att bege sig innanför bubblan. Det etableras direkt att det är nästan omöjligt att inte gå vilse i området, eftersom kompasser funkar inte och naturen har blivit så vildvuxen att alla landmärken har blivit uppslukade. Dessutom är det någonting med tillvaron som förvränger forskarnas sinnen och tidvis tar bort deras korttidsminne, vilket gör det svårt för dem att veta hur länge de varit där. De är medvetna om att meteoriten träffade en fyr, som utgör mittpunkten av bubblan och därför söker sig teamet mot kusten och hoppas den vägen komma åt lösningen till mysteriet. Naturen har som sagt blivit mycket vildvuxen och meteoriten har på något vis börjat förvränga växt- och djurlivet, vilket jämförs av huvudpersonerna uttryckligen med cancertumörer som löper amok på en organism. Desto närmare de kommer till mittpunkten desto mer förvrängs miljön och djuren de möter, vilket visar sig ha drabbats tidigare team.

Filmen satsar mycket på atmosfären som är genomgående obekväm och blir alltmer tryckande samt otäck för varje steg som forskarna närmar sig mittpunkten av bubblan. Även scenerna utanför bubblan ger intrycket av att återskapa hur en gravt deprimerad människa möjligtvis upplever världen, eftersom en av huvudpersonerna har blivit domnad och självdestruktiv efter att hennes man försvann i bubblan med ett tidigare team. Det visar sig dessutom att alla i teamet har något emotionellt baggage från tidigare och cinematografin reflekterar det genom att den vanliga tillvaron presenteras i gråa och trista färger med svaga färger. I total kontrast till det presenteras den förvuxna vildmarken inanför såpbubblan i mycket granna färger. I många andra berättelser om upptäcktsfärder skulle den skarpa kontrasten kunna användas till att framföra det magiska i en ny miljö, men det är verkligen inte vad Annihilation gör. Vildmarken i filmen är visserligen otroligt vacker, men på samma sätt som farliga kemikalier eller giftormar kan vara färggranna eller hur en hungrig tiger kan vara ståtlig. Den förvrängda naturen framstår som otäck och vidrig, vilket förverkligas till att börja med genom subtila kamerarörelser och att solljuset förvrängs av såpbubblans prismatiska textur. Allting ser onaturligt ut från första början, långt innan vi har sett exakt hur bisarrt allting innanför bubblan kan bli.

Förutom att stämningen i Annihilation är mycket Lovecraftisk gäller det samma även handlingen, eftersom grundpremissen är mycket lik Lovecrafts novell The Colour Out Of Space från 1927. Det är lätt att glömma bort att Lovecraft skrev inte bara om bortglömda gudar och ockulta komplotter, utan han var även en pionjär inom science-fiction. Hans berättelse At the Mountains of Madness har inspirerat dussintals andra författare och har gett upphov till hundratals filmer som apar efter handlingen, främst bland dessa The Thing och hela Alien-franchisen. Likt hans tillsynes mer övernaturliga berättelser berör hans sci-fi människans obetydlighet i ett stort och obrytt kosmos, där varje vetenskapligt framsteg påminner oss om hur lite vi egentligen förstår vår verklighet. Vanligtvis är hans protagonister akademiker, vetenskapsmän och andra lärda personer, men The Colour Out Of Space är så vis ovanlig att det mesta bevittnas av vanliga jordbrukare. Det bidrar till en större existentiell skräck, eftersom en samling outbildade bönder har det ännu svårare att förstå vad som försiggår och är därför ännu mer hjälplösa än en mer typisk Lovecraftisk protagonist.

Likt Annihilation börjar handlingen med en meteorit som kraschar på jorden och ställer till det för alla. Det sker dock inte lika snabbt och inte lika uppenbart i Lovecrafts berättelse. Först granskas meteoriten av vetenskapsmän, som till sin häpnad märker att stenen krymper snabbt. Inuti finns ett ämne som också krymper och försvinner snabbare än de hinner analysera det. Ämnet är så abstrakt och svårt för vetenskapsmännen att beskriva att det närmaste de kan titulera det är en "färg", för det är det enda de kan bekräfta med sina instrument. Meteoriten smälter bort och allt bevismaterial om att meteoriten ens fanns har gått upp i rök, vilket är tillsynes slutet på hela mysteriet. Sedan börjar konstigheterna på bondgården nära kratern.

Till att börja med verkar allting normalt och bondgården mår bra, med en ovanligt bra skörd under våren efter meteoritfallet. Grönsakerna och frukterna är ovaligt stora och gärggranna, men det visar sig att allting smakar som aska och skörden är värdelös. Likt Bonden Paavo är familjen på gården vana med svåra tider och missväxt, varpå de envist stannar kvar på gården trots att de borde ha stuckit direkt. Under de följande månaderna börjar allting kring gården dö och växtligheten blir grå som aska, medan stora, färggranna och självlysande svampar börjar växa kring husknutarna. Både boskapen och de lokala vilddjuren börjar förvrängas till alltmer missbildade varelser, vilket händer även till bondfamiljen som till att börja med blir både sinnes- och orkeslösa. Träden skakar på egen hand utan blåst och om nätterna kan det ses ett kusligt ljus i brunnen, som är familjens enda vattenkälla. Samtidigt som allt levande runt gården blir grått och dör bort blir färgen grannare och drar styrka av bondfamiljens misär.

Stämningen i Lovecrafts novell är lika otäck och hypnotisk som det vi får se av upptäcktsfärden i Annihilation, för vi kan inte låta bli att bli indragna i bondfamiljens tröstlösa situation när färgen sakta suger livet ur dem. Det har påpekats när Lovecraft beskriver färgens effekter på omgivningen är det frågan om radioaktiv strålning, vilket på 20-talet var fortfarande något mycket nytt. Det är ett prima exempel på hur Lovecraft försökte hålla sig uppdaterad om vetenskapliga framsteg och anpassade sina berättelser enligt det. Dessutom visar det hur inflytelserik författare han var, för premissen om radioaktivitet som muterar djur skulle bli mycket vanligare inom sci-fi först 20 år senare. Största skillnaden mellan meteoriterna i Annihilation och The Colour Out Of Space är att i Lovecrafts berättelse orsakar meteoriten tillfälligt stark tillväxt som sedan ersätts med att allting dör långsamt och smärtsamt, medan den i Annihilation får allt liv att löpa amok. Naturen innanför såpbubblan muteras konstant och bortom all kontroll, jämförbart med en cancer som får cellerna att gå på högvarv och förstöra kroppen. Resultaten i båda berättelserna är jämförbara, men detaljerna i hur båda meteoriterna förstör sin omgivning är distinkt olika. 

Annihilation känns som en modern uppföljare till Lovecrafts novell, med mycket liknande omständigheter och en lika existentiellt hopplös stämning. Man kunde tro att ett professionellt och högtutbildat forskarteam skulle vara bättre förberett på att handskas med ett utomjordiskt hot, men det som sker i Annihilation är lika onaturligt och sinnesförvirrande att akademiker blir lika hjälplösa som bondefamiljen. Jag rekommenderar starkt filmen för fans av science-fiction och till fans av Lovecraftiska berättelser, för filmen lyckas verkligt bra fånga stämningen inom kosmisk skräck. Med samma gång vill jag även rekommendera den tyskgjorda filmversionen av The Colour Out Of Space från 2008, som är bland de bättre Lovecraft-filmatiseringarna.