Kortfilm om Troll

Den här kortfilmen är mitt längsta försök på animation hittills, med en kombination av stop-motion och andra digitala tricks för att skapa illusionen av fler dockor än jag har på riktigt. Videon är en kort sammanfattning över hur mångsidig folktro det finns om trollen.

Finns också på engelska:

Och på finska:

Jag har arbetat på kortfilmen i nästan ett helt år. Jämfört med mina tidigare videoprojekt tog det riktigt länge p.g.a. en kombination av att jag hade arbete hösten och vintern samt att jag dessutom är förälder till ett aktivt småbarn. Allt blev sedan ännu mer hektiskt via vårens koronastress, men det här projektet har varit en välkommen distraktion som hjälpt mig att orka. Av dessa orsaker har jag kunnat animera och editera videoklippen i enbart små etapper, i bästa fall ett par timmar i taget och vanligtvis då när min dotter sover.

 

 

Det här projektet kunde förverkligas främst för att Hit Film är ett så mångsidigt program. Filmprojekten med Guerilla Pictures har som sagt tyvärr stampat på stället de senaste åren, men jag har haft chansen att öva på programets diverse funktioner tack vare andra små projekt jag kunnat ta del av. Framförallt har Linkaras årliga tävling erbjudit en möjlighet att experimentera på stop-motion, samt funktionen "puppet" på Hit Film. Den funktionen erbjuder en chans att manipulera stillbilder på ett sätt som vid behov kan ersätta stop-motion, om det är för tidskrävande eller inte en möjlighet just då. För att resultatet ska bli tillräckligt bra måste jag skära bilden i flera lager för att kunna manipulera de olika kroppsdelarna, nästan som en virtuell pappersdocka. Att manipulera stillbilder på det sättet tar ohjälpligt mycket tid, men det är i många fall mindre tid än som skulle gå åt till att fotografera en docka hundratals gånger för att animera små rörelser.

 

 

Här ovan ser ni två exempel på dockor som kunde animeras med funktionen "puppet". Skillnaden är att trolldockan kan animeras genom stop-motion tack vare rörliga delar, men spökpiraterna är en styv klump som inte egentligen kan manipuleras nämnvärt. Sjörövardockan är ett bra exempel på hur stillbilder kan fås rörliga genom att digitalt klippas till flera olika lager som individuelt manipuleras. Med trollfilmen kunde jag spara enormt mycket tid då jag skapade den här grundanimationen på trollet, vilket sedan gjorde det lättare att skapa illusionen av att avända fler dockor än jag har bygt. Det gjorde jag genom att klippa och klistra stillbilder av andra dockor, som sedan korsades ihop med det här trollet för att skapa många nya individer.

 

Den här tekniken sparade mig en hel del tid och arbete jämfört med att tillverka nya dockor för varje varelse som behövdes, men det här tog också många, många timmar av mitt liv. Lite mindre än om jag satsat 100% på stop-motion, fast i så fall skulle jag bli färdig först då min dotter börjar skolan.

Bakgrunderna i filmen är mina egna fotografier, som jag manipulerat genom Hit Film för att skapa en känsla av rörelse. Exempelvis hur jag kan lägga in flimrande effekter som påminner om vatten, eller så kan jag använda programmets inbygda rökeffekter. 

Många filmmakare använder sig av stock-footage från diverse webbsidor, men jag har haft i flera år som vana att aldrig gå hemifrån utan en kamera. Därför har jag nu tusentals bilder att välja mellan, samt flera hundra timmar av lösryckt videomaterial som kan vara till nytta. Behöver jag en skock får som springer undan en frostjätte? Tur att jag tog med kameran för att filma fåren som betade vid Vassorfjärden. Jag gör min egen stock-footage så långt som det bara går.

Så här i efterhand kan jag konstatera att det här var ett monstruöst stort projekt för mig att ta an ensam. Jag hoppas att jag har vett att ta en paus tillsvidare från den här storlekens videon. Men det har varit mycket roligt att pyssla på effekterna och finjustera på videons innehåll i alla dessa månader. Jag förstår varför filmmakare som Peter Jackson ogärna avslutar filminspelningar och fortsätter gärna in i det sista att finslipa på vad de gör. Men vid något skede måste man tvinga sig själv att säga "stopp" och kallt avsluta ett projekt.

Vad till näst? Jag ser framemot att dra nytta av de erfarenheter jag fått då jag tar itu med nya monsterfilmer, eventuellt om jag och Johan får en chans att göra fler Lovecraftiska kortfilmer. Som det råkar sig har Linkara igen en tävling på gång och jag deltar gärna en femte gång.  

Annihilation och The Colour Out Of Space

Nyligen hade filmen Annihilation premiär på Netflix. Det är en mycket atmosfärisk science-fiktionfilm med en existentiellt obehaglig och tryckande stämning, som gör den mycket lik den sortens kosmisk skräck som skrevs av H.P. Lovecraft på 1920-talet. Filmen handlar om ett forskarteam som ska ta sig in i ett kusligt vildmarksområde, som regeringen spärrat av efter att en meteorit kraschade där. Meteoriten har orsakat ett fenomen som ser ut som en enorm glimmande såpbubbla som täcker omgivningen och växer konstant, vilket regeringen ser som ett potentiellt hot eftersom ingen vet vad som finns innanför bubblan. Det har skickats in drönare och tidigare teams att utforska området, men hittills har ingen återvänt från uppdraget och all radiokontakt med omvärlden bryts innanför bubblan.

Handlingen följer med det nyaste teamet att bege sig innanför bubblan. Det etableras direkt att det är nästan omöjligt att inte gå vilse i området, eftersom kompasser funkar inte och naturen har blivit så vildvuxen att alla landmärken har blivit uppslukade. Dessutom är det någonting med tillvaron som förvränger forskarnas sinnen och tidvis tar bort deras korttidsminne, vilket gör det svårt för dem att veta hur länge de varit där. De är medvetna om att meteoriten träffade en fyr, som utgör mittpunkten av bubblan och därför söker sig teamet mot kusten och hoppas den vägen komma åt lösningen till mysteriet. Naturen har som sagt blivit mycket vildvuxen och meteoriten har på något vis börjat förvränga växt- och djurlivet, vilket jämförs av huvudpersonerna uttryckligen med cancertumörer som löper amok på en organism. Desto närmare de kommer till mittpunkten desto mer förvrängs miljön och djuren de möter, vilket visar sig ha drabbats tidigare team.

Filmen satsar mycket på atmosfären som är genomgående obekväm och blir alltmer tryckande samt otäck för varje steg som forskarna närmar sig mittpunkten av bubblan. Även scenerna utanför bubblan ger intrycket av att återskapa hur en gravt deprimerad människa möjligtvis upplever världen, eftersom en av huvudpersonerna har blivit domnad och självdestruktiv efter att hennes man försvann i bubblan med ett tidigare team. Det visar sig dessutom att alla i teamet har något emotionellt baggage från tidigare och cinematografin reflekterar det genom att den vanliga tillvaron presenteras i gråa och trista färger med svaga färger. I total kontrast till det presenteras den förvuxna vildmarken inanför såpbubblan i mycket granna färger. I många andra berättelser om upptäcktsfärder skulle den skarpa kontrasten kunna användas till att framföra det magiska i en ny miljö, men det är verkligen inte vad Annihilation gör. Vildmarken i filmen är visserligen otroligt vacker, men på samma sätt som farliga kemikalier eller giftormar kan vara färggranna eller hur en hungrig tiger kan vara ståtlig. Den förvrängda naturen framstår som otäck och vidrig, vilket förverkligas till att börja med genom subtila kamerarörelser och att solljuset förvrängs av såpbubblans prismatiska textur. Allting ser onaturligt ut från första början, långt innan vi har sett exakt hur bisarrt allting innanför bubblan kan bli.

Förutom att stämningen i Annihilation är mycket Lovecraftisk gäller det samma även handlingen, eftersom grundpremissen är mycket lik Lovecrafts novell The Colour Out Of Space från 1927. Det är lätt att glömma bort att Lovecraft skrev inte bara om bortglömda gudar och ockulta komplotter, utan han var även en pionjär inom science-fiction. Hans berättelse At the Mountains of Madness har inspirerat dussintals andra författare och har gett upphov till hundratals filmer som apar efter handlingen, främst bland dessa The Thing och hela Alien-franchisen. Likt hans tillsynes mer övernaturliga berättelser berör hans sci-fi människans obetydlighet i ett stort och obrytt kosmos, där varje vetenskapligt framsteg påminner oss om hur lite vi egentligen förstår vår verklighet. Vanligtvis är hans protagonister akademiker, vetenskapsmän och andra lärda personer, men The Colour Out Of Space är så vis ovanlig att det mesta bevittnas av vanliga jordbrukare. Det bidrar till en större existentiell skräck, eftersom en samling outbildade bönder har det ännu svårare att förstå vad som försiggår och är därför ännu mer hjälplösa än en mer typisk Lovecraftisk protagonist.

Likt Annihilation börjar handlingen med en meteorit som kraschar på jorden och ställer till det för alla. Det sker dock inte lika snabbt och inte lika uppenbart i Lovecrafts berättelse. Först granskas meteoriten av vetenskapsmän, som till sin häpnad märker att stenen krymper snabbt. Inuti finns ett ämne som också krymper och försvinner snabbare än de hinner analysera det. Ämnet är så abstrakt och svårt för vetenskapsmännen att beskriva att det närmaste de kan titulera det är en "färg", för det är det enda de kan bekräfta med sina instrument. Meteoriten smälter bort och allt bevismaterial om att meteoriten ens fanns har gått upp i rök, vilket är tillsynes slutet på hela mysteriet. Sedan börjar konstigheterna på bondgården nära kratern.

Till att börja med verkar allting normalt och bondgården mår bra, med en ovanligt bra skörd under våren efter meteoritfallet. Grönsakerna och frukterna är ovaligt stora och gärggranna, men det visar sig att allting smakar som aska och skörden är värdelös. Likt Bonden Paavo är familjen på gården vana med svåra tider och missväxt, varpå de envist stannar kvar på gården trots att de borde ha stuckit direkt. Under de följande månaderna börjar allting kring gården dö och växtligheten blir grå som aska, medan stora, färggranna och självlysande svampar börjar växa kring husknutarna. Både boskapen och de lokala vilddjuren börjar förvrängas till alltmer missbildade varelser, vilket händer även till bondfamiljen som till att börja med blir både sinnes- och orkeslösa. Träden skakar på egen hand utan blåst och om nätterna kan det ses ett kusligt ljus i brunnen, som är familjens enda vattenkälla. Samtidigt som allt levande runt gården blir grått och dör bort blir färgen grannare och drar styrka av bondfamiljens misär.

Stämningen i Lovecrafts novell är lika otäck och hypnotisk som det vi får se av upptäcktsfärden i Annihilation, för vi kan inte låta bli att bli indragna i bondfamiljens tröstlösa situation när färgen sakta suger livet ur dem. Det har påpekats när Lovecraft beskriver färgens effekter på omgivningen är det frågan om radioaktiv strålning, vilket på 20-talet var fortfarande något mycket nytt. Det är ett prima exempel på hur Lovecraft försökte hålla sig uppdaterad om vetenskapliga framsteg och anpassade sina berättelser enligt det. Dessutom visar det hur inflytelserik författare han var, för premissen om radioaktivitet som muterar djur skulle bli mycket vanligare inom sci-fi först 20 år senare. Största skillnaden mellan meteoriterna i Annihilation och The Colour Out Of Space är att i Lovecrafts berättelse orsakar meteoriten tillfälligt stark tillväxt som sedan ersätts med att allting dör långsamt och smärtsamt, medan den i Annihilation får allt liv att löpa amok. Naturen innanför såpbubblan muteras konstant och bortom all kontroll, jämförbart med en cancer som får cellerna att gå på högvarv och förstöra kroppen. Resultaten i båda berättelserna är jämförbara, men detaljerna i hur båda meteoriterna förstör sin omgivning är distinkt olika. 

Annihilation känns som en modern uppföljare till Lovecrafts novell, med mycket liknande omständigheter och en lika existentiellt hopplös stämning. Man kunde tro att ett professionellt och högtutbildat forskarteam skulle vara bättre förberett på att handskas med ett utomjordiskt hot, men det som sker i Annihilation är lika onaturligt och sinnesförvirrande att akademiker blir lika hjälplösa som bondefamiljen. Jag rekommenderar starkt filmen för fans av science-fiction och till fans av Lovecraftiska berättelser, för filmen lyckas verkligt bra fånga stämningen inom kosmisk skräck. Med samma gång vill jag även rekommendera den tyskgjorda filmversionen av The Colour Out Of Space från 2008, som är bland de bättre Lovecraft-filmatiseringarna.

Backmans bordrollspel: Spökjägare i träsket

Det första kapitlet med spökjägarna var ursprungligen menat att vara en engångsgrej, men jag och spelarna hade så roligt att vi beslöt att göra ett till kapitel om övernaturligt detektivarbete. Jag har ganska länge velat utforska legenden om Jersey Devil, för till skillnad från de flesta nordamerikanska kryptider likt bigfoot framstår den fortfarande uttryckligen som ett övernaturligt väsen. Demonen har i moderna tider ofta försökts beskrivas som "bara" ett flygande monster, men de flesta berättelser framhäver fortsättningsvis de äldsta legendernas koppling till gammal folktro om djävulen. Därför ansåg jag att det här var ett utmärkt monster för spökjägarna att bekämpa.

Den vanligaste varianten av legenden är att demonen uppdagades på sena 1700-talet i delstaten New Jersey, då en kvinna födde sitt trettonde barn. Hon berättas ha varit kontinuerligt gravid i flera år och att hon nu vid trettonde förlossningen antingen tillägnat barnet till djävulen eftersom hon var häxa, eller så var hon helt enkelt så frustrerad efter tolv graviditeter att hon svor "Må djävulen ta den!" eller något i den stilen. Hur som helst, hon födde då ett missbildat barn med djävulska anletsdrag och bockfötter samt vingar. Det lilla kräket sprang iväg ut i skogen och livnärde sig sedan på boskap och kringresande tills den blev ett stort monster. Sedan dess har Jerseydemonen bott i de stora moskogarna och myrmarkerna i Pine Barrens och periodvis syns den tillräckligt ofta för att orsaka masspanik.

Jag valde att kombinera de olika berättelserna om monstrets ursprung till ett enhätligt narrativ, där en satanisk komplott var orsaken till allting. Likt legenden var det frågan om ett trettonde barn, men föräldrarna var medlemmar i en djävulsdyrkande kult och meningen var att barnet skulle omedelbart efter sin födelse fungera som kropp till en demon frammanad från helvetet. Denna demon skulle sedan ta del av en ritual som skulle öppna portarna till underjorden och släppa helvetes härdar lös på jorden. Men någonting gick snett med ritualen och demonens ande kom bara halvvägs in i spädbarnets kropp, vilket ledde till ett oheligt monster av kött och blod men utan ett rationellt sinne. Kultisterna hade misslyckats och enbart lyckats frammana ett instinktdrivet vilddjur, som skulle härja i Pine Barrens i över 200 år. 

Spelarna kom in i handlingen då de höll på att köra hem efter ett annat uppdrag, längs motorvägen New Jersey Turnpike och igenom Pine Barrens. På vägen råkade de möta demonen som flög över deras bil och de beslöt att följa efter den, främst i forskningssyfte. När de följde efter väsendets paranormala spår djupt in i myrmarken mötte de en ny spelarkaraktär (spelad av Johan), en privatdetektiv som sökte efter ett försvunnet barn. Den mycket omaka gruppen möttes av en händelse och spökjägarna insåg snabbt att detektiven sökte efter Jerseydemonen, som nyligen börjat fånga barn från både ortsbor och turister. 

Gruppen åkte ut till de stora träskmarkerna i en hyrd båt och följde monstrets spår tills de mötte ett spökligt litet barn. Barnet berättade för spelarna att Jerseydemonen var enbart ett viljelöst djur och det varnade dem om människor som kontrollerade monstret och planerade något ondskefullt. Spelarna fick även veta att det försvunnit barn i mycket långa tider och att det börjat ske mycket oftare på sista tiden, för väsendet kunde känna andra barns närvaro i hemmet där det själv hade fötts. Utifrån barnets kryptiska ord kunde spelarna inse att de talade med själen till det spädbarn vars kropp länge sedan blivit hem till demonen. Väsendet var varken levande eller dött och hade irrat kring träskmarkerna i 200 år, utan att kunna gå vidare till efterlivet så länge dess kropp tekniskt sett levde. Barnet bad spelarna att ge den gravens frid och att stoppa både demonen och djävulsdyrkarna som styrde den, varpå den försvann i dimman. och när natten närmade sig sökte spelarna skydd i parkväktarnas hus.

Jag introducerade djävulsdyrkande kultister till handlingen dels för att ge spelarna ett mänskligt hot att tampas med, eftersom deras vanliga metoder mot övernaturliga väsen inte fungerade på kött och blod. En annan orsak var att jag länge uppfattat att djävulsdyrkande kulter och liknande inte utnyttjats till sitt fulla potential i skräckfilmer, i synnerhet som 80- och 90-talens sataniska panik i USA gjort dem till något för löjligt att ta på allvar. Det värsta är att de ofta blir att se ut som för gnällande och inkompetenta, medan deras största motivation tycks vara en tonårsangstig attityd. Sataniska kulter har utnyttjats lite bättre inom litteratur, men min främsta inspirationskälla till rollspelkapitlet var de otaliga kulterna som förekommer i H.P. Lovecrafts noveller. Lovecrafts kulter tenderar porträtteras som mycket mer välorganiserade och kompetenta än djävulsdyrkare på film, på ett vis som påminner mer om hur Illuminati porträtteras. Kort sagt, jag ville ha genuint farliga kultister som kunde gömma sig överallt. Det lärde sig spelarna den hårda vägen när de sökte hjälp hos parkväktarna och den ena vakten försökte mörda dem alla med hagelgevär.

Konfrontationen med kultisten ledde till att den andra parkväktaren dog och att radion skjutits sönder, så spelarna var tvungna att ensamma stoppa kulten. De tog kultistens halsband och använde den till att spåra vägen till stugan där Jerseydemonen frammanats och där porten till helvetet skulle öppnas. Spelarna skyndade på eftersom de insåg att det skulle troligtvis ske en offerritual vid midnatt och att minst ett barn riskerade att bli mördat då. De förberedde sig med alla ockulta artefakter och ritualer de kunde ta till bruk för att bekämpa monstret, medan de tog med sig alla skjutvapen de hittade hos parkväktarna för att kunna skydda sig från kultisterna.

Spelarna kom till ruinerna av stugan där ett altar satts upp, med svavelluktande ljus och ett dussintal små dödskallar. Ovanpå altaret låg en samling drogade små barn, omringade av kultister som höll satanisk mässa och med Jerseydjävulen flygande i cirklar ovanför alla. Spelarna hade förberett en egen ritual för att snabbt kunna tillfälligt förlama monstret, medan halva spelargänget anföll kultisterna. Resten skulle försöka få barnen till trygghet och samtidigt förstöra altaret, vilket skulle stoppa djävulsdyrkarnas ritual. Spelarna lyckades snabbt oskadliggöra kultisterna, för dessa hade förlitat sig helt på att den djävulsdyrkande parkväktaren och Jerseydemonen skulle hålla utomstående borta. Sedan blev det en sista kamp med monstret, som var ett mycket farligare fysiskt hot mot spelarna. Med hjälp av sina ockulta artefakter och flaskor av vigvatten lyckades spelarna driva ut demonen ur kroppen den hade bott i sedan 1700-talet, vilket bannlyste den till helvetet och tillät spädbarnets ande att gå vidare.

Det här var ett mycket roligt kapitel att leda och jag skulle gärna återuppliva rollspelet med spökjägarna igen. Jag ser mycket potential i att utnyttja existerande folktro för rollspel och skräcklitteratur, vilket jag gärna skulle gärna göra med folkloren vi har i Svenskfinland. Dessutom ser jag bordrollspel som övning för potentiella filmprojekt, vilket förhoppningsvis blir snart mer aktivt igen.

Vidare funderingar om läget i finlandssvensk litteratur

Innan julen spelade jag och Johan in en video där vi diskuterade våra åsikter gällande finländsk underhållning, framförallt vad vi anser om det svenskspråkiga litteraturutbudet. Vi beklagade hur film och litteratur i Finland tenderar enligt vår erfarenhet vara mycket repetitiv och upprepa samma dystra berättelser som frossar i social misär tills det blir likt porr, därav begreppet ”misärporr”. På finskspråkigt håll handlar litteraturen fortfarande vanligtvis om fattiga människor som lider av sociopolitiska skäl och den finländska alkoholkulturen, medan motsvarande svenskspråkig litteratur tycks handla allt oftare om angstiga finlandssvenska akademiker bosatta i deprimerande Helsingforsettor. Det sistnämnda är inte precis på samma nivå som den genuint gripande poesin hos Edith Södergran, vars verk influerades av att hon i flera år höll på att dö av en hemsk men även ofta romantiserad sjukdom.

Utöver en allmänt dyster stämning verkar den finländska underhållningen dessutom ha mycket länge varit allergisk mot eskapism med fantasifulla element, vilket reflekterar den allmänt gråa och buttra finländska vardagsattityden om att bara hålla på med nyttigheter. Jag och Johan har båda hört diverse argument för misärporrens pedagogiska verkan i att lära människor att kunna se den oförskönade verkligheten som den är, men ärligt talat tror vi att de flesta är redan tillräckligt medvetna om världens elände eftersom de blir konstant påminda om svårigheter i vardagen genom nyheterna och sin egen försämrade ekonomi. Därför anser vi att många snarare behöver eskapism i sin underhållning för att orka genom ekonomiskt svåra tider som den nuvarande. Dessutom blir litteraturfronten i vårt tycke mycket lidande om den är för enformig och förblir besatt med en ganska dyster variation av ”realism”. Därför skulle vi gärna se betydligt större variation vad gäller tematik och vi hoppas se fler finlandssvenska författare göra som Maria Turtschaninoff, som går emot allmänna trender och skriver fantasy istället för den sedvanliga misärporren.

Det som jag skrivit ovan är i stort sett vad jag och Johan talade om i diskussionsvideon och nu vill jag fortsätta vidare från den ståndpunkten, till att gå mer in på detalj vad vi tycker att det litterära utbudet i Finland kunde ha mer av. Som sagt finns det sedan länge en ovilja bland finländska författare att ha övernaturliga eller paranormala inslag, till skillnad från andra länder där sådant syns i betydligt större omfattning i litteraturen. Därför känns det som en brist att det finns rätt få undantag för den finlandssvenska trenden av minimalistiskt drama och stenhård förankring i författarens vardag. Finlandssvensk litteratur riskerar ofta vara petnoga verklighetstrogen på bekostnad av handlingen, som om 1800-talets litterära realism aldrig tagit slut. Ta som exempel om det skrevs en kosmisk skräckberättelse i bästa lovecraftiska anda, om akademiker som i ett universitetsbibliotek upptäcker en bok med trollformler för att frammana extradimensionella monster från bortom tid och rum. Likt de flesta skräckhistorier av Edgar Allan Poe, H.P. Lovecraft och Stephen King kunde en sådan berättelse helt bra förflyttas till Svenskfinland, men då finns det en stor risk att berättelsen skrivs på ett för finlandssvenskt vis så att största delen av handlingen går ut på huvudpersonernas gnäll om FPA och deras dyra Helsingforsettor. Jag har tillräckligt mycket egna orsaker till att kritisera FPA och andra finländska myndigheter, men jag klarar mig utan att läsa om en fiktiv karaktär som har liknande upplevelser. Även om det kunde ses som ett verktyg att få läsaren att bättre känna igen sig i handlingen vill jag gärna ha min eskapism utan för mycket realism, för jag ser det snarare som något som tar värdefullt sidutrymme från den kosmiska skräcken med obegripliga monster som hotar förinta världen. 

Likt min kollega tycker jag om science fiction, övernaturlig skräck och fantasy och därför efterlyser jag en större öppenhet för fantasifulla element i finlandssvensk litteratur. Mest skulle jag vilja se fler författare våga skriva övernaturliga berättelser som äger rum i Svenskfinland, men som dessutom undviker de vanliga fallgroparna i hur finlandssvenska böcker skrivs. Jag nämnde redan de inflytelserika skräckförfattarna Poe, Lovecraft och King, vars berättelser kunde utan större problem anpassas till en finlandssvensk miljö. Poe skrev drömsk och makaber gotisk skräck och han var samtida med Runeberg och Topelius, så många av hans berättelser kunde  förflyttas till kamrar hemma hos fint herrefolk i de gamla finländska kulturstäderna. Alternativt kunde man tänka sig en skräcknovell som berör samma händelser som Fänrik Ståhls sägner, men istället för en fosterländsk vinkling framhävs krigets trauma genom stupade soldater som går igen och spökar hos de överlevande. Som författare påminner Lovecraft mycket om Poe, fast skräcken i Lovecrafts berättelser kretsar oftare kring dolda hemligheter och mänsklighetens obetydlighet i ett likgiltigt universum. Lovecraft kunde dock variera skalan av sina berättelser, från ofattbart kolossala existentiella frågor om människans plats i världsalltet till mer lokala mörka hemligheter baserade på existerande folktro. King är på samma bana som de två andra författarna, men han är bättre på att skriva om vanliga arbetarmänniskors vardag medan de tidigare författarna föredrog att skriva om akademiker och välbärgade intellektuella. Kings största styrka är att han brukar klara av att placera kusliga och ofta bisarra skräckmoment i trovärdiga småstadsmiljöer. Därför kunde en typisk Kingberättelse placeras i t.ex. en bensinmack någonstans i Korsholm eller i Oravais, med ett monster som gömmer sig i biltvätten.

Som folklorist kan jag bekräfta att det finns mycket folktro i Svenskfinland som kan användas som stoff till övernaturlig litteratur i olika genrer. Det finns mängder av skrämmande folktroväsen och berättelser om dessa, som kunde antingen uppdateras till en modern miljö eller användas för en historisk roman. Ett exempel på återkommande teman i folksagor är drängar och bönder som av varierande skäl gör pakter med övernaturliga väsen, som är antingen genuint välvilliga eller kräver fruktansvärda pris för sin hjälp. Det enklaste vore att helt enkelt skriva om den klassiska berättelsen om en stackare som försöker komma ut ur sin pakt med ett skogsrå eller något värre kräk, förutom att spinna vidare och skriva det som en rysare. Ytterlig inspiration kan plockas ur de många spökhistorier som finns i Svenskfinland, i synnerhet de många hårresande berättelser från stora och lilla ofrederna. Norrmännen har lyckats riktigt bra med att göra moderna skräckhistorier som baserar på både vikingamytologi och folktro om troll, vilket beror på att de anammat sin allmogekultur på ett sätt som sänker tröskeln för berättelser där troll rör sig i en annars realistisk vardag. Trolljegeren är ett ytterst bra exempel på användandet av gammal folkore i nytt syfte, precis som gjordes med Rare Exports och kan göras igen i Finland. Bjäran är ett bra exempel på ett folktroväsen som kan användas, för den är en blodtörstig monsterhare som tjänar häxor i allehanda ofog. Tomtar kan också användas, för det finns mängder av berättelser om dem på varje ort.

Jag vill också framhäva hur det finlandssvenska landskapet kan användas i övernaturlig litteratur på samma vis som H.P. Lovecraft och Stephen King gjort med sina hemorter i New England. I Svenskfinland finns de gamla kulturstäderna som t.ex. Åbo och Borgå, som kan användas för alla möjliga berättelser förlagda till äldre tiders urbana miljöer och fina hem med dess ofina hemligheter. På tal om hemligheter kan arkiven i våra universitetsbibliotek utnyttjas för att ge protagonister en tillgång till dold och förbjuden kunskap. Mest potential för skräckhistorier ser jag dock i Svenskfinlands landsbygd. I vår senaste Halloweendiskussion skämtade jag och Johan om en möjlig skräckberättelse om en grupp stadsbor från Helsingfors som tappar bort sig i Österbotten och blir anfallna av kannibalistiska landsortsbor, som i Texas Chainsaw Massacre och otaliga andra exempel på undergenren hillbilly-horror. Men den österbottniska landsbygden skulle vara perfekt för seriösa skräckberättelser, i synnerhet om huvudpersonerna inte är ortsbor och är inte vana med de långa avstånden mellan bosättningar. De långa avstånden, de stora åkrarna med övergivna ladugårdar och den omringande vildmarken kan bidra till en känsla av isolation, vilket är perfekt för en skräckstämning. Många förbannar sig över småstadsmentalitet och sammanslutna små samhällen, vilket är en till sak som gör landsbygden till en så passande miljö för kuslig litteratur. I synnerhet som det på riktigt förekommit byasamhällen som varit farliga kultnästen, som i det ökända fallet med Maria Åkerblom och Terjärvkulten. Den bisarra historien med Åkerblom är värd att ta inspiration från, för händelseförloppet påminner förbluffande mycket om något som Lovecraft kunde ha skrivit om. Mycket av samma element som finns i landsbygden på fastlandet kan även hittas i skärgården, men det omringande vattnet kan erbjuda en större känsla av isolation och väcka en rädsla för vad som kan gömma sig under ytan. Men isolation kan även användas som redskap för berättelser förlagda i moderna städer bland folkhopar, så det finns en plats även för deprimerande Helsingforsettor i skräck. Bara man sätter med monster och annat utöver det vanliga.

Även om jag nu skrivit mest om skräck så finns det mycket potential för andra slags fantasifyllda berättelser förlagda till Svenskfinland. Den rika folkloren och finländska historien finns tillgänglig för att skriva vilken som helst genre man kan tänkas villa skriva, exempelvis liknande urban fantasy som Neil Gaiman skriver. Om utländska författare känns för avlägsna att ta inspiration från så finns alltid den beundransvärda Tove Jansson. Hennes böcker om Muminfamiljen lyckas beröra den finlandssvenska vardagen och hon befolkar Mumindalen med alla sorters personligheter vem som helst kan känna igen, men hon gör det symboliskt och metaforiskt genom en sagomiljö. Jansson visade att finlandssvensk litteratur kan vara både verklighetstroget och fantasifullt, vilket gör henne mer intressant än de många författare som tillsynes glömt bort att kombinationen är möjlig.

Memetiska tuffingar

Min kollega Johan skrev nyligen om reklamfiguren Segata Sanshiro, som klår upp alla som täcks göra någonting annat med sina liv än att spela på Sega Saturn. Reklamerna med Segata Sanshiro är fullständigt överdrivna och huvudpersonens beteende är våldsamt, destruktivt och sinnessjukt hypermaskulint, men det är just det som gör rollfiguren så underhållande. I riktiga livet skulle allt han gör sluta antiklimaktiskt, men i reklamerna kommer han undan med vad som helst för galenskaper. Det finns en lång rad jämförbara memetiska tuffingar vars bravader överdrivs för varje ny berättare, men Segata Sanshiro är till skillnad från de flesta exemplen helt fiktiv. Det finns ju också reklamfiguren The Most Interesting Man in the World för ölmärket Dos Equis, men de flesta memetiska tuffingar är riktiga personer. Dessa kan delas in i två läger: De personer vars riktiga bravader överdrivs till mytiska höjder och dem som på riktigt inte passar in med stämpeln av en tuffing men som sägs ha gjort likadana dåd, eftersom humorn kommer från den mentala bilden av någon annars mjäkig som gör gudaktiga stordåd.

De flesta borde känna till Chuck Norris facts, även om just den memen börjat försvinna. Den har sitt ursprung i en återkommande sketch på Saturday Night Live, om en grupp fulla affärsmän som delar med sig historier om den mytomspunna Bill Brasky. Historierna blir alltmer överdrivna och även Braskys storlek ökar under berättandets gång, vilket är en referens till alla tall tales om Paul Bunyan och andra kändisar från vilda västern. Chuck Norris själv är en lagom kompetent kampsportsstjärna och är mest känd för b-filmer (i bästa fall) samt filmer som går bortom ölfilmer och till pinsam anti-underhållning. Norris kan visserligen ge stryk åt folk ännu i sjuttioårsåldern och är ganska tuff, men skämtet kommer från hans dåliga rollprestation i TV-serien Walker, Texas Ranger, som Conan O’Brien gjorde till åtlöje i flera års tid.

Kända historiska figurer brukar också vara populära memetiska tuffingar, i synnerhet färggranna militärledare och regenter som haft en aktiv roll i styrandet. Som exempel kan nämnas genialiska ledare som Erwin Rommel och general Patton, men det är rätt ovanligt att överdriva deras stordåd bortom det de gjorde på riktigt. Åtminstone har jag inte hört om någon berättelse där Rommels pansarskvadron strider mot rymdvarelser och dinosaurier. Döda presidenter är en helt annan fråga och dem ser man ibland göra just sådant i fiktion. Ett exempel är den första amerikanska presidenten George Washington, med åtminstone en låt om hans laserögon och oövervinneliga manlighet. 

Theodore Roosevelt är troligtvis en av de största memetiska tuffingarna som någonsin styrt över ett land. Det är inte alls konstigt när man tänker på Teddy som person, för han var ett sjukligt barn som med ren viljestyrka höll sig fysiskt aktiv och reste runt hela världen på äventyr. Han var upptäcktsresande, jägare, militärchef, president, diplomat och han läste i medeltal en bok per dag. Dessutom ger alla fotografier och berättelser intrycket av en stor och morsk karl som är villig att brottas med hela världen om det går. När han dog skrevs det att liemannen var tvungen att ta honom i sömnen för annars hade det blivit ett slagsmål som döden förlorat. Förövrigt blev han skjuten mitt under en valkampanj och höll ett några timmar långt tal innan han for till läkaren. Inte konstigt att han är Joakim von Ankas bästis i Don Rosas berättelser.

På vetenskapsfronten finns det en lång rad av fantastiska personligheter, men den som mest får agera memetisk tuffing är troligtvis Nikola Tesla. Det beror på att han redan under sin livstid blev en inspirationskälla för många galna vetenskapsmän på film. Exempelvis har Frankensteins laboratorium i filmerna från 1930-talet tagit mer inspiration av Tesla än Marie Shelleys roman, vilket syns i apparaterna som sprider blixtar överallt. Teslas bisarra demonstrationer av elektricitet lär även ha inspirerat H.P. Lovecraft att skapa varelsen Nyarlathotep, som vandrar bland människor och manipulerar dem till existentiell skräck och depression. Så många galna vetenskapsmän har tagit modell av hans socialt malplacerade personlighet och extravaganta experiment, tills själva arketypen av en galen vetenskapsman blivit så synonym med honom att han får agera galen vetenskapsman i fiktiva verk. The Prestige är ett prima exempel och det finns förvånansvärt många historier som presenterar honom som en vampyrjägare eller placerar honom i Lovecrafts berättelser om Cthulhu. Inom science fiction tycker många författare om att referera till honom och elektriska apparater får ofta ”Tesla” som en del av namnet, vilket gäller även elektriska bilar i verkligheten.

Men för komiska syften är det roligast med memetiska tuffingar som uppenbart inte gjort något av dåden de skämtas ha gjort. Som exempel kan nämnas Charles Nelson Reilly, som var en sympatisk mjukisfarbror och rena definitionen av charmigt mjäkig. Därför är det så otroligt roligt att höra Weird Al Yankovic sjunga om honom som en legendarisk kraftkarl och marodör.

Kommer ni på någon memetisk tuffing ni gärna diskuterar och skämtar om? Varsågoda och dela med er om ni vill.

Min "filmkarriär"

Under det senaste dryga året har jag och mina kompisar tillsammans gjort olika slags filmprojekt. Hittills har vi gjort mestadels sketcher, men även några seriösa projekt inspirerade av gammaldags skräckfilmer och ett par inspelade filmdiskussioner. Jag och Johan har hittills klarat oss med begränsade metoder och resurser, men vi har ambitioner att pröva på allt större projekt i framtiden. Men tillsvidare fortsätter vår filmverksamhet ännu på hobbynivå.

Jag har alltid tyckt om film och redan i tidig ålder blev jag intresserad av filmteknik, vilket gjort att jag velat testa på att göra något eget. När jag var barn tyckte jag mycket om inhemska dockprogram som Plåstrets pirat-TV, serierna om marionetthästen Histamiini och allt med Ransu Karvakuono från Pikku Kakkonen. Jag ville själv göra något liknande med dockor och mina otroligt snälla föräldrar hjälpte till. Min mamma hjälpte mig att sy ihop några enkla handdockor och min pappa hade en urgammal videokamera som jag fick låna till några tidiga test till att göra ett eget dockprogram. Nå, det blev inget speciellt bra eftersom jag var bara kring åtta-nio år gammal och kameran var ytterst begränsad i sin användning. Men det viktigaste är att jag tog det första steget och mina föräldrar hade så mycket tid för mig och uppmuntrade mig till att vara kreativ som barn. Andra tidiga inspirationskällor var diverse leranimationer som klassikern Wallace and Gromit och monsterdockorna i filmer som Star Wars och Gremlins, vilket gav mig idén att försöka bygga mer avancerade figurer i modellera och även några till dockor.

Sedan dröjde det flera år innan jag seriöst funderade på film, eftersom videokameran vi hade var så begränsad och bra kameror på den tiden skulle ha varit för dyra för vår familj. Men jag hade ett flertal andra kreativa hobbyer som teckning och miniatyrer att hålla skaparlusten igång. När Peter Jackson släppte ut sina förlängda versioner av Sagan om Ringen blev jag hemskt fascinerad av de flera timmar av dokumentärmaterial som följde med varje film. Insikten bakom kulisserna gjorde mig ännu mer intresserad av proceduren med att göra film och därför har jag alltid sett framemot dokumentärer om filmer jag tycker om. Men att skaffa en egen videokamera och testa att göra film kändes inte då heller som ekonomiskt realistiskt, så istället skaffade jag mig en digikamera och lärde mig själv att fotografera.

Min nuvarande filmskaparhobby fick sin början då jag som gulnäbb hösten 2007 blev medlem i Studentteatern i Åbo (STÅ). Jag var mest intresserad av att bygga rekvisita och kulisser, men jag stod på scen i en pjäs (Baren, skriven av Sammy Åbonde). På den tiden hade ytterst få personer tillgång till en kamera som kunde filma lika bra som dagens telefoner och det frustrerade mig att det var så svårt att låna en videokamera för att spela in en föreställning, bara som minne för dem som stått på scen. Min dåvarande fotokamera hade visserligen en videofunktion, men den hade ytterst dålig bildkvalité och all ljudbandning blev förvrängt av ett högt vinande läte. Dessutom hade jag ett så litet minneskort att det gick att filma bara 8 minuter om jag inte tog ett enda foto. Efter att jag hade börjat med amerikansk fotboll var jag en av tränarna för Åbo Akademis damlag IN10s och använde min kamera till att filma på träningarna så att spelarna kunde själva se hur de avancerade. Precis som hos Studentteatern var det ytterst frustrerande att försöka få tag på en bra kamera att filma matcher med.

Men sommaren 2012 skaffade jag en ny digitalkamera som filmade upp till 720p, vilket var verkligt bra jämfört med det jag haft tidigare. Det enda felet med digikameran är att videofunktionen avbryter sig själv när den filmat 4gb vilket är ungefär 15-20 minuter i taget. När man filmar i etapper är det inget problem, men om jag ska filma något i sträck måste jag komma ihåg att kolla periodvis ifall kameran fortsätter att spela in. Tack vare den kameran hade jag lyxen att kunna själv filma matcher, revyer, teaterpjäser och liknande. Det gav mig även chansen att delta i mitt första filmprojekt hösten 2012.

Jag var bekant med Sammy Åbonde från Studentteatern och han hade introducerat mig till bordrollspel. Han är en mycket kreativ person med flera roliga projekt på nacken och han är dessutom passionerad över spelet World of Warcraft. På dagen när det senaste expansionspaketet ”Mists of Pandaria” skulle komma till butikerna tänkte han vandra genom Åbo klädd som en munk och med ett stort gult utropstecken på huvudet, med tanken att locka fram andra WoW-spelare som skulle fråga honom vad för uppdrag han hade åt dem. Jag följde efter Sammy och filmade hans vandring genom staden och i typisk finländsk still ville ingen nappa på, inte ens när vi gick genom akademikvarteret. De enda som vågade tilltala oss eller ens titta mot vårt håll var barn, invandrare och fyllon, vilket berättar ganska mycket om den finländska vardagen. Men från den kyliga mottagningen kom vi på en ny idé för filmprojektet och vinklade det till något mer tragikomiskt:

Det var ett riktigt roligt projekt och jag skulle gärna ha fortsatt med fler filmprojekt redan då, men jag hade mycket annat på tapeten under de följande par åren, bl.a. en gradu. Jag fortsatte huvudsakligen att filma matcher i amerikansk fotboll och liknande evenemang, men jag blev anställd att filma ett par små reklamprojekt: Den ena var en reklamvideo för ÅAs humanistiska studier med Kaj Kunnas och den andra var för ett matematikprojekt som sponsrats av Åbo stad. När mina studier väl var slut filmade jag dessutom till Stundars en reklamvideo jag postat i ett tidigare inlägg. Eftersom priset på kameror sjunkit samtidigt som bildkvalitén blivit bättre har jag nu både en digikamera som filmar 1080p och en riktigt bra videokamera, som jag fick för struntsummor via åländska nätbutiker. Den sistnämnda kameran användes sommaren 2014 till att spela in min kollega herr Blomqvists svensexa, med Indiana Jones som tema. Vi gjorde med flit en riktigt dålig parodi på Indiana Jones-filmerna, men vi började fundera på att potentiellt göra en film på allvar i framtiden.

Efter studierna och den första sommaren på Stundars var jag arbetslös en lång tid och höll på att drivas galen av sysslolöshet och frustration. Det var då som filmskapandet faktiskt kom igång och sett i efterhand känns det som ett underverk att jag hade orken att göra så mycket kreativt under den perioden av mitt liv, för det var hemskt många projektidéer som inte blev förverkligade eftersom bristen på rutiner och omväxling gjorde det ansträngande att stiga upp ur sängen vissa dagar. Men på något sätt lyckades jag frammana drivkraften att börja planera med Johan och Toffe en filmversion av skräcknovellen Dagon av H.P. Lovecraft. Jag och Johan är mycket förtjusta i Lovecrafts skräckberättelser och vi valde att filma hans debuthistoria Dagon av praktiska skäl: Ramerättelsen utgörs av att berättaren skriver ner allting, men eftersom det finns en möjlighet att alla händelser var bara berättarens hallucinationer kom vi undan med ett mycket minimalistiskt tillvägagångssätt med halvanimerade dagboksillustrationer. Allting filmades i Studentteaterns dåvarande utrymme mot deras svarta skärmar och all rekvisita var lösryckta föremål vi råkade ha eller hittade på plats.

Otroligt nog lyckades vi riktigt bra med vår första film. Toffe var bra i rollen av en traumatiserad knarkare med abstinensbesvär och Johan gjorde sin bästa imitation på Alan Rickman med berättarrösten, medan jag tog hand om allt tekniskt. För egen del tror jag att det gick så bra med första försöket tack vare övning från förut, när jag filmat samt editerat olika projekt från förut och förstod mig på de program jag hade tillgång till. Jag hade dessutom från förut samlat musik för mina rollspel och samlat ljudeffekter för en av Studentteaterns pjäser, så jag hade ett hum om basprinciperna med ljudmixning. Det skadar inte heller att vi alla tre har sett så mycket filmer under vår kollektiva livstid att vi har fått från andras föredöme en aning om vad som fungerar med det vi kan och de resurser vi har tillgång till. 

Efter Dagon har vi som sagt huvudsakligen gjort sketcher, men vi har gjort en filmversion på Edgar Allan Poes dikt The Raven och nu senast From Beyond av Lovecraft. Vi gör gärna mycket olika filmprojekt på fritiden, så mycket som vi bara hinner och orkar vid sidan om allt annat. Men det förblir tillsvidare något sporadiskt, för filminspelningar är utmanande och det är svårt att ta allas tidtabell i beaktande. Filmeditering kräver dessutom otroligt mycket tid och tålamod, vilket jag märkt redan när jag filmat amerikansk fotboll. Att gå igenom råmaterialet bara en gång tar i medeltal åtminstone dubbelt så länge som är långt, medan att trimma bort allt onödigt från en matchvideo tar nästan dubbelt längre än det. Att klippa något mer komplicerat än så tar självklart mycket längre, i synnerhet om man ska dubba över ljudet och tillägga något slags effekter. Både Dagon och The Raven tog mig ungefär två veckor var att bli färdig med, med pauser medräknat. From Beyond var ett betydligt mer ambitiöst projekt och tog en hel månad på grund av effekterna jag experimenterade med, men ännu mer för att jag numera studerar fulltid igen på ny bransch. 

Hittills har jag varit regissör, kameraman och filmklippare på våra projekt, så det har funkat att jag har haft nästan ensam koll på läget. Men jag skulle ärligt talat gärna ställa mig oftare framför kameran och som tur har jag några bekanta som vid behov kan ta hand om filmandet. För det mesta är det jag och Johan och som är drivande krafterna i filmverksamheten, men vi samarbetar gärna med andra filmentusiaster, som t.ex. gänget från Room 22. Vi kallar vårt löst organiserade filmteam för ”Guerilla Pictures”, vilket jag medger är ett ytterst generiskt namn precis som det uppenbara homonymskämtet att vi har en gorilla till maskot. Men det är ett passande namn med tanke på att vi arbetar utan budget och utan någon som helst filmutbildning. Eftersom vi inte jobbar för någon studio har vi den absoluta friheten att kunna själv välja våra projekt, samtidigt som vi är mycket medvetna om hur begränsat det blir med nollbudget och vi måste därför vara mycket pragmatiska. Men vi tar det som en utmaning att komma på kreativa lösningar till vår pengabrist, exempelvis hur jag byggde korpdockan i The Raven och maskinen i From Beyond.

Vi har ambitioner att göra gradvis större filmer i fortsättningen, men vi har tillräckligt med självbevarelsedrift att inte i nuläge försöka oss på något som är för orealistiskt stort. När vi arbetar med våra egna små projekt drömmer vi om att kunna göra något lika häftigt på låg budget som våra idoler Roger Corman, Troma Entertainment och Astron-6. Vi har också idoler hos diverse filmkritiker och -makare som är aktiva på internet, exempelvis typerna bakom Red Letter Media, Cinemassacre, The Spoony Experiment, The Cinema Snob och AtopThe Fourth Wall. Oberoende hur det går till med våra filmprojekt i fortsättningen är det betydligt lättare nuförtiden att göra en egen film tack vare hur lättillgänglig och billig filmteknik blivit. Min yngsta brorsdotter är sju år och använder en mobiltelefon till att filma sitt eget ”tv-program” om allt måfå som råkar intressera henne, vilket skulle inte ha varit möjligt för vem som helst när jag var i hennes ålder. Tack vare internet har det också blivit lättare för vem som helst att få synbarhet, även om det är som ”Yahtzee”Croshaw uttryckte det ”som att slänga flaskpost i ett hav av flaskpost”. Det är ytterst slumpmässigt hur väl något tas emot och vi är medvetna om att våra intressen inte är riktigt i allas smak, men förhoppningsvis lyckas våra kortfilmer nå dem som tycker att det är underhållande. Det viktigaste är trots allt att vi själva har kul och hittills har det varit riktigt belönande.