Mer funderingar över medeltiden på film

Jag har tidigare skrivit om hur det förgångna tydligen måste porträtteras enbart på ett dystert vis och att historisk korrekthet strävas efter mycket sällan, med några få härliga undantag. Av de olika epoker som syns inom underhållning tycks det vara främst medeltiden som är offer för historiska felaktigheter. Fast för mig är det värre hur porträtteringarna av medeltida vardagsliv brukar inte bara vara felaktiga, utan rentav elakt fördömande.

Den här bilden illustrerar några av de vanligaste problemen i hur medeltiden porträtteras av nöjesindustrin: Allt är miserabelt, färglöst och smutsigt. (Och av någon orsak ska det överallt finnas facklor som gör ingen nytta.) Människorna från medeltiden porträtteras konsekvent som de dummaste, trögaste, smutsigaste och i allmänhet sämsta som någonsin existerat på denna jord. De presenteras som ett historiskt missfoster som kom mellan den högt utvecklade antiken och renässansens återupplivande av intellektuella intressen. I de mest absurda fallen spekuleras det att om romarriket inte brakat samman kunde mänskligheten ha uppfunnit rymdraketer minst tusen år tidigare, om inte den där förbannade medeltiden ägt rum och förstört allting för alla.

Jag börjar verkligen vara trött på det ovannämnda. Förutom att det är historieförvrängande i sitt förenklande av det förgångna är det också upprätthållande av mycket gamla stereotyper. Nöjesindustrin är trög på att anpassa sig till utveckling inom forskning och förändring i största allmänhet. Ett annat exempel på fenomenet är hur psykologi porträtteras på film: Patienten ska ligga på en soffa och Freud tas fortfarande på allvar, vilket inte stämt på fler årtionden. Jämförbart brukar filmer och tv-serier också göra mängder av misstag då det läggs mycket fokus på den senaste och mest utvecklade mobilteknologin, för de inblandade människorna tenderar veta mycket mindre om ämnet än vad de vill ge intryck av. Det är samma som den sorgligt vanliga tendensen att anlita historiska konsulter bara för att ignorera dem och fortsätta med välanvända stereotyper som visats sedan Hollywoods guldålder.

Som jag skrivit tidigare tenderar medeltiden porträtteras som ett hopkok av olika element som klumpas ihop till en förenklad helhet, utan att ta i beaktande mängder av regionala skillnader eller att begreppet täcker många små perioder över loppet av dryga tusen år. Korfattat rymmer medeltiden betydligt mer variation än vad som syns på film eller TV. Dessutom ignoreras det hur mycket dynamisk innovation som skedde efter att romarrikets västra halva splittrades och befolkningen tvingades anpassa sig till att livet blev i många fall mer lokalt och begränsat. Det fanns ingen romersk byråkrati längre att koppla ihop de olika provinserna i västra Europa, rörelsefriheten minskade och många etablerade handelskontakter bröts. Som tur är människor bra på överlevnad, samarbete och improvisation, vilket bidrog till att nya små riken uppstod och befolkningen lyckades överleva vardagen. Dessutom var övergången från antik till medeltid ingenting plötsligt, utan imperiet hade försvagats och splittrats gradvis över en längre tid innan östra halvan fick ensam representera romersk överhöghet. Det sistnämnda brukar också glömmas bort i porträtteringar av medeltiden, att romarriket överlevde med Konstantinopel som huvudstad i ytterligare tusen år och var fortfarande mäktigt under största delen av den tiden.

Även om jag gärna vill se historisk realism så långt som möjligt inom underhållning, är det ändå inte ett 100% nödvändigt krav för att något ska tilltala mig. Jag brukar vara positivt överraskad om jag ser någonting porträtteras ens lite åt rätt håll, i synnerhet om det är i något som inte måste vara realistiskt. Exempelvis serien Merlin, som är baserad på myter om Kung Arthur och innehåller en hel del övernaturliga element. En serie med magi och drakar måste inte försöka vara realistisk, men jag blir mycket glad då serien gör det drastiska beslutet att visa medeltida människor i färggranna kläder och det finns en hel del rekvisita jag känner igen från diverse medeltidsorienterade nätbutiker. Det gör inget att utrustningen är ett hopkok från flera olika århundraden, för redskapen i sig är i förvånansvärt många fall baserade på något som folk använde på riktigt istället för påhittad fantasy-rekvisita. Redan det att kungen inte har ett lortigt ansikte gör Merlin i mitt tycke till en av de bättre tv-serierna om medeltiden.

Det renaste ansiktet i kungadömet.

I kontrast till Merlin blir jag förargad av serier som Vikings och The Last Kingdom, för dessa serier har i allmänhet betydligt sämre rekvisita och presentation av medeltiden. Då jag försökt kolla på båda serierna har en stor del av tiden gått åt till att himla mig över kläder, militär utrustning och att även kungligheterna ser ut som uteliggare. Det som förargar mig mest är hur serierna marknadsförs med ett antydande om att de är mer baserade på historiska källor och arkeologiska fynd än de egentligen är, för bristen på komiska hornhjälmar gör inte dessa vikingar mer verklighetstrogna. Jag skulle föredra om de var mer ärliga om saken, att de inte gav intrycket att deras porträttering skulle vara mer korrekt, för det är till stor del gamla stereotyper och vanföreställningar i en lite annorlunda förpackning än tidigare. Det enda jag ber om är lite mer ansträngning, för tidsenliga 900-talskläder skulle se bättre ut än trasorna och de konstiga lädervästarna som finns överallt.

Det snällaste jag kan säga är att sköldarna är åtminstone runda och båten ser helt okej ut.

Om det inte går att sträva efter bättre redskap, då föredrar jag faktiskt vikingar som med flit porträtteras överdrivet karikerat. Det samma gäller vikingarnas motparter, för hellre ser jag en överdriven strid mellan högmedeltida sagoriddare och fantasybarbarer. Det skulle åtminstone vara ärligt felaktigt och betydligt mer underhållande, för utöver historiska felaktigheter är det en värre synd om handlingen uttråkar mig. 

Prince Valiant (1954), ett härligt töntigt retroäventyr.

Intressant nog finns ett exempel på riktigt välporträtterade anglosaxer i Sagan om Ringen, där folket i Rohan ser mer ut som riktiga fornengelska krigare än vad som oftast ses i verk förlagda till tidigmedeltida England. Det är ganska ironiskt att ett fantasyverk kan ha mer realistisk porträttering av medeltiden än de flesta verk som sägs vara baserade på historisk forskning.

Men det finns hopp, för jag har märkt under de senaste åren en växande entusiasm på internet för medeltiden och vikingatiden. Det gläder mig att entusiasmen numera bidrar också med ett större intresse för historiska källor och arkeologisk forskning. Det är ohjälpligt svårt att sålla bort nonsens på internet, men det finns några riktigt bra Youtube-kanaler dedikerade till historiska kampsporter och forntida krigsföring. Exempelvis Scholagladiatoria, Skallagrim och Metatron, som brukar förklara varifrån de fått sin kunskap och ger tips åt nybörjare inom historiskt återskapande. Jag rekommenderar gärna även Jackson Crawford, en akademiker som gjort en egen översättning av Eddan och presenterar grundligt det vi vet (och tyvärr inte vet) om vikingatida trosföreställningar utifrån de få källor som finns. 

En annan trevlig sak jag upptäckt nyligen är en webb-serie som vikingacentret i Ribe producerat. Dramatiseringen av livet i den lilla hamnstaden är det närmaste jag hittills sett av det jag önskat mig från en TV-serie, som är förlagd till vikingatidensträvar efter historisk realism och lyckas riktigt bra. Därför skulle jag gärna se fler dylika videoprojekt, där museifolk och entusiaster för det förgångna lyckas göra ett bättre jobb än Hollywood. Tyvärr har Hollywood mer pengar, så entusiasterna får lov att vara mer kreativa och småskaliga.

Den växande entusiasmen märks också i hur det på sistone har också uppstått en stark trend för att göra medeltida remixar av popsångar, "Bardcore", som om ett musikstycke skulle ha gjorts flera hundra år tidigare. Vissa remixar är bättre och vissa låter fortfarande ganska elektroniska, men min personliga favorit lyckas över förväntningarna. Det är en remix på sången "Pumped Up Kicks", vilket det finns redan några medeltidsremixar av. Men den här versionen är sjungen på fornengelska och låter nästan som en riktig ballad från 1000-talet.

Samma fenomen märks också på medeltidsevenemang, då de uppträdande musikerna ibland spelar kända poplåtar med sina instrument. Exempelvis hade jag sommaren 2009 glädjen att få höra bandet Patrask spela "I Feel Good" på säckpipa. 

Jag är överlag ganska hoppful, trots att jag inledde det här blogginlägget med ett långt klagomål om hur negativt medeltiden tenderar porträtteras i underhållning. Delvis känns det som att en växande mängd människor vill genuint veta mer om det förgångna, för jag tycker mig se en utveckling i video-essäer om historia, arkeologi och mytologi jämfört med tidigare. Dessutom tycks intresset för forntidsevenemang ha ökat över de senaste flera åren och historisk återskapande blir mer populärt. För egen del ser jag framemot att kunna börja besöka evenemang mer flitigt igen, så fort som koronan avtagit mer och min dotter blivit lite större. Hon är ännu under två år, men inom ett par år tror jag att hon kan bli en flitig marknadsbesökare i en egen liten medeltidsdräkt. Vem vet, kanske vi kommer också att börja göra egna historiska videoprojekt?

Utmaningen med historisk korrekthet

Jag har länge funderat på att skriva om historisk korrekthet inom fiktion. Främst har jag funderat på hur svårt det kan vara, dels med tanke på att det finns mycket lite konkret kunskap om vissa tidsperioder. Därför uppstår det mycket lätt felaktig rekvisita och felaktiga porträtteringar av vardagen under den forna epoken, som på efterhand kan väcka mycket åtlöje. Felaktig rekvisita kan förlåtas om det beror på en brist på vetenskaplig kunskap som leder till att spekulation blir ett måste, men efter att ha sett på hundratals filmer och tv-serier under mitt liv har det blivit uppenbart att felaktigheter beror vanligtvis på helt andra saker. Jag kan ha förståelse för att budgeten kan orsaka stora utmaningar, vilket leder i bästa fall till kreativa lösningar men minst lika ofta till rekvisita som är så felaktig att även amatörhistoriker börjar se rött.

Den största utmaningen för historisk fiktion är att den vanligtvis reflekterar mer sin samtid än förgångna tidsperioder. Mycket ofta justeras kläderna och frisyrerna att bättre passa in med modernt mode, exempelvis hur filmer från 50-talet tar bort nästan alla stora urringningar från renässanstida kvinnokläder. Under renässansen och några århundraden framåt var det pop med mycket stora urringningar, gärna så stora att bröstvårtorna just och just skulle täckas och tidvis krävde modet att åtminstone ena bröstet skulle hänga utanför kläderna. På 1800-talet blev den viktoriansk-borgerliga synen på sexualitet normen och sedan dess har vi de senaste dryga 150 åren haft överlag mycket återhållsamma klädstilar jämfört med de föregående hundratals åren. Det beror till stor del på att borgarna har traditionellt hamnat i kläm mellan dekadenta aristokrater samt den jordnära pöbeln och därför skapat en egen identitet där de står emot allting som de andra i samhället tyckt vara roligt, som svängig musik och att öppet njuta av sex. Deras värderingar har stannat kvar och därför är det vanligt i gamla filmer att se kläder som passar bättre in med samtida konservativa värderingar, medan den porträtterade historiska epokens människor skulle på riktigt ha varit mycket mer villiga att öppet visa sina bröst och könsorgan. 

Mode och attityder går i vågor och nutida historisk fiktion porträtteras enligt moderna värderingear, på samma sätt som gamla Hollywood ville försköna gångna epoker till att vara mer polerade. Eftersom det är numera mer okej att visa sex på TV än förr förekommer det förståeligt mycket mer mjukporr även i historisk fiktion, vid sidan om andra sätt att försöka få allting mer sexigt och igenkännbart för en modern publik. Här måste det påpekas att om karaktärer i t.ex. en serie förlagd till 1600-talets Karibiska hav eller i Vilda Västern ser till klädseln och hårstilen mycket lika ut som någon ni kan möta på gatan här och nu, då lönar det sig att ta en nypa salt lika mycket som när ni ser en 50-talsk slätrakad och prydlig helylle-cowboy på TV. Dreadlocks tycks nu just vara populära att placera in i projekt förlagda till forntiden, på samma sätt som alla vikingar hade hockeyfrillor på 80-talet. Det här är ju inte ett nytt fenomen, vilket märks i hur alla bibliska berättelser avbildas som samtida framförallt i högmedeltida och renässanstida konst. Det samma gäller berättelserna om Kung Artur, vilka är vanligtvis förlagda till den tidiga "mörka" medeltiden men porträtteras nästan alltid med kläder och vapenteknologi som motsvarar en idealiserad version av högmedeltiden nästan tusen år senare. Som en fotnot vill jag påpeka att tusen år är en mycket lång tidsperiod, där det ryms betydligt fler olika vågor av mycket olika epoker än vad vi vanligtvis ser i fiktion förlagd till medeltiden, oberoende om den porträtteras som förenklat idealiserad eller förenklat dystopisk.

En annan stor utmaning utöver rekvisita och annat synligt är att återskapa värderingar, eftersom uråldrig moral kan göra det svårt att få publikens sympati. Med tanke på hur svårt den nuvarande publiken ofta har att identifiera sig med värderingar från bara några årtionden bakåt kan ni tänka er att det blir bara värre om ett verk är gjord för flera århundraden sedan. Star Trek på 60-talet var mycket progressiv för sin tid, men dess porträttering av könsrelationer och rasförhållanden har överlag åldrats rätt dåligt och kan vara pinsamt att se på. Det finns mycket av värde i gamla Star Trek som med mycket annan gammal underhållning, men det kräver något extra av publiken som måste kunna se på det i dess rätta kontext. Om det gäller för en 50 år gammal TV-serie gäller det dubbelt upp för det fleratusen år gamla eposet om den sumeriska kungen Gilgamesh, som en modern publik skulle ha svårt att godkänna som en hjälte. 

Framförallt förhistoriska tidsperioder tenderar porträtteras på vis som inte stämmer överens med verkligheten, antingen vad gäller hela samhället eller enskilda huvudpersoner. Det är mycket vanligt att om en tidsperiod porträtteras med våra förväntningar av dess avigsidor då är en huvudperson "upplyst", med värderingar som är uppenbart modernt västerländska. Ibland blir det riktigt absurdt med t.ex. bibelfilmer där profeten Moses av alla människor ska göras modernt sekulär till sin världssyn, eller då adelsmannen William Wallace får representera amerikanska revolutionära frihetsideal i 1300-talets Skottland. Det är något som jag framförallt ogillar med fiktion om tidsresande, att publiken förväntas enbart ha sympati för de anakronistiskt moderna personerna, ibland rentav med en kommentar om hur denna person visar att det finns hopp för den tidens mänsklighet. Det visar i mitt tycke en fruktansvärd brist på respekt för människovärdet hos dem som levde förr, eftersom det är ytterligare en variant på att peka och skratta åt hur mycket dummare och sämre forntida människor var jämförda med nutida människor. Av denna orsak är en av mina favoritavsnitt i Doctor Who "The Unquiet Dead", som porträtterar människor i 1870-talets Cardiff med förvånansvärt mycket respekt. De är tydligt annorlunda än "upplysta" människor från år 2005, men de är varken sämre eller bättre för att de lever på sitt annorlunda vis.

Men i vissa fall kan jag förstå om det dåtida porträtteras avsiktligt lite polerat, framförallt vad gäller tidsenliga värderingar för att inte riskera att publiken tappar sympati för rollfigurerna. Exempelvis synen på slaveri, för det är en förvånansvärt ny idé att slaveri som koncept är dåligt och inte bara att det egna folket förslavas. Ett historiskt faktum är att de flesta ekonomier genom världshistorien är baserade på slaveri eller någon annan sorts tvångsarbete, som livegenskap. Helt förståeligt blir det svårt för många att kunna ha sympati för en slavägare eftersom slaveri är i moderna ögon något förkastligt. Därför brukar vissa slavägande huvudpersoner porträtteras som ägare bara nominellt, att de behandlar sina slavar bättre än alla andra slavägare som visas i negativ kontrast. Den "snälla" slavägaren är vanligtvis motvillig i sin position och behandlar sina slavar som värderade anställda, medan de "elaka" slavägarna porträtteras närmare det vi känner till om de värsta slavägarna genom tiderna. Ett annat exempel är krigsbrott, vilket tenderar tonas ner så mycket som möjligt vad gäller huvudpersonernas sida. Det brukar vanligtvis finnas bara en symbolisk scen där huvudpersonernas sida begår krigsbrott av något slag, dels för att göra det mer trovärdigt och ibland för att visa hur kriget tär på huvudpersonernas moral. Men samtidigt gör skurksidan alla sorters krigsbrott så ofta att det ska fortfarande vara uppenbart för publiken vem de ska hurra för.

Det ovanstående är ett exempel på hur vissa historiskt inkorrekta saker kan berättigas för handlingens skull. Publiken tappar lätt intresse om det blir för svårt att känna sympati för huvudpersonerna, om alla sidor i en konflikt representeras av lika dystert moraliskt dunkel där brott som våldtäkt sker så regelbundet att det blir något lakoniskt. Därför har jag mer förståelse för om historiska attityder porträtteras lite mer idealiserat och polerat än verkligheten, för jag tycker inte heller om något frossar cyniskt i alla stereotypa avigsidor som förknippas med en tidsperiod. I regel föredrar jag balanserade porträtteringar av det förgångna, där det görs uppenbart både vad som var avigt med en period och visar förståelse för varför folk har nostalgi för den. Men jag inser att jag är mer historieintresserad än de flesta film- och TV-producenter, som vanligtvis satsar på att bara ge oss det vad vi redan förväntar oss att se. Det har hittills varit en stor succé att göra så, för porträtteringen av historiska epoker brukar vara antingen helt dystopiskt eller som en glansbild.

Det går visserligen konstant i vågor hur ett särskilt århundrade porträtteras, men medeltiden har fastnat ganska hårt i att porträtteras enbart negativt. Medeltiden är i sig en felaktig benämning och den klumpar ihop flera mycket olika perioder under tusen års tid, för att de årtalen ägde rum mellan den idealiserade antiken och lika idealiserade renässansen. Det ger en förvrängd bild av hur det var då, för en del perioder under medeltiden kunde vara betydligt bättre tid att leva under än renässansen eller senare århundraden. Innan filmen The Warlord från 1965 var medeltiden på film mestadels idealiserad sagoverklighet, som i Robin Hood med Errol Flynn. Men sedan har trenden vänt till motsatsen, med en stark fokus på den tidsenliga misären och alla porträtteras som smutsiga oberoende samhällsställning. Den filmen var överlag ganska korrekt representation av 1000-talets Normandie, även gällande de tidsenliga pottfrisyrerna, men efter det har senare tidsåldrars avigsidor förflyttats till medeltiden för att få det att se ännu sämre ut än på riktigt. Därför förknippas häxbrännande med medeltiden, trots att det hör mest till 1600-talet.

Jag förväntar mig inte mycket mer än att skaparna satsar åtminstone så mycket att det syns om de tagit ens en titt på en artikel på Wikipedia. Det lär ska vara deprimerande vanligt att historiska konsulter anställs enbart för syns skull och prompt ignoreras under själva produktionen. Nu just är vikingatiden populär i framförallt brittiska TV-serier och i regel är de förbluffande felaktiga, nästan som om de ansträngde sig med det. De brukar få fel även detaljer som det finns gott om  kunskap om och som det går mycket lätt att kolla upp. Att skippa hornhjälmar på vikingar är inte tillräckligt, i synnerhet om de inte ens försöker få något annat att matcha med tidsperioden i fråga. Som exempel kan nämnas serien Vikings, där marknadsföringen skapade orealistiska förväntningar. Största problemet att serien producerats av History Channel (som inte levt upp till sitt namn på över 10 år) och att marknadsföringen påstod att allt är baserat på senaste forskningen om nordiska järnåldern. Det blir snabbt uppenbart att så inte är fallet, för serien lägger brett händelser från 300 år att ske samtidigt och ger en felaktig bild på i princip allting från kläder till geografi. Uppsala är ju känd för sina höga berg och fjordar. Det finns dock flera detaljer som serien lyckas porträttera väl och den lyckas illustrera hur splittrade de anglosaxiska kungadömen var under 800-talet, vilket gjorde dem till lätt byte för skandinaviska rövare. Men för varje sak som blir rätt finns det ett halvt dussin saker som går fel. Därför skulle jag beskriva den historiska korrektheten i Vikings som på samma nivå som filmen The Vikings från 1958.

Klädseln är en av sakerna som jag stör mig mest på med Vikings och alla senaste årens brittiska forntidsserier som The Last Kingdom, eftersom vi har en ganska bra aning om hur folk klädde sig då. I de flesta filmer och serier förlagda till järnåldern och medeltiden klär sig rollfigurerna mer som moderna bikers i konstiga lädervästar med nitar på, vilket är ett vanligt knep för produktioner att spara på pengar och slippa skaffa rustningar. Alternativt är alla ringbrynjor gjorda av stickad bomull som målats med silverfärg. Dessutom slänger de ofta stora ovårdade djurhudar och pälsar på skådisarna, på ett sätt som påminner om grottmänniskor i gamla dinosauriefilmer. Mest besväras jag av att alla tycks vara allergiska mot att klä sig i granna färger, vilket på riktigt var mycket populärt under forntiden. Alla tog emot chansen om de hade råd med att piffa upp sina kläder ens med en liten lapp färggrant tyg, gärna utomlandsifrån och av material man inte kunde tillverka hemma. Det var frågan om status att kunna klä sig färggrant som en clown, men det syns inte på film längre. I gamla filmer innan The Warlord kunde det synas riktigt färggranna medeltida miljöer, men sedan dess har allt blivit grått och dystert. Problemet är att folk vant sig vid tropen "real is brown", som drabbat framförallt spelindustrin på senare år. Vill ni se hur färggrant nordbor klädde sig för tusen år sedan (eller rentav göra sådana kläder själv) så rekommenderar jag att kolla upp föreningen Hurstwics sida.

Den här texten har lite spårat ut från historisk korrekthet i största allmänhet till ett klagotal om hur specifikt vikingatiden porträtteras, men jag kan inte rå för att jag är partisk för det fornnordiska (som märks med min serie vlogs om nordisk folktro). Här har jag försökt sammanfatta utmaningen som uppstår för filmmakare och TV-producenter att försöka vara historiskt korrekta, samtidigt som jag listar upp de vanligaste sakerna som medvetet justeras för att göra det mer mottagligt för publiken. Jag skulle gärna se mer trovärdiga filmer eller serier förlagda till förgångna tider, gärna balanserade i sin porträttering av tidsperioden, utan att glorifiera för mycket eller sensationalistiskt frossa i misären. Jag vill se mer respekt för forna livstilar och kulturer, gärna där forntidsmänniskor tillåts tvätta sig och vara klädd i de granna färger de tyckte om. Är det för mycket krävt?