Spökande sjörövare

 
Än en gång är det dags för Linkaras årliga tävling för korta skräckvideon till Longbox of the Damned och jag deltar igen. Den här gången handlar mitt bidrag om odöda sjörövare som gestaltas av dockor som jag byggt under de senaste åren, ursprungligen i syfte att användas till något av de femtielva idéer vi diskuterat om för Guerilla Pictures. Tyvärr har vardagslivet satt en lång paus på det projektet, främst på grund av arbete och studier, men inte minst också för att några av oss har fått barn. Min blivande ettåring behöver nästan all den tid som jag inte arbetar, men då hon sover kan jag pyssla på i små etapper. Det förhindrar mig från att helt tappa fingerfärdigheten med video- och hantverksprojekt och förhoppningsvis kan GP-gänget göra sporadiska kortfilmer i framtiden igen. Men tillsvidare får det räcka med sådana här miniprojekt:

Jag tycker om att pyssla och därför skriver jag gärna om dockorna som använts till den här videon. Den första dockan jag byggde var sjörövarkaptenen, börjandes med huvudet. Jag har länge velat göra dockor för att animera dem i stopmotion, men av diverse orsaker har det varit lättare hittills att göra marionettdockor och med dem krävs det annorlunda knep för att skapa rörelse. Kring 2015 hade jag  kommit på metoden att bygga en dockas huvud på en bykpinne, för att den vägen kunna röra på dockans mun med ena handen. Kaptenens utseende med grönt skinn, stort skägg och klädseln baserade jag på skurken LeChuck från Monkey Island-spelen, eftersom jag älskar den spelserien och tycker om karikerade zombier i största allmänhet. Huvudet är en separat del av kroppen men jag kan maipulera dem tillsammans, genom att med ena handen dra i trådar som bundits i armarna på dockan.

Skägget är fårull, ögonen är plastpärlor och kläderna är en gammal socka.

Dockans kropp står på en bas målad i blått så att jag ska kunna använda chroma-key för att skapa illusionen att den svävar i luften. Av samma orsak och för att dens hud är grön behöver dockan manipuleras mot en blå bakgrund, eventuellt med blåa handskar på.

Monstertomaterna ser på.

Resten av dockorna byggdes i samma grundstil, fast enklare struktur. Likt kaptenen är de gröna, missbildade människoskelett i sjörövarplagg, men de är alla byggda i ett stycke. Tyvärr är dessa dockor svårare att manipulera och lederna på dem är för lösa för ordentlig stop-motion.

Det kan behövas även en zombifierad papegoja.

Som tur finns det möjligheten att digitalt animera dem genom betalversionen av programmet Hit Film Pro, vilket gör det möjligt att använda dockorna till diverse krävande projekt. Det blir visserligen inte lika stiligt resultat som proper stop-motion eller marionetteknik, men tillräckligt bra resultat för att manipulera spökliga pirater. Tack vare det kunde jag nu manipulera dockorna på ett sätt som inte var möjligt för mig då när använde dem till en video där vi diskuterade piratfilmer:

Skeppen i båda videorna är stillbilder på gamla miniatyrer av segelfartyg, vilket passade bra för sjörövarnas farkost men jag vill inför eventuella framtida piratprojekt göra ett eget miniatyrskepp. Jag lyckades ett par år sedan hitta på rea en stilig miniatyr på regalskeppet Vasa, men delarna är fortfarande i lådan p.g.a. utrymmesbrist här hemma. Närvaron av en bebis inverkar såklart också, så allt miniatyrbygge är på minimum tills jag bor i ett större hem. 

Jag har som ambition att bygga mer avancerade dockor i framtiden, i hopp om att bli lika bra som Richard Svensson (The Lone Animator), som gjort mycket fina kortfilmer inspirerade av Lovecraft och andra skräckförfattare. Drömmen om att fortsätta med egna filmprojekt igen är stark och genom att testa på små grejer som Linkaras tävling gör det möjligt för mig att orka, tills vi förhoppningsvis lyckas få ihop det gamla gänget igen. Vem vet? Kanske det blir något inom närmaste året, eller så?

Pampigt och parodiskt om pirater

Sjörövare har likt vikingar och andra historiska banditgrupper ofta romantiserats till ett roligt gäng rebelliska och gladlynta filurer, som vägrar passa in i samhällets trångsynta förväntningar och som förstår hur man njuter av livet med sång och rom. ”Yo ho ho! And a bottle of rum!” Men som David Mitchell påpekar var sjörövarnas verksamhet inte riktigt så roligt för dem som utsattes för det och romantiseringen har skett bland folk som är mycket avlägsna från sjöröveri och vikingar, på grund av antingen tid eller rum. Därför tenderar vi se på sjörövares upptåg i Karibien på 1600- och 1700-talen som ganska harmlösa och det har blivit allt vanligare att sjörövarna presenteras som hjältar än som skurkar, eftersom det kittlar den rebelliska sidan av oss och får oss att romantisera alla sorters laglösa grupper i samma banor som Robin Hood. Det väsentliga är att det här gäller endast sådant som är tillräckligt avlägset från oss själva, för knappast någon vill i nuläge ännu romantisera de moderna piraterna som härjar längs den somaliska kusten. Kanske det någon gång i framtiden görs en äventyrsfilm om hurtiga somaliska sjörövare som glatt åker omkring med sina motorbåtar och skjuter med AK-47or?

Romantiseringen av de gamla tiders sjörövare vi är bekanta med började så fort som sjöröveriets gyllene ålder tog slut på 1700-talet och under kommande århundraden skrevs mycket äventyrslitteratur om pirater först som fiender och alltmer som ädla rebeller. Då ännu gällde det egentligen bara piraterna i Karibien och huvudsakligen dem av europeisk härkomst, för piraterna i Medelhavet och Stilla havet utgjorde ett seriöst hot ännu under hela kolonialismen och var därför inte riktigt lika mediasexiga. Men mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet hade även de piratgruppernas verksamhet tagit slut och då skrevs det romantisk äventyrslitteratur även om dem, ofta som kritik mot kolonialmakternas utnyttjande av ursprungsbefolkning. Ett prima exempel är italienaren Emilio Salgaris romaner om den malesiska piraten Sandokan, som kämpar mot brittisk imperialism och vill befria sitt folk. Om Sandokan har det gjorts en stor samling filmer, tv-serier och en tecknad serie som gick på finsk tv när jag var barn.

Men som sagt har största delen av all äventyrslitteratur och senare filmer om pirater handlat uttryckligen om karibianska kapare och buckanjärer, vilket influerat hur vi automatiskt föreställer oss pirater. I synnerhet på 1900-talet då det blev vanligare att porträttera vissa pirater som hjältar blev de sammankopplade med en klassisk europeisk hjätearketyp som på engelska kallas ”swashbuckler”, vilket har sitt ursprung i berättelser som De tre musketörerna och ännu äldre riddarromaner. Inom äventyrslitteratur och -filmer syftar begreppet swashbuckling i allmänhet på romantiska och idealistiska äventyr med häftigt svärdspel oberoende vilken tidsperiod det handlar om, men det har under 1900-talets gång alltmer blivit sammankopplat med äventyr på öppet hav. Dock har det inspirerat mycket övrig äventyrslitteratur och swashbuckling har tidvis varit ännu mer populärt förlagt i yttre rymden, vilket gett upphov till genren space opera och den vägen till Star Wars.

Efter 1950-talet blev det en ganska lång paus i pampiga sjörövarfilmer, men de visades tillräckligt ofta på TV för att hålla nostalgin i liv hos kommande generationer barn. Det ledde visserligen till att underhållning om sjörövare förknippades för det mesta med barn, vilket syns i t.ex. Disneys äventyrsfilmer och i filmer som The Goonies och Hook. Det är egentligen först i samband med Pirates of the Caribbean som filmer om pirater gjorde en ordentlig comeback till en vuxenpublik, med lagom pampig stämning och ett av 2000-talets mest kännspaka musikstycken. Efter den filmen har det varit ett antal försök att återuppfinna pirater som något blodtörstigt och farligt, på samma sätt som Deadwood och liknande serier gjort för vilda västern och närmare femtioelva fantasy-serier försökt skapa illusionen av något nytt genom att presentera sagor ur ett mörkare perspektiv. Men sjörövare är fortfarande så starkt förknippade med troper kopplade till idealistiska äventyrsfilmer att det säljer bäst att presentera pirater i någotsånär familjevänliga historier, utan att för mycket gå in på den mörkare sidan av sjöröveriets historia. Förutom såklart då eventuella ”goda” pirater ska sättas i klar kontrast med de ”onda” piraterna.  

I alla fall, på grund av piraternas starka koppling till mer gladlynt underhållning är parodierna på gamla sjörövarfilmer fortsättningsvis mycket populära. Jag såg nyligen på dockanimationen The Pirates! In an Adventure with Scientists! av Aardman Animation, mest kända för leranimationerna med Wallace & Gromit. Filmen var riktigt underhållande och gav mig inspiration till att skriva ner mina tankar om sjörövare inom underhållning. Filmen är så historiskt inkorrekt och anakronistisk att det gör ont, men den är så hejdunderligt rolig att det gör ingenting. En av de största orsakerna till att jag tyckte så mycket om filmen är att den påminner mycket om de klassiska äventyrsspelen om Monkey Island, vilket har länge varit en av de mest ansedda parodierna på sjörövarunderhållning. Aardmans film känns som det närmaste vi hittills kommit stämningsmässigt till en film om Monkey Island och dess huvudperson Guybrush Threepwood, som är fullständigt malplacerad bland de råbarkade sjöbjörnarna han vill på äventyr med.

Faktum är att det funnits tidigare försök att göra en komisk äventyrsfilm om Monkey Island ända sedan tidiga 90-talet, vilket genom omvägar resulterade i Pirates of the Caribbean-serien. Det är en ganska råddig historia, för spelet The Secret of Monkey Island inspirerades av Disneylands åkattraktion med namnet ”Pirates of the Caribbean” och av spökpiratromanen On Stranger Tides (vilken blev senare löst anpassad av Disney). Spelet blev en succé och ett manus började cirkla omkring i Hollywood, där det föll i Disneys egendom för en spottstyver. Manuset finslipades för att få bort de mest uppenbara kopplingarna till Monkey Island och Disney kunde påstå att filmen var baserad på något de redan ägde, även om det finns kvar en hel del likheter som visar ursprunget: En malplacerad yngling med drömmar om äventyr, zombiepirater som fiender, en kvinna med guvernörskoppling och intelligenta apor. Genom karaktären Jack Sparrow blev Pirates-filmerna tillräckligt distinkta att filmserien är sin egen grej och det kunde helt väl göras en film om Monkey Island, även om jag tror att mycket av spelseriens humor kunde försvinna i en filmversion. Samtidigt tycker jag att The Pirates! In an Adventure with Scientists! visar hur väl en liknande humor och galen stämning faktiskt kan fungera på film, vilket jag tror beror till stor del på att den filmen är animerad.

 Jag börjar tappa tråden lite, men det som jag mest velat få fram är att det finns ganska mycket piratunderhållning att njuta av och att rekommendera vidare till de oinsatta. Om ni tycker om Pirates of the Caribbean-filmerna rekommenderar jagt varmt att bekanta er med de gamla swashbuckling-filmerna som inspirerat dessa och så mycket övrig fiktion. Om klassiska äventyrsspel inte riktigt faller i smaken föreslår jag att kolla Aardmans dockanimation som ett smakprov på Monkey Island, samt förhoppningsvis som en potentiell inkörsport till spelserien. Om ni känner er riktigt ambitiösa kan ni även kolla den italienska 70-talsserien om Sandokan, med Bollywoodstjärnan Kabir Bedi i huvudrollen. För vidare upplevelse rekommenderas litterära klassiker som Robert Louis Stevensons Skattkammarön.

Happy Sailing!