Tankar om spelet Jumanji

Jag såg nyligen den nya Jumanji-filmen på bio och jag var mycket positivt överraskad över hur underhållande den var. Jag måste erkänna att jag likt de flesta hade ytterst låga förväntningar, för det känns nästan som en naturlag att fortsättningar, reboots och remakes av gamla filmer är en smärtsam upplevelse. Att Dwayne Johnson var med fick mig att förvänta mig att bli underhållen av åtminstone hans rollprestation, för the Rock tenderar vara det mest sevärda även i riktigt usla filmer. Jag förväntade mig sporadisk dum underhållning inbakat i mängder av irriterande dumhet, men till min förvåning var det en genuint bra och oväntat sevärd film från början till slut. Filmen är i mitt tycke rentav en jämnbra fortsättning till den ursprungliga filmen från 1995.

Jag tänker inte skriva värst mycket om handlingen i filmen utan hellre fokuserar jag på spelet som filmen utspelas i, för i början av fortsättningsfilmen inser spelet att det måste uppgradera sig från ett brädspel till ett konsolspel för att kunna locka till sig nya offer. En av filmen styrkor är hur väl den lyckas återskapa känslan av gamla konsolspel, ända in till spelens tidsenliga uppsättning och ofta mycket bisarra inre logik som uppstår på grund av hårdvarans och mjukvarans begränsningar. Faktum är att jag kunde under hela filmens gång med mitt inre öga föreställa mig huvudpersonernas äventyr äga rum i ett Sega-spel från mitten av 1990-talet, då min hjärna anpassade allting till att se ut som tidsenlig grafik. Det närmaste Jumanji skulle se ut som skulle vara något djungeläventyr i stil med Segas Jurassic Park eller ursprungliga Crash Bandicoot.

Likt många moderna spel har karaktärerna i spelet Jumanji olika svagheter och styrkor, dock märker tittaren snabbt att karaktärerna är mycket obalanserade och ger spelarna därmed olika förutsättningar att klara sig.

Den tillsynes mest absurda svagheten någon av karaktärerna har är "cake", vilket innebär att det som andra karaktärer måste äta för att öka på sin hälsa gör att den stackars spelaren med nämnda svaghet exploderar varje gång hen tar en bit av maten. Då måste vi gamyler som upplevde spelen från 90-talet påpeka att det är inte bara frågan om ett skämt, för sådant kunde hända i spelen från tidsperioden. Nuförtiden hör det till att försöka balansera ut karaktärers styrkor och svagheter i både datorspel och rollspel, för att ge alla en lika chans att klara sig oberoende vilken karaktärstyp eller spelarklass de väljer. Men förr satsades det aldrig på sådant, vilket innebär att de flesta spel från innan 2000-talet ter sig mycket orättvisa. En förmildrande omständighet i filmens handling är att de mycket olika spelarkaraktärerna är menade att komplettera varandra, för ingen av dem skulle klara sig helt ensam från början till slut. Inte ens Johnsons arketypa djungeläventyrare Dr Smolder Bravestone, som kan bokstavligen slå sin väg ur nästan alla knipor. Det fick mig att tänka på Jumanji även som ett bordrollspel, där tanken är att spelarkaraktärerna ska samarbeta istället för att tävla sinsemellan (även om generationer av munchkins skulle anse olika).

Filmen visar hur lätt det händer att spelare lever in sig i rollerna som spelet ger dem, exempelvis hur en klen och känslig tonårsnörd kan hamna i rollen av övermänskligt tuffa slagskämpar som the Rock och Karen Gillan. De två andra spelarna är en redan tuff amerikansk fotbollsspelare och en självcentrerad cheerleader, som likt de två nördarna hamnar i roller som är motsatta deras personlighet i riktiga livet. Istället för att spela det som bara ett skämt att alla fyra hamnar i tillsynes malplacerade roller (som att den snygga tjejen blir en fet medelålders karl spelad av Jack Black) lyckas filmen visa hur rollspelskaraktärer kan lära spelarna något om dem själva. Nördarna lär sig få mer självförtroende utanför sina kraftiga spelavatarer, medan de fysiskt begåvade spelarna lär sig att bättre utnyttja sitt intellekt i riktiga livet och bli mer empatiska. Spelet funkar som ett verktyg att lära spelarna något om dem själva och hjälper dem att få fram den gömda sidan av deras personlighet. Jag har själv upplevt det och bevittnat hos andra i rollspel jag varit med om under de senaste tio åren, vilket är en orsak till att jag uppskattar filmens porträttering av spel.

Till sist vill jag gärna kommentera på en spelteknisk grej. Att spelet Jumanji är ett djungeläventyr i stil med 1930-talets pulplitteratur och spelarnas styrkor och svagheter fick mig att tänka på bordrollspelt Spirit of the Century, som både jag och Johan spelat ofta under årens lopp. Med styrkorna började jag tänka på olika "aspects" som spelarna i Spirit kan skapa åt sig själva för att få diverse bonusar till tärningsrullningar, så länge som spelledaren godkänner det. Framförallt Johnsons styrka "Smoldering intensity" skulle fungera riktigt bra som aspect i ett bordrollspel, exempelvis om spelaren vill få en större sannolikhet att lyckas med att övertyga någon, att hota en fiende eller att förföra någon. De andra karaktärernas upplistade styrkor som "zoology" och "cartography" fungerar både som mer specifika sätt hur de kan tänkas använda i tärningsrullningen för någon förmåga, men det ger karaktärerna också en bakgrund som spelare och spelledare kan ta fasta på för dramatiska detaljer. Exempelvis kan man tänka sig att en karaktär specialiserade sig i att läsa kartor p.g.a. en barndomstrauma då hen tappade bort sig, eller att hen blev zoolog för att djur känns som bättre sällskap än människor. Det finns oändligt med alternativ och möjligheter i rollspel, vilket hänger helt på spelarnas och spelledarnas fantasi.

Av alla ovannämnda orsaker anser jag att den nya Jumanji lyckas utmärkt visa hur spel fungerat under olika årtionden, men dessutom hur mycket likheter det finns mellan spel inom olika medier. Jag anser dessutom att Jumanji kan läggas på en lista av filmer som fungerar som en bra inkörsport för dem som inte hunnit testa på rollspel men som är nyfikna. Det skadar inte att filmen är i sig själv mycket underhållande och sevärd. Den rekommenderas starkt av mig.

Pampigt och parodiskt om pirater

Sjörövare har likt vikingar och andra historiska banditgrupper ofta romantiserats till ett roligt gäng rebelliska och gladlynta filurer, som vägrar passa in i samhällets trångsynta förväntningar och som förstår hur man njuter av livet med sång och rom. ”Yo ho ho! And a bottle of rum!” Men som David Mitchell påpekar var sjörövarnas verksamhet inte riktigt så roligt för dem som utsattes för det och romantiseringen har skett bland folk som är mycket avlägsna från sjöröveri och vikingar, på grund av antingen tid eller rum. Därför tenderar vi se på sjörövares upptåg i Karibien på 1600- och 1700-talen som ganska harmlösa och det har blivit allt vanligare att sjörövarna presenteras som hjältar än som skurkar, eftersom det kittlar den rebelliska sidan av oss och får oss att romantisera alla sorters laglösa grupper i samma banor som Robin Hood. Det väsentliga är att det här gäller endast sådant som är tillräckligt avlägset från oss själva, för knappast någon vill i nuläge ännu romantisera de moderna piraterna som härjar längs den somaliska kusten. Kanske det någon gång i framtiden görs en äventyrsfilm om hurtiga somaliska sjörövare som glatt åker omkring med sina motorbåtar och skjuter med AK-47or?

Romantiseringen av de gamla tiders sjörövare vi är bekanta med började så fort som sjöröveriets gyllene ålder tog slut på 1700-talet och under kommande århundraden skrevs mycket äventyrslitteratur om pirater först som fiender och alltmer som ädla rebeller. Då ännu gällde det egentligen bara piraterna i Karibien och huvudsakligen dem av europeisk härkomst, för piraterna i Medelhavet och Stilla havet utgjorde ett seriöst hot ännu under hela kolonialismen och var därför inte riktigt lika mediasexiga. Men mot slutet av 1800-talet och under 1900-talet hade även de piratgruppernas verksamhet tagit slut och då skrevs det romantisk äventyrslitteratur även om dem, ofta som kritik mot kolonialmakternas utnyttjande av ursprungsbefolkning. Ett prima exempel är italienaren Emilio Salgaris romaner om den malesiska piraten Sandokan, som kämpar mot brittisk imperialism och vill befria sitt folk. Om Sandokan har det gjorts en stor samling filmer, tv-serier och en tecknad serie som gick på finsk tv när jag var barn.

Men som sagt har största delen av all äventyrslitteratur och senare filmer om pirater handlat uttryckligen om karibianska kapare och buckanjärer, vilket influerat hur vi automatiskt föreställer oss pirater. I synnerhet på 1900-talet då det blev vanligare att porträttera vissa pirater som hjältar blev de sammankopplade med en klassisk europeisk hjätearketyp som på engelska kallas ”swashbuckler”, vilket har sitt ursprung i berättelser som De tre musketörerna och ännu äldre riddarromaner. Inom äventyrslitteratur och -filmer syftar begreppet swashbuckling i allmänhet på romantiska och idealistiska äventyr med häftigt svärdspel oberoende vilken tidsperiod det handlar om, men det har under 1900-talets gång alltmer blivit sammankopplat med äventyr på öppet hav. Dock har det inspirerat mycket övrig äventyrslitteratur och swashbuckling har tidvis varit ännu mer populärt förlagt i yttre rymden, vilket gett upphov till genren space opera och den vägen till Star Wars.

Efter 1950-talet blev det en ganska lång paus i pampiga sjörövarfilmer, men de visades tillräckligt ofta på TV för att hålla nostalgin i liv hos kommande generationer barn. Det ledde visserligen till att underhållning om sjörövare förknippades för det mesta med barn, vilket syns i t.ex. Disneys äventyrsfilmer och i filmer som The Goonies och Hook. Det är egentligen först i samband med Pirates of the Caribbean som filmer om pirater gjorde en ordentlig comeback till en vuxenpublik, med lagom pampig stämning och ett av 2000-talets mest kännspaka musikstycken. Efter den filmen har det varit ett antal försök att återuppfinna pirater som något blodtörstigt och farligt, på samma sätt som Deadwood och liknande serier gjort för vilda västern och närmare femtioelva fantasy-serier försökt skapa illusionen av något nytt genom att presentera sagor ur ett mörkare perspektiv. Men sjörövare är fortfarande så starkt förknippade med troper kopplade till idealistiska äventyrsfilmer att det säljer bäst att presentera pirater i någotsånär familjevänliga historier, utan att för mycket gå in på den mörkare sidan av sjöröveriets historia. Förutom såklart då eventuella ”goda” pirater ska sättas i klar kontrast med de ”onda” piraterna.  

I alla fall, på grund av piraternas starka koppling till mer gladlynt underhållning är parodierna på gamla sjörövarfilmer fortsättningsvis mycket populära. Jag såg nyligen på dockanimationen The Pirates! In an Adventure with Scientists! av Aardman Animation, mest kända för leranimationerna med Wallace & Gromit. Filmen var riktigt underhållande och gav mig inspiration till att skriva ner mina tankar om sjörövare inom underhållning. Filmen är så historiskt inkorrekt och anakronistisk att det gör ont, men den är så hejdunderligt rolig att det gör ingenting. En av de största orsakerna till att jag tyckte så mycket om filmen är att den påminner mycket om de klassiska äventyrsspelen om Monkey Island, vilket har länge varit en av de mest ansedda parodierna på sjörövarunderhållning. Aardmans film känns som det närmaste vi hittills kommit stämningsmässigt till en film om Monkey Island och dess huvudperson Guybrush Threepwood, som är fullständigt malplacerad bland de råbarkade sjöbjörnarna han vill på äventyr med.

Faktum är att det funnits tidigare försök att göra en komisk äventyrsfilm om Monkey Island ända sedan tidiga 90-talet, vilket genom omvägar resulterade i Pirates of the Caribbean-serien. Det är en ganska råddig historia, för spelet The Secret of Monkey Island inspirerades av Disneylands åkattraktion med namnet ”Pirates of the Caribbean” och av spökpiratromanen On Stranger Tides (vilken blev senare löst anpassad av Disney). Spelet blev en succé och ett manus började cirkla omkring i Hollywood, där det föll i Disneys egendom för en spottstyver. Manuset finslipades för att få bort de mest uppenbara kopplingarna till Monkey Island och Disney kunde påstå att filmen var baserad på något de redan ägde, även om det finns kvar en hel del likheter som visar ursprunget: En malplacerad yngling med drömmar om äventyr, zombiepirater som fiender, en kvinna med guvernörskoppling och intelligenta apor. Genom karaktären Jack Sparrow blev Pirates-filmerna tillräckligt distinkta att filmserien är sin egen grej och det kunde helt väl göras en film om Monkey Island, även om jag tror att mycket av spelseriens humor kunde försvinna i en filmversion. Samtidigt tycker jag att The Pirates! In an Adventure with Scientists! visar hur väl en liknande humor och galen stämning faktiskt kan fungera på film, vilket jag tror beror till stor del på att den filmen är animerad.

 Jag börjar tappa tråden lite, men det som jag mest velat få fram är att det finns ganska mycket piratunderhållning att njuta av och att rekommendera vidare till de oinsatta. Om ni tycker om Pirates of the Caribbean-filmerna rekommenderar jagt varmt att bekanta er med de gamla swashbuckling-filmerna som inspirerat dessa och så mycket övrig fiktion. Om klassiska äventyrsspel inte riktigt faller i smaken föreslår jag att kolla Aardmans dockanimation som ett smakprov på Monkey Island, samt förhoppningsvis som en potentiell inkörsport till spelserien. Om ni känner er riktigt ambitiösa kan ni även kolla den italienska 70-talsserien om Sandokan, med Bollywoodstjärnan Kabir Bedi i huvudrollen. För vidare upplevelse rekommenderas litterära klassiker som Robert Louis Stevensons Skattkammarön.

Happy Sailing!