Jag såg nyligen den nya Jumanji-filmen på bio och jag var mycket positivt överraskad över hur underhållande den var. Jag måste erkänna att jag likt de flesta hade ytterst låga förväntningar, för det känns nästan som en naturlag att fortsättningar, reboots och remakes av gamla filmer är en smärtsam upplevelse. Att Dwayne Johnson var med fick mig att förvänta mig att bli underhållen av åtminstone hans rollprestation, för the Rock tenderar vara det mest sevärda även i riktigt usla filmer. Jag förväntade mig sporadisk dum underhållning inbakat i mängder av irriterande dumhet, men till min förvåning var det en genuint bra och oväntat sevärd film från början till slut. Filmen är i mitt tycke rentav en jämnbra fortsättning till den ursprungliga filmen från 1995.
Jag tänker inte skriva värst mycket om handlingen i filmen utan hellre fokuserar jag på spelet som filmen utspelas i, för i början av fortsättningsfilmen inser spelet att det måste uppgradera sig från ett brädspel till ett konsolspel för att kunna locka till sig nya offer. En av filmen styrkor är hur väl den lyckas återskapa känslan av gamla konsolspel, ända in till spelens tidsenliga uppsättning och ofta mycket bisarra inre logik som uppstår på grund av hårdvarans och mjukvarans begränsningar. Faktum är att jag kunde under hela filmens gång med mitt inre öga föreställa mig huvudpersonernas äventyr äga rum i ett Sega-spel från mitten av 1990-talet, då min hjärna anpassade allting till att se ut som tidsenlig grafik. Det närmaste Jumanji skulle se ut som skulle vara något djungeläventyr i stil med Segas Jurassic Park eller ursprungliga Crash Bandicoot.
Likt många moderna spel har karaktärerna i spelet Jumanji olika svagheter och styrkor, dock märker tittaren snabbt att karaktärerna är mycket obalanserade och ger spelarna därmed olika förutsättningar att klara sig.
Den tillsynes mest absurda svagheten någon av karaktärerna har är "cake", vilket innebär att det som andra karaktärer måste äta för att öka på sin hälsa gör att den stackars spelaren med nämnda svaghet exploderar varje gång hen tar en bit av maten. Då måste vi gamyler som upplevde spelen från 90-talet påpeka att det är inte bara frågan om ett skämt, för sådant kunde hända i spelen från tidsperioden. Nuförtiden hör det till att försöka balansera ut karaktärers styrkor och svagheter i både datorspel och rollspel, för att ge alla en lika chans att klara sig oberoende vilken karaktärstyp eller spelarklass de väljer. Men förr satsades det aldrig på sådant, vilket innebär att de flesta spel från innan 2000-talet ter sig mycket orättvisa. En förmildrande omständighet i filmens handling är att de mycket olika spelarkaraktärerna är menade att komplettera varandra, för ingen av dem skulle klara sig helt ensam från början till slut. Inte ens Johnsons arketypa djungeläventyrare Dr Smolder Bravestone, som kan bokstavligen slå sin väg ur nästan alla knipor. Det fick mig att tänka på Jumanji även som ett bordrollspel, där tanken är att spelarkaraktärerna ska samarbeta istället för att tävla sinsemellan (även om generationer av munchkins skulle anse olika).
Filmen visar hur lätt det händer att spelare lever in sig i rollerna som spelet ger dem, exempelvis hur en klen och känslig tonårsnörd kan hamna i rollen av övermänskligt tuffa slagskämpar som the Rock och Karen Gillan. De två andra spelarna är en redan tuff amerikansk fotbollsspelare och en självcentrerad cheerleader, som likt de två nördarna hamnar i roller som är motsatta deras personlighet i riktiga livet. Istället för att spela det som bara ett skämt att alla fyra hamnar i tillsynes malplacerade roller (som att den snygga tjejen blir en fet medelålders karl spelad av Jack Black) lyckas filmen visa hur rollspelskaraktärer kan lära spelarna något om dem själva. Nördarna lär sig få mer självförtroende utanför sina kraftiga spelavatarer, medan de fysiskt begåvade spelarna lär sig att bättre utnyttja sitt intellekt i riktiga livet och bli mer empatiska. Spelet funkar som ett verktyg att lära spelarna något om dem själva och hjälper dem att få fram den gömda sidan av deras personlighet. Jag har själv upplevt det och bevittnat hos andra i rollspel jag varit med om under de senaste tio åren, vilket är en orsak till att jag uppskattar filmens porträttering av spel.
Till sist vill jag gärna kommentera på en spelteknisk grej. Att spelet Jumanji är ett djungeläventyr i stil med 1930-talets pulplitteratur och spelarnas styrkor och svagheter fick mig att tänka på bordrollspelt Spirit of the Century, som både jag och Johan spelat ofta under årens lopp. Med styrkorna började jag tänka på olika "aspects" som spelarna i Spirit kan skapa åt sig själva för att få diverse bonusar till tärningsrullningar, så länge som spelledaren godkänner det. Framförallt Johnsons styrka "Smoldering intensity" skulle fungera riktigt bra som aspect i ett bordrollspel, exempelvis om spelaren vill få en större sannolikhet att lyckas med att övertyga någon, att hota en fiende eller att förföra någon. De andra karaktärernas upplistade styrkor som "zoology" och "cartography" fungerar både som mer specifika sätt hur de kan tänkas använda i tärningsrullningen för någon förmåga, men det ger karaktärerna också en bakgrund som spelare och spelledare kan ta fasta på för dramatiska detaljer. Exempelvis kan man tänka sig att en karaktär specialiserade sig i att läsa kartor p.g.a. en barndomstrauma då hen tappade bort sig, eller att hen blev zoolog för att djur känns som bättre sällskap än människor. Det finns oändligt med alternativ och möjligheter i rollspel, vilket hänger helt på spelarnas och spelledarnas fantasi.
Av alla ovannämnda orsaker anser jag att den nya Jumanji lyckas utmärkt visa hur spel fungerat under olika årtionden, men dessutom hur mycket likheter det finns mellan spel inom olika medier. Jag anser dessutom att Jumanji kan läggas på en lista av filmer som fungerar som en bra inkörsport för dem som inte hunnit testa på rollspel men som är nyfikna. Det skadar inte att filmen är i sig själv mycket underhållande och sevärd. Den rekommenderas starkt av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar