Doktor Vem och Liftarens Guide till Galaxen

Jag anser mig själv vara en hänförd anglofil, till stor del för att mina föräldrar sett på många brittiska TV-serier under hela min uppväxttid och deras kärlek till det brittiska har smittat av sig. Min förkärlek till brittisk populärkultur ledde till att jag blev bekant med den mycket populära franchisen Hitchhiker’s Guide to the Galaxy skapad av Douglas Adams. Franchisen har utkommit i en stor variation medier, på bl.a. radio, TV och i bokform, där varje version skiljer sig markant från varandra. Trots att det finns mängder av skillnader mellan de olika versionerna finns det vissa grundpelare som stämmer överens i alla versioner av berättelsen. I alla versioner sprängs jorden av utomjordingar som bygger en intergalaktisk motorväg och engelsmannen Arthur Dent överlever tackvare den kringresande utomjordingen Ford Prefect, som äger den titulära liftarens guide. Tillsammans reser de i rymden och slås följe av galaxens ex-president Zaphod Beeblebrox, Trillian (som är den enda kvarvarande människan utom Arthur) och den konstant deprimerade roboten Marvin.

Oberoende om man är bekant med den ursprungliga radioserien eller böckerna har Liftarens Guide till Galaxen blivit ett så stort fenomen att det är mer troligt att man känner till alla referenserna inom övrig populärkultur än själva ursprungsmaterialet. Exempelvis har många säkert hört hur talet 42 är viktigt av någon anledning eller att ens handduk är en livsviktig ägodel, utan att nödvändigtvis veta varifrån skämtet härstammar. Men när jag hörde att en filmversion skulle komma år 2005 tyckte jag att jag åtminstone borde läsa första boken innan jag såg den på bio, eftersom jag ville uppleva berättelsen i bokform även om att jag kände till många av referenserna från förut. Jag tycker mycket om boken på grund av dess snillrikt vitsiga satir, något som britterna specialiserat sig på i hundratals år och främsta orsaken till att jag anser britterna vara världsmästare i komedi. Jag slukade de tre första böckerna på nolltid och såg framemot att se vad filmversionen hade att erbjuda.

Överlag tycker jag lika mycket om filmen som böckerna, men jag kan förstå varför den inte föll alla i smaken. En vanlig kritik är att filmen är för ”amerikansk” jämförd med böckerna och alla övriga versioner, vilket beror på att Douglas Adams och filmmakarna ville anpassa berättelsen för en betydligt bredare publik än tidigare. Filmen introducerade flera ändrade detaljer som de tidigare fansen inte tyckte om och filmens ton anpassades för en amerikansk publik genom att tona ner många elaka inslag från franchisen. Jag anser ändå inte att filmen skulle vara för amerikansk utan för min del är den tillräckligt brittisk, med brist på bättre beskrivning. Trots alla ändringar behåller filmen många av franchisens mest älskade skämt och Douglas Adams kännspaka humor finns fortfarande med, även om den inte är riktigt lika vass och elak som när han skrev radioserien och böckerna. Det hjälper dessutom att Arthur Dent spelas av Martin Freeman, medan rösten för liftarens guide görs av Stephen Fry och filmen befolkas av många andra bekanta brittskådisar. I mitt tycke erbjuder filmen en lite mysigare och mer barnvänlig version av den bekanta historien, vilket kan fungera som en bra introduktion innan man går vidare till de övriga versionerna av Liftarens Guide.

  

Eftersom jag tyckte om filmversionen så mycket bidrog det till att jag senare fastnade för en annan väletablerad brittisk franchise som Douglas Adams arbetat med: Doctor Who. Det finns mycket gemensamt mellan Doctor Who och Liftarens Guide, eftersom båda handlar om milt sagt okonventionella rymdäventyr som ofta blir mycket absurda. I drygt femtio år har Doctor Who etablerat sig som Storbritanniens mest populära science fictionfranchise, som påverkat mycket övrig populärkultur i landet. I ett nötskal handlar serien om en utomjording kallad ”Doktorn” som reser genom tid och rum i en tidsmaskin maskerad till en blå telefonkiosk, tillsammans med ett roterande galleri medresenärer. Serien har kunnat pågå i flera årtionden tack vare att huvudpersonens skådespelare blir utbytt med några års mellanrum, vilket förklaras med att Doktorns folk kan lura döden genom att förnya alla celler i kroppen vid dödsögonblicket. Varje gång det händer tas serien över av en ny Doktor, vars personlighet och äventyr till varierande grad skiljer sig från föregångarens. Med så mycket historia bakom TV-serien blir det svårt att rekommendera ett bra ställe för icke insatta att börja titta. Jag kan bara återge hur det gick till för mig och hur jag blev förtjust i Doktorns fantasifulla äventyr.

Min första kontakt med franchisen var genom en TV-film som visades på MTV3 långfredagen 1999. Den ursprungliga TV-serien hade pågått från 1963 till 1989 (vilket håller fortfarande rekordet för längsta oavbrutna TV-serie om science fiction) men sedan lades serien officiellt på ”paus” för flera år framåt och filmen jag såg var menad som ett pilotavsnitt till en potentiell fortsättning på den gamla serien. I efterhand kan jag säga att filmen är nog en underhållande del av seriens långa historia, men tyvärr är den inte så bra som introduktion till franchisen vilket bidrog till att försöket till att återuppliva serien misslyckades. Först år 2005 gjorde Doctor Who en lyckad comeback till TV-rutorna och på senhösten 2009 blev jag fan av serien när en vän visade specialavsnittet The Waters of Mars. Specialavsnittet var riktigt underhållande och jag ville gärna se mer, men problemet var att hitta ett bra ställe att hoppa in i serien. Min kompis hade varit fan i flera år och rekommenderade att jag kunde börja med den nya seriens första säsong och om jag tyckte om den kunde jag börja kolla på den gamla serien vid ett senare tillfälle. Jag började titta på första säsongen och redan vid andra avsnittet (The End of the World) insåg jag att serien var någonting precis för mig.

Just det avsnittet anser jag vara en bra introduktion till både nya TV-serien och franchisen som helhet, eftersom den visar det mest typiska man kan vänta sig av Doctor Who. Avsnittet går ut på att Doktorn tar med sin nyaste följeslagare till jordens ände fem miljarder år i framtiden, med en fin utsikt från en lyxsatellit där rika utomjordingar betalat för att få bevittna händelsen. Som förväntat blir det kris på satelliten och alla ombord hotas bli ihjälbrända av solen om inte Docktorn lyckas rädda dem i tid. Avsnittet är ett hejdundrande actionäventyr och jag blev mycket påmind om stämningen i filmversionen av Liftarens Guide på grund av den den stora skaran alltmer konstiga utomjordingar och den överdrivet artiga personalen på satelliten. Dessutom märktes det liknande satir som hos Adams i glimtarna av en bisarr framtid där en jukebox med poppig 2000-talsmusik anses vara ett värdefullt antikföremål och en kvinna har haft så många skönhetsoperationer att hon är bokstavligen platt och uppsatt på en ram.

Likheterna mellan de två franchiserna blir alltmer uppenbara när man tänker på att Douglas Adams jobbade som manusförfattare på Doctor Who under 1970-talet och många av koncepten i Liftarens Guide var ursprungligen menade för Doctor Who. Stämningsmässigt är Doctor Who mer seriös med sitt äventyr än vad Liftarens Guide är, men det finns ofta samma glimt i ögat och liknande absurd satir. För dem som inte är insatta i Doctor Who skulle jag beskriva franchisen som en kombination av Liftarens Guide, Doktor Snuggles (vilken Adams också arbetat på) och en förvånansvärt stor likhet med Ducktales, för äventyren i Doctor Who påminner om Joakim von Ankas skattjakter i tid och rum i sin fantasifulla prakt. Jag rekommenderar att kolla på Doctor Who och förhoppningsvis lyckas ni hitta en serie som tilltalar ert inre barn.