När Doctor Who blev sevärd för mig igen

I ett av mina riktigt första blogginlägg skrev jag om hur Doctor Who är en av mina favoritserier. Tyvärr har så inte varit fallet en längre tid, eftersom jag inte tyckt om hur serien styrts av chefsskribenten Steven Moffat sedan 2010 och jag hade enorma svårigheter med att fastna för Matt Smith i huvudrollen som den elfte Doktorn. Den korta versionen är delvis att jag föredrar Doktorn som spelad av en åtminstone lite äldre skådespelare, men dessutom fick jag känslan av att Smiths avsedda performans - som en urgammal man med ungt utseende - aldrig kom fram i mer än en handfull avsnitt. Istället kändes det för mig som att TARDISen stulits av en sprallig småunge som smugit in när Doktorn tittat bort. Dessutom fanns det mängder av andra saker i handlingen och stämningen från säsong 5 till 7 som gjorde mig ofta frustrerad, eftersom jag upplevde det mesta som mycket bortkastad potential som kunde ha använts på bättre vis.

Situationen blev direkt bättre när Peter Capaldi tog över som den tolfte Doktorn, eftersom han påminner mig mer om de gamla Doktorerna från seriens tidiga årtionden. Det hjälpte att hans äventyr i säsong 8 påminde till en början mig om mina två favoriter bland Doktorerna - Jon Pertwee och Tom Baker - för avsnitten hade då en större känsla av gammal brittisk sci-fi än de betydligt mer sagolika säsongerna med Matt Smith. Tyvärr tog säsongen sedan gradvis en sväng mot saker som inte tilltalade mig, varav mycket var kvarlevor från de tre föregående säsongerna. Exempelvis föll kompanjonen Clara mig aldrig i smaken, till stor del för att jag blev evinnerligt trött på de dussin gånger hon skulle tragiskt fara bort från serien och ändå kom direkt tillbaka. Likt mycket annat i moderna Doctor Who mjölkades Claras tillfälliga avsked så mycket för drama att det hade motsatt emotionell effekt på mig än den avsedda, vilket fick mig att rentav börja avsky rollfiguren och hennes fortsatta närvaro. Trots att Capaldis Doktor föll mig mer i smaken och att säsongen börjat som mycket lovande minskade antalet sevärda saker stadigt i serien för mig, tills bekanta såpoperaelement tog över handlingen igen.

Även om Matt Smith inte var min favorit Doktor kunde jag ändå tidvis få ut någonting ur hans äventyr. Jag kunde se på serien i tre år med honom trots att handlingen gradvis föll mig allt mindre i smaken, för det fanns fortfarande tillräckligt med små saker som jag tyckte om. Dessutom kom det flera enastående bra avsnitt under den tiden, t.ex. när Neil Gaiman – en av mina favoritförfattare - skrev manus till avsnittet The Doctor’s Wife. Capaldis första säsong blev snabbt till en råddig och ojämn upplevelse, eftersom den försökte både ändra sig och behålla av de senaste årens populära trender. Jag fick en känsla av att producenterna var rädda för att jaga bort tittare med en för gammal Doktor, att de försökte kompensera för det genom att hålla kvar mycket element från förra Doktorns äventyr och att Clara därför blev de facto huvudperson för att hålla den ungdomliga lågan vid liv. Problemet var att Capaldi spelade en mycket annorlunda Doktor och han kändes lite malplacerad i det som Doctor Who blivit sedan 2010, medan han skulle ha passat betydligt bättre i någonting i samma stil som hur serien var på 70-talet. I slutändan blev Capaldis första säsong en betydligt större besvikelse för mig än någonting med Matt Smith, för jag upplevde säsongen som ett ännu större misskötande av seriens potential. 

Av ovannämnda orsaker lät jag bli att se följande säsong, eftersom jag inte ville bli besviken en ytterligare gång. Fyra säsonger av frustration fick räcka för min del och jag hade av diverse skäl tappat lusten att sätta mer av min tid på Doctor Who och behövde ta en ordentlig paus från även de gamla säsongerna. Jag har fått höra av min fru och andra som sett säsong 9 att det finns mycket där som jag förhoppningsvis skulle tycka om, men hon har varnat mig om att det finns minst lika mycket som skulle göra mig besviken och frustrerad igen. Därför har jag inte ännu heller sett den säsongen, även om Peter Capaldi hade i säsongen innan visat stor potential till att bli min favorit Doktor.

Tiden gick och jag fick höra att Steven Moffat skulle sticka, vilket förvånade mig för jag trodde ärligt talat inte att han skulle någonsin frivilligt släppa taget om serien han älskat sedan barndomen. Jag hade dock ingen större reaktion till nyheten innan jag fick höra kort efteråt att Peter Capaldi skulle lämna serien samtidigt som Moffat, vilket gjorde mig orolig. Jag skulle mycket gärna ha sett honom fortsätta i rollen i flera år till och gärna under en annan chefsskribent, men det blev uppenbarligt en omöjlighet. Det uppstod ett behov för mig att se igenom Capaldis sista säsong, för det kändes som att han först nyligen tagit över rollen och var på väg bort för tidigt. Av erfarenhet var jag orolig för att Moffat med stor sannolikhet skulle föra säsongens handling mot en riktning som inte funkar för mig, oberoende av hur lovande säsongen må börja. Jag funderade mycket länge på saken och tog en medveten risk med julspecialen The Return of Doctor Mysterio, vilket underlättades av att Clara skulle vara frånvarande. Till min positiva överraskning tyckte jag om specialen och blev förvånad då jag insåg att Moffats mindre tilltalande författartendenser syntes ingenstans. Det var en mycket skön upplevelse att ha roligt med Doctor Who igen och jag blev försiktigt hoppfull för den kommande säsong 10. Efter ytterligare funderande beslöt jag att ge en till chans åt serien, men beslöt att sluta se direkt om det kommer ett dåligt avsnitt.

Jag började med att se den nya säsongen ett avsnitt i taget och utgick från att varje bra avsnitt kunde vara en tillfällighet, för jag ville inte låta mig själv hoppas för starkt igen. På grund av det har jag blivit positivt överraskad gång på gång, för säsong 10 har varit otroligt stabil i sin kvalitet och avsnitten har genomgående fallit mig i smaken. Jag tyckte också mycket om den nya kompanjonen Bill, som uppfriskande nog var en av de få kompanjoner på lång tid som helt saknade romantisk laddning mellan henne och Doktorn. Jag gillade dynamiken mellan henne och Capaldi, för deras umgänge påminde mig både om punktjejen Ace som hängde med sjunde Doktorn på 80-talet samt Donna Noble, som är fortfarande min favorit bland alla Doktorernas följeslagare. Doktorn och Bill var ett intressant omaka par, för de var delvis som en kompisduo med en stor åldersskillnad (på ett par tusen år) och en dynamik som fick mig att tänka på en äldre ungkarl som försöker bekanta sig med ett barnbarn han tills nyligen inte visste att finns. Doktorn var som en mentor och fadersgestalt till Bill, fast av en mycket rufsig och burdus variant.

Utan att gå in i större detalj om handlingen anser jag att producenterna har gjort genomgående bra val och att det mesta jag stört mig på sedan 2010 har varit antingen helt frånvarande eller tillräckligt nertonat. Eftersom jag tyckt så mycket om serien igen har jag stålsatt mig i förberedelse för att det skulle förr eller senare komma ett dåligt avsnitt, eller att säsongen igen avslutas på ett icke tillfredställande vis som frustrerar mig. Men efter att nu ha sett igenom hela säsongen (förutom den kommande julspecialen, såklart) kan jag till min stora glädje konstatera att säsongen aldrig hann bli dålig och att jag igen fått uppleva den Doctor Who jag saknat i sju långa år. Det känns som att producenterna gjort det mesta så rätt som möjligt för just mig. De gjorde i mitt tycke ett mycket smart val i att presentera säsongen som en ”soft reboot”, vilket innebär att nya tittare kan börja se utan att först kolla igenom alla säsonger sedan 2005. På samma vis kan jag låtsas som om säsongerna jag inte tyckte om inte alls funnits. Samtidigt fick jag en stark känsla av att serien stämningsmässigt blivit betydligt mer lik säsongerna innan 2010, då jag tyckte om nya serien som mest. Dessutom fick jag äntligen en känsla av 70-talets Doctor Who i Capaldis äventyr, vilket jag hade hoppats på länge. Det är synd bara att den bästa säsongen jag sett med Capaldi är hans sista, för nu vill jag ännu starkare se honom fortsätta som Doktor till 2020-talet även om det är en omöjlighet.

Doktor Vem och Liftarens Guide till Galaxen

Jag anser mig själv vara en hänförd anglofil, till stor del för att mina föräldrar sett på många brittiska TV-serier under hela min uppväxttid och deras kärlek till det brittiska har smittat av sig. Min förkärlek till brittisk populärkultur ledde till att jag blev bekant med den mycket populära franchisen Hitchhiker’s Guide to the Galaxy skapad av Douglas Adams. Franchisen har utkommit i en stor variation medier, på bl.a. radio, TV och i bokform, där varje version skiljer sig markant från varandra. Trots att det finns mängder av skillnader mellan de olika versionerna finns det vissa grundpelare som stämmer överens i alla versioner av berättelsen. I alla versioner sprängs jorden av utomjordingar som bygger en intergalaktisk motorväg och engelsmannen Arthur Dent överlever tackvare den kringresande utomjordingen Ford Prefect, som äger den titulära liftarens guide. Tillsammans reser de i rymden och slås följe av galaxens ex-president Zaphod Beeblebrox, Trillian (som är den enda kvarvarande människan utom Arthur) och den konstant deprimerade roboten Marvin.

Oberoende om man är bekant med den ursprungliga radioserien eller böckerna har Liftarens Guide till Galaxen blivit ett så stort fenomen att det är mer troligt att man känner till alla referenserna inom övrig populärkultur än själva ursprungsmaterialet. Exempelvis har många säkert hört hur talet 42 är viktigt av någon anledning eller att ens handduk är en livsviktig ägodel, utan att nödvändigtvis veta varifrån skämtet härstammar. Men när jag hörde att en filmversion skulle komma år 2005 tyckte jag att jag åtminstone borde läsa första boken innan jag såg den på bio, eftersom jag ville uppleva berättelsen i bokform även om att jag kände till många av referenserna från förut. Jag tycker mycket om boken på grund av dess snillrikt vitsiga satir, något som britterna specialiserat sig på i hundratals år och främsta orsaken till att jag anser britterna vara världsmästare i komedi. Jag slukade de tre första böckerna på nolltid och såg framemot att se vad filmversionen hade att erbjuda.

Överlag tycker jag lika mycket om filmen som böckerna, men jag kan förstå varför den inte föll alla i smaken. En vanlig kritik är att filmen är för ”amerikansk” jämförd med böckerna och alla övriga versioner, vilket beror på att Douglas Adams och filmmakarna ville anpassa berättelsen för en betydligt bredare publik än tidigare. Filmen introducerade flera ändrade detaljer som de tidigare fansen inte tyckte om och filmens ton anpassades för en amerikansk publik genom att tona ner många elaka inslag från franchisen. Jag anser ändå inte att filmen skulle vara för amerikansk utan för min del är den tillräckligt brittisk, med brist på bättre beskrivning. Trots alla ändringar behåller filmen många av franchisens mest älskade skämt och Douglas Adams kännspaka humor finns fortfarande med, även om den inte är riktigt lika vass och elak som när han skrev radioserien och böckerna. Det hjälper dessutom att Arthur Dent spelas av Martin Freeman, medan rösten för liftarens guide görs av Stephen Fry och filmen befolkas av många andra bekanta brittskådisar. I mitt tycke erbjuder filmen en lite mysigare och mer barnvänlig version av den bekanta historien, vilket kan fungera som en bra introduktion innan man går vidare till de övriga versionerna av Liftarens Guide.

  

Eftersom jag tyckte om filmversionen så mycket bidrog det till att jag senare fastnade för en annan väletablerad brittisk franchise som Douglas Adams arbetat med: Doctor Who. Det finns mycket gemensamt mellan Doctor Who och Liftarens Guide, eftersom båda handlar om milt sagt okonventionella rymdäventyr som ofta blir mycket absurda. I drygt femtio år har Doctor Who etablerat sig som Storbritanniens mest populära science fictionfranchise, som påverkat mycket övrig populärkultur i landet. I ett nötskal handlar serien om en utomjording kallad ”Doktorn” som reser genom tid och rum i en tidsmaskin maskerad till en blå telefonkiosk, tillsammans med ett roterande galleri medresenärer. Serien har kunnat pågå i flera årtionden tack vare att huvudpersonens skådespelare blir utbytt med några års mellanrum, vilket förklaras med att Doktorns folk kan lura döden genom att förnya alla celler i kroppen vid dödsögonblicket. Varje gång det händer tas serien över av en ny Doktor, vars personlighet och äventyr till varierande grad skiljer sig från föregångarens. Med så mycket historia bakom TV-serien blir det svårt att rekommendera ett bra ställe för icke insatta att börja titta. Jag kan bara återge hur det gick till för mig och hur jag blev förtjust i Doktorns fantasifulla äventyr.

Min första kontakt med franchisen var genom en TV-film som visades på MTV3 långfredagen 1999. Den ursprungliga TV-serien hade pågått från 1963 till 1989 (vilket håller fortfarande rekordet för längsta oavbrutna TV-serie om science fiction) men sedan lades serien officiellt på ”paus” för flera år framåt och filmen jag såg var menad som ett pilotavsnitt till en potentiell fortsättning på den gamla serien. I efterhand kan jag säga att filmen är nog en underhållande del av seriens långa historia, men tyvärr är den inte så bra som introduktion till franchisen vilket bidrog till att försöket till att återuppliva serien misslyckades. Först år 2005 gjorde Doctor Who en lyckad comeback till TV-rutorna och på senhösten 2009 blev jag fan av serien när en vän visade specialavsnittet The Waters of Mars. Specialavsnittet var riktigt underhållande och jag ville gärna se mer, men problemet var att hitta ett bra ställe att hoppa in i serien. Min kompis hade varit fan i flera år och rekommenderade att jag kunde börja med den nya seriens första säsong och om jag tyckte om den kunde jag börja kolla på den gamla serien vid ett senare tillfälle. Jag började titta på första säsongen och redan vid andra avsnittet (The End of the World) insåg jag att serien var någonting precis för mig.

Just det avsnittet anser jag vara en bra introduktion till både nya TV-serien och franchisen som helhet, eftersom den visar det mest typiska man kan vänta sig av Doctor Who. Avsnittet går ut på att Doktorn tar med sin nyaste följeslagare till jordens ände fem miljarder år i framtiden, med en fin utsikt från en lyxsatellit där rika utomjordingar betalat för att få bevittna händelsen. Som förväntat blir det kris på satelliten och alla ombord hotas bli ihjälbrända av solen om inte Docktorn lyckas rädda dem i tid. Avsnittet är ett hejdundrande actionäventyr och jag blev mycket påmind om stämningen i filmversionen av Liftarens Guide på grund av den den stora skaran alltmer konstiga utomjordingar och den överdrivet artiga personalen på satelliten. Dessutom märktes det liknande satir som hos Adams i glimtarna av en bisarr framtid där en jukebox med poppig 2000-talsmusik anses vara ett värdefullt antikföremål och en kvinna har haft så många skönhetsoperationer att hon är bokstavligen platt och uppsatt på en ram.

Likheterna mellan de två franchiserna blir alltmer uppenbara när man tänker på att Douglas Adams jobbade som manusförfattare på Doctor Who under 1970-talet och många av koncepten i Liftarens Guide var ursprungligen menade för Doctor Who. Stämningsmässigt är Doctor Who mer seriös med sitt äventyr än vad Liftarens Guide är, men det finns ofta samma glimt i ögat och liknande absurd satir. För dem som inte är insatta i Doctor Who skulle jag beskriva franchisen som en kombination av Liftarens Guide, Doktor Snuggles (vilken Adams också arbetat på) och en förvånansvärt stor likhet med Ducktales, för äventyren i Doctor Who påminner om Joakim von Ankas skattjakter i tid och rum i sin fantasifulla prakt. Jag rekommenderar att kolla på Doctor Who och förhoppningsvis lyckas ni hitta en serie som tilltalar ert inre barn.