Vad räknas som skräck?

Halloween och allhelgona har varit och farit och vintern är på kommande. Högtiden firades med ruskiga filmer och flera gånger under oktober månad fann jag mig i intressanta debatter gällande ett särskilt tema: Vilka filmer ska räknas till skräckfilmer?

Under vår filmkväll påpekade Johan att han tyckte att Coraline inte är en skräckfilm, trots att den är tidvis riktigt kuslig. Det fick mig att fundera: Hur ruskig måste en film vara för att räknas som en skräckfilm? Jämförbart berättade Kristoffer för mig att många vägrar godkänna hans åsikt om att När lammen tystnar skulle räknas som skräckfilm. Var går då gränsen mellan skräck och thriller? På svenska används ofta begreppet ”rysare”, som verkar vara en rätt bra kompromiss för många thrillers är mer skrämmande än filmer som definieras som skräck och de två genrerna är svåra att skilja åt. Men även om man använder rysare som kompromissterm återstår frågan: Vad räknas till det? Jag instämmer med Johan om att Coraline kan definieras närmare som fantasy, vilket gälle det mesta som Neil Gaiman skrivit, oberoende hur grymt kusligt det kan bli. Men var går gränsen mellan kuslig fantasy och skräck? Är det i mängden ruskiga scener eller i den subjektiva kvalitén av skrämseleffekt? Jag har ärligt talat ingen aning, men det är något som kan funderas över och debatteras i evigheter.

Så mycket är åtminstone klart att en skräckfilm inte nödvändigtvis behöver vara övernaturlig på något sätt, för slashers och andra filmer om seriemördare räknas till skräck. Till slashers kan tekniskt sett även räknas undergenren om djurattacker, för alla hajar och grizzlybjörnar brukar på samma sätt porträtteras som sadistiska jägare som vill mörda kåta tonåringar. Samtidigt finns det skäl att fråga ifall alla slashers kan räknas till skräck, eftersom på tok för många filmer ersätter skräckinjagande atmosfär med litervis fejkblod och istället för spänning är det meningen att man ska vara road av alla fantasifulla sätt man kan döda osympatiska idioter. I värsta fall blir det bara tortyrporr, vilket jag personligen vägrar räkna som skräck. På grund av allt det här är jag lite osäker på vad jag ska tycka om amerikanska slashers och italienska giallos som helhet, men enskilda filmer i vardera räknar jag som skräck eftersom det satsas på en tryckande och kuslig atmosfär.

Atmosfär är i mitt tycke nyckelordet och påverkar min personliga preferens för skräckfilmer och -litteratur. Enskilda skrämselsekvenser behöver inte betyda att en film är skräck om atmosfären annars inte försöker vara skrämmande. Därför skulle jag inte räkna de flesta av Tim Burtons filmer till skräck, eftersom han konsekvent blandar in en komisk karnevalsstämning med alla makabra detaljer. Därför är det tacksamt att det finns en hybridgenre av skräckkomedier där hans filmer hör hemma, tillsammans med Ghostbusters och liknande filmer. Jag föredrar skräck som lyckas med förhållandevis minimala mängder blod och jump-scares hålla en spänd stämning, vilket är en bidragande orsak till att jag gillar gotisk och lovecraftisk skräck. Det samma gäller klassiska filmer som Alfred Hitchcocks utbud, som alla använder blod och våld mycket sparsamt för maximal effekt. En film som i mitt tycke lyckas väldigt väl blanda en tryckande stämning med groteskt råa blodseffekter är The Thing, vilken vi recenserade i vår video. Det är ganska sällsynt att se en film lyckas så väl blanda de två ytterligheterna, för de vidriga monstereffekterna tar inte bort från skräckatmosfären utan hjälper filmen att bli ännu mer ruskig.

En annan sak jag funderat på är ifall en spökfilm kan automatiskt räknas till skräck. Är t.ex. M. Night Shyamalans Sjätte sinnet en skräckfilm även om den är en uppenbar spökhistoria? Den har flera ruggiga scener med spöken, en tidvis mycket kuslig atmosfär och de flesta karaktärerna är ledsna och oroliga. Man kunde argumentera att trots allt det är filmen kanske lite för optimistisk och varmhjärtad för att vara en skräckfilm. Många skräckfilmer har lyckats ha relativt glada slut som inte tar bort från den föregående timmens kusligheter, men i de fallen är karaktärerna oftast fortfarande uppskärrade och höga på endorfin av att ha lyckats överleva en hemsk situation och därför är det fortfarande bitterljuvt. Det Sjätte sinnet handlar mer om att acceptera sin situation och leva vidare, vilket påminner mer om en uppväxthistoria av något slag.

Det samma kan diskuteras gällande de klassiska skräckfilmsmonstren: Dracula, Frankensteins monster, vargmannen, mumien o.s.v. Är de fortfarande skrämmande och kan deras filmer fortfarande kallas skräckfilmer? Redan på 1950-talet hade filmpubliken slutat vara genuint rädd för dessa monster och likt Godzilla efter debutfilmen hade filmerna med dem blivit mysiga spektakel. Barn på 50- och 60-talen tyckte att monsterfilmer var mysruskiga och många föräldrar tyckte att filmerna var harmlös underhållning trots makabra inslag. Därför kom det som en total chock när Night of the Living Dead överraskade med en skrämmande nihilistisk grymhet, vilket fick barnen i publiken att gråta tröstlöst. I tidigare skräckfilmer fanns det en oskriven regel likt sagor att det gärna ska sluta väl för de goda, vilket bidrog till att skräck en kort tid sågs som harmlöst. Det som gör George A. Romeros film så speciell för sin tid är hur orättvis och brutal den känns och det har sedermera påverkat all senare skräck. Bland filmintresserade anses de gamla Universal-filmerna fortfarande vara klassiker och även om de flesta inte har sett ursprungliga 30-talsfilmerna finns dessas versioner av Dracula, Frankenstein och de övriga monstren kvar inom populärkultur.  Även om de har blivit nostalgiskt mysruskiga tycker jag att filmerna fortfarande kan vara underhållande och effektiva bara publiken har rätt inlevelseförmåga för att kunna njuta av gamla filmer.

Tyvärr har jag inga egentliga svar på vad som räknas till skräck, eller var gränsen mellan thriller och skräckfilm går. I den här samlingen av lösryckta funderingar kring diverse filmer har jag velat få fram hur svåra frågor de är och att det finns inga lätta svar. Vad tycker ni andra om saken? Jag läser gärna vilka vidare funderingar kan bidras med för en förhoppningsvis intressant diskussion.