Vad räknas som skräck?

Halloween och allhelgona har varit och farit och vintern är på kommande. Högtiden firades med ruskiga filmer och flera gånger under oktober månad fann jag mig i intressanta debatter gällande ett särskilt tema: Vilka filmer ska räknas till skräckfilmer?

Under vår filmkväll påpekade Johan att han tyckte att Coraline inte är en skräckfilm, trots att den är tidvis riktigt kuslig. Det fick mig att fundera: Hur ruskig måste en film vara för att räknas som en skräckfilm? Jämförbart berättade Kristoffer för mig att många vägrar godkänna hans åsikt om att När lammen tystnar skulle räknas som skräckfilm. Var går då gränsen mellan skräck och thriller? På svenska används ofta begreppet ”rysare”, som verkar vara en rätt bra kompromiss för många thrillers är mer skrämmande än filmer som definieras som skräck och de två genrerna är svåra att skilja åt. Men även om man använder rysare som kompromissterm återstår frågan: Vad räknas till det? Jag instämmer med Johan om att Coraline kan definieras närmare som fantasy, vilket gälle det mesta som Neil Gaiman skrivit, oberoende hur grymt kusligt det kan bli. Men var går gränsen mellan kuslig fantasy och skräck? Är det i mängden ruskiga scener eller i den subjektiva kvalitén av skrämseleffekt? Jag har ärligt talat ingen aning, men det är något som kan funderas över och debatteras i evigheter.

Så mycket är åtminstone klart att en skräckfilm inte nödvändigtvis behöver vara övernaturlig på något sätt, för slashers och andra filmer om seriemördare räknas till skräck. Till slashers kan tekniskt sett även räknas undergenren om djurattacker, för alla hajar och grizzlybjörnar brukar på samma sätt porträtteras som sadistiska jägare som vill mörda kåta tonåringar. Samtidigt finns det skäl att fråga ifall alla slashers kan räknas till skräck, eftersom på tok för många filmer ersätter skräckinjagande atmosfär med litervis fejkblod och istället för spänning är det meningen att man ska vara road av alla fantasifulla sätt man kan döda osympatiska idioter. I värsta fall blir det bara tortyrporr, vilket jag personligen vägrar räkna som skräck. På grund av allt det här är jag lite osäker på vad jag ska tycka om amerikanska slashers och italienska giallos som helhet, men enskilda filmer i vardera räknar jag som skräck eftersom det satsas på en tryckande och kuslig atmosfär.

Atmosfär är i mitt tycke nyckelordet och påverkar min personliga preferens för skräckfilmer och -litteratur. Enskilda skrämselsekvenser behöver inte betyda att en film är skräck om atmosfären annars inte försöker vara skrämmande. Därför skulle jag inte räkna de flesta av Tim Burtons filmer till skräck, eftersom han konsekvent blandar in en komisk karnevalsstämning med alla makabra detaljer. Därför är det tacksamt att det finns en hybridgenre av skräckkomedier där hans filmer hör hemma, tillsammans med Ghostbusters och liknande filmer. Jag föredrar skräck som lyckas med förhållandevis minimala mängder blod och jump-scares hålla en spänd stämning, vilket är en bidragande orsak till att jag gillar gotisk och lovecraftisk skräck. Det samma gäller klassiska filmer som Alfred Hitchcocks utbud, som alla använder blod och våld mycket sparsamt för maximal effekt. En film som i mitt tycke lyckas väldigt väl blanda en tryckande stämning med groteskt råa blodseffekter är The Thing, vilken vi recenserade i vår video. Det är ganska sällsynt att se en film lyckas så väl blanda de två ytterligheterna, för de vidriga monstereffekterna tar inte bort från skräckatmosfären utan hjälper filmen att bli ännu mer ruskig.

En annan sak jag funderat på är ifall en spökfilm kan automatiskt räknas till skräck. Är t.ex. M. Night Shyamalans Sjätte sinnet en skräckfilm även om den är en uppenbar spökhistoria? Den har flera ruggiga scener med spöken, en tidvis mycket kuslig atmosfär och de flesta karaktärerna är ledsna och oroliga. Man kunde argumentera att trots allt det är filmen kanske lite för optimistisk och varmhjärtad för att vara en skräckfilm. Många skräckfilmer har lyckats ha relativt glada slut som inte tar bort från den föregående timmens kusligheter, men i de fallen är karaktärerna oftast fortfarande uppskärrade och höga på endorfin av att ha lyckats överleva en hemsk situation och därför är det fortfarande bitterljuvt. Det Sjätte sinnet handlar mer om att acceptera sin situation och leva vidare, vilket påminner mer om en uppväxthistoria av något slag.

Det samma kan diskuteras gällande de klassiska skräckfilmsmonstren: Dracula, Frankensteins monster, vargmannen, mumien o.s.v. Är de fortfarande skrämmande och kan deras filmer fortfarande kallas skräckfilmer? Redan på 1950-talet hade filmpubliken slutat vara genuint rädd för dessa monster och likt Godzilla efter debutfilmen hade filmerna med dem blivit mysiga spektakel. Barn på 50- och 60-talen tyckte att monsterfilmer var mysruskiga och många föräldrar tyckte att filmerna var harmlös underhållning trots makabra inslag. Därför kom det som en total chock när Night of the Living Dead överraskade med en skrämmande nihilistisk grymhet, vilket fick barnen i publiken att gråta tröstlöst. I tidigare skräckfilmer fanns det en oskriven regel likt sagor att det gärna ska sluta väl för de goda, vilket bidrog till att skräck en kort tid sågs som harmlöst. Det som gör George A. Romeros film så speciell för sin tid är hur orättvis och brutal den känns och det har sedermera påverkat all senare skräck. Bland filmintresserade anses de gamla Universal-filmerna fortfarande vara klassiker och även om de flesta inte har sett ursprungliga 30-talsfilmerna finns dessas versioner av Dracula, Frankenstein och de övriga monstren kvar inom populärkultur.  Även om de har blivit nostalgiskt mysruskiga tycker jag att filmerna fortfarande kan vara underhållande och effektiva bara publiken har rätt inlevelseförmåga för att kunna njuta av gamla filmer.

Tyvärr har jag inga egentliga svar på vad som räknas till skräck, eller var gränsen mellan thriller och skräckfilm går. I den här samlingen av lösryckta funderingar kring diverse filmer har jag velat få fram hur svåra frågor de är och att det finns inga lätta svar. Vad tycker ni andra om saken? Jag läser gärna vilka vidare funderingar kan bidras med för en förhoppningsvis intressant diskussion.

Ghostbusters återvänder, med en stark dos estrogen

Det har i flera år gått rykten om att en tredje Ghostbusters-film skulle vara på väg, men av diverse skäl har det inte blivit av förrän det kom bekräftelse om saken förra året. Den nya filmen kommer inte att vara en fortsättning på Ghostbusters 2 från 1989, utan är istället en remake med helt nya skådisar. Många människor har växt upp med spökjägarna i någon form (antingen genom filmerna, serietidningarna eller de animerade serierna) och därför är det förståeligt att många skulle förvänta sig att en ytterligare gammal franchise förstörs av Hollywood, eller vara besvikna över att Bill Murray inte är inblandad. Men sedan början har det varit en otroligt negativ inställning till projektet, bortom det man vanligtvis kunde vänta sig när en remake blir annonserad. Det sorgliga är att den vitt spridda aggressionen mot nästa Ghostbusters beror till en stor del på att huvudrollsinnehavarna är ett gäng kvinnor.

Kristen Wiig, Leslie Jones, Kate McKinnon, Melissa McCarthy

Den nya Ghostbusters kommer att regisseras av Paul Feig som regisserade filmen Bridesmaids, medan två av huvudrollerna spelas av Kristen Wiig och Melissa McCarthy från samma film. Jag tyckte mycket om Bridesmaids så jag tror att filmen kan bli riktigt lyckad, eftersom de hittills annonserade skådespelarna är begåvade komiker. Men alla delar inte min optimism utan anser filmen vara dömd att misslyckas p.g.a. de kvinnliga skådisarna, som om det var ett tecken på att Hollywood till sist tappat fattningen. Själv ser jag det snarare som tvärtom, för i nuläget finns det få filmer med kvinnliga huvudpersoner och jag är mycket nyfiken på resultatet. Det är faktiskt oroväckande att se hur vanlig antagelse det är att filmen skulle vara garanterat förstörd i och med alla flickbobbor. Om filmen är bra eller dålig kommer inte att bero på skådespelarnas kön utan bokstavligen på alla andra faktorer som ingår i att göra en film. Men det är en bidragande orsak till att jag hoppas filmen bli bra, för då kan det förhoppningsvis bli vanligare med filmer där flerparten av huvudrollerna spelas av kvinnor tills ingen längre bryr sig om det. 

Det mer vanliga klagomålet är det sedvanliga ”Min barndom är förstöörd! *gråt*”, vilket inte är så mycket bättre. Det här händer varje gång en gammal franchise återupplivas för nostalgipubliken, men klagomålet hörs ofta utan att man ens har sett filmen. Ingen tvingar någon att se en film och oberoende hur dålig en film än kan tänkas vara borde den inte kunna retroaktivt förstöra något man tyckte om som barn. Den gamla filmen finns fortfarande kvar, oförstörd och likadan som tidigare. Min barndom har det inte blivit någon skada på, oberoende hur många gamla franchisar som har blivit uppdaterade sedan jag var liten. Michael Bay lyckades inte förstöra gamla Transformers-serien för mig och prequel-trilogin för Star Wars fick mig inte att avsky den ursprungliga trilogin. Förövrigt gjorde Collegehumor.com riktigt bra satir på fenomenet:

Mycket av kritiken för den nya Ghostbusters jag sett tenderar vara på en riktigt barnslig nivå, men visserligen finns det alltid en risk att filmen kan bli usel. Det som många är rädda för är att filmmakarna kommer att göra allting ultrafeminint och rosa, eller att spökjakten hamnar i skymundan på grund av de nya spökjägarnas jakt efter pojkvänner. Med andra ord skulle det vara som ett filmlångt avsnitt av Charmed. Som sagt tyckte jag om Bridesmaids och jag har mycket förtroende för filmmakarna, eftersom de lyckades göra en riktigt rolig komedi som både män och kvinnor kan se på. Eftersom det finns ett stigma av att en kvinnodominerad film skulle vara en ”chick flick” marknadsfördes Bridesmaids som ”The Hangover, fast med tjejer”, med fokus på de mest grova skämten i filmen för att locka in manliga tittare. Bridesmaids är en burdus film och har tidvis riktigt rå humor, men det är inte det som den handlar om. Filmen handlar om vad som händer när den ena av två barndomsvänner ska gifta sig och de konflikter som kan uppstå mellan någons gamla respektive nya vänner. Intressant nog tar filmen medvetet avstånd från typiska klichéer som förknippas med romantiska komedier och det är den uppfriskande realistiska vänskapen mellan huvudpersonerna som ligger i fokus. Filmen funkar dessutom tackvare det att nästan varje roll spelas av en erfaren komiker, vilket är en orsak till att Bill Murray och Dan Aykrod har gett varsin välsignelse åt damerna som tar över Ghostbusters efter dem.

Jag ser riktigt fram emot filmen och hoppas att den inte bara är sevärd, utan också att den blir en succé på bio. Synd bara att Gillian Anderson inte är med i filmen, för hon hade visat intresse av att vara med. Hon skulle säkert ha varit en utmärkt parallell till Egon Spengler. Men annars ser det riktigt lovande ut.