Gradvis mer Trekkigt på Discovery

 

Jag skrev tidigare om mina tankar kring den nya Star Trek-serien Discoverys första säsong, vilken var en mestadels ojämn upplevelse och gav tittarna en mycket dyster inblick i Star Treks framtid. Men säsongen blev gradvis mer optimistisk till tonen och besättningen lyckades mot slutet insistera på de bekanta humanistiska värderingarna som medlemmar i Starfleet brukar försöka eva upp till. Därför var jag nyfiken ifall uppkommande säsonger kunde fortsätta på den trenden och göra Discovery mindre kontroversiell bland Trekfansen.

Precis som jag hoppats fick producenterna till mestadels uppfyllt sitt behov av mörker under första säsongen och tonade sedan ner det i den andra säsongen, som var betydligt mer optimistisk och hade ett starkare fokus på upptäcktsresande då besättningen försökte lösa ett intergalaktiskt mysterium. Säsongen kan dessutom beskrivas som att den bestod till stor del av skadekontroll, för det märktes tydligt att skaparna ville få en synligare koppling till tidigare Trek-serier för att tilltala dem som inte uppskattade första säsongens nymodigheter. Exempelvis skippades en hel del av teknologin som ansetts vara för futuristiskt för vad som tidigare etablerats om 2250-talet, medan klingonerna fick långt hår och skägg igen för att se lite mindre ut som orcher. Dessutom inkluderades mer direkta referenser till ursprungliga Star Trek och serien introducerade några bekanta rollfigurer från det förflutna, främst av dem kapten Christopher Pike. Pike var den ursprungliga kaptenen för skeppet Enterprise i pilotavsnittet från 1965, men förutom det hade han spelat en rätt liten roll även om folk tyckte om hans mentorrelation till Kirk i de nya filmerna från 2000-talet. Men i.o.m. Anson Mounts fenomenala rollprestation har Pike blivit betydligt mer uppskattad rollfigur och anses nu vara en av de bästa kaptenerna i hela franchisen. Så mycket att han ska snart få en egen spin-off om äventyren innan Kirk tog över hans jobb.

Jag tyckte mestadels om Discoverys andra säsong, även om den var fortfarande rätt ojämn och jag tyckte inte riktigt om vart mysteriet slutgiltigt ledde seriens händelseförlopp. Ett annat problem för mig var att de diverse förbättringarna bidrog paradoxalt nog också till att framhäva de olika element som gjorde Discovery till en så omstridd serie inom Star Trek-kretsarna. Men jag vill påpeka att i längden övervägde de bra sakerna de dåliga. Jag måste upprepa att jag tyckte mycket om Pike som den nya kaptenen över skeppet Discovery, för han var en välkommen dynamisk ledare med en faderlig relation till sin besättning vilket påminde om kaptener som Picard. Jag gillar också hur vi får veta lite mer om det stora antalet bakgrundskaraktärer som funnits på skeppet sedan början, även om de flesta av dem fortfarande har för lite att göra. Exempelvis skulle det ha varit trevligt att få lära känna en av de potentiellt mest intressanta av dessa rollfigurer tidigare, gärna innan avsnittet där hen dör tragiskt. Sagda dödsfall skulle ha gett ett större inflytande över tittaren om vi fått känna till rollfigurens sorgliga bakgrundshistoria redan under första säsongen, eller åtminstone ett par avsnitt tidigare.  De tidigare serierna fokuserade vanligtvis på en större samling huvudpersoner som kunde dela på synligheten, ibland med avsnitt som handlade specifikt om deras synvinkel och vad de höll på med när de var lediga. I Discovery har det mestadels varit ojämnt stark fokus på den ensamma huvudpersonen Michael Burnham och lite grann på några av hennes närmaste kompanjoner, vilket i bästa fall varit en hälften så stor grupp som i The Next Generation, Deep Space 9 eller i Voyager. Den andra säsongen var ett steg mot rätt håll, men jag vill gärna se mer av de andra rollfigurernas upplevelser.  

Den tredje säsongen avslutades nyligen och kortfattat kan jag konstatera att denna säsong fortsatte på förra säsongens utveckling mot det bättre. Nu passar serien bättre in med det vi sett tidigare på Star Trek, för det finns mer fokus på fler huvudpersoner och stämningen fortsätter att vara idealistisk. Jag undviker helst spoilers, men det går inte att undvika att berätta om hur tredje säsongen äger rum i en ännu mer avlägsen framtid. På grund av händelserna i säsong två slängdes skeppet Discovery framåt i tiden nästan tusen år, till en för besättningen obekant tidsperiod då allting bekant vänts radikalt uppochner. Mycket likt premissen för Voyager är de långt borta hemifrån och de tvingas försöka anpassa sig till den nya tillvaron, förutom att det finns ingen möjlighet till att återvända hem. Handlingen påverkas stort av att Federationen har nästan utplånats totalt på 3100-talet och universumet är splittrat, jämförbart med då Romarriket gick sönder. Därför blir besättningens mål att få kontakt med Federationens kvarlevor och göra sitt bästa för att förbättra livet för planeter som tappat hoppet.

Största problemet för mig med Discovery är fortfarande att Michael Burnham är den rollfigur som serien mest handlar om. Sedan början har hon varit problematisk, för att hon känns ärligt talat som en rollfigur ur en dålig fanfic: Hon beskrivs som hyperintelligent och hon har alltid rätt i det mesta, men hon är också hänsynslös i att driva igenom sin bästa lösning för alla problem; de flesta intergalaktiska mysterier och konspirationer berör henne personligt, eller så blandar hon sig i andras problem, för hon har ett massivt messias- och martyrkomplex; och så är hon dessutom Spocks adoptivsyster (som aldrig nämnts tidigare), vilket lägger henne farligt nära att vara en Mary Sue. Men i rättvisans namn bör det påpekas att mycket av hennes sämre sidor ofta tas upp i handlingen, som då andra karaktärer tidvis ger henne en välförtjänt utskällning över hennes tanklöshet. Hon har dessutom mer djup än en renodlad Mary Sue, för hennes karaktärsdrag berättigas genom att dessa orsakats via mängder av trauman i hennes uppväxt. Skådespelaren Sonequa Martin-Green gör förövrigt ett bra jobb med det manusmaterial hon har att arbeta med, men jag har ändå rätt lite övers för rollfiguren Michael Burnham för i mitt tycke tar hon utrymme från betydligt mer intressanta personer i serien. Jag är inte heller glad över att Michael har nästan alltid rätt i farosituationer, men att hon driver igenom sin sak som en klumpig ångvält och mycket ofta låter hon bli att försöka ordentligt övertyga andra om varför de borde lyssna på henne. Detta har lett direkt till många dödsfall i serien, vilket stärker hennes känsla av att hon borde ta ansvar över allting i galaxen. Därför välkomnar jag alla de avsnitt som lägger fokus på andra medlemmar av besättningen, exempelvis kelpiern Saru, som är bland mina favoriter inom hela Star Trek. 

Den första icke-mänskliga kaptenen med en huvudroll. Mera sådant, tack!

Som tur är Discoverys tredje säsong den mest jämna hittills i kvalité från början till slut, trots Michaels fortsatta centralroll i handlingen. Den nya tidsperioden ger serien en fräsch start och mer friheter att bryta sig loss från detaljer som etablerats i tidigare Star Trek, men utan att förvränga den optimistiska framtidssynen som karakteriserar Star Trek. Den post-apokalyptiska framtiden i säsong tre påminner om Romarrikets splittring på sena 400-talet, medan Discoverys uppdrag kan jämföras med den tidiga katolska kyrkans försök att återförena de splittrade romerska riksdelarna till en ny gemenskap. I bästa Trekkiga anda handlar det om att återbygga och återförena, vilket känns som ett bra budskap i dagens tillvaro där så mycket känns splittrat och hotfullt.

Det här var den första säsongen som jag tyckte om genomgående och det känns nu som att Discovery blivit en Star Trek-serie på allvar. Det har bekräftats att serien kommer att återkomma med en fjärde säsong, vilket jag för första gången är riktigt entusiastisk för istället för bara försiktigt optimistisk. Jag är nyfiken över hur äventyret fortsätter, ifall skaparna igen hittar på en ny massiv intergalaktisk konflikt, eller om det kunde bli en mer episodisk serie i stil med Trek-serierna på 90-talet. Det kunde vara riktigt intressant att få se mer av vardagen på 3100-talet, då Discovery åker från planet till planet, för att gradvis återuppliva Federationen. Dessutom kunde det vara roligt om de mindre prominenta rollfigurerna fortsätter att få mer synbarhet. Jag ser också framemot serien om Pike och hoppas att de olika Star Trek-serierna fortsätter att vara sevärda.

Mina tankar om Star Trek: Discovery

För en dryg vecka sedan avslutades den första säsongen av Star Trek: Discovery, som var franchisens återkomst till TV-rutorna efter en paus på flera år. Det är otroligt svårt att diskutera Discovery utan att spoila händelseförloppet, i synnerhet som det här är den första serien där varje avsnitt för handlingen vidare. Jag ska försöka undvika att gå för nära i detalj vad gäller händelser och karaktärer, utan istället ska jag redogöra för mina tankar om den här serien som en fortsättning till alla andra Star Trek-serier och -filmer. Därför måste jag börja med en genomgång av sådant som kommit tidigare på TV och film.

Star Trek har sedan 1960-talet representerat en mycket idealistisk framtidsvision, där mänskligheten blivit mer civiliserad och lämnat bakom sig dagens racism, sexism och andra fulheter. I praktiken funkar det inte riktigt så, för alla Star Trek serier enda sedan kapten Kirks äventyr reflekterar värderingarna under det årtionde som serien gjorts. Därför blir det tidvis pinsamt att se hur dåligt vissa saker åldrats, i synnerhet gällande könsroller, även om meningen var god och det var progressivt just då. Men likt all gammal underhållning krävs det mer ansvar från publiken och betyder det att tittaren måste ha rätt glasögon på sig för att kunna se allting i dess rätta kontext. Star Trek växte till sig under årtionden efter den ursprungliga serien, med flera bra filmer om Kirk-gängets medelåldersäventyr och tv-serierna om framtida kaptenerna Picard (The Next Generation), Sisko (Deep Space Nine) och Janeway (Voyager).

DS9 är fortfarande min favorit bland alla Trekserie, dels för att den ifrågasatte vissa saker i franchisens utopiska vision och presenterade ett ännu mer mångbottnat universum. Men den blev aldrig för mörk eller tröstlös, utan förblev en idealistisk serie. Det intressanta är också hur DS9 är den enda serien som på allvar tar itu med religion som en del av vardagslivet, både på gott och ont. De tidigare serierna ignorerade ämnet helt för det mesta, för Trekskaparen Gene Roddenberry hade en komplex syn på religiös tro och förkastade all organiserad religion. Hans syn på en utopisk framtid var ett samhälle helt utan religiös verksamhet och istället hade han en filosofisk-humanistisk tanke om att i det ideala samhället ska alla få förverkliga sig själva. Men det finns små tecken redan i ursprungliga serien om att andra arter håller fortfarande på med kulturell verksamhet som kan ses som religiös till naturen.

Den senaste serien på TV var Star Trek: Enterprise, som tyvärr reflekterade det tidiga 2000-talet på vis som ger mig skäl att sammanfatta serien som "Star Trek: 'Murrica". Det är den mest amerikanska av alla Star Trek-serier, tyvärr mer på ont än gott för Star Fleet verkar undermedvetet passa bättre in med Bush den yngres tidsperiod än det vi sett i tidigare serier. Det kan i princip bortförklaras med att mänskligheten tar sina första steg ut i galaxen och är ovana med det hela, men rymdresandet verkar lite för bekant för dem och serien tycks villa ignorera sin status som en prequel till den gamla serien. Istället domineras tre säsonger av en bisarr handling om hur allt i galaxen påverkas av flera tidsresande grupperingars kalla krig. Även om Enterprise aldrig var nära på lika älskad som TNG och DS9, eller ens Voyager (som har ett delvis oförtjänt dåligt rykte), men även den serien var Trekkig nog att folk följde med den och sörjde när serierna slutade. Med Enterprise var det extra sorgligt när den tog slut på hälft, för serien blev faktiskt ganska bra kring sista säsongen efter tre år av ojämnt material. Under sista säsongen blev det äntligen en prequel till serien från 60-talet, som det hade marknadsförts sedan början.

Efter att Enterprise tog slut var det en längre paus för allt Trek-relaterat, för de sista filmerna om TNG hade inte lyckats så bra och franchisen verkade vara illa ute. Sedan kom filmerna av J.J. Abrams, som var överlag en ganska ojämn upplevelse. Effekterna var bra och det var fartfyllda äventyr, men det fanns hela tiden en känsla av att det kändes för lite som Star Trek. När de två första filmerna kom tyckte jag först om dem, även om jag redan då ogillade skarpt att Star Trek: Into Darkness var i slutändan främst en förvrängd spegelbild av den legendariska filmen Wrath of Khan. Sedan började jag aktivt ogilla de nya filmerna och lät bli att se den tredje filmen på bio, dels för att trailern såg mer ut som Fast & Furious i rymden. I efterhand ångrar jag verkligen att jag inte såg Star Trek: Beyond på bio, för den var den bästa av alla tre och den mest Trekkiga från början till slut.

Mot den här bakgrunden kan ni tänka er att jag likt de flesta var mycket försiktig med min optimism när Discovery annonserades. Jag tyckte överlag om det tvådelade pilotavsnittet och såg framemot resten av säsongen, även om det finns vissa grejer som jag var smått orolig över. Främst det att likt de nyaste filmerna är serien betydligt mörkare än det mesta vi sett av Trek. Likt min kollega Johan är jag less på hur mycket av dagens TV-program domineras av mörker och cynism, vilket ger mig en konstant känsla att det finns mycket lite på TV nu som alls passar för min smak. När Star Trek av alla franchises börjar alltmera handla om krig och politiska intriger samt frossa i folks misär, då verkar det inte längre finnas någon plats på TV för en optimistisk framtidsvision. Därför hoppades jag att serien skulle handla mer om forskningsresor än om krig, vilket titeln borde antyda.

Det har debaterats mycket om estetiska ändringar som gjorts till utseendet på uniformer, rymdskepp och de olika arterna. Framförallt klingonerna ser annorlunda ut från tidigare, då deras mest ikoniska drag (knöliga pannor, dåliga tänder, rustningar med enorma axelskydd o.s.v.) har överdrivits tills de ser mer ut som skalliga orcher i Sagan om Ringen. Förutom att de här klingonerna ser uppenbart omänskliga ut är de också den mest monstruösa porträttering arten fått i hela franchisen, för serien visar mycket sådant som bara antytts i tidigare serier om hur blodtörstiga de är. Men serien berättigar delvis att klingonerna är mycket mer barbariska än i andra serier, eftersom de är ett mycket splittrat folk under 2250-talet jämfört med vad vi sett i tidigare serier och filmer. Det etableras att klingonernas feodalvälde har igen splittrats och att de har en längre tid existerat i en period av passivt inbördeskrig, mycket likt japanska Sengoku-perioden då länsherrar konstant stred om mark och inflytande. Klingonerna i den här tidsperioden har ingen fungerande centralmakt, för kejsarnas tid har sedan länge tagit slut och nu just råkar de vara utan en kansler som kunde ena de 24 maktsläkterna till ett folk.

Konflikten mellan Federationen och klingonerna börjar som ett försök att på nytt ena de splittrade klingonska klanerna till ett gemensamt folk på religiös grund, genom starta ett heligt krig mot en gemensam fiende. Klingonerna förblir dock splittrade och startar ett aggressivt flerfrontskrig där klanerna tävlar sinsemellan om vem som kan mörda mest icke-klingoner, med en religiös ursäkt vid sidan om enskilda klanhövdingars maktsträvan. Federationens krig med klingonerna porträtteras som ett odiskriminerat blodbad, jämförbart med historiska händelser under korstågen i Jerusalem och conquistadorernas härjande i Sydamerika. Det blir ett utrotningskrig som står i kontrast med vad vi tidigare sett av klingonernas imperialistiska ambitioner, då de oftast fått representera Sovjetunionen och tävlat med Federationen om inflytande bland galaxens olika folkslag. Det finns dock mängder av små tecken på att det finns mer smarta klingoner som resonerar på ett vis som känns mer bekant, i en antydan om att de klingoner vi ser i Discovery representerar en tillfällig sanslöshet innan klingonska imperiet blir det rike vi är vana med.

Det har debatterats mest om att Discovery är milt sagt den mörkaste av alla Trek-serier, med mycket anklagelser om att serien är tidvis för cynisk för att alls kunna räknas som Star Trek. För egen del påminner serien mig tidvis om Game of Thrones i rymden, vilket är inte så välkommet då jag har inga positiva känslor för vad den serien gjorde med fantasy. Utan att gå in på detalj så händer det mycket upprörande saker i serien och i synnerhet under säsongens första halva känns det som att budskapet skulle vara att visa hur naiv och dum Star Fleet är som organisation, att de får bättre resultat i en omänsklig konflikt genom att själva bli pragmatiskt omänskliga. Med allt mörker i världen och i underhållning finns det ett behov för Star Trek, där människor reser i rymden på upptäcktsfärder i hopp om att bättra sig själva och utöka sin kunskap för världsalltet. Jag var ärligt talad frestad att sluta se på Discovery flera gånger, men likt mitt masochistiska förhållande till Doctor Who ville jag se om serien skulle bli mer Trekkig. Efter att ha sett igenom hela första säsongen vill jag påpeka att trots att serien är mycket mörk och ofta utnyttjar de friheter som uppstår via Netflix (som mer blod och annat vuxet), så lyckas serien i slutändan bekräfta den idealism som Star Trek står för. 

För att undvika spoilers tänker jag inte berätta vad som händer, men efter att budskapet tycks först ha varit att huvudpersonerna borde överge Star Fleets idealism vänder handlingen på steken under säsongens andra halva. Även om serien förblir mörk och dramatisk lyckas dagen bli räddad efter att de anammar Star Fleets idealism i sin mörkaste stund, vilket resulterar i ett mycket hoppfullt slut. Ändå måste jag fråga om säsongen faktiskt behövde vara riktigt så mörk som den var för att skapa en kontrast, för det känns som att det skulle ha räckt med samma nivå av mörker och moraliska gråtoner som sågs i DS9. Förhoppningsvis har producenterna nu fått det mesta av mörkret ur sig och kan presentera nästa säsong som mer optimistisk och med ett fokus på upptäcktsresande.

Jag var länge lite obestämd ifall serien känns mer som Trek än Abrams-filmerna, men trots mängder av ändrade estetiska detaljer finns det mycket små referenser som påminner om det gamla på ett bra sätt, utöver bara lata och ytliga referenser. Redan innan serien kom ut insåg jag att ett av de största problemen med att placera en serie innan ursprungsserien är att teknologin blir ohjälpligt mer avancerad att se ut än i den serien, vilket är ett problem med prequels som koncept.  Jag är själv fortfarande mest intresserad av att se någonting förlagt till perioden strax efter ursprungliga serien, vilket vi fick se i de gamla Kirk-filmerna under 1980-talet. Mest tyckte jag om dem för att jag gillade Nicholas Meyers strävan att få Trek att se ut som "Hornblower in space", där allting påminner om den napoleanska flottan. Estetiken och stämningen i Wrath of Khan kunde i mitt tycke vara riktigt bra för en serie om forskningsresor i galaxen. Discovery kör hårt på samma Apple-inspirerade estetiken och teknologin som i de nya filmerna, men utseendet till trots tycker jag att serien har överlag lyckats betydligt bättre med att vara en prequel än Enterprise var. Det beror på att Discovery lyckas trots sina diverse snedsteg komma närmare känslan av att vi ser ett Star Fleet på väg att utvecklas till den organisation vi såg under Kirks livstid. Trots att jag är i stort sett nöjd med den första säsongen känner jag många som bekräftandet av idealismen inte skulle vara tillräckligt för, som skulle tycka att serien är otillräcklig i sin Trekkighet. Därför ger jag serien en försiktig rekommendation och hoppas att den faller även andra i smaken.