”Wrestling
e fejkt!!”
De tre orden är mycket vanlig kritik riktat mot fribrottning, eller
”wrestling” som det vanligtvis kallas på svengelska för att skilja det från
sportgrenen brottning. Men hela poängen med wrestling är just att det är på
låtsas, för det är frågan om scenkonst på samma sätt som cirkus och teater. Jag
tycker om wrestling eftersom jag föredrar min våldsunderhållning som fiktiv och
får ingen glädje av att se folk puckla på varandra på riktigt. Det är av samma
orsak som jag tycker om actionfilmer med Arnold Schwarzenegger, för det finns
en trygghet i att veta att Arnold skjuter skurkar och spränger halva världen
bara på låtsas. Men jag skulle ha helt motsatt reaktion av att se på riktig
skottlossning, eller om jag såg på boxning samt MMA. Största skillnaden mellan
wrestling och riktiga kampsporter är samma som skillnaden mellan en actionfilm
och riktig strid: I den fiktiva varianten är det lättare att urskilja vem som
är hjälte och vem som är skurk.
Wrestling går ut på att varje match formar en berättelse med fokus på
motståndarnas relation till varandra, för vanligtvis är den ena brottaren en
hjälte (”face”) och den andra en
skurk (”heel”). Det görs mycket
uppenbart för publiken vem som är vem och hur man förväntas bemöta de olika
brottarna, eftersom brottarna har mycket färgstarka personligheter och dräkter
som understryker vilken arketyp de passar in i. Dessutom brukar brottarna ha
olika slags entréer, t.ex. kan den goda brottaren ge high-fives åt folk i
publiken medan den onda brottaren kanske öppet visar sitt förakt för pöbeln. Det
mycket enkla sättet hur brottare karakteriseras kan jämföras med serietidningar
och matcherna är likt slagsmål mellan superhjältar och -skurkar. På samma vis som
när två boxare mötts flertal gånger i ringen används en eventuell rivalitet mellan
brottare till att ge matcherna en större dramatisk mening än om det var två obekanta
motståndare. Men till skillnad från en professionell rivalitet som mellan
Muhammad Ali och Joe Frazier brukar rivaliteten mellan två brottare överdrivas
till en fråga om liv och död, en episk kamp mellan två mytologiska figurer.
Det ingår mycket drama i wrestling och det mjölkas till den grad att
scenkonsten beskrivs ofta som såpopera för män, eftersom bittra fiender kan bli
vänner och goda vänner kan bli bittra fiender. Kanske någondera brottaren stal
den andras flickvän, förrådde honom i en tag-team match, förolämpade den andras
mentor, eller så har de en filosofisk debatt på gång? Oberoende vad för slags privat
konflikt det är frågan om kan den enbart lösas i ringen, med en uppviglad
publik som ser på och hejar på sin favorit. Mest chockerande är det när en
älskvärd hjälte plötsligt blir ond, eller då en tidigare avskyvärd skurk
bestämmer sig för att bli en bättre människa. De flesta brottare brukar
periodvis ändra sin roll för en tid framåt och föredrar den som fungerar bäst
för dem och publiken. Wrestling är egentligen en form av teater kombinerat med
häftiga akrobattrick, exempelvis när någon flyger genom luften för att ge
dödsstöten åt sin svurna fiende. En stor orsak till att jag föredrar wrestling
framom MMA och boxning är att det finns så mycket akrobatik inblandat i
wrestling-matcher, eftersom striderna i wrestling är menade att se häftiga
ut på ett sätt som inte skulle funka i ett riktigt slagsmål. Den fysiska delen
av wrestling är som att se på en kampsportsfilm, medan den dramatiska biten gör
att wrestling är det närmaste man kommer till att kunna se en boxningsmatch ur Rocky-filmerna i riktiga livet.
Om man ska se på wrestling lönar det sig att göra så på plats med en
levande publik, för upplevelsen är bäst när man delar den med andra människor
som är insatta. Som sagt kritiseras wrestling ofta för att det inte är äkta,
som om publiken inte skulle vara medveten om det. Tvärtom: Publiken är inte
bara fullständigt medveten om vad som pågår utan bidrar till hur väl showen
lyckas vara underhållande. Publiken vet vad som förväntas av dem: De ska hurra
på hjältarna, bua åt skurkarna och reagera på våldet som om det var riktigt.
Wrestling är inte bara en form av teater utan en interaktiv teater där publiken
påverkar det som händer i ringen genom att interagera med brottarna, som svarar
med antingen skämt eller glåpord beroende på vad som passar in med deras
karaktär. Dessutom händer det att brottarna faller utanför ringen och
fortsätter att slåss mitt bland publiken för att höja adrenalinet hos alla
inblandade. I wrestling blir brottarna och publiken tillsammans uppträdare och
alla smittar av sin energi åt varandra, tills alla är riktigt utmattade efter
att showen tagit slut.
I Finland är wrestling tillsvidare en ganska liten underground grej och det
finns bara ett verksamt bolag, Fight Club Finland (FCF), men verksamheten är mycket
imponerande. FCF ordnar flera
evenemang per år, vanligtvis i diverse klubblokaler i Helsingfors eller undantagsvis
på någon annan ort. Jag har själv varit på fem tillställningar som FCF ordnat och jag har inte varit
besviken en enda gång. Varje gång har det varit häftig action, en fantastisk
stämning och efteråt har man varit trött och hes efter allt hurrande. FCF har en riktigt duktig samling
brottare, både män och kvinnor samt den mycket gladlynta och positiva
transkvinnan Jessica Love. Alla brottare är skickliga men bland vissa av mina
favoriter nämner jag gärna den urfinska vildmannen ”Häijy” Heimo Ukonselkä och
hans motpol, den arroganta finlandssvenska rikemannen Valentine. De här
herrarna har stridigt flera gånger mot varandra, tillfälligt allierats och
sedan blivit fiender igen. Båda är mycket karismatiska på var sitt sätt:
Valentine är en mästare på att reta gallfeber på publiken genom att vara en
underhållande vidrig skitstövel, medan Heimo ter sig ofta som en råbarkat ärlig
barbar som man kan hurra på och dricka en öl tillsammans med.
Jag förstår att wrestling ohjälpligt inte faller alla i smaken, för det är
ett svårt koncept att sälja till idrottsinriktade och det krävs att man har
rätt sinneslag för att njuta av föreställningarna. Men jag skulle rekommendera
mest åt teaterfantaster att se på ett wrestling-evenemang. Wrestling må vara en
mycket förenklad och ofta karikerad form av teater, men det finns mycket att
lära sig av det, framförallt hur man får publiken i rätt stämning. Ett av
problemen med proffsteater är stämpeln som finkultur har av att vara snofsigt
och elitistiskt, medan wrestling-föreställningarna är riktade till en publik
som knappast kunde tänka sig att se på en teaterföreställning. Men
wrestling-publiken ser ändå gärna på dramatiska händelseförlopp som påminner en
hel del om Shakespeare, vars pjäser var lika burdusa och politiskt inkorrekt
som wrestling tenderar vara. Jag får intrycket av att brottarna har samma stora
passion för sin verksamhet som många inom amatörteaterkretsarna, att de känner
en stor glädje i att få porträttera superhjältar och -skurkar på scen. Därför
tror jag att det skulle vara berikande för teaterintresserade att besöka ett
evenemang när man har passligt.
Häng gärna med någon gång. Ta en öl, skrik tills du blir hes när du hurrar på
typerna som låtsas smälla skiten ur varandra i ringen. Bli ett barn igen, när
du ser din favorit superhjälte slåss med din favorit superskurk i en episk kamp
mellan gott och ont.
Mina foton från FCFs evenemang:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar