Sjörövare har likt vikingar och andra historiska banditgrupper ofta
romantiserats till ett roligt gäng rebelliska och gladlynta filurer, som vägrar
passa in i samhällets trångsynta förväntningar och som förstår hur man njuter
av livet med sång och rom. ”Yo ho ho! And
a bottle of rum!” Men som David Mitchell påpekar
var sjörövarnas verksamhet inte riktigt så roligt för dem som utsattes för det
och romantiseringen har skett bland folk som är mycket avlägsna från sjöröveri
och vikingar, på grund av antingen tid eller rum. Därför tenderar vi se på
sjörövares upptåg i Karibien på 1600- och 1700-talen som ganska harmlösa och
det har blivit allt vanligare att sjörövarna presenteras som hjältar än som
skurkar, eftersom det kittlar den rebelliska sidan av oss och får oss att
romantisera alla sorters laglösa grupper i samma banor som Robin Hood. Det
väsentliga är att det här gäller endast sådant som är tillräckligt avlägset
från oss själva, för knappast någon vill i nuläge ännu romantisera de moderna
piraterna som härjar längs den somaliska kusten. Kanske det någon gång i
framtiden görs en äventyrsfilm om hurtiga somaliska sjörövare som glatt åker
omkring med sina motorbåtar och skjuter med AK-47or?
Romantiseringen av de gamla tiders sjörövare vi är bekanta med började
så fort som sjöröveriets gyllene ålder tog slut på 1700-talet och under
kommande århundraden skrevs mycket äventyrslitteratur om pirater först som fiender
och alltmer som ädla rebeller. Då ännu gällde det egentligen bara piraterna i
Karibien och huvudsakligen dem av europeisk härkomst, för piraterna i
Medelhavet och Stilla havet utgjorde ett seriöst hot ännu under hela
kolonialismen och var därför inte riktigt lika mediasexiga. Men mot slutet av
1800-talet och under 1900-talet hade även de piratgruppernas verksamhet tagit
slut och då skrevs det romantisk äventyrslitteratur även om dem, ofta som
kritik mot kolonialmakternas utnyttjande av ursprungsbefolkning. Ett prima
exempel är italienaren Emilio Salgaris romaner om den malesiska piraten
Sandokan, som kämpar mot brittisk
imperialism och vill befria sitt folk. Om Sandokan har det gjorts en stor
samling filmer, tv-serier och en tecknad serie som gick på finsk tv när jag var
barn.
Men som sagt har största delen av all äventyrslitteratur och senare
filmer om pirater handlat uttryckligen om karibianska kapare och buckanjärer,
vilket influerat hur vi automatiskt föreställer oss pirater. I synnerhet på
1900-talet då det blev vanligare att porträttera vissa pirater som hjältar blev
de sammankopplade med en klassisk europeisk hjätearketyp som på engelska kallas
”swashbuckler”,
vilket har sitt ursprung i berättelser som De tre musketörerna och ännu äldre
riddarromaner. Inom äventyrslitteratur och -filmer syftar begreppet swashbuckling
i allmänhet på romantiska och idealistiska äventyr med häftigt svärdspel oberoende
vilken tidsperiod det handlar om, men det har under 1900-talets gång alltmer
blivit sammankopplat med äventyr på öppet hav. Dock har det inspirerat mycket
övrig äventyrslitteratur och swashbuckling har tidvis varit ännu mer populärt
förlagt i yttre rymden, vilket gett upphov till genren space opera och den
vägen till Star Wars.
Efter 1950-talet blev det en ganska lång paus i pampiga sjörövarfilmer,
men de visades tillräckligt ofta på TV för att hålla nostalgin i liv hos
kommande generationer barn. Det ledde visserligen till att underhållning om
sjörövare förknippades för det mesta med barn, vilket syns i t.ex. Disneys
äventyrsfilmer och i filmer som The Goonies och Hook. Det är egentligen först
i samband med Pirates of the Caribbean som filmer om pirater gjorde en
ordentlig comeback till en vuxenpublik, med lagom pampig stämning och ett av
2000-talets mest kännspaka musikstycken.
Efter den filmen har det varit ett antal försök att återuppfinna pirater som
något blodtörstigt och farligt, på samma sätt som Deadwood och liknande
serier gjort för vilda västern och närmare femtioelva fantasy-serier försökt
skapa illusionen av något nytt genom att presentera sagor ur ett mörkare
perspektiv. Men sjörövare är fortfarande så starkt förknippade med troper
kopplade till idealistiska äventyrsfilmer att det säljer bäst att presentera
pirater i någotsånär familjevänliga historier, utan att för mycket gå in på den
mörkare sidan av sjöröveriets historia. Förutom såklart då eventuella ”goda”
pirater ska sättas i klar kontrast med de ”onda” piraterna.
I alla fall, på grund av piraternas starka koppling till mer gladlynt
underhållning är parodierna på gamla sjörövarfilmer fortsättningsvis mycket
populära. Jag såg nyligen på dockanimationen The Pirates! In an Adventure with
Scientists! av Aardman Animation, mest kända för leranimationerna med Wallace & Gromit. Filmen var riktigt
underhållande och gav mig inspiration till att skriva ner mina tankar om
sjörövare inom underhållning. Filmen är så historiskt inkorrekt och
anakronistisk att det gör ont, men den är så hejdunderligt rolig att det gör
ingenting. En av de största orsakerna till att jag tyckte så mycket om filmen
är att den påminner mycket om de klassiska äventyrsspelen om Monkey
Island, vilket har länge varit en av de mest ansedda parodierna på
sjörövarunderhållning. Aardmans film känns som det närmaste vi hittills kommit
stämningsmässigt till en film om Monkey Island och dess huvudperson Guybrush
Threepwood, som är fullständigt malplacerad bland de råbarkade sjöbjörnarna han
vill på äventyr med.
Faktum är att det funnits tidigare försök att göra en komisk
äventyrsfilm om Monkey Island ända sedan tidiga 90-talet, vilket genom omvägar
resulterade i Pirates of the Caribbean-serien. Det är en ganska råddig
historia, för spelet The Secret of Monkey Island
inspirerades av Disneylands åkattraktion med namnet ”Pirates of the Caribbean”
och av spökpiratromanen On Stranger Tides (vilken blev
senare löst anpassad av Disney). Spelet blev en succé och ett manus började
cirkla omkring i Hollywood, där det föll i Disneys egendom för en spottstyver.
Manuset finslipades för att få bort de mest uppenbara kopplingarna till Monkey
Island och Disney kunde påstå att filmen var baserad på något de redan ägde,
även om det finns kvar en hel del likheter som visar ursprunget: En malplacerad
yngling med drömmar om äventyr, zombiepirater som fiender, en kvinna med
guvernörskoppling och intelligenta apor. Genom karaktären Jack Sparrow blev Pirates-filmerna tillräckligt distinkta
att filmserien är sin egen grej och det kunde helt väl göras en film om Monkey
Island, även om jag tror att mycket av spelseriens humor kunde försvinna i en
filmversion. Samtidigt tycker jag att The Pirates! In an Adventure with
Scientists! visar hur väl en liknande humor och galen stämning faktiskt
kan fungera på film, vilket jag tror beror till stor del på att den filmen är animerad.
Jag börjar tappa tråden lite, men
det som jag mest velat få fram är att det finns ganska mycket
piratunderhållning att njuta av och att rekommendera vidare till de oinsatta.
Om ni tycker om Pirates of the Caribbean-filmerna rekommenderar jagt varmt att
bekanta er med de gamla swashbuckling-filmerna som inspirerat dessa och så
mycket övrig fiktion. Om klassiska äventyrsspel inte riktigt faller i smaken
föreslår jag att kolla Aardmans dockanimation som ett smakprov på Monkey
Island, samt förhoppningsvis som en potentiell inkörsport till
spelserien. Om ni känner er riktigt ambitiösa kan ni även kolla den italienska
70-talsserien om Sandokan, med Bollywoodstjärnan Kabir Bedi i huvudrollen. För
vidare upplevelse rekommenderas litterära klassiker som Robert Louis Stevensons
Skattkammarön.
Happy Sailing!
