På torsdagen 12.3 kom sorgebudet: Fantasyförfattaren Terry Pratchett är
borta. Även om jag visste från tidigare att Pratchett hade varit sjuk i flera
år kom det som en chock för mig. Men trots att Sir Terry gått vidare har vi som tur ännu hans böcker och tankar kvar hos oss,
vilket innebär att han egentligen aldrig kommer att försvinna någonstans.
Hans böcker har gett mig mycket glädje i livet, i synnerhet under de jobbiga tonåren då allting i världen kändes krångligt och besvärligt. Jag älskar Pratchetts böcker för hans intelligenta humor och filosofiska funderingar kring livet, döden, religion och allt annat som ingår i den mänskliga vardagen. Hans böcker fick vår ologiska verklighet att kännas mera begriplig och han fick mig att tänka på vad det egentligen innebär att vara människa. Därför är det så bra att jag upptäckte honom vid den tid då jag var en dum fjortis och kände mig lika vilsen som de flesta brukar vara i puberteten.
Det är också bra att jag valde att läsa hans böcker på ursprungsspråket, för det gav mig en bättre förståelse för engelska. Jag har visserligen varit en anglofil sedan tidig barndom, men Pratchett har ett mycket rikt språkbruk och hans humor kräver ofta att läsarna förstår sig på både subtila nyansskillnader i uttal och stavelser. Därför är det så berikande att läsa Pratchetts verk, för läsarens språkkunskap blir tvungen att utvecklas bortom det mest rudimentära. Och genom språket får man en större förståelse för brittisk humor, eftersom båda går ofta hand i hand.
På tal om humor: Jag har tidigare skrivit om min uppskattning för brittisk humor i allmänhet och min kärlek till Liftarens Guide till Galaxen av Douglas Adams. Trots att Adams och Terry Pratchett har mycket liknande berättarstil och humor tycker jag ännu mer om humorn i Pratchetts böcker, till stor del för att han aldrig är lika uppenbart elak när satiren är som mest bitsk. Pratchetts böcker är på ytan lite snällare än Adams, vilket jag anser göra satiren mer mångbottnad och desto mer bitande när Pratchett beskriver något fenomen som förargar honom på allvar.
Terry Pratchetts böcker har varit mycket viktiga för mig och han var min favoritförfattare, ingen annan författare har gett mig lika mycket glädje gång efter gång. Jag kommer att sakna honom, men han lämnar efter sig en fenomenal samling böcker som kan läsas av nya generationer. Jag kunde skriva hur mycket som helst om min kärlek till hans fantasivärld Discworld och beskriva hur genialisk den är in i minsta detalj, men jag tycker att det är bäst att låta var och en själv upptäcka Pratchetts verk. Jag rekommenderar att alla som har en förkärlek till det brittiska tar en titt på Terrys böcker, mest för att det är så purbrittiskt någonting kan bli. Det är även sannolikt att man lär sig något om livet.
Tack för allting Terry och farväl!
